I den silvriga skogen en mörk natt, då snön låg som ett vitt täcke över marken, var inte många djur uppe. Den vita månen sydes nästan inte för molnen som skymde den vagt. Dom mycket höga träden hade stått där mycket länge, silvriga och gamla, otroligt hur träd kan vara så gamla. Det var fullmåne vid denna natt, alla träden var kala och fulla med istappar, men trädstammarna var ändå silvriga. Lysandes i silver var nästan allt silver, eftersom att trädstammarna nästan glänste ifrån månens ljus och det sedan strålar ut över allt annat.

Uppe i skyn fanns endast stjärnorna som var olika planeter mycket långt bort, dom bevakar oss alltid och kommer alltid att finnas här. Även om molnen skymde både månen och en del stjärnor så var det ganska skönt, denna natt skulle bli kall, även om det drygt var 5 minus. En svart gestalt syndes uppe bland molnen, vem kan det vara? Vi tar oss en närmare titt och tar reda på det!

Upp i skyn bland molnen for vi dit, fram till den svarte, en mycket liten filur som på något konstigt sätt hade fått vingar. Det liknade en varg med korpvingar på, fast mycket större och finare vingar. Denna filur kan vi kalla Sang. En mycket ung hona som letar efter något intressant i denna natt. Något att ha kul med, men finns det verkligen här? Just på denna plats skulle hon nog inte finna något hon vill, hon kommer att finna något mycket läskigt ..

[Reserverad till Demetrius!]

Silverpile var som skapat för honom. Området var vackert och lockande, helt förtrollande, liksom en vampyr. De vampyrer som var äldre kunde även dra på sig en vacker charm som endast ögat kunde finna, resten var upp till hur man klarade av att spela spelet. Inte alla kunde hålla måttet inom en fängslande drama. Men nog kunde den här vampyren det, han hade flera hundra års erfarenhet. Trots sin höga ålder och alla strider han vart med om såg han lika frisk ut som då. Då han hade vart levande. Inte en enda skråma kunde man finna på denna varelse, inte heller några gamla ärr som skulle förfölja honom. Han var fläckfri, vit som nyfallen snö, ögon som var klara och ljusa, silverfärgade och nästan mån liknande och pälsen var lång, inte ens tovig. Men att säga att han var vacker va fel, endast en själv kunde bestämma det. Men nog kunde han vara fängslande.

Blicken drogs upp mot skyn och han kunde nu se en annan varelse beträda den mörka himlen. Han hade bra syn, tack vare vampyrens krafter. Det smala ansiktet sprack upp i ett flin och han tog steget ut på det öppna fältet mellan två träd. Han lös nog lika starkt som det silverfärgade träden omkring honom. Var varelsen ovan honom kanske ett framtida offer, ett simpelt byte?

Den spetsiga nosen höjdes mot himlen och den smala kroppen spände sig då ett yl lämnade hans strupe. Det var inte ofta han ylade, nog hade han inte heller gjort det på många år. Men även Demetri var tvungen att medge att han hade saknat den delen. Då han tystnade så kunde han höra långt borta hur det fortfarande ekade ganska svagt av hans sång mitt i natten. En lockande sång...
Det långa öronen tippade rakt fram och den ljusa blicken följde ännu varelsen ovan honom. Skulle denne våga sig ner?

[Kan bli skumt, men ska se vad jag lyckas med...]

Det var något speciellt med denna natt. Hon kunde känna det på sig. Exakt vad det var kunde hon inte säga, men det var någonting. Det låg i luften - en aning, en känsla. Något spännande, något vackert. Något som var skrämmande. Men hon blev inte skrämd, hon blev aldrig skrämd. Varför valde hon då det orden för att beskriva känslan som gemonsyrade natten? Ett mystrium, men hon var ingen som brydde sig om sådana saker. Oftast var tanken som korsade hennes huvud borta lika fort som den hade kommit. Till viss del skönt, till viss del en besvikelse.

De röda ögonen granskade den silverfärgade skogen. Hon hade varit här många gånger tidigare. Jagat, dödat. Den lockade till sig de dödliga med dess skönhet. De inbillade sig att ingen ondska kunde finnas på en så vacker plats. Men de hade fel, ondska fanns överallt. Det såg Locura till. Men denna kväll drog hennes tankar till den vita solvargen. Honan som hade gjort upp regler, sagt hur saker och ting skulle gå till. Locura ville slita henne i stycken, ville att denna varg skulle dö. Trots allt var solvargen endast en dödlig, ingen som på något vis borde kunna bestämma över en så magnifik skapelse som Locura. Vampyrer, de var överlägsna. De dödliga hade bara inte vett nog att inse det. Särskilt inte Murderotic.

Hon susade några meter framåt, drog in nattens dofter. Undrade varifrån spänningen i luften kom. Men hon fick inget svar. Det enda hon kunde göra var att vänta tills det skulle uppenbaras.

Han släppte den flygande med blicken och huvudet vreds hastigt om. Han såg nu rakt ut i luften. Den tomma luften. Han hade inväntat ett offer, försökt locka den till sig.
Men hans öppna sinne hade han fångat upp hennes tankar, men lika snabbt som hon klivit in i bilden hade han stängt av allt. Inga svar skulle avslöjas innan frågorna va ställda. Lät det vettigt?
Den vite backade återigen tillbaka mot skuggorna, dolda från månens sken och ögon blev matta. Den röda färg som en gång försökt slingra sig runt hans vackra silverögon hade återigen försvunnit. Han kunde se henne nu. Det var så uppenbart att det var hon. Inte för att hennes närvaro hade stört hans sinne, utan bara synen kunde avslöja vampyrinnan. Nog hade han inte sett något, eller någon vackrare än henne. Så mörk till det yttre, men det mörkret spred sig även rakt in i henne själv. Kunde man säga själ?
Blicken drogs bak över nacken. Skulle han vända om och försvinna snabbt från plats och fortsätta sitt egna liv, eller skulle han stiga fram igen för att återigen ta det från vampyrinnan?
- Locura?
Rösten var mörk, men inte kall och hård, knappt hånande. Den var ovanligt lugnande, nästan så att vampyren tycktes verka svag. Han flinade då tanken ekade i hans huvud. Han hade överfört orden via enbart luften, utan att öppna munnen. Han talade till henne via huvudet.
Demetri steg fram igen och månens sken lade sig över honom, dock var han inte lika synlig som den mörka vampyrinnan bland silverskogen.
Han hade lyckats, han hade lockat fram sitt offer.

Kanske hon hade varit ouppmärksam. Ja, det var mycket möjligt. Hon hade inte varit på jakt denna natt, hon hade endast vandrat för att vandra. Och sedan hade hon märkt av känslan i luften, och dum som hon var hade hon inte kopplat den till det som den borde kopplas till. Sanningen var att hon hade sett den på helt fel sätt. Det hade inte varit något i luften, det hade varit något inom henne. Hon insåg det nu, i samma stund som rösten ekade i hennes huvud.
Huvudet vreds sakta mot röstens källa och ögonen lades på den silvriga gestalten som badade i månens ljus. Och för några korta ögonblick försvann tankarna ur hennes huvud. Precis som alltid då hon mötte denna varelse.
Demetri.
Han var ståtlig, vacker, magnifik - Allt hon kunde tänka sig. Vid hans sida kunde även den skönaste varelsen verka ful. Inte ens Gudarna kunde mäta sig med det Demetri var i Locuras ögon. Ifall det var någon konstig makt som en vampyr fick över sin skapelse eller ifall det endast var Locuras vrickade hjärna som fick henne att tycka detta om den resliga hanen var svårt att säga. Till och med för henne själv. Men brydde hon sig? Nej. Det enda som spelade någon roll i hennes värld var just Han.
Demetri.

Men ögonblicken var över och ett slugt leende lade sig på hennes läppar. Hon hade hört att hans röst inte lät som den vanligtvis gjorde. Det lät nästan som om Skaparen var trött. Kanske han var det också, kanske hans långa liv hade börjat ta ut sin rätt. Eller så var det bara en fasad, ett trick för att lura den sinnessjuka vampyrinnan.
- Vitben... Det var verkligen inte igår.
När hade hon senast sett honom? Locura visste inte. Hon hade inget tidsbegrepp. Behövde inte heller ha det. Det var det som var skönt när man skulle leva förevigt, tiden var inget problem så som den kunde vara för andra. Den bara existerande, och hon kunde vandra genom varje rum som tiden lade framför henne. Obrydd. Opåverkad. Fastlimmad i det stadiet hon befann sig i då hon dog. Frusen. Förevigt ung.

Många förstod nog inte hur vampyren tänkte, hur han byggde upp sitt ynkliga lilla liv eller planerade nästa drag. Dom förstod inte för att dom tänkte så långt, hade dom vart som honom skulle tankarna aldrig räcka så långt. Man var tvungen att tänka egoism.
Orden verkade vara så gott som borta då hon hade talat till honom. Han drog endast smått i ena mungipan för att slutligen öppna käftarna för att ta till ord..
- Inte skall du vara ledsen över det, idag är alltid bättre än igår.
Vissa vampyrer hade han inte ens sett på över flera år, men ändå kunde det kännas som om det bara va få timmar sen de hade pratat. Hans liv hade gått snabbare än vad han faktiskt trott, och evigt skulle han leva gömd i solens skugga.
- För då hade vårat möte redan vart slut.
Han tog flera steg framåt, han rörde sig långsamt men fortfarande visste han vart målet var någonstans, och det var inte allt för långt bort. Hon va nära. Blicken gled till sida från sida, nästan som om han hade förväntat sig att det skulle finnas någon annan i närheten. Så enkelt han skulle kunna öppna hennes sinne för att samla onödig information, hans nyfikenhet skulle kunna bli besvarad på få sekunder. Men han ville inte. Vampyrinnan kunde lika gärna använda röstens förmåga, precis som dom flesta andra.
Han hade nu kommit tillräckligt nära för att nästan snudda vid hennes sida, men än höll han blicken riktad mot ett helt annat håll.
- När började de döda söka sig till det levande för tröst.
Han slog ihop käftarna, tänderna pressades hårt samman och blicken drog sig snabbt mot hennes håll. Kanske hade vampyrinnan noll koll på vad det var han pratade om. Kanske hon inte tänkte lika långt som honom.
- En havsvarg, Locura.

Hon lyssnade till varje ord han sade. Behöll samma leende genom hela den vita vampyrens tal. Kanske han hade förväntat sig att flinet skulle då ut en aning då havsvargens nämdes. Men det gjorde det inte. Ifall det ändrades över huvud taget var det för att Locura drog aningen mer på läpparna.
Så han visste.
Hennes tankar hade inte rört Kaine i hans närvaro. Aldrig någonsin. Han var det enda hon såg när hon var i hans närhet. Demetri hade något som kunde beskrivas som en magisk makt över henne, hon kunde inte låta bli att avguda honom. Hon kunde inte låta bli att vilja vara i hans närhet. Och det var därför Kaine inte hade plats i hennes liv då Skaparen fanns i närheten. Men nu när han nämde havsvargen drogs Locuras tankar mot denne, och hon fick upp en bild av Kaine. Han var en sorglig varelse.
- Vad ska en vilsen själ göra i denna grymma värld? Ensam, övergiven, lämnad åt ödet... Klart att hon söker sig en trygghet någonstans.
Det hördes i hennes röst att hon var ironisk. En grym värld skrämde henne inte, det var hon som gjorde den grym. Död och förödelse, det var det som hon spred omkring sig. Skräck och sorg.
Hon gjorde en kort paus, lät leendet dö ut lite. Men fortfarande kunde man ana glimten i hennes öga som sade att hon var road. Visserligen inte så mycket, hon hyste en djup respekt för vampyren som stod framför henne. Men trots allt var hon sinnessjuk, och därmed inte den bästa på att visa respekt.
- Hurså, Vitben?
Den dramatiska rösten var borta och hon hade nu en mer retsam ton när hon talade. Stilla undrade hon hur han skulle reagera över den. Hon hade väl aldrig riktigt betett sig på detta sätt mot sin skapare, skulle han misstycka? Mest troligt. Men det spelade ingen större roll, han kunde straffa henne hur han än ville. Göra vad han ville med henne. Hon skulle ändå avguda honom.
- Är du avundsjuk?
Ett kort skratt, sedan tystnad i väntan på ett svar.

Det drog lätt i mungipan då hon talade. Ensam, övergiven, lämnad åt ödet.
- Locura, är det dig själv du talar om?
Han höll sig neutral, hans stämma förändrades inte. På något sätt hade han redan stängt av och replikerna var redan uppbyggda från den allra första sekund han hade sett henne denna natt.
Avunda. Han flinade.
- Jag frågade honom precis samma sak.
Nog skulle Locura nu inse att Demetri hade träffat hennes älskade havsvarg. Skulle hon kanske börja bli orolig nu? Den vita vampyren sträckte på halsen, stirrade upp mot den klara månen som speglade sig i hans blick. Inte längre behövde han tänka och fundera, svaren hade han redan fått för länge sen och han visste vad som skulle göras.
Han tog ett steg förbi henne, med blicken ännu fäst på en helt annan punkt. Alla tankar och uppmärksamhet gick åt det runtomkring vampyrinnan, men ändå var det just henne som han talade till.
- Följ med mig istället, och låt mig ge den trygghet du behöver. Under min skugga kommer du stå då solen tar sin plats över himlen. Låt mig finnas där under nätterna så att din väg aldrig blir ensam.
Fortfarande rörde han inte en min, men nu såg han även på henne. Allt annat i världen verkade ha försvunnit spårlöst, och den svarta vampyrinnan var den enda han kunde se.

Locura fortsatte bara att flina då han frågade om hon talade om sig själv. För nog visste han redan om det. Nog visste han att hon talade om sig själv. Vem skulle hon annars syfta på? Så det fanns ingen mening att svara på den frågan. Men inte var hon heller särskilt seriös då hon sade det. För kanske hon var ensam, men inte kände hon sig övergiven bara för det. Hon kände sig fri. Även om hon många gånger hade velat vandra vid Demetris sida.
Och det var därför som det hon sedan fick höra chockade henne en aning.
Flinet suddades ut. Hade Demetri verkligen sagt det hon just hade hört honom säga? Locura hade svårt att tro det. Tankarna hade för några ögonblick rört Kaine, undrat om han fortfarande var i livet då Demetri hade nämnt att han hade mött havsvargen. Men de funderingarna försvann direkt då den vita vampyren fortsatte tala.
- Dina ord är smickrande... Men jag kan inte låta bli att undra exakt vad som menas med dem? Vi är vampyrer, Vitben.
De röda ögonen såg rakt in i den silverfärgade blicken då hon talade. Rösten var silkeslen, nästan som om hon försökte smeka någon med den. Kanske även aningen osäker, men vad annat kunde hon vara? Visserligen, känslorna gick att trubba av, trycka undan. Men hon hade ingen tanke på det, inte nu. Hon ville veta vad han menade.
- Ifall jag inte visste bättre hade jag trott att det var en kärleksförklaring.

- Jag vet väll vad vi är.
Inte en min hade han rört, fortfarande va han lika stel och orörlig. Som fast frusen. Han bemötte dom röda ögonen med en lugn blick. Hon lät osäker, kanske hade hon blivit rädd? Nej, hon visste bara inte hur hon skulle kunna tolka hans ord. Locura va sjuk, faktiskt så va hon rubbad, men det gick inte att märka av nu då hon ändå helt plötsligt blivit så lugn.
- Vad är kärlek..
Var det enda han svara på det sista hon sade och va snabb med att slå bort blicken. Han ville inte in på det, han ville inte ens höra ordet. Minnen från förr trängde sig på honom, som sen skulle hemsöka det enda som fortfarande levde inom honom. Hans tankar.
- Följ bara mina spår, för evigt ska vi leva i mörkret. Men vem har sagt att man måste göra det ensam? Vi är flera, likasinnade och mäktiga varelser. Din falska frihet tas ifrån dig, men både du och jag vet att det var menat till att bli så.
Han såg tillbaka mot vampyrinnan. Hon stod där, nästan sårbar och förvirrad. Nog hade hon ännu inte fått kläm på hans ord och heller skulle hon troligen inte förstå vad han menade. Men kärlek, kanske, kanske inte. Han använde inte det ordet i alla fall.
- Det visste jag från första början då jag såg in i dina numera dolda, gröna ögon.

Orden som han sade var förvirrande. Hon kunde inte förstå varifrån hennes skapare hade fått dessa tankar och idéer. Demetri hade i hennes ögon alltid varit den som vandrade ensam, den som endast höll sig med andra för att de var hans slavar. Och kanske var det precis det som han nu ville att Locura skulle bli, en slav utan egen vilja. Och det var ingenting som hon önskade.
Men samtidigt... Orden var så fängslande. Och på något sätt kunde hon inte låta bli att lyssna trots att hon inte var säker på om hon ville eller inte.
Och inte heller kunde hon låta bli att notera att han mindes hennes ögonfärg. Hennes riktiga ögonfärg. Den giftgröna nyansen som hade mött så många andra par ögon, den som hon fått ärva av sina båda föräldrar. Hon hade förskjutit dem och sitt gamla liv, men Kaine brukade påminna henne om hur hennes ögon sett ut första gången de träffades. Att de hade varit gröna. Och på så vis mindes hon det också, och det kändes inte som att det var så särskilt viktigt att glömma. Det kändes som att det var en sak hon kunde minnas utan att det spelade någon roll.
- Att det var menat... Kanske det var det. Varför skulle jag annars ha fått denna gåva?
Det osäkra hade försvunnit från henne, men inte heller var det hånande flinet tillbaka. Hon var bara lugn, stillsam. Nästan som det inte längre spelade någon roll. Likgiltig. Men tankarna rusade genom hennes huvud. En slav, var det allt? Men å så hon hade längtat efter att vandra vid hans sida. Hon avgudade honom.
Men hon kunde inte låta bli att tveka.

- Se dig inte som dom andra.
Fortsatte han med samma lugna röst. Det här va vampyrernas natt.
- Redan när du vaknat upp med makten va du min slav, det är du fortfarande och det kommer du alltid att förbli Locura. Hur mycket du än inte vill tro, så vet du. Varför skulle jag annars existera i det enda levande du har kvar? Du är fängslad och fast, med min närvaro eller ej. Du har alltid vart en slav.
Han upprepade det igen. Hon var tvungen att förstå, men ändå ville han att vampyrinnan skulle få tänka lite själv. Hon hade vart den första som han låtit gå vidare med sitt. Kanske hade det vart ett sjukt prov från hans sida, för att se om makten kunde fortsätta sträcka ut sig trots att han inte alltid fanns i dess närhet. I vilket fall som helst, hade det fungerat. Men det var inte längre lockande.
- Det är bara det att jag aldrig sett dig på det sättet, jag lät dig gå. Kanske var det ett utav få misstag jag begått. Du fick lära dig om makten själv, lärt dig hata och avsky det vi är skapade för..
Han avslutade sig själv då tanken kring havsvargen kom tillbaka, och han skakade svagt på huvudet. Nog hade hon inte utveckla ett sådant hat än, men tids nog skulle det komma och hon skulle för evigt glömma det hon höll nära.
- Jag kan inte längre fortsätta utan dig.

Locura öppnade munnen för att svara honom men stängde den lika fort igen. Hon kände hur monstret inom henne vaknade till liv, hur det viskade lena ord och talade om för henne vad hon skulle göra. Hur det sade henne att det var dags, ensamheten var över. Hon var inte skapad för att leva själv, hon var skapad för att följa och tjäna.
Och det som hennes inre viskade om gjorde henne en aning irriterad, för hon ville inte vara som alla de andra slavarna som Demetri kallade dem. Hon var bättre än så.
Men han hade sagt att hon inte var som dem, påminde hennes inre. Hon kunde inte vara som alla de andra ifall Demetri hade sagt det, han hade rätt. Han var Skaparen, han visste mer om henne än hon kunde ana. Det fanns ett band mellan dem, ett band som omöjligt skulle kunna brytas hur man än försökte. Vore det då inte lika bra att följa honom när han bad om det? Inte bara för att ifall hon neka skulle han hämnas på de värsta tänkbara sätt, utan också för att hon ville...
Blicken hade sökt sig ned mot marken medan Locuras tankar hade motarbetat varandra. Det var som om hon hade två sidor, en mer levande och sedan monstret. Och nog var den levande irriterande och hemsk, men den gav henne Kaine. Monstret var så mycket enklare, det enda det ville var att hon skulle leva och njuta. Stanna i mörkret där hon hörde hemma. Men hon kunde inte låta bli att tveka, hon visste inte var hon skulle göra. Det var en hemsk känsla, en känsla hon skulle klara sig utan. Och det var då det gick upp för henne.
Ögonen riktades åter uppåt, såg mot den ståtliga vampyren som stod vid hennes sida. Och ett svag leende trädde fram på hennes läppar, slugt men inte hånande som det vanligtvis var.
- Åt vilket håll ska vi då styra våra steg, Vitben?
Det var monstret som var friheten. Varför skulle hon förneka sitt sanna jag? Visst, det innebar förluster, men det innebar också att hon inte skulle känna smärtan av att förlora något. Det innebar bekymmerslöshet och när allting kom till kritan var det nog den enda sanna friheten.

Han höll sig undan hennes tankar, lät bli att lyssna. Allt var tyst och lugnt, och det var precis så han ville ha det. Då och då såg han mot hennes håll för att försöka avgöra hennes svar på hans tal, men hon dolde det väl. Nästan lite för väl.
Vid hennes sena svar mötte han endast hennes blick med ett lugn, ett lugn som senare förvandlades till ett nästan osynligt leende, den långa halsen sjönk en bit och öronen la sig bak mot nacken då blicken magiskt seglade iväg, ut över silverpile och långt därifrån. Han såg mot okänd mark.
- Vi har en evighet på oss, vart vill du börja?
Vad hade fått honom att så plötsligt börja tänka om? Hade det hänt något som fått honom att vända om, tänka om, kanske försöka leva igen? Knappt så man kunde tro det, och heller va det nog inte helt sant. Men det låg ändå något i det han hade sagt, många ord hade han menat, men hur man sen tolkade det och vad som var tolkat rätt och fel kunde bara han avgöra.
Skitsamma. Nu fanns det ingen återvändo. Inte för honom, inte för henne.

Blicken slets från den vita vampyren och sökte sedan av Silverpile. Området var likadant som alltid, glänsande i silver. Vackert? För De dödliga, ja. För henne var det oväsentligt. Hon såg världen mycket klarare än dem, alla färger framhävdes och varenda former verkade tala till hennes ögon. Ändå hade hon sedan länge tappat intresset för vackra ting. För henne var de endast ting, saker som existerade i omgivning. Oväsentliga saker som De dödliga ägnade sina tankar då.
- En evighet...
Fler ord fann hon inte. Och visst var det sant. Tiden var inget bekymmer, inget hinder. De hade en evighet på sig att göra precis vad som föll dem in. Ingen tidsgräns kunde pressa dem.
Hans ord ekade i hennes huvud. Varje ord som han hade sagt till henne under denna natt. Någon del av henne njöt av att få höra de orden, som om hon hade längtat efter dem. Kanske hon hade gjort det, omedvetet. Samtidigt var det en annan del som skrek, vägrade låta henne slukas helt av onska och mörker. Påminde henne om havsvargen. Men hon sköt undan den, täckte över den, begravde den långt bort på ställen i huvudet som hon aldrig skulle komma att leta på. Och där dog ropet som försökte leda henne tillbaka till vägen som inte var gjord för vampyrer.
Men Locura var fri från den sidan med känslor som hon så länge hade avskytt nu, och hon älskade det. Hon skulle aldrig vända tillbaka.

Han hade börjat röra på sig nu, men han drog ut på stegen, förflyttade sig inte alls så fort som dom båda faktiskt skulle ha kunnat. Vad skulle hända nu då? Vad hade han i sina framtida planer, eller tankar. Länge hade han funderat och det var väll dags snart, dags att börja dra ihop sig och få ett slut på allting. Nu kunde ingen stoppa dom.
- Jag antar att du redan träffat Tavar..
Han sade det med ett flin och sneglade mot den vackra vampyrinnans håll då han yttrade orden.
Det var bara Tavar kvar nu, och ännu en främmande nyskapad vampyr han inte hade hunnit träffa än. Dom skulle bli flera.

(sorry kort D:::)

Smått hög på det rus som for genom hennes kropp när hon hade beslutat att lämna allt det som tillhörde det gamla livet tidigare hade Locura tankarna på helt annat håll. Dock rycktes hon tillbaka till verkligheten då Demetri talade. Hon blev medveten om att hon vandrade vid hans sida, en sak som hon hade börjat göra utan att riktigt tänka på det. Och en kort stund undrade hon vars deras steg riktades. Men det var sådant som hon skulle få veta med tiden, det fanns ingen plats för att grubbla över det nu.
Huvudet ruskades lätt.
- Visst, Tavar... En ytterst roande individ vid vissa tillfällen. Dock sällan den glada typen, mestadelen tycker jag att han vandrar runt och känner sig sorgsen över någon obetydlig anledning som han vägrar prata om.
En smått uttråkad blick hade glidit över hennes ögon då hon nämde vampyren som var så lik henne själv. Båda var de svarta till pälsen, båda bar de röda ögon. Men Tavar var större, kraftigare byggd. Det syntes att han var en hane. Locura var liten, det hade hon alltid varit. Vanligtvis mindre än andra. Och hennes kroppsbyggnad var slank och feminim, vilket gjorde att hon och Tavar skiljde sig åt.
Tankarna nådde den svarta vampyren och hon undrade var han befann sig. Det var ett tag sedan de hade mötts nu, kanske det där sorgliga han bar på hade tagit livet av honom.

Han såg road ut då Locura började tala om Tavar, inte för att han höll med om det hon hade sagt.
- Tavar, nej. En feg och patetisk varelse, jag vet inte ens varför jag gav honom gåvan. Kanske för att jag gillar att se ner på andra.
Han flinade vid tanken. Orden var sanna. Tavar hade vart ytterst lätt att manipulera, och han älskade tanken på att ha en sådan slav han kunde få spotta på när han väl kände för det. Dock hade dom inte setts på länge, men han visste både ett och annat om honom. Nu skulle allt fram, Tavar skulle inte få ströva runt precis så som han ville. Nej nej.
- Kanske det vanliga, en patetisk romans som inte följer hans banor.
Han lät trött då han sade det. Trött på alla som skulle följa samma spår, eller helt enkelt ha den dära vampyr romansen. Han hade sett det i flera år, flera generationer. Fanns det något mer patetiskt? Alltid var det en vampyr som vart kär i det dödliga, eller tvärtom. Så levde dom ett dubbelliv, ett hemligt sådant. Snälla, kom med något nytt.
- Men nog ska jag få den sorgen ur hans huvud.

Ett kort flin spred sig över Locuras läppar. Få sorgen ur hans huvud, javisst. Tavar behövde börja leva, precis som henne. De tjänade ingenting på att försöka dröja sig kvar bland De dödliga, de var större än så nu. Bättre än så. De kunde styra över liv och död, de var mäktiga. Varför skulle de då beblanda sig med lägre stående varelser?
- Han måste förstå vad hans existens går ut på.
Locura hade förstått, mycket snabbt efter sin förvandling hade hon förstått. Hon var inte längre en varg, hon var en vacker mördare, det perfekta rovdjuret. Det fanns endast en uppgift för henne i världen. Hon kanske inte hade hängivit sig åt den helt genom att klamra sig fast vid Kaine och de få minnena som han kunde ta fram inom henne, men hon hade förstått den. Och kanske man inte kunde klandra henne heller för att ha dröjt kvar vid delar av sitt förra liv, trots allt var hon en ganska ung vampyr.
Men Tavar... Han hade blivit förvandlad innan henne. Han hade haft längre tid på sig att skjuta undan sina känslor och minnen, längre tid på sig att omfamna det öde som hade tilldelats honom. Varför hade han inte gjort det helt ännu?
Kanske Vitben hade rätt, som kallade honom patetisk. Kanske han inte var bättre än De dödliga hon såg ner på.
- Han måste glömma vem han är, ja, och fokusera på det han är menad att göra!
Det var med en viss förtjusning hon talade, likt ett barn på julafton.

(vi kan typ tvångsavsluta här sen typ, försöka starta nytt snarast mööjligt sen :> kan bli spännande hihi)

[Okej, det låter vettigt ^^ en annan gång då ;D]