Vinden sveper mellan träden och trädens kronor sjunger susande i den varma solen. Hela skogen verkar tycka om att sommaren är påväg och man kan riktigt se träden sträcka sig mot himlen. En mer fridfull skog har Sayomi aldrig vandrat i förut. Men hon är noga med att hålla sig borta från de ställen som luktar flock. Hon är inte säker på vems marker hon kan ha vandrat in på så det är bättre att hålla sig i skuggan. Öronen står spetsade på huvudet och den nattsvarta tiken vandrar mellan träden. Den giftigt gröna blicken söker över området som sträcker ut sig framför henne. Hon hade jagat en hjort in i skogen. Men så fort hennes tassar satt mark här hade uppmärksamheten på hjorten helt försvunnit.

Vinden smeker den svarta pälsen och vargen fuktar nosen med en skär tunga. Hon rör sig framåt med spenstiga steg. Vart hon är påväg vet hon inte. Men hon besitter ett öppet sinne och tar varje ögonblick som den kommer. Men man ska inte vara för naiv heller. Det har hon lärt sig. Far var en stolt läromästare och han lärde sina valpar väl. Men Sayomi hade varit äventyrslysten och stuckit. Hon har svårt att stanna kvar på samma plats längre stunder. Hon gillar att hålla sig i rörelse. Men ensamheten är inte alltid så uppskattad heller. Men det är något man får lära sig att leva med. Och är man ensam har det många fördelar med.

Hon fortsätter framåt. Kanske hon kan komma ut på andra sidan skogen och se vad som finns där. Hon är inte ens säker på åt vilket håll hon vandrar. Men det spelar ingen roll. Hon stannar upp och ruskar på sig. Sedan fuktar hon nosen igen. Hon är faktiskt hungrig. Men den där hjorten är det väl ingen idé att leta upp igen. Den är kanske inte ens kvar i skogen. Hon får leta upp något annat. Öronen klipper till på huvudet och hon sätter kroppen i rörelse igen. Men då för vinden med sig doften av varg. Sayomi stelnar till mitt i steget. Har hon kommit för nära skogens vargar? Nej, doften tyder på att det vara är en varg. Om hon inte misstar sig. Hon står stilla och funderar på om hon ska leta upp den där främlingen eller om hon ska ignorera och gå vidare.

[PAX TILL KAIITO]

Han hade sagt adjö. Det var slut nu. Hans tid i Cierzo var över, och så var även det gamla livet. Livet som hade kretsat så mycket runt fadern. Det var över, han tänkte inte längre slösa tid eller energi på en varg som inte ens brydde sig om honom. En varg som inte var värd att leva. Det enda goda han hade gett Kaiito var livet, och det var inte ens en medveten gåva. Kanske till och med ett misstag. Så patetiskt... Men den tiden var över nu.
Det var med stela steg som han vandrade framåt. Han hade mött Tocho som hade helat honom en aning, skadorna var inte längre lika smärtsamma, men att säga att de endast var ett minne blott skulle vara en lögn. Han hade inte brytt sig om att tvätta pälsen så fortfarande var vissa partier ihop kletade av torkat blod. Och fortfarande fanns öppna sår, han var inte i så god form att han kunde förvandla sig och flyga sin väg. Revbenen var fortfarande knäckta och de gjorde ont, men de skulle få läka på egen hand. Han kunde åtminstone använda frambenet utan problem, och det var allt han behövde kunna.

Kaiito hade inte funderat över det medan han sagt farväl till sina systrar och bröder i flocken, men när han väl börjat gå hade han börjat tänka på det. Det hade kommit så plötsligt och han kände sig fortfarande villrådig.
Vart skulle han egentligen ta vägen?
Så hittills hade han endast gått i cirklar. Eller, mer eller mindre runt, runt. Inte haft så bråttom, gått lite fram och tillbaka. Inte varit säker på vilket håll han skulle röra sig åt eller vad han skulle göra. Så han dröjde sig kvar i skogen på det viset, villrådig och obeslutsam. Var det inte sånt här man skulle planera i förväg? Kanske, men nu var det som det var.
Och det var när han gick där, obeslutsam och tvekande som han märkte av vargdoften. Och i brist på annat så började han röra sig mot främlingen. Det kunde ju knappast föra med sig något dåligt.

Hennes funderingar hade bara pågått något kort stund. Hon är i vanliga fall inte den som funderar på saker. Så när hon väl gör det så tar det inte lång tid. Hon är en väldigt impulsiv tik kan man väl säga. Hon sätter kroppen i rörelse igen. Mot främlingen. För det kan väl vara kul att möta någon. Kanske lära sig lite mer om det här landet. Eller skaffa sig någon ytlig bekantskap.

Doften av varg blir starkare ju längre in i skogen hon kommer. Och denne varg verkar tillhöra flocken som bor här. Så det måste ju betyda att det faktiskt bor en flock här. Att skogen inte är övergiven av sina tidigare herrar. Tiken får väl hoppas på att hon inte stöter på problem. Inte för att hon inte kan ta hand om sig själv och trots att hon har kamp i blodet så kan det vara skönt med lite lugn och ro.

Snart får hon syn på en brun gestalt mellan träden. Denne främling verkar vara påväg åt hennes håll. Tiken stannar upp. Är främlingen ändå påväg åt hennes håll så kommer det förmodligen inte missa varandra. Tiken sätter sig ner. Utstrålar lugn. Men en del av henne är ändå misstänksam. Men mesta dels är hon nyfiken. Hon vädrar i luften. Främlingen verkar vara en hane. Tiken tippar huvudet på sne. Han verkar inte vara frisk. Eller så har han nyss återhämtat sig från något. Hon rätar på nacken igen och den giftigt gröna blicken vilar på hanen.

Kaiito hade inte bråttom, han traskade på i sin egna takt medan tankarna befann sig på någon annan plats. Trots det lyckades han hålla nog fokus uppe för att inte missa den främmande tikens doft. Han följde den, i brist på annat att följa, och ganska snart kunde han se en svart gestalt frmaträda. Med ens stannade han, rynkade på nosen. Men ögonblicket senare slappnade han åter av och fortsatte gå, och den korta stunden han hade tvekat märktes knappt av.
Han hade blivit orolig, förväntat sig att den svarte kanske var hans far. Men nej, det hade det inte varit. Hur paranoid hade han egentligen blivit sedan mötet med fadern? På doften märkte han klart och tydligt att det inte ens var en hane, och ändå kunde han inte hindra reaktionen som han fick varje gång han lade ögonen på en mörk varg. En svart varg. Det var ju patetiskt, han hade bestämt sig för att inte låta fadern påverka honom något mer. De tiderna var över, det livet var över. Men kanske ärren gick allt för djupt för att han skulle lyckas. Kanske han skulle vara fången i sitt förflutna en mycket längre tid än hans önskade. Kanske förevigt.

Huvudet ruskades lätt, sådana tankar passade sig inte nu. Fokusen måste ligga någon annanstans, på den främmande honan. Kaiito stannade upp och lyfte huvudet, såg på henne med sina två blåa ögon, det ena ljusare och det andra mörkare. Luggen hängde en aning framför dem, men hindrade honom inte från att se och inte heller främlingen från att se honom.
- Hälsad.
Han försökte låta glad, försökte se lättsamt på mötet. Trängde bort de misstänksamma känslorna som ville krypa fram. Ett nytt liv, ja. Det var väl det han siktade mot, antog han. Det var konstigt hur man kunde ge sig ut på en vandring utan att veta var den skulle leda.

Hon sitter lugnt där hon sitter. Har en avslappnad hållning men den är ändå rest och rak. Som alltid. En hållning hon är född med. Inte framtvingad. De giftigt gröna ögonen studerar hanen när han kommer närmare. Studerar hans utseende, hans rörelser, hand doft. Öronen klipper mjukt till på huvudet och spetsas sedan framåt igen.

Vad hanen kan ha råkat ut för som fått honom i det tillstånd han är i nu vet hon inte. Och hon lägger inte ner någon energi på att försöka fundera på det. Denna tik är ingen funderare. Hon gör mest vad som faller henne in. De få gånger hon faktiskt lägger ner lite tanke på funderingar så tar det heller ingen vidare lång tid innan hon avslutat dem.

Hon nickar lätt när hanen hälsar.
"Goddag" Hälsar hon tillbaka. Hon tippar åter huvudet på sne och de giftigt gröna ögonen släpper inte hanen ens för en sekund.
"Vacker dag". Börjar hon och rätar på nacken igen.
"Men över dig verkar det nästan finnas lite gråa moln". Svansen sveps om hennes svarta tassar och hon fuktar nosen med en skär tunga.
"Är det ingen bra dag för dig, främling?" Frågar hon lätt utan att bry sig om ifall hon har med det att göra eller inte. Som sagt är denna tik ingen direkt tänkare.

[Då Sayomi är död så... AVSLUTAT 8D]