Solen stod högt på himlen och dess strålar lyste upp hela savannen. Det var väldigt varmt, men för de djur som lever här var det inga problem, problemet var att hitta vattenhål som kunde släcka törsten, de fanns men de var inte lika stora som de var under regnperioden men trots att vattenhålen hade krympt så fick man vara på sin vakt för i vatten kunde även faror lura.

Gräset och trädens löv böjde sig mjukt när en sval vind kommer svepande mjukt över de sand- gräs- täckta slätterna. Däggdjuren betade på den grönska som fanns kvar.

En stor grå varghane låg under några träd och betraktade alla djuren som gick omkring på savannen. Han klipper lite med öronen och kastar lite med huvudet så den långa luggen dansar och avslöjar två gyllenbruna ögon, men även två ärr över hans nosrygg. PÅ hans rygg löpte det två långa ärr och ett litet mindre och han hade två ärr på ena bakbenet. Hur han har fått de ärren på kroppen visste ingen förutom han själv, och han berättade de aldrig för någon.

hans gyllenbruna blick är kall och han slickar sig om nosen med sin skära tunga, han var inte hungrig, han hade precis ätit och nu låg han under träden för att vila innan han skulle fortsätta vandringen. Han funderade lite för sig själv, han hade sökt till några flockar men inte fått något svar än. han suckade en aning irriterat för sig själv, han ville inte återvända till sin gamla flock, han kände att han ville ha något nytt.

hans känsliga nos uppfattade plötsligt en svag doft av varg i närheten, han klipper lite med öronen och suckar lite igen, ville vargen ta kontakt så fick den komma till honom.

Paxat till Cuywendz

Solen värmde hennes rygg medan den långbenta tiken rörde sig över landskapet. Det höga gräset var för henne inga problem då hon med lätthet vandrade över det. Nosen hölls höjd och de mörka ögonen såg ut över det vackra landskapet. Hennes hem. Mellan hennes tunna käkar höll hon en ljus frukt.

Intet moln stod att finna på det vida, klarblå, himlavalvet. Den lätta brisen svepte över landskapet och smekte gräset och manvargens päls med sin mjuka beröring. Hon var på väg hem. Hem till lyan och valparna. Hennes stora valpar. De var vuxna nog att sköta sig själva nu. Snart skulle de lämna henne. Tanken var skrämmande, men sann. Frukten skulle hon äta när hon kom fram. Denna del av savannen ogillade hon. Hennes annars svarta lucka där minnena borde finnas hade fyllts av bilder. En berättelse given henne av en främling. En hemsk berättelse.

När hon passerade genom landskapet sökte sig blicken åt öst. Hon visste hur landskapet såg ut där borta. Endast någon minuts marsch från där hon nu befann sig var gräset fläckvis svartnat och marken vitfläckad av den aska som inte ville blåsa bort. Det hade gått snabbare att passera över det området, men istället tog hon en omväg. Hon ville inte tänka på det. Ville inte att det skulle väcka de bilder hon skydde så.

De breda öronen flaxade lätt när tiken ruskade på huvudet. Hon borde vara glad, stolt, och sluta tänka på det. Hennes valpar var välmående. Hon hade gett dem allt hon kunnat ge. Antagligen var de inte vid lyan i detta ögonblick. Men hon litade på att de skulle komma hem igen. Ännu hade de inte visat tecken på att ge sig av. Inte än.

Ett träd inom Cuywendz synfält fångade manvargens blick. Hon kunde svära på att det fanns någon där. Hennes passgång stannade och hon såg stint mot trädet med huvudet lyft. Silhuetten av en främling skymtade inunder trädet och en lätt nyfikenhet väcktes inom manvargen. Hon hade inte träffat en främling på länge. Inte sedan... den främlingen...

För att låta tankarna fokusera på glädje valde hon således att ta ett par passgångande steg närmre främlingen. Kanske borde hon fortsätta hem, men nyfikenheten sade åt henne att stanna. För nu.

Han får snart syn på en skepnad lite längre bort som närmar sig där han ligger. Han slickar sig om nosen och ruskar lite på huvudet så den långa luggen flyger lätt runt hans ansikte. Han betraktade den andre vargen som närmade sig honom på ett underlig sätt (hennes passgång, han har aldrig sett en varg som går i pass gång förut ).

han undrade om vargen var skadad på något sätt eftersom den gick så konstigt, han klipper lite med öronen igen och han känner den lätta brisen av vinden igen riva tag i hans päls och sedan försvinna vidare.

Han reser sig upp till sittande ställning och hans kyliga blick söker genast kontakt med den andres ögon. han vädrade i luften, nej det här var ingen han hade stött på förut. Han rörde sig inte på fläcken, men han var på sin vakt, ifall vargen skulle göra något. - Goddag främling säger han med sin djupa röst. Hans röst var helt neutral.

Cuywendz stannade upp när hon kunde urskilja främlingens ansiktsdrag. Ett lugnt ansikte med alert blick. Vakande. Den långbenta tiken stod stilla och tog in främlingens utseende. Frukten tvingade henne att hålla käkarna öppna, vilket resulterade i en liten rand av dregel som hotade att rinna ner längs hennes haka. Hon lyssnade till främlingens ord, den lugna tonen i en djup och aningen hes röst. (syftar på nordmans röst, då du länkat denne som hans röst)

Hon böjde huvudet en aning, utan att släppa främlingen med blicken, och lät frukten falla till marken innan hon rätade på sig på nytt. Tungan lämnade munnen för ett ögonblick och fuktade nosen. Hon svalde undan det dregel som samlats under tungan och lät sedan ett vänligt leende leta sig in i det smala ansiktet. "Goddag själv." Hon nickade kort. På behörigt avstånd vågade hon sig på att studera främlingen ingående. Den mörka blicken tog in var tum hon kunde skönja i hannens utseende. Den övervägande grå pälsen. Luggen. De bärnstensfärgade ögonen. Ärren över nosen och vad hon antog var ärr även över ryggen. En smidig kropp (?) med ett avslappnat utseende. Någon hon aldrig mött tidigare.

"Mitt namn är Cuywendz (Uttalas Ky:vends) " Hon lyfte den ena framtassen som för att ta ett steg närmre, men hejdade sig. Denna gång hade hon inte överraskats av en främling. Men det betydde inte att hon tänkte lita på en. Tassen placerades på samma plats som tidigare och hon vände ansiktet för att se på främlingen med ena ögat. "Om jag får fråga: Vem är ni?" Hon ville inte ha fler överraskningar. Aldrig igen.

Han följer den slanka långbenta tiken med sin kyliga neutrala blick. Blicken registrerade tikens rödbruna päls med inslag av en stor vit fläck på bogen och vit fläck på svanstippen, hennes svarta nos, de svarta öronen med vitt inuti och de långa svarta benen.

Han sveper lite med svansen och måste medge för sig själv att tiken gjorde honom nyfiken. Hon var en varg utan dess like, en söt sådan också.

Han ler kallt emot henne och lyssnar på när tiken säger sitt namn." Cuywendz" Det namnet skall jag lägga på minnet tänker han för sig själv. han öppnar munnen och låter tungan komma fram och slicka hans nos. Det är varmt, men han är till hälften infernovarg så lite värme gjorde honom inte så mycket. - Cuywendz?, det är ett ovanligt namn, men det passar dig. Han ler ett leende blandning mellan kyla och charm.

han tyckte det är mer skönt med värme än kyla om han skall vara helt ärlig.Han ser på Cuywendz när hon frågar efter hans namn.
- Mitt namn är Kai sköna Cuywendzz säger han med neutral, smått charmig röst.

Hon nickade som tack till det främlingen sade och besvarade hanens leende med ett eget, vänligt, sådant. Tungan fuktade nosen medan hon studerade den andre än en gång. Kai? Jo, kanske passade han som en Kai. Utan att tänka på det slappnade hon av aningen. Nu visste hon främlingens namn. Hon kände sig aningen lugnare.

"Jag har inte sett er här förut. Kommer ni från trakten?" Ett av de stora öronen vinklades bakåt när det uppfattade ett oviktigt ljud, men rätades upp som vanligt intill det andra kort därefter. Hon pausade, gav främlingen tid till att svara om han så behagade. Det gav henne tid att tänka. Fokusera, och hålla tankar och känslor i styr. Långsamma konversationer kunde inte skada. Väl?


[Approves random skisser i rollspel! C; ]

Han följer hennes rörelser med blicken, såg när hennes öron vinklades bakåt efter något ljud men att de snabbt vinklades framåt igen. han sveper lite med svansen och ler smått för sig själv. Han erkände för sig själv att hon gjorde honom nyfiken och att han hade ingenting emot att föra långsamma konversationer med henne.

Han fuktar snabbt sin nos med tungan och möter hennes blick. - Nej jag är född i Lövskogen, men jag , en vandrare kan man väll säga. Han ser sig omkring i öknen och funderar. - jag har varit rastlös länge och att vandra runt får mig att fundera och tänka. Han ler ett svagt neutral leende mot henne. - och du själv Cuywendz? är du härifrån trakterna?

(Häftigt med bilder i rollspelet :D, snygg var den också ^^)

[Haha XD Jo, det verkar uppskattas med lite skisser i rollspelet C; Tack~]

Var hon var ifrån? Tanken oroade henne lätt. Var var hon ifrån? Blicken blev frånvarande när tankarna irrade. Hon hade inga minnen alls om sin bakgrund, allt låg i svarta töcken. Liknande minnesluckorna. De tillfällen då hon inte var hon. Då hon var en annan. Det ryckte lätt i nosen innan hon återvände med blicken till den grå hanen.

"Jag... jag vet inte var jag är ifrån. Men jag vill minnas det som en plats lik denna. Jag känner mig hemma här." Det lilla leendet återvände. "Men jag är som ni en vandrare. Jag har sett stora delar av Numoori, men har tagit... en paus kan man väl kalla det." Valparna krävde att hon stannade på samma plats. Det vore svårt för dem att vandra med henne, även om de snart var stora nog att sköta sig själva.

[Okej, valparna är stora nog att sköta sig själva, men inte i detta roll ;D Ohoho~ ]

Hans blick var hela tiden fokuserad på henne, men han kastade en blick på landskapet omkring dem. Solen stod fortfarande högt på himlen men träden som han satt under gav fortfarande skugga, han tyckte att landskapet hade sin skönhet, allt behövde inte vara fullt med grönska, även karga landskap hade sina skönheter och sitt liv. Han flinade smått inombords.

han ser på Cuywendz igen och ler milt. - det är bra att vandra, det får en att tänka på allt, men också att upptäcka nya världar, nya områden. Han sveper lugnt med svansen och ruskar smått på huvudet. - Tiillhör du någon flock Cuywendz?

Det ryckte lätt i Cuywendz öron vid den grå hanens fråga. "Nej." Hon pausade, tänkte egentligen avsluta svaret där men lade sedan till, "Jag har aldrig varit medlem i en flock, och har i ärlighetens namn aldrig övervägt att gå med i en." Hon gillade att kunna ströva som hon ville. Vända nosen åt vilket väderstreck som helst och bara vandra. Utan att ha en fast punkt att utgå ifrån. Detta till trots kändes savannen som hennes hem. Hon älskade platsen och det var väl den enda fasta punkt hon tillåtit sig att ha. En plats att återvända till när hon behövde en paus.

Den plats hennes valpar hade fått börja sitt liv på. Kanske skulle även de se detta som hemma. Tanken spred en liten värme i hennes kropp, olik savannens hetta. Hon log.

Sedan återvände tankarna till Kai igen. Hon fokuserade honom med blicken, men lät det varma leendet ligga kvar. Oron var nästan helt bortblåst. Hon behövde inte känna sig rädd längre. "Och ni? Tillhör ni någon flock, Kai?" Svansen svepte lätt bakom henne och hon övervägde att sätta sig ner, men förblev stående.

Han lyssnade på henne medan hon pratade, han ler för sig själv, han känner igen sig i det hon pratar om. Innan hade han varit med i flocken Cierzo ända sen han föddes men då hette flocken något helt annat. Men han lämnade flocken, han tröttnade på att vara bunden till förpliktelser och allt annat i flocken, efter hans livs kärleks död så blev han helt enkelt rastlös, han visste inte vad han skulle göra så han vandrade och vandrade. han återvände men vandrade iväg igen, han kunde inte få ro.

men nu har hans rastlöshet börjat få ro och han kände sig redo att gå med i en flock, Han sökte först till en annan flock men också även till sin gamla flock Cierzo där han blev medlem. Han Klipper lite med öronen och flinar neutralt mot henne. - Jag är med i Cierzo, inte en sån stor fock än, men den växer sakta och vår ledare är ung och stark.

Hans ögon hade en neutral kylig blick, men han respekterade sin ledare och han kände att han har ett hem att återvända till när han vandrar runt för att upptäcka de nya områden i numoori. Hans Syster och systerson var ju i flocken också, och trots att han inte visade det så kände han att han ville vara nära dem och skydda dem.

han slickar sig om munnen och såg på den långbenta skönheten framför honom, han log ett smått charmigt leende men blick var fortfarande kylig. - har du någon familj Cuywendz?

Hon nickar bekräftande när den grå hanen talar om den flock han tillhör. Cierzo? Cuywendz hade lärt sig namnen av flertalet flockar under sina vandringar, men kunde i övrigt mycket lite om flockarna i Numoori. Men flocken Cierzo hade hon inte hört namnet på tidigare. Kanske hade det undgått henne helt, eller så var flocken inte så gammal. Kai talade om att den inte var så stor än, så kanske hade den tillkommit under hennes tid på savannen. Hon hade befunnit sig här länge nu.

Hon besvarade hanens leende med ett eget. "Min familj är inte så stor, men jag har en inte desto mindre." Det skar lätt i hennes själ vid tanken på hur familjen borde ha varit. Nimbus borde varit här hos dem och fått se sina valpar växa upp. Tyvärr skulle han aldrig få den chansen och det sörjde Cuywendz djupt. Men valparna var friska och växte sig starkare och livligare för var dag. Hon var så stolt över dem. Och kanske... kanske hade hon en annan familj. En från då hon själv var valp. Det var inget någon någonsin skulle kunna svara på. Hennes minnen stod inte till hjälp. Inte för någon. Endast svärta fanns i tiden innan Numoori. Ett tomrum hon inte kunde läsa.

Tankarna speglade sig i Cuywendz mörka ögon när hon sänkte blicken mot marken. Svansen hängde slappt bakom henne och öronen lade sig för ett ögonblick i nacken, innan hon åter blickade upp mot Kai. "Mina små." Ett litet, stolt leende lekte i hennes ansikte, även om ögonen ännu skiftade i sorg. "Och jag ställer då samma fråga till er." Leendet brednade aningen. Hon var trots allt lite nyfiken, nu när konversationen kommit igång och hon faktiskt kände sig lugn. "Har ni en familj, Kai?"

Han betraktade henne hela tiden, han såg hur hennes kropp ändrades, och hur något sorgligt speglades i hennes ögon. Det fick honom att tänka på Zawa och smärtan och sorgen skar i hans kropp som knivar. Han älskade henne högt och saknaden efter henne var hela tiden plågsamt, men han visste att hon aldrig skulle komma tillbaka, och om hon gjorde det, skulle hon minnas honom? Sorgen och smärtan speglades kort i hans ögon och han vred snabbt undan huvudet och hoppades att Cuywendz såg det.

När han tittade på henne igen så var blicken kylig igen. han log en aning när hon nämnde hennes små valpar. han mindes själv när hans yngre syskon var valpar och han ahde varit både bror, mor och far till dem, nu levde ju bara Wind och han hade även hjälpt henne när hon fick sina valpar med den där idioten. hans blick mörkande och hatet glödde från dem. Men det försvann lika fort det också, Han tyckte om Winds valpar, eller ja den ende som fanns bland dem var ju Lihai, han visste inte vad som hade hänt med de andra valparna. - Jag har själv en familj ja, eller ja det är min yngre syster och så hennes son Lihai. Han kom att tänka på Dawn i detta ögonblick... men han tryckte undan tankarna igen.

Hon lyssnade till vad Kai svarade och lät blicken vandra över området. Öronen hölls vinklade åt den grå. Hans syster och systerson. Det lugna leendet i hennes ansikte hölls kvar. Hade hon kanske egna syskon någonstans? Inga hon kunde minnas. Hon mindes ingenting faktiskt. Kanske var det lika bra. De mörka ögonen fokuserade efter en stund åter på Kai. Tystnaden som lagt i luften var inte av det tyngre slaget, men manvargen kände ändock att hon borde säga något för att bryta den.

"Det kanske är oartigt att fråga men... dina ärr?" Hon lade huvudet på sned. Det var faktiskt en tanke som slagit henne redan när hon först lagt ögonen på hanen. Han hade ärr i ansiktet och hon kunde ana några över ryggen eller sidan. Öronen spetsades på huvudet på ett nyfiket vis. Hon hoppades att han inte skulle ta illa upp för att hon frågade.

[Åh, idébrist XD Menmen~ ]

han tittar hela tiden på henne och ett leende syns på hans läppar, men det var ett väldigt svagt leende. Han hade svårt att visa sina känslor, men med den vackra manvargen framför honom så kunde han slappna av, kunde vara sig själv innan allt det andra hände. han suckar en smula för sig själv. Han möter hennes blick när hon frågar om hans ärr, hans blick mulnar en aning, han brukar aldrig säga något om sina ärr, men han kände att han kunde lita på Cuywendz så han slickar sig om nosen och svarar: - Ärren fick jag under tiden jag vandrade utanför Numoori. Han suckar och sveper lite med svansen. - det var strider. Säger han kort men inte ovänligt, bara neutral, nästan med en sorgsen ton i sig. Han hade träffat Dawn en vacker månvarg och det var på grund av henne han hade fått ärren. Hon väntande hans valpar och det tyckte inte hennes far om så det blev en strid mellan honom och Dawns far.

För en sekund trodde hon att Kai inte tänkte svara. Det såg på hans ansikte ut som om det var ett ämne han ogillade. Men så kom ett svar och Cuywendz öron spetsades. Utanför Numoori... Hade hon varit där? Kanske. Hon mindes inget. Men tanken lockade.

Den mörka blicken sökte sig som hastigast till hennes egna ärr. De var inte lika tydliga under den långa pälsen, men de fanns där. De påminde henne om vad som hänt. Kanske var det sådana obehagliga tankar som infann sig i hanens förflutna. Hon var garanterat inte ensam om att ha upplevt hemskheter. Men kanske... kanske var hon ensam om att ha sett in älskades kropp... så deformerad. Hon sörjde honom än.

"Det är svårt det där... minnen..." De långa benen fick henne att se ytterst klumpig ut när hon satte sig ner. Orden var inte menade som något särskilt, de dök endast upp som högljudda tankar.

[Åh, idébrist! Jag är verkligen inte bra på att skriva konversationer om ingenting XD]

Han betraktade henne och ler lite snett, han hade inte sagt till någon om detta, men han kände sig mycket bättre när han fick berätta det för någon som inte var hans familj. han klipper lite med öronen och hans ögon såg på landskapet runt omkring dem igen. Han måste medge att den här platsen hade en viss charm även om han inte skulle vilja bo här hela tiden. men han gillade att gå runt och se nya områden, han var ju trots allt en vandrare. han flinar till smått för sig själv vid smeknamnet som han syster och systerson har gett honom.

han riktar blicken tillbaka till Cuy och nickar instämmande. - Jo det är dom allt säger han och hans ögon får sorg och smärta i sig. Han hade jämt henne i sina tankar, hans första kärlek.

De mörka ögonen betraktade Kai och följde sedan hanens blick över området. Frukten framför hennes tassar var sedan länge bortglömd. Savannens gulnade gräs lekte för en lätt bris. Trädets blad prasslade lätt i vindens smekning och solens heta strålar gassade över det ljusa landskapet. En grupp thomsongaseller betade i gräset en bit bort. En rovfågel seglade på vindarna i skyn. Det var en vacker plats. Hennes hem. Hennes plats i denna värld. Leendet i ansiktet spred sig till ögonen och hon antog en aningen mer avslappnad pose där hon satt. Den mesta oron var som bortblåst. Tankarna som irrat tidigare flöt lugnt fram bakom pannbenet. Öronen klippte lätt på huvudet och vändes efter savannens ljud. Tystnaden, fylld av landskapets ljud, var lugn, rofull.

Efter att tyst ha studerat det ensamma stackmolnen vid horisontens rand ett kort slag kastade Cuywendz ett öga åt Kais håll. Borde hon säga något? Borde hon få konversationen att fortskrida? Vad skulle hon säga? Hon kände sig lugn i hans närvaro. Ett skönt lugn som hon sällan fick uppleva i dessa dagar. Ett neutralt lugn. Kanske skulle hon inte bryta tystnaden trots allt.

han fortsätter att betrakta henne med sin neutrala blick, men det fanns även en svag glimt av varme i hans ögon också, även om den skulle vara svårt att se för de otränade ögat. Han riktar blicken mot de betande gasselarna i närheten och den hungrande känslan gör sig påmind.
han slickar sig om nosen och undrar hur en gasell smakade, han hade aldrig ätit något sådan förut. Han reser sig upp och ser på Cuywendz igen och ler snett. - Vad sägs om e jakt min sköna dam?
Innerst inne hoppades han att hon ville jaga med honom, han kände sig som en helt annan varg, fri och ja... glad, en känsla han inte har visat för någon utom sina närmaste då.

Cuywendz blick vändes åter mot den grå hanen när hans röst bröt tystnaden. Leendet återvände till hennes ansikte. Sköna dam. "Det vore ytterst trevligt." Det vore trevligt med något att göra, något att tänka på. För ett ögonblick återvände minnet av frukten som låg vid hennes tassar. Hade det inte varit så säkert att ett annat djur skulle ta frukten så hade hon kunnat hämta den senare. Men hon visste var plantan fanns, och skulle kunna återvända dit om så skulle behövas. De bruna ögonen vändes som hastigast i riktning av lyan. Valparna skulle klara sig ett tag till.

Hon reste sig upp på de långa, styltiga benen och betraktade Kai med ett leende. Svansen guppade vagt bakom den korta kroppen medan hon väntade på att följa honom.

Han blir glad när hon tackar ja för en jakt tur, han ler snett och reser sig upp och sträcker på sina ben. han klipper lite med öronen och lyssnar efter ljuden av däggdjur i närheten, han kastar en snabb blick mot henne och följer henne med blicken och ler en aning smått charmigt mot henne. Sedan höjer han huvudet mot skyn och vädrar i luften, han ludne känna en massa olika dofter från en mängd olika djur, men han uppfattade svagt dofterna av några gaseller i närheten. han slickar sig om nosen och ser på Cuy igen. - Den här vägen min sköna. han styr stegen mot gasellernas doft, han är inte så hemma i den här terrängen men han skulle göra sitt bästa.

(Kort O.o)

Hon följde efter Kai, bort från trädets skugga och ut i det omgivande, höga gräset. Hon rörde sig avslappat och ledigt i pass. De långa benen tillät henne att skåda över gräset istället för att vandra genom det. Ett litet leende leker i hennes ansikte. Dock börjar tankarna långsamt vandra åt annat håll. Hon visste mycket väl vad som nyligen skett, och kunde säga precis i vilken riktning det brända området låg. Hon ville inte gå dit. Tyst för sitt inre bad hon att de inte skulle passera det svedda gräset. Den förkolnade marken.

Cuywendz tog ett djupt andetag medan blicken stadigt föll på Kai. Lugn. Hon behövde bara hålla sig lugn så skulle inget ske. Om hon bara hölls sig lugn så skulle det här gå bra. Trots att manvargar inte var byggda för att jaga stora djur så hade hon gjort det tidigare. Eldens kraft var hennes att använda. Dock undvek hon allt som oftast att jaga djur större än henne själv. Det hade hon gjort sedan Nimbus bortgång. Hennes valpars far...

Hon ruskade kraftigt på huvudet för att skingra tankarna. Lugn.

[Äh, ibland är kort bra C; ]

han sneglar mot Cuys håll och ler snett mott henne, ett leende som är vänligt, vilket inte var likt honom. Men Cuy fick honom att le, att våga visa känslor värme igen. han går sakta framåt igen, men tankarna for igenom hans huvud, på den enda som hade hade vågat visa sina känslor för, tiken som var hans första kärlek. Han ger ifrån sig ett sorgset suck och hans kalla neutrala blick fick något sorgset över sig. han ruskade smått på huvudet, han kunde inte leva i det förgångna utan måste leva i framtiden och varken hans syster, syskon barn och definitivt inte Zawa om hon skulle fortfarande ha levt, ville att han skulle vara olycklig.

han riktar blicken mot Cuy igen och klipper lite med öronen. - trivs du här i Numoori Cuywendz? hans fråga var artig och neutral.

(hehe han kanske har frågat det förut menmen ^^)

Hon besvarade Kais leende när han sneglade åt hennes håll. Andetagen var djupa, lugnande. Ärret på höften stramade lätt när hon gick, och hon kämpade för att tänka på annat. Tacksamt lyssnade hon när Kai ställde en fråga.

"Jag trivs här." Hon log åt honom och blickade för ett ögonblick över landskapet, åt de djur de vandrade mot. "Det finns många olika platser i Numoori, och jag har nog sett flertalet av dem. Men här är mitt hem. Här trivs jag bäst." Ögonen slöts för en sekund i det varma leendet. "Och du Kai? Trivs du i Numoori?" De mörka ögonen öppnades åter för att betrakta hanen. Ärren på hans kropp fick henne att anta att han var en erfaren stridare. Antingen det eller en mycket lyckosam varg som klarat sig med livet i behåll. Dock talade hans rörelser mer för erfarenhet.

[Åh, idébrist. Det blir nock bra såhär XD]

Off: Då jag planerar att pausa Cuy vill jag fråga - ska vi avsluta det här rollet nu, eller vill du försöka rolla vidare? De kan ju ha jagat och kanske ätit tillsammans innan de gick skilda vägar om inte annat?