Lång var tiden som förflutit sedan Harlequin sist såg en annan levande varelse. Hon var ingen sällskaplig tik, i alla fall inte i de flestas ögon, men inte heller var hon helt känslokall. Hon kunde inte förneka att flockdjuret i henne saknade lite sällskap, även om hon klarade sig bra själv. Det var trots allt djupt rotade djuriska instinkter som sa åt henne att hon var ensam, och att det inte var enbart positivt. Hon fäste alldeles för lite uppmärksamhet vid tid för att veta hur många dagar som gått sedan en annan vargs nuna uppenbarat sig framför henne, sedan en främlings steg korsat hennes egna. Men till och med Quin kunde förstå att det var länge sedan, och bristen på sällskap — och varierande terräng — gjorde henne uttråkad och lättretad. 

Ynglingen sparkade lite i snötäcket under tassarna medan hon gick med blicken riktad neråt. Tankarna var hoptrasslade, som vanligt, och varje steg ackompanjerades av en serie pinglande ljud. Det var bjällrorna på öronen, bjällrorna som gav hennes redan säregna utseende den extra touch som behövdes för att göra henne oförglömlig. Metallbändaren som gett henne gåvan hade hållit med om att hon behövde något speciellt, något extraordinärt. Och visst var bjällrorna extraordinära. Det var inte många vargar som alls begrep sig på vad det var för något. Men bjällrorna hade en annan funktion också. Pinglandet fick hennes nerver att lugna sig lite, det roade henne som det barn hon var och hon kände sig på något konstigt sätt lugnare när hon hörde ljudet. 

Quin lyfte sin tvåfärgade blick från marken och lät ögonen — det ena blått, det andra grönt — svepa över slätten. Vitt. Vitt överallt. Inte konstigt att det var så folktomt här, när landskapet var så deprimerande. Det fanns inget att utöva sina jordkunskaper på heller, inga träd, rötter eller liknande. Men Snöslätten låg långt ifrån Kawazatri, och det var väl liksom lite det som var hennes mål, att ta sig så långt bort från skogen och platsen där hon föddes som det bara gick. Tills dess skulle hon vandra. Quin hade tillbringat halva sitt liv på resande fot, på väg bort från djungelskogen. Och ännu var resan inte slut. Inte för Vandraren.

[Paxat till Hyesu]

Det är en solig men kall dag på den stora snöslätten, vars namnet passar denna plats ypperligt bra. Snö, så långt ögonen kan nå. Det liknar nästan en öken, en vit och kall öken. Landskapet pryds av stora snödynor här och var, men även plattare fläckar. En renhjord är på vandring över slätten, det är svårt att hitta någon föda bland all snö men de håller i.
  En lättare storm svepte sig över landskapet under natten, men emot morgonen klarnade det upp. En mindre snökulle bryter den platta delen utav landskapet, kullen rör på sig. Ut kommer en vit liten valp, förvånad över att hon nästan blivit begravd. Valpen är svår att urskilja ur landskapet om man inte lägger blicken över hennes nos, ögon eller öron. Valpen har varit ensam i snart en vecka nu, och hon räknar varje dag. Hon tänker en stund på sin familj och längtar efter att få återförenas med dem igen, den dagen lär sorgligt nog bli svår att få uppnå. Kroppen sätts snart i rörelse efter att hon ruskat av sig snön som fastnat i pälsen.
  Vinden drar i den vita fällen och valpen tvingas att kisa ögonen sina, vinden är egentligen inte speciellt stark men för en liten kropp är det jobbigt. En gammal men bekant doft blåser upp i valpens ansikte från snön, renar har tidigare varit här. Valpen kan förbli lugn.
  Efter en stund travar något förbi bakom valpen, det är inget som hennes öron snappar upp då vinden viner i hennes öron. Djuret kommer närmare och närmare. Snart är den så nära att den kan trampa på valpen. Det är inte förens när snö skvätter upp på valpens rygg som hon märker av att en ren är bakom henne, valpens ögon grips utav skräck när hon vänder sig om och ser upp mot djuret. Munnen hennes står på vid gavel när hon skriker rakt ut i sann rädsla, den stora renen stannar illa kvickt upp och stegrar i förskräckelse. De båda springer långt bort ifrån varandra, i motsatta håll. Valpen slutar inte springa, det törs hon inte.
  En valp blir dock också trött, den kan inte springa non-stop utan att stanna. Därför pausar valpen, hon flåsar högt. Huvudet böjer sig ner och plockar upp snö i munnen, den smälter sakta. Snön släcker både törsten och svalkar ner valpen. Med en duns sätter valpen ned sin vita lilla rumpa i snön. Väntar hon på bättre tider? Ja, troligtvis. Längtan efter familjen hennes är stor, det är som en huggande smärta i bröstet. Hon försöker skaka av sig känslan, men den vill inte ge sig. Hon försöker att fokusera på något annat och bestämmer sig för att fokusera på ett klingande ljud. Hon kan inte riktigt sätta tassen på vad det är, men huvudet börjar att digga rytmiskt till ljudet. Det var ett ganska så lugnande ljud. Den lilla nosen känner snart av en annan doft. Även den är bekant och den blir starkare och starkare, tillsammans med ljudet. Valpen vrider på hela överkroppen när hon ska se sig om bakåt, hon får syn på en annan vit varg lite längre bort. Då ställer hon sig upp och går med nyfikenhet i den andra vargens riktning. Hon stannar upp när det är några få meter emellan dem. «H-h-hej» inleder hon försiktigt, huvudet lägger sig på sned.

Quins röda markeringar avtecknade sig skarpt mot den i övrigt vita pälsen och snön runt omkring henne. Hon var medveten om att hennes utseende kunde sätta käppar i hjulet för andra vargar, och göra dem riktigt förvirrade. Tillsammans med bjällrorna på öronen gav hennes märkliga, röda tecken ett alldeles speciellt intryck. Markeringarna hade former som förde tankarna till spelkort, och precis som ett sådant hade Quin olika sidor att visa upp. Om man studerade ett spelkort skulle man märka att det fanns ett motiv på ena sidan, men om man vände på kortet så fanns där ett annat motiv — två olika sidor, som växlades mellan. Just nu visade Quin upp framsidan av sitt kort. Det hände att det vände på sig så att baksidan hamnade främst i stället. Det kunde man aldrig riktigt veta. 

Hon stannade när en liten rörelse i ögonvrån fångade hennes uppmärksamhet. Ögonbrynen rynkades när hon kisade mot ljuset för att se bättre. Jo, det var definitivt en varg, men dess päls var vit som snön och enda sättet för Quin att överhuvudtaget se den var att fokusera på de mörkare punkterna i ansiktet. Quin lät den överbrygga avståndet mellan dem, tänkte inte springa den till mötes, och klippte med öronen så att bjällrorna pinglade när hon uppfattade vad som lät som en tafatt hälsning.

Quins heterokromiska ögon gled granskande över främlingen. Ansiktsuttrycket var blankt neutralt när hon, fortfarande svagt kisande mot solen, försökte uppfatta främlingens signaler. Inget hotfullt, än så länge. Hon kunde dock inte vara nog försiktig, inte här där hennes jordkrafter inte fungerade och hon bara hade sin opålitliga eld kvar att förlita sig på. Ett ögonblick övervägde hon att totalt strunta i främlingen, men så kom hon på bättre tankar och pressade fram ett "Hej." Det var ungefär så artig hon tänkte vara. "Mitt namn är Quin", fortsatte hon, lite högre. Hennes fulla namn var Harlequin, men Quin var hennes eget smeknamn på sig själv och hon använde det oftare än sitt riktiga namn vid presentationer. "Vem är du?"