En mörk natt på denna gejserslätt Eriinari sprutades varmt vatten upp emot den stjärntäckta skyn, det var en vacker syn. Och vattnet ringlade sig sedan ner emot antingen gejsern eller ner till marken, en liten turkos inidvid fick lite vatten på sig, hoppade varken till av smärta eller något alls, kraften värme hade denna turkosa hona, och därför kunde hon inte bränna sig. Med en turkos blöt päls i mörkret var det ganska tyst och stilla, vad hon själv kunde se vandrade inte ett enda väsen här. Eller jo, kanske?

Dom blåa ögonen svepte över det mörka området, hon var tvungen att hitta en bra gejser till henne, där kunde hon gömma sig och sova under natten. Men hon fick istället förlita sig på dom känsliga öronen, smärta var där hela tiden, men det var bara gejsarna, så hon försökte att få syn på en passande gejser.

Och efter en liten stund hade denna turkosa hona trampat rakt ner i en gejsers vatten, denna gejser var ju också perfekt, konstigt nog. Hon log för sig själv och gick i det varma och kokheta vattnet, inga bekymmer alls för henne. Hon gjorde det svalare med sin kraft kyla, och snabbt bildades det is över det förra kokheta vattnet, hon låg under denna is, och snabbt förvandlade hon sig till sin vatten piraya med dom endast fyra benen och två fenor. Endast gjord av vatten. Och där tog hon en kort tupplur.

[Pax till Chargie, sorry för dåligt inlägg. xD]

Luften låg i en behaglig temperatur och ljudet att vilt sprutande vatten hördes
av på långa vägar. Fågelkvittret var omöjligt att höra eller kanske var det så
att det inte ens fanns nå fåglar med en ljuvlig stämma. Rovfåglar fanns det
och dom gigantiska tjurliknande djuren. Men det fanns med än unika och
ovanliga djur på denna plats, vattnet sprutade upp hur marken med ett
väldigt tryck och den som skulle falla ned i en av dessa hål skulle med liten risk
komma upp med livet i behåll. Om man tog sig upp.

Ett par ljusa ögon skymtades bland vattenmassorna och ljudet av tassar som
snuddar marken och det gula fuktiga gräset. Vad det var som rörde sig fram
över en plats som denna i ett mörker som ingen skulle se i var frågan. Det
fanns ingen måne som lös upp platsen, allt stod i ett svart mörker med en
stjärnklar himmel. Stjärnorna gav inte ifrån sig ett ljus så att man skulle kunna
se var man går men tillsammans med vattnets spegelbild så skapades det
ett svagt ljus. Men kanske fanns det ljus, massa ljus utan att man visste om
det.

Åter igen glimmade ett par ljusa ögon till och man kan se hur dem rör sig
fram mellan dom vattensprutande hålen och ibland var det som om att man
kunde urskilja en gestalt. Vilket det då också var, men en varelse svartare
än korpen och kan skulle nästan kunna tro att det var en bit av natthimmlen
som hade fallit ned. Men så var självklart inte fallet.

Med en smidig rörelse stannade den unga varelsen upp och såg sig om med
dom vita lysande ögonen men såg inget annat än gejsrar och något enstaka
djur ibland. Men det var något som låg i luften, något som ändå drev denna
mörka hanne framåt men vad det var visste han inte riktigt själv.
Doften var ny och annorlunda och han ville veta mer, se mer och känna
mer. Det var inte länge sedan han hade lämnat sitt hem och redan kändes
det som om att han hade kommit hur långt som helst, vilket inte var fallet.
Länge hade han varit fast här och nu lusten att ta sig vidare hade ropat länge
på honom eftersom att detta var en så oerhört tråkig och trakisk plats,
springa och jaga en och annan bison men även det blir tråkigt i längden.

Tiden gick och den svarta vargen stannade till och satte sig ned vid kanten
av en gejser och såg ned på spegelbilden. Allt hanns lysande ögon kunde
se och blotta var som på ljusaste dagen för en annan varg men ändå
så ville inte hanns syn få den unga hannen att se sig själv i en klar bild.
Alltid var den svart och grumlig med ett par vita ögon, det var nästan
som om att det låg någonting över honom som gjorde hanns spegelbild
så grumlig. Precis som om att han var omgiven av mörker och skuggor.
Men ty det var de enda som han såg och ingen annan, hanns ögon ville
inte uppfatta den svarta vargens spegelbild i sin helhet. Kanske speglade
den hans verkliga jag, en vriden varelse med ett kallt lysande leende och
ögon som inte talade om några känslor alls under nätternas gång.

Den matta svarta svansen svepte till över den jordiga marken innan den
la sig tätt in till kroppen och han andades in den fuktiga och friska luften
långt ned i lungorna och slöt ögonen för en kort stund.
Med en tung suck öppnade han åter ögonen och såg ned i vattnet igen
men denna gång såg han inte bara vatten eller spegelbilden. Det fanns
något där nere som förstörde stillheten. Utan några större problem kunde
den unga svarta se vad som fanns där nere men oavsett hur mycket han
försökte övertala sig själv över att han såg fel så gjorde han inte det.
Vad de är var så hade han aldrig tidigare skådat nå liknande.

[it D:]

[Kallar du det IT? O.O Det är det längsta jag någonsin läst. xD]

Plötsligt vaknade den vattniga filuren av att något kollade ner på henne, ögonen öppnades, och som en ren reflex att vara piraya började hennes käke att hugga 1 gång i sekunden, ögonen var vidöppna och fäst vid sitt mål, något svart med vita små ögon. Den vattniga pirayan hoppade upp ur vattnet som var täckt av is, små is skärvor flög åt alla håll, men vatten pirayan landade smidigt på marken. Men då denne filur kände en vargs doft förstod hon direkt, vargen var framför henne, då förvandlades hon åter tillbaka till sitt vanliga jag. Serpier.

Hon betraktade den andre med sina dåliga ögon i mörkret, det var nästan så att hon inte kunde se alls, faktiskt. Så hon satte sig ner, men blicken var fäst emot denne svarta varg.
- Jag borde nog presentera mig, och förlåt för att jag attackerade, det är självförsvar. Jag heter Eqii, et toi? Sa hon, det sista i slutet var franska och betydde 'och du/ni'. Denna turkosa filur med blåa ögon och en utterliknande svans var mycket liten men vacker för sin storlek, rasen var nog inte den bästa, men hon såg sig själv som en vacker hona.

Hon log emot den svarte med vita ögon, en hane verkade de lukta som. Vinden for förbi och hon blåste ut en iskall och en kokhet "vind" ur sin mun, det omfamnade henne och det var i två olika delar. Praktiskt, för hon älskade både värme och kyla.

[De där var it ja! XD Hade ju inge vettigt att skriva om D: Och så var det
nog en maaaassa lagrad fantasi som var tvungen att komma ut ^^']

Den fiskliknande saken i vattnet vaknade till liv och ljudet av hugg small i den
fuktiga luften och den svarta hannen la huvudet på sne och log slugt inombords
och reste sig upp. Den tjocka svansen svepte till och han tog ett steg tillbaka
när varelsen hoppade rakt upp i luften. Isskärvorna som for igenom luften
ven vagt och det brände till i kinden på den unga hannen. Han hade blivit träffad
och ändå hade han sett dom hur klart som helst, men lite smärta skakade
aldrig. Det visade bara att man ännu lever. Den varma röda vätskan rann
längst den mörka kinden och dom lysande ögonen blev smala. Han hade inte
gjort henne nå och ändå attackerade hon, dåraktiga fån.
När den fiskliknande varelsen luddade marken så skede det nå oförväntat,
det fanns inte längre en fisk kvar framför honom. Nej det var någon stort
gråaktigt varelse. Ingenting han någonsin tidigare hade skådat. Hennes
utseende var som ingen annans men ty det skrämde inte hannen.
När hennes ord nådde hanns sinne stirrade han bara på hon och ett väst
skrattande hördes och ett ljust, kallt leende kunde skymtas tillsammans
med dom vita ögonen.
"Ert så kallade 'självförsvar' borde ni förbättra på." orden var kalla, hånande
men ändå kunde man tydligt höra att han menade allvar.
"Eqii." Den lysande blicken hade vänts bort och han såg bort emot bergen.
"Namnet var Chargie Loo." fortfarande var hanns röst kall men det hånande
var borta i den hesa stämman och han vände åter sin blick emot den så
kallade Eqii. Det breda leendet var borta och åter igen var allt man såg
ett par smala lysande ögon och det var både positivt och negativt. Hade
Loo inte haft sina ljusa ögon så hade han smällt in i mörkret som en
vinterhare på nyfallen snö.

[okej.. NU hade jag it! xD]

Hon hade råkat skada den andre, för hon hörde droppande blod ner till marken, hon som har så känsliga öron kunde höra detta. Och hon ignorerade den första meningen denna hanne sa, sedan sa hon hennes namn. Eqii. Den svarte smälte in i omgivningen, och likaså liknade hans ögon stjärnor som på denna svarta himmel. Hannen sa också sitt namn. Chargie Loo. Vilket ovanligt men trevligt namn egentligen, den turkosa såg grå ut i mörkret, konstigt nog.
- Vilket fint namn du bär, du storväxta. Vad har fått dig till dessa marker? Kokhett vatten som sprutar upp i skyn, och detta gulbleka gräs, jag har varit här under hela dagen, och nu, när kvällen kom skulle jag sova. Men javisst, då kom du. Sa hon med ett retsamt leende, men hon tänkte inte håna honom som han hade gjort emot henne.

Den turkosa förde in dom två temperaturerna inom sig igen, leendet var borta, det hade domnat bort efter bara en kort stund, och hennes egna blåa ögon såg in i Chargie's ögon, dom fina vita och lysande ögon som skiftade över i en ljus nyans av blå. Vackert, men hon var inte så intresserad av honom då hon varken kunde se hur han såg ut, och att hon varken kunde urskilja honom i detta kolsvarta mörker, men hon anade att han var svart då han nästan inte sydes.

När den underliga honan talade såg han bara emot henne utan att röra en
min, dom lysande ögonen blev lite smalare. Som om att han tänkte på nå
misstänksamt men snabbt släppte han den tanken och särade på dom svarta
läpparna för att tala ut i mörkret, hanns hemstad och liv. Utan natten skulle
han inte vara mycket för mörkret, synen skulle försvinna och han skulle bli
lika vilsen som månen under solens dygn. Synen var hanns allt och lika så
styrkan, men det var något han hade inte upptäckt ännu och var fortfarande
för ung för det. Den svarta kroppen hade fortfarande mycket att växa i innan
den lösa överskotshuden var borta och den matta valppälsen.
"Jag har strövat runt på detta ställe länge nu, längre än jag kommer ihåg
och har aldrig träffat på någon fören nu." han tystnade en stund och såg
sig omkring bakom honan innan den vitblåa blicken föll på hennes.
"Gulbleka?" aldrig tidigare hade han hört eller sett att gräset hade färg, inte
ens dom enstaka gånger han rörde sig under solens gång. Alltid hade gräset
haft samma gråaktiga ton men nu, nu fick han veta att det inte var grått.
Nej det var gulblekt. Men vilken färg det var visste han inte men antog att
det var en lite halvdöd färg, det kunde han se på det gråa.
Det var som inte grått, svart eller vitt. Nej det var någon matt och disig färg.

"Men får får man fråga vad som har fört en sådan vacker hona som ni
hit ut på en plats som denna?" att smickra andra var inget han höll på
med men att bråka med denna gråaktiga varelse ville han inte,
hon hade krafter som han inte kunde mäta sig med. Kanske var hon liten
men ska inte underskatta dom främmande utan att veta först.
Den hånande tonen var borta men fortfarande fanns det en frostig
stämma i den, kanske var det en del av honom. Hanns röst eller var det ett försvar.
Chargie hade aldrig talat med någon med en mjuk stämma förutom sin
mor och systrar. Men när de ändrades så har han aldrig talat med sin
normala stämma igen och kanske kommer han aldrig mer att göra det.

Hon såg på den mörka hanen, han talade. Hon nickade åt hans första mening, men åt den andra blev hon lite förbluffad, han sa gulblekt med en betoning på fråga.
- Ja, gulblekt. Kan du inte se färger? Viskade hon för dom känsliga öronen, hon antog direkt att han var färgblind, men han kanske inte var det ändå? Kanske bara på några enstaka färger? Äh, vad vet hon.

Dom blåa ögonen studerade hanen mer och mer, dom lysande ögonen gav ifrån sig ett sken som lyste ned på marken och åt alla olika håll, men inte en så lång sträcka. Hon log emot honom, hon ville ju vara vänlig. Han fråga en fråga, en fråga om vad hon gjorde här. Den turkosa svalde och blinkade, tog åt sig lite mod och sa:
- Jag utforskar världen lite, gentleman. Hon log brett, hon hade sagt sin mening, ett litet vanligt svar hade hanen fått enligt henne, mycket vanligt. Hon la sig ner, hon låg likt Sfinxen, ståtligt och fint. Den mörke hanen med namnet Chargie var väldigt trevlig, enligt henne.

[Sorry för att det blir kort, brukar ju skriva kort. x'D]

[Nu har det gått över en månad, nu AVSLUTAR jag!]

AVSLUTAT!