Alinan hade vandrat med fadern till Ötamon, det hade känts rätt i stunden, det var i hennes natur att undersöka och vilja se hur mycket av världen som hon kunde, och att vandra väst hade erbjudit att se mer än att stanna med flocken kunde.
   Väl i Ötamon hade hon blivit lite uttråkad när fadern hade gått och blivit en månpräst, men hon hade tagit tillfället i akt att lära sig mer om religionen som fanns där, och i samband med det om kraften som forsade igenom hennes ådror.
   Men hur mycket det än fascinerade henne så kliade det i tassarna att komma iväg igen, att undersöka världen, och när då hon fått höra om någon invigning så to g hon chansen direkt att ta sig ner dit, det var mer av världen, och det lät som om en massa vargar skulle vara där.
  Hon hade sett på striderna med skräckblandad fascination, och ganska snart slog hennes hjärta hårdare, hennes syster skulle slåss, och... och hon vann!
  Det var med stolthet i bröstet hon såg det hela utspela sig, en liten fnissning åt systerns översegrande, det var så fånigt, men kul, och hon insåg hur mycket hon saknat henne.
  Men trots detta satt hon kvar på sin plats, hon kunde inte ta sig hem nu, hon skulle ju hem till Ötamon med Mivria... trodde hon, när hon såg Mivria dödas av Devils fick hon smått panik och flydde arenan, vandrandes runt Skuggfall planlöst, skulle hon tillbaka till Ötamon och låta folk veta? nej det skulle Mivrias barn fixa... Ephie, Ephie fick bli vägen ut!
   Hon vandrade tills det blev mörkt och sökte runt, hoppades att hon inte gett sig av redan, sökandes efter den bekanta vargen och snart nog såg hon den och vandrade sakta upp, svansen mellan benen, all hennes sprallighet som bortblåst.
   "E-Ephie?" hennes röst bars inte helt när hon mumlade fram frågan. "Får jag... Får jag följa med dig hem?"