(Alonso och Nilo)

Nilo tillbrinade fortfarande stor tid nere vid Skuggfall, och även om det inte var lika ofta som tidigare, så var det fortfarande något hon ville prioritera så mycket hon kunde. Och speciellt så inför en större föreställning på arenan. Ändå, så hade hennes son Alonso specifikt frågat Nilo om hon kunnat närvara vid hans teaterträning. Nilo hade antagligen närvarat ändå, men hur kan en moder säga nej till en sån fråga från sin son? Aldrig hade en träning varit viktigare att se på.

Det skulle vara ett stort framträdande och Aurora hade redan skvallrat om att Alonso verkade nervös sen tidigare, och Alonsos frågan om Nilos närvarande bekräftade nog det snarare. Men när Nilo betraktade sin son från den skuggiga balkongen medan han levde ut för de tomma läktarna kunde hon bara se självsäker svartvarg som plötsligt hade blivit vuxen. Hon kunde se hur Even influerat honom på fler sätt än Even själv skulle inse, men framför allt såg hon också Zaron i honom. Det rann en liten tår från hennes öga när hon insåg hur fort det hade gått och att den tiden som hennes valpar hade varit små aldrig skulle komma igen. De var vuxna nu.

Alonso kom upp till Nilo medan de tog en längre paus och Nilo mötte honom med två kindpussar samtidigt som hon försökte dölja att hon var gråtmild, men det var svårt.
"Alonso! Gubben min, du var fantastisk! Ja förstår inte varför du är nervös. Och du är så stilig! Jag får be till alla gudarna jag kan komma ihåg, för efter er föreställning kommer varenda tös på arenan att vilja ha dig och det kommer stressa din mor." Det var ett påstående som genuint oroade Nilo, inget hon bara sa för att muntra upp Alonso. "Du har så mycket av din far i dig han skulle.. Jag menar han kommer vara så stolt. Jag ska se till så att han kan närvara. Han måste få se dig!"

Strålande stolthet sammanflätad med genans sprang över hans anlete till hans mors ord. Han var glad att hettan i hans kinder inte syntes, om än den likaväl speglades i den gröna blicken. Ett mjukt, ungdomligt skratt lämnade honom.
     “Säg inte så,” kontrade han generat åt hennes kommentar om uppmärksamheten han skulle få. Alonso kände sig lite lustig av tanken. Efter alla pjäser, historier och berättelser han hört om kärlek kändes det snarare som en avlägsen dröm än verklighet. Tanken hade aldrig riktigt underhållits mer än de gånger han försökt hjälpa sin bror med ett manus.
Alonso sken upp, så pass att ögonen glittrade. Even var viktig, med mycket att göra, så pass att han ofta drog sig för att fråga honom om hjälp. Men Alonso älskade de gångerna de övat repliker tillsammans.
     “Jag hoppas han kommer,” sade han lågmält i ett försök att dölja sin iver. Men tanken knöt på något sätt nervositeten hårdare i magen. Viljan att göra bra ifrån sig växte sig starkare. Han såg på henne ett tankfullt ögonblick och skrattade till igen.
     “Du säger väl inte bara att jag är duktig för att du är min mamma väl?” Han höjde ögonbrynen roat och flinet blixtrade till retsamt. “Du låter väl mig inte gå upp dit och göra bort mig inför en hela Skuggfall?” Alonso kände sig plötsligt nervös över hennes svar. Såklart hade han hellre hört sanningen, även om det skulle innebära att hans stolthet sårades, men tanken på en publiks besvikna tystnad fick han nästan illamående.

Nilo stannade upp och såg nästan stött ut över hans antydan.
"Hej jag heter Nilo och har du mött mig? Din mor? Tror du verkligen att jag skulle låta en svartvarg som dessutom är min son gå ut på arenan i Skuggfall inför hela Numoori om du ens nästan skulle riskera att skämma ut mig och alla andra svartvargar i hela Numoori och all våra döda släktingar som hållit hedern uppe före oss? - " Hon funderade kort och blicken zoonade en bit bort medan hon gjorde en överläggning i hennes huvud och såg sen mot sin son igen. " - Ja kanske, för du är min son och jag älskar och stöttar dig i nästan vad helst du vill göra men - NEJ, det skulle jag inte tillåta, för det är samtidigt jag som ansvarar för den här arenan och jag tar mitt jobb på största allvar. Så har lite förtroende för din mor, pojkvasker. Så slå dig ner nu."

Nilo hade svept bort till den enkla uppdukningen av fällar och vin hon hade försett sig med för att stå ut med att närvara hela dagen. "Du måste vara törstig. Det blir så fruktansvärt varmt och soligt såna här dagar, rena döden för oss med svarta fällar. Så låt oss prata något annat än teater nu, jag vill veta allt om dig nu, hur du mår, är du nervös, har någon tös fångat ditt intresse - du får låtsas att du är Aurora för en stund så du kan mata mig med allt skvaller, det hör vin till." Hon log lite för sig själv och hoppades att vad helst Stephano bar på att han kunde få slappna av en stund. Och Nilo ville ta till vara på varje stund och hon med någon av hennes nu väldigt vuxna valpar.

Alonso kunde inte låta bli att brista ut i skratt när hon drog igång. För ett ögonblick kände han sig dum. Vad för svar hade han förväntat sig? Efter så lång tid hade blivit lätt se vilka knappar man kunde trycka på hos Nilo. Det skedde både medvetet och omedvetet. Denna gång verkade det vara lite av båda. För svaret han fick var ju trots allt det han ville höra. Det fick nervositeten att stillas och lugnet som sköljde över honom speglades i det avslappnade leendet. Utan minsta antydan till protest följde han henne och slog sig ner efter hennes exempel.
     “Oj,” han flinade häpet, “inga små steg att följa upp. Jag hoppas jag får lika mycket vin som henne då också.” Den skämtsamma, kärleksfulla tonen i rösten gick inte att ta miste på. Med en nöjd suck sjönk hans hållning lite när han gjorde sig bekväm.
     “Du förstår att det inte är så roligt att prata om töser med sin mor?” Han höjde ögonbrynen åt henne igen. Leendet lurade i mungipan. Men ändå, för hennes skull, lät han sina tankar vandra djupare. “Det är så många som passerar här. Och jag har insett att jag är lite dålig på… att ta chansen, eller prioritera är kanske ett mer korrekt ordval.” Han mindes ett yngre, relativt sött gråblod som sett honom repetera och sedan närmat sig bara för att Alonso skulle avfärda henne utan att riktigt inse hennes försök. Ännu kände han sig lite dum för det.
     “När jag är klar med här har jag lite mer fritid. Då kanske det är något… jag kan tänka på?” Höjningen i tonart i slutet av meningen fick det att låta mer som en fråga. Han var äldre nu. Gammal nog att förstå och känna kärlek, men ändå gjorde sig tanken egendomlig för honom. Dessutom var han osäker på vad Nilo egentligen ville höra honom säga i detta ämne, vad han förväntades att säga. Hans svartvargsblod var viktigt, det ansåg han också, men han hade hört tillräckligt mycket ballader och sagor att han visste att ibland spelade det ingen roll. Kärlek kunde man inte styra över. Det var ju uppenbart mellan hans mor och far. Ändå var förstås en renrasig svartvarg drömmen. Han skulle kunna förbise mycket för en omtänksam svartvarg. Alla växte ju förstås inte upp som honom, men han var villig att lära känna även de lite mer oraffinerade. De hade sin charm ändå. Han tänkte på drakargen som han ertappat i deras boning en gång. Det vågade han däremot inte nämna för Nilo.

"Hm" Muttrade hon nästan lite till svar, i hopp om att hon skulle fått något saftigt skvaller tillbaka. "Jag antar att det får duga, tills vidare. Det är lite skillnad måste jag medge om man jämför din syster som var intresserad av pojkar långt innan det var.. lämpligt."

Något ömt föll sedan över Nilo och hon vart mjukare i hela hennes sätt.
"Jag vill bara inte att du ska.. glömma bort vad som är viktigt för dig. Du ska passa på att vara lycklig medan du kan vara det, för man vet aldrig när något kan komma att ändra på allt det som är.. Tro mig. Det är omöjligt att veta vart man kommer att hamna en dag. Jag tror att min största oro är att ni ska vakna upp en dag och bara känna att.. Det är försent. Här ta mer vin, du ligger efter Aurora kan jag säga." Hon hade som försökt skaka av sig vemodet sen, men kände samtidigt att hon inte var riktigt klar.

"Kan du bara lova mig, att du ska följa ditt hjärta, så kommer jag inte behöva oroa mig mer. Jag är villig att acceptera... Nästan vad som helst, bara du gör det du vill göra. Okej?"

Ett lågt, lätt förläget skratt lämnade honom åt hennes kommentar om Miranda. När hon började ta till orda igen vände han blicken mot henne för att avbryta - försäkra henne så som varje barn gjorde för att göra sina föräldrar nöjda. Men Alonso möttes av något omsorgsfullt och moderligt hos henne, och förblev tyst. Kanske var det på grund av hans teaterintresse och skådespeleri som han verkligen kunde känna värdet i ord, i vad de representerade. Det hon sade fick honom att tänka mer på henne, än honom själv. Känner du att det är försent?
     Alonso lydde henne med ett tyst fnitter och drack några klunkar vin. Han förväntade sig att ämnet skulle hunnit flyta undan, men Nilo fortsatte. En skymt av förvåning doldes bakom ett allvarsamt, men tillgivet uttryck.
     “Jag lovar, mamma,” svarade han utan att tveka. Dels för att det var vad hon ville höra, men också för att han inte riktigt kunde förstå vad det innebar. Att följa sitt hjärta, det gjorde väl alla? Hur levde man annars? En eftertänksam suck undslapp honom.
      “Jösses, du börjar låta gammal,” han log försiktigt och retsamt. Han drog teatraliskt efter andan. “Är det där ett grått hårstrå jag ser?” Han kisade med ögonen och sträckte sig närmare, låtsades se något som inte var där.

"Hmpf!" Lät hon högt medan hon daskade till honom.
"Jag ångrar precis allt jag nyss sa, du kan omöjligt vara min son som bara vågar vara så respektlös mot sin unga mor utan gråa hår. Tro mig, när du är gammal och grå så tänker jag vara evigt ung och vacker och fortsätta dricka de bästa viner ända tills Chaibos själv kommer och släpar mig till hans - antagligen väldigt fula hål eller hyddor eller vad han nu bor i." Hon tog en klunk och såg lite frånvarande ut precis som att hon funderade över hur hon skulle hjälpa Chaibos med att inreda hans hem den dag hon kom dit. Hon vände sig mot Alonso igen. "Och om jag nu - mot förmodan - skulle ha ett ynka grått hår på mitt huvud så kan jag lova dig att det är på grund av dig och dina syskon så mycket stress som ni ger mig. Hur kunde jag få så själviska avkommor, helt obegripligt." Kände man Nilo var det såklart lätt att förstå att hon inte menade det minsta allvar i det hon sa. Hon hade faktiskt en viss typ av humor ibland. Hon tog en klunk till. " Eller ja jag antar att det kan bero på er far också. Eller Grendel. Han kan va så besvärlig när han vill det. Det är inte bra med för mycket stress. Här ta mer vin."