Med ett ryck så vaknade den grå honan till liv. Väcktes av minnesbilder som fortfarande hemsökte henne emellanåt. Den här gången var det hennes fars svek, hans attack. Hon sneglade bak mot sin manke där det fortfarande gick att ana ärret han lämnat efter sig, om än det till stor del bleknat och täckts av päls. Blicken vandrade sedan vidare till de sovande små runt om henne. Blotta tanken på att någonsin kunna skada dem var otänkbar. Hon älskade dem så högt, mer än livet självt.
Hon försökte somna om igen, men förgäves, så istället så låg hon och iakttog valparna och deras rytmiska andetag. Emellanåt var det någon som rörde på sig eller sparkade till, djupt försjunken i drömmarnas värld. Det fick henne att le. De fyllde hennes inre med en sådan värme och kärlek varenda dag, ändlös och alltid växande. 
En del av henne ville att de skulle förbli så här små, även om hon samtidigt såg fram emot att se dem växa och utvecklas till egna individer. De hade redan blivit så stora tyckte hon. Det kändes som nyss de var nyfödda och så beroende av henne. Nu sprang de omkring under dagarna och utforskade, lärde sig, växte. De blev allt mer självständiga, vilket kändes lite vemodigt för henne, men samtidigt så var det någonting bra.
Till sist så insåg hon att hon var alldeles för vaken för att kunna somna om igen och kröp ut ifrån lyan, noga med att inte väcka valparna. Hon sträckte ut kroppen innan hon sedan tog sig en promenad till vattenfallet. Det var alltid en väldigt rogivande plats. Speciellt om natten då det gick att se månens skepnad speglas i vattnet. Den perfekta platsen.

| Lumo |

Lumo hade redan varit vaken när Filia försvann ut ur lyan. Hans trötta sida till trots så hade han haft svårt att somna den natten. Varför var han inte säker på - troligtvis för att syskonen lekt hela kvällen, och när de andra somnat så hade han fortfarande känt sig uppe i varv och helt och hållet klarvaken. Valpen kikade ut i mörkret efter modern, och sedan mot fadern och syskonen, som sov djupt intill. Ingen skulle nog upptäcka om han tog en liten nattlig promenad. 
   Lumo kravlade osmidigt över syskonen, men lyckades mot oddsen ta sig ut utan att ha väckt någon. Väl ute i den friska luften skakade han av sig den lätta dåsigheten som infunnit sig efter att ha legat still så länge. Han såg sig om efter Filia. Hon syntes inet till, men doftspåret var så färskt att det var lätt att gissa sig till var hon tagit vägen, även för honom. Han smög iväg efter henne.
   Lyckligtvis hade gissningen varit rätt. Han fick syn på sin mor redan på håll, och närmade sig långsamt i ren nyfikenhet över vad hon gjorde. Han hade inte tänkt att avslöja sig, men kunde inte att hindra en valpig gäspning från att glänta på käkarna. Filia mötte hans blick omedelbart, och Lumo frös till.
   "Hej."

Hon njöt verkligen i månskenet som letade sig ner mellan trädens kronor. Det fyllde henne med energi och ett sådant otroligt lugn. Det var en stor trygghet, bandet till månen. Hjälpte alltid till att dämpa de röster hon inte ville höra också. Måntatueringen i ansiktet sken starkare än vanligt och försedde henne alltid med ett lägligt ledljus.
Hon hade knappt hunnit fram till sjön innan ljudet av en gäspning bakom henne fångade hennes uppmärksamhet och fick henne att vända bak blicken. En av sönerna hade följt efter henne.
''Hej hjärtat'' svarade hon med en varm stämma och tog några steg närmare honom. ''Kan du inte sova?''.
Hon var nog den sista som skulle bli upprörd över att valparna inte sov om natten, inte enskilda gånger. Hon var nog kanske lite partisk till att föredra natten dock.