[Privat mellan Zoid och Achilles]

Achilles hade fått bett att prata enskilt med sin ledare borta från andra nyfikna öron.. Okej det var mest borta från Yargol, men nu stod han här och hade svårt att till och med möta hans blick ordentligt. 
"Sleazoid jag.. Jag vill först bara be om ursäkt för att jag varit så från varande senaste tiden." Achilles hade ofta varit på resande fot eller varit utplacerad på diverse uppdrag, men nu hade han varit i Byoomi en längre tid, men ändå lyckats vara mer frånvarande än han vanligen varit. Ett konststycke  i sig.
"Och jag kommer tyvärr behöva be dig om ursäkt igen för att jag nu kommer behöva.. Lämna igen." Han kände verkligen knappt igen sig själv nu. "Jag.. har redan pratat med Filia". La han till snabbt som för att försäkra honom om att hon hade godkänt det, precis som att det skulle behövts. Det var ju till och med hon som praktiskt taget nästan hade kastat ut honom när han tänkte efter.

Zoid hade anat vad som nog skulle komma på tal när Achilles bett om att få prata med honom enskilt. Han hade med egna ögon sett paret få de hjärtskärande nyheterna att tre av deras sex valpar hade dött, blivit mördade. Han hade sett smärtan, sorgen, ilskan och tomheten som följde. Det var en känsla han var alldeles för bekant med, den att förlora valpar, om än han aldrig tack och lov behövt förlora tre inom en sådan kort tid. Hans egna sorg över de förlorade medlemmarna färgades än mer utav att se sina goda vänner gå igenom efterdyningarna därefter. Han förstod, och han sörjde med dem.
Samtidigt såg han på det genom praktiska ögon, nu när Achilles berättade om att han behövde lämna dem igen en längre, obestämd tid. Han själv hade fått dra ett tyngre lass av ledarskapet på hemmaplan under en längre tid nu, vilket egentligen inte gjorde honom någonting, men han var inte någon ungdom längre. Han hade inte samma ork, kroppen hade börjat smärta på sina ställen och han började känna sig långsammare, mindre adept. Han funderade ibland över hur länge han skulle kunna hålla uppe samma tempo, samma ansvar.
''Achilles, du känner mig så väl vid det här laget. Du borde veta att ursäkter inte behövs i det här avseendet. Jag förstår, jag om någon'' började han. Han ville inte dra upp ämnet om de döda, men Achilles skulle förstå vad han syftade på. De båda hade förlorat valpar. Den sorgen var inte likt någonting annat, den förändrade en.
''Om du hjälps av att lämna oss för stunden, gör det'' fortsatte han och gav honom en menande blick. ''Att läka tar tid, och kan du inte göra det här så är det bäst för dig att hitta en plats där du kan det''. Zoid var inte mycket för att vara överdrivet sentimental eller prata ut om känslor, men det gick ändå att tydligt märka att han brydde sig, och att Achilles betydde mycket för honom.
''Lova bara att du kommer tillbaka förr eller senare, gärna innan den här gamla gubben trillar av pinn'' avslutade han med en lite ironisk stämma och flinade.

Aldrig drog en odramatisk suck av lättnad över att inte behöva förklara sig närmare och han log svagt tillbaka.
"Jag lovar. Jag misstänker att jag skulle få ångra det annars."

Achilles hade funderat ytterligare på en sak som han också ville ta upp med Sleazoid. "Det var en till sak, jag har haft en del.. hemlängtan. Så jag tänkte bokstavligen gå hem. Till tvillingklipporna" Han såg lite avvaktande på Sleazoid och kände ett behov av att förklara mer. "Jag tror att jag haft en dröm av att vi en dag ska kunna flytta tillbaka till tvillingklipporna. Och jag är fullt medveten om att sist vi var där så var det inte möjligt, och det är fortfarande antagligen inte det. Men jag måste dit och se det själv igen. Se om det finns hopp." Achilles var fullt medveten sen om att en flytt tillbaka till tvillingklipporna inte hade varit realistiskt för Qu i stort längre. Det var inte bara att flytta så där utan konsekvenser och uppenbarligen var Byoomi deras hem nu. Men han kunde inte undkomma sin längtan. Kanske skulle det räcka med att besöka tvillingklipporna en sista gång för att få ett avslut med hans förflutna som han tvingat sig själv att bära runt på. "Och sen får jag se." Achilles såg lite frånvarande ut medan han funderade på vad det var mer han ville göra. Men det var skönt också att inte ha så mycket planer som omväxling. Han skulle ta det som det kom.

"Jag ska se om jag kan finna lite gamla vänner också. Jag hälsar dem från dig om jag träffar några, så får du hälsa de andra från mig. Jag tänkte ge mig av nu genast, så jag kan komma tillbaka igen. Farväl på ett tag, gamle vän. Och ni vet hur ni når mig om ni behöver mig. Jag ser till att kolla upp med våra informanter längs vägen om det finns nyheter. "

Han småskrattade roat åt Achilles svar. Det låg dock en viss sanning under skämtet. Han skulle helt klart föredra att inte lämna flocken helt utan ledare när han väl dog nästa gång, inte för att han hade några direkta planer på att det skulle ske snart, men han började nå den åldern när dessa tankar blev allt vanligare. Han skulle också föredra att inte hamna hos Chaibos en gång till.
Lyckligtvis behövde han inte börja älta allt för mycket över den frågan innan Achilles bytte ämne och började prata mer ingående om sin resa.
''Det kan jag förstå. Jag saknar slätten ibland också, inte solen, men resten. Det var ändå vårat hem under en sådan lång tid att det vore märkligt om det inte satte sina spår hos oss. Hos vissa mer än andra''. Något tankfullt hade lagt sig över honom när han svarade. ''Jag vet inte hur många fler vandringar jag har i mig, men du vet att jag följer dig vart än det behövs broder, om det visar sig vara rimligt att flytta på oss''. Mycket hade hänt sedan de lämnade slätten, både på gott och ont, men ibland undrade han själv också om det verkligen hade varit det smartaste beslutet att ge upp reviret på slätten. Vid det här laget hade dock Byoomi börjat kännas som ett ordentligt hem också, så han kände sig kluven över ämnet. Det fanns potentiella för- och nackdelar med båda alternativen.
''Res väl, och håll dig vid liv''. Hans familj skulle nog inte överleva mer förluster just nu.

Avslutat