Det var högt upp i skyarna mellan Nordan och Lövskogen som Blair såg honom. En brun fläck bland mot en annars blekblå himmeln. Med skarpa fakargögon hade han kunnat slå fast det som annars skulle varit svårt: jo, visst var det hans far alltid. Blair slog några slag med vingarna, tvekandes. Sedan fattade han ett beslut, och lät vinden bära honom mot Bael.
     Det var svårt att inte upptäcka en annan brun varg uppe i skyn, och snart såg han Bael vrida sig mot hans håll. När de var nära nog att få stadig ögonkontakt knyckte Blair med huvudet ner mot marken, och dök sedan.
     De tog mark tätt inpå varandra, två mjuka dunsar av far och son. Blair vände sig om, och mötte Baels blick. Det fanns en viss ansträngd energi dem emellan - visserligen var Blair mer mån om deras relation än tidigare, men han visste inte om den instinktiva misstron som Bael väckte inom honom någonsin skulle kunna dö ut. Det spelade ingen roll i dagsläget. Inte när Blair behövde hjälp, och Bael var den bästa kandidaten han kunde komma på.
     "Jag behöver hjälp", sa han rättframt. Det tjänade inget till att skjuta på saken. Det skulle inte göra något mer behagligt. Han klev närmare sin pappa så de stod ansikte mot ansikte. "Ser du märket?" Det var i högsta grad en retorisk fråga - det var omöjligt att missa. 
     "Det måste bort." Han andades ut och såg sin pappa rakt i ögonen. På läpparna spelade ett okynnigt leende, trots allvaret som låg så nära bakom. "Jag vill att du ärrar mig så grovt att det inte går att urskilja längre, och sen läker mig så gott det går." Han höjde ett ögonbryn. "Det är väl din grej, pappa?" Utan att bry sig om ett svar la sig Blair ner framför den andre fakargen, precis framför en tass där klorna glimtade vass.
     "Akta mina ögon, men gör det trovärdigt." Om jobbet inte blev ordentligt gjort skulle resultatet bli värre än innan. Blair andades ut och väntade på en smärta han känt så många gånger förut. Snart aldrig mer, intalade han sig själv. Förändring var på väg.

Jag behöver hjälp.
Bael log milt åt det. Han hade sen han spenderat tid med Molok utomlands bestämt sig för att dedikera sig mer åt faderskapet. Han hade trots allt gjort ett inte så värst bra jobb den första tiden, men han var villig att åtgärda det. Att se sin son be om hjälp, rättframt även om där fanns en viss skärpa i hans blick, kramade åt Baels hjärta.
Märket. Det var ett fult, men avsiktligt mönster som hade bränts in i sonens panna. Bael hade lagt märke till det förra gången de möttes. 
Det måste bort.
Bael sköt upp ögonbrynen. Sedan rynkade han pannan, och han hade svårt att dölja oron som gjorde sig synlig i hans blick. Medan Blair förklarade vad han behövde blev Bael mer och mer ovillig. Skulle han klösa sin egen sons ansikte? Visst, hade det varit någon annan som bett honom hade Bael rent utav gjort det med glädje. Men nu tvekade han. Det var ju Blair det handlade om.
     Med ett leende som inte riktigt nådde hans ögon såg Bael ner på sonen som lagt sig på marken och skrattade torrt. "Du skämtar. Varför beter du dig som om du tror att jag lättvindigt skulle kunna-"
Bael avbröt sig och andades ut. Han visste mycket väl om misstron Blair och Bambra hyste honom. Och ärligt talat förstod han. Men han hade alltid älskat dem, haft dem med sig i sitt hjärta även när han inte varit där.
Samtidigt kände han allvaret hos Blair. Det märket, vad det än hade för innebörd, var av yttersta vikt att det försvann. Han placerade en kloklädd tass på Blairs huvud, ömt nästan. Klös, bara gör det, riv bort det. Sedan läker du honom och tar bort smärtan. Bael bet ihop.
"Jag kan inte."
Den vita blicken var allvarsam. "Kom igen, ställ dig upp. Det måste finnas något annat sätt. Vad är det som är så viktigt med det märket?"

"Jag kan inte." Han mötte sin pappas blick, vilkens tass mot pannan var tung, och de vassa klorna nuddade bara knappt. Blair väntade på en smärta som aldrig kom. En liten suck slapp ur honom, men han satte sig i alla fall upp. Leendet var tillbaka och glittrade av svart humor.
     "Märket", förklarade Blair med ett okaraktäristiskt tålamod. Kanske var det vetskapen om att det skulle ske, på ett eller annat sätt, som lugnade honom. "är en måltavla. Om det är kvar kommer jag inte kunna röra mig helt fritt igen. Visst", han ryckte på skuldrorna, "ärr är också uppseendeväckande, men det här är en stämpel. En trubbelstämpel."
     "Se så, pappsen", han putade med underläppen och la huvudet på sned. "Snälla? Det blir mycket sämre om jag måste skrapa pannan mot en vass sten." Återigen la sig Blair ner framför sin pappa, och lutade huvudet mot den mjuka marken.

Blair satte sig åtminstone upp. Bael gjorde det samma och såg på honom med en lätt rynkad panna. En måltavla. Det väckte bara fler frågor men Bael hade en känsla av att han ändå inte skulle förstå. Han hade varit frånvarande från Blairs liv så länge, det fanns fler lösa trådar han inte hunnit knyta. Blair hade förlorat sin partner, i Måntemplet. Den natten hade Bael känt en chans till att rädda sin brustna relation till sonen, som om det mötet tagit honom ett steg närmare in i Blairs liv igen. Han ville inget hellre än att vara där för honom igen. Vad annars hade han kvar? Dessutom, om Bael inte gjorde det skulle Blair bara söka sig någon annanstans. Bael hade åtminstone förmågan att läka skadan.
Blair lade huvudet på sned och putade med underläppen som en valp och även om Bael förstod att det var på skämt, så kramades hans hjärta åt. Han andades ut, tungt, och besvarade leendet. "Det man gör för sina barn, Blair," suckade han tungt. "Detta var inte vad jag väntat mig. Men om det är det du vill. Men hata mig inte för det här."
Bael tog ett djupt andetag. "Bit ihop." Han visste inte om han sa det till sig själv eller till Blair.
     Han gjorde det snabbt, men med precision. Tvekade han skulle det bara orsaka mer lidande. Han klöste snabbt, fokuserat, rev sår över Blairs panna och såg till att dra korta men många ärr så att märket skulle blandas ihop med de nya. Hela tiden var han noga med att se till att akta Blairs ögon.
     Det gick fort, men för Bael hade det känts som en evighet. Han andades tungt när han skakigt slutade att ärra sin son och placerade istället tassen mjukt mot hans tinning. Helandets kraft skjöt ur honom, in i Blair, och han nyttjade all sin makt åt att bedöva smärtan och läka ihop såren fort. Stoppa blödningen.
Det var gjort.

Blair blundade och bet samtidigt ihop. Det var bättre att han gjorde det nu än att han av misstag råkade bita av sig tungan. När Bael satte igång var det som att Blair välkomnade en gammal vän. Smärtan var nästan tröstande på sitt sätt. Trots att han ibland ryckte till låg han annars helt stilla och tyst, utan att ducka undan. Blodet rann ner i hans stängda ögon, som om han grät blod, men inom Blair var det stilla. 
     Det var över snabbt. Blair kände det varma pirrandet över pannan, och sedan hur det stramade och drog. Såren slöt sig, men Blair tvivlade på att Bael kunde få dem att bli färdiga ärr redan. Nä, helandet gjorde grovgörat, men resten fick hans kropp ta tag i. 
     Blair blinkade det sista blodet ur ögonen och ställde sig sedan upp. Adrenalinet pumpade genom kroppen och han var lite skakig, men ett betydligt mjukare leende låg nu på läpparna.
     "Tack." Han menade det verkligen, såg Bael djupt i ögonen innan ansiktet skiftade igen. Leendet var nu torrt. "Hur ser jag ut?" Han väntade inte på svar, utan passerade förbi Bael på väg mot en liten pöl av regnvatten några meter bort. Spegelbilden som mötte honom bar ett kluster av ärr i pannan, där några sträckte sig ner på kinderna och över nosen. Uppseendeväckande, absolut, men cirkeln var borta. Blair andades ut, ett skakigt, lättat andetag. Han hade inte insett att han upplevt märket som en sådan identitetstyngd förrän det var borta. Det var lite lättare att räta på ryggen och veta att hans kropp och märken var hans egna, inte deras.
     Han vände sig tillbaka mot Bael. "Tack. Jag förstår att det inte var lätt." Ett leende. "Jag är skyldig dig en."

"Du ser förjävlig ut," frustade Bael torrt. Såren skulle behöva tid för att läka ordentligt till ärr, men Blair skulle åtminstone inte behöva lida. Det skulle inte bli någon infektion. "Jag skojar bara. Du är stilig, men det är helt och hållet min förtjänst, vet du. Du har mitt tryne, tack och lov," försökte han skämta medan han följde Blair mot pölen. "Duger det?"
Bael hoppades på ett ja, och det fick han. Samt ett tack, igen. Även om uppskattningen fick honom att känna sig bättre till mods så kände han sig fortfarnade lite skakig. Hans klor var dessutom ännu blodiga. "Varsågod...? Hoppas det hjälper dig. Nu kan du röra dig... fritt igen, eller vad du nu sa. Du behöver inte förklara. Och vet du," Bael tog en kort paus. "om det är så att... du har problem med några jäklar så ger jag dem på käften. Förstår du?"
Bael flinade, men hans blick var allvarlig och kall. "Jag menar det."

Blair log. De delade inte ögonfärg, men i Baels ögon såg han sin egen blick. Den iskalla vetskapen om lojalitet.
     "Jag vet", sa Blair och menade det också.

[Avslutat!]