Hmm. Det låg en så konstig doft i luften - för Blair var den helt främmande, men underligt familjär på samma gång. Kunde det vara någon han känt för länge sedan? Nä, Blair var bra på sådant. Det här var en doft han aldrig känt förut, och ändå kände han nästan igen den.
     Fakargen, som stannat för att vädra, bestämde sig för att det inte kunde passera utan vidare undersökningar. Försiktigt smög han sig fram mellan träden, tills han nådde en glänta och fann doftens ägare.
     De såg varandra samtidigt, och Blair stelnade till. Det blev plötsligt plågsamt tydligt hur han kunnat känna igen doften trots att de bara träffats en gång. Den påminde honom om Bambra och Molok, vars dofter han var betydligt mer bekant med.
     Ungefär samtidigt som Bael log brett mot honom slog det Blair exakt vilken situation han befann sig i, och han såg rött. Pulsen dånade i öronen, och han morrade. Det fanns så mycket att säga, men strupen kändes hopsnörd. Han ville skrika, men ut kom bara ett väsande.
     "Du", Blair såg in i ögonen hos sin barndomshjälte och ville slita bort flinet på de mörka läpparna, så lika hans egna. Visste Bael ens vem han såg på?

På alla sätt var doften nostalgisk. Mer utvecklad, mer... blandad. Men det var som om en djupt rotad instinkt väcktes i honom. Ett minne av en mjukt bäddad lya. Ett varmt, gott minne, när allt var fint och vackert. Tre små, små knyten som luktade varmt och fint. Lukten av hans kära. Det var dofter han trodde han glömt, men när han lade blicken på sin son, och de såg på varandra, var det som om allt sköljde över honom i en våldsam våg av minnen. En känsla, en vilja att vara en far. Det var länge sen.
Bael måste ha sett chockad ut för han behövde stänga munnen. Ögonen, blekt vita, var stora, och han behövde slappna av, slappna av i ansiktsmusklerna. Det var svårt att ta in, att Blair blivit så stor. Att det var Blair som stod där, framför honom. För det kunde ju inte vara någon annan. Leendet spred sig över hans mörka läppar, brett, nästan som en defensiv reaktion för att skydda sig från känslomässig sentimentalitet. Men leendet besvarades inte. Bael klandrade honom inte. Hur skulle han kunna?
"Se så du har växt."
Det fanns mycket att ta in, och Bael tog in det på det lättaste sättet han kunde. Han ogillade att komplicera saker för sig själv. Blair, lilla Blair. Han var nu större än Bael själv, och den enkelt bruna pälsen, på många sätt lik hans egen, hade kala fläckar där ärr klädde honom. Han måste ha varit med om mycket. Bael kunde inte låta bli att känna ett stygn av stolthet, trots att han inte hade den rätten längre.
"Jag var nästan lite rädd att du inte skulle känna igen mig."

"Känna igen dig?" Blair slätade ut den krusade nosryggen, men rösten var iskall. Han stirrade på faderns leende som om det skulle dö ut snabbare om han tydligt avfärdade det.
     "Varför skulle jag inte- åh, vänta lite! Du menar väl inte på grund av den här frånvarande-under-hela-uppväxten-grejen?" Blair gläntade på munnen i ett förvånat, näpet uttryck, men vassa tänder gick inte att missa, och blicken var uppenbart fientlig.
     "Oroa dig inte för det, kära pappsen. Borta under halva mitt liv, vad sägs om att fortsätta så för resten?" Blair rörde sig framåt, mot Bael, för att passera förbi honom. Idealiskt hade varit om han hade kunnat stöta i faderns skuldra, men eftersom båda hade vingar var han rädd att hans egna skulle ta skada.

Blair hade gjort det klart att han inte ville ha något att göra med Bael. Vem kunde klandra honom? Det fanns en stark spänning i luften, ändå var det var på något sätt fint att höra Blairs röst, att se honom stark och frisk ärren till trots. 
"Känns det inte som ett... vad säger man? Ödets nyck? Att vi sprang in i varandra igen, ändå? Numoori är rätt stort."
Bael skjöt upp ögonbrynen. "Åh Blair. Jag vet att du är arg. Jag fattar."
Blair gick förbi och Bael tänkte inte stoppa honom. Men han vände sig ändå om, som om han inte kände sig riktigt färdig. Något som drog i honom. Han öppnade munnen, hejdade sig. Tvekade. För första gången på länge kände sig Bael handfallen, lite melankolisk. Han hade inte förväntat sig att få träffa Blair, men han hade tänkt på dem mycket. Alla tre. Även om han inte 
"Men det... öh. Blair, vänta."
Bael försökte släta över sin osäkerhet med ett brett leende. Hans pojk. Det fanns mycket av Relianne i honom, också. Och det skar djupt.
"...Du är lik henne."
Han mumlade bara fram de sista orden, men högt nog för att ändå höras. På många sätt hade Bael alltid tänkt att Blair skulle bli som honom själv, men i slutändan såg han bara henne.

Ödets nyck? Blair fnös. Det fanns inget öde - bara Gudarnas vilja. Vad de kunde finna för värde i det här mötet visste han inte, men han stannade ändå upp igen när fadern bad honom att vänta.
     "... Du är lik henne." Det sved i honom, och ilskan blossade upp igen. Hur kunde han tala så om henne? Hur vågade han nämna modern, när han så lättvindigt lämnat henne och deras valpar?
     Blair visste inte om han var för hård mot sin pappa eller inte, men han hade fått nog. Det irriterade honom att hans vanliga sätt att lämna konversationen - att svepa upp i luften - inte var lika idiotsäkert. Ännu en anledning till att det här mötet sög.
     Som om du skulle veta det, ville han väsa, men inga ord kom fram, och han vände sig inte om för att försöka igen. Istället, med vindens hjälp, gjorde han en snabb flykt från sin pappa på marken.