Blair hade träffat sin pappa igen. Det var kanske oundvikligt när båda verkade röra sig i Lövskogen, men han hade ändå blivit lite paff. Bael var på gott humör, och hade dessutom sett till att läka ihop hans panna ytterligare. Rödheten var nästan försvunnen, och ärren såg snart gamla ut. Blair var mycket nöjd - men när hans pappa undrat vad han gjorde ute i skogen försvann leendet.
     Bael hade velat hjälpa till med sökandet så fort han förklarat situationen. Blair var utmattad, och han hade inte kunnat göra mer än att nicka ändå. De gick, sida vid sida och kammade med vindströmmar. I början kunde han använda sin föraning, men efter ett tag blev huvudvärken nog för att klyva hans huvud i tu. Han behövde sova, det visste han, men det fanns ingen tid.
     Han hade berättat om valparna också. Det var Bael i extas över.
     "Fyra?!"
     "Fyra", bekräftade Blair trött, men med ett leende. "Riktiga små monster. Du kommer älska dem." Han andades in djupt när vinden blåste honom i ansiktet, men fann besviket inget. Benen var stumma när han lyfte dem vidare.

"Vid GUDARNA! FYRA!" upprepade han, kanske för högt.
     Blair hade åtminstone några goda nyheter att komma med. Molok hade valpar, fyra stycken, och det var vad som höjde Baels humör till skyarna och fick honom att le så brett att kinderna värkte. Det kändes overkligt. Han var verkligen farfar, på riktigt. Det gjorde honom så glad att han inte brydde sig om att det fick honom att låta gammal.
"Jag älskar dem redan. Vad heter de, då?" Bael spärrade upp ögonen genast. "Nej, vänta! Säg inte. Säg inget. Låt dem presentera sig när jag får träffa dem."
Allt medans de gick genom skogen sökte vinden efter Molok men Bael svarades enbart av tystnad. Det ströps av obehag i magen, och han visste bara att han behövde hitta honom. Fort. Han kunde inte överge sin familj när de behövde honom, det visste han. Inte en gång till. "Vänta."
Bael stannade och såg menande åt hållet de var påväg. "Klippvägg, rakt fram. Ingenting. Vi borde väja av här och söka österut istället."
Bael tog några steg åt höger. Han anade att Blair var trött, men kände han sin son tillräckligt så visste han att det skulle vara lönlöst att be honom ta en paus. Den lättsamma konversationen lyfte modet något, insåg han, och med ens blev Baels leende aningen lurigt. "Jaha, när ska du ge mig barnbarn då? Hmmmm? Helst innan jag blir grå och senil."

"Vad heter de då?"
     "Å-"
     "Nej, vänta! Säg inte."
     "Åååkej", räddade Blair upp det, och bet tillbaka valparnas namn. De var en välkommen distraktion i det allt mer fruktlösa sökandet. Att introducera Bael till letandet hade känts som ett steg framåt, men nu kunde han bara tänka på hur ännu en inkluderats i lidandet.
     Bael kände också av stämningen, och han återupptog en konversation. Blair tvekade mitt i ett steg, tassen lyft, innan han skrockade och kom i rörelse igen.
     "Grå och senil? Har jag bara en vecka på mig, är det det du säger?" Han flinade brett, men det fanns en viss dold sorg i leendet när han fortsatte. "Slår jag dig verkligen som en familjefar? Jag är inte jättebra på relationer, de verkar gå sönder förr eller senare. Känns inte schysst att göra så mot några små paltar."

"Har jag bara en vecka på mig, är det det du säger?"
     "Passa dig, slyngel," muttrade Bael och stötte in i Blair lätt med sin skuldra. Alla åldrades, Bael var mycket riktigt varse om den saken, men det var något som tog emot vid tanken att han skulle bli en gubbe. Kanske var det redan försent, dessutom. Gubbe, farfar. Vid gudarna.´
     "Känns inte schysst att göra så mot några små paltar."
     "Blair," suckade han. "Hör här. Det är inte bråttom. Allt det där löser sig."
     Bael drog i mungiopan även om blicken blev glasartad. "Och vad mig beträffar så bryr du dig om andra mer än dig själv. Det är väl den gyllene regeln? Att sätta dem före sig själv. Alltid."
De vita ögonen kunde inte se på Blair när han sa det sista. Även om relationen var någorlunda ihoplappad så visste Bael att han kommit för sent den dagen, och det skulle han aldrig förlåta sig själv för. "Är du det minsta lik din mamma så klarar du allt det där."
Bael ryckte på axlarna och snörvlade till. Han behövde skämta för att lätta på den tunga känslan i bröstet, och han såg till att blinka frenetiskt innan han såg tillbaka på Blair igen. Flinet var tillbaka på hans läppar. "Är du som mig? Då har vi ett problem. Men ni tre blev ju helt okej trots allt."

Blair svarade inte, utan fnös bara. Hade han verkligen satt andra framför sig själv hade han inte varit i den här situationen. Han var självisk, och det var onödigt att försöka förneka något uppenbart. Stämningen hade blivit märkbart tyngre, och Blair följde med på faderns försök att lätta den. 
     "Vi är alla som dig", fnös han igen. "Har du träffat Bambra, eller? Hon är inte ens hälften så gullig som hon ser ut, och det säger en del." Han hade aldrig sett sin syster som gullig. Bambra var vacker, men det fanns något i det smala leendet som tog ifrån henne just ordet gulligt. Samma leende fanns hos Bael och Molok, och han visste att han bar det själv. Nä, de var mer Baels avkommor än Reliannes, trots att hon var den som funnits där.
     "Men det är sant", fortsatte Blair med ett leende och ett försök till en obrydd, lättsam ton, "de blev helt okej. Jag blev fantastisk, men det är nog min egen förtjänst."

"Bambra är visst gullig," protesterade Bael. Han mindes natten vid det brinnande templet, då han återförenats med sin dotter. Hon var så söt, Bael fattade knappt att hon var hans tös. Men Reliannes humör hade hon, på ett sätt. Ett leende kröp fram över hans läppar vid minnet på den kaotiska natten. Han undrade var hon höll hus nu för tiden, och längtade redan efter deras nästa möte.
     "Jag tror ni alla är er egen förtjänst. Förutom den där stöddiga attityden, hmm? För att inte tala om frisyren..."
Menande lyfte Bael en tass för att rufsa om Blairs päls på huvudet innan han längde på stegen för att undvika en eventuell smäll. "Kom igen, nu. För att vara så ung och spänstig är du fruktansvärt trög."

[Avslutat!]