Vi måste härifrån.
Det var med en tom blick Alin tittade ut över området från deras provisoriska skydd under en uppspänd hud. Valparna låg vid i en hög tätt intill henne. Trots allt de varit med om hade det till slut lyckats somna, förmodligen av utmattning. En darrande suck lämnade månvargen i ett eteriskt moln samtidigt som regnet smattrade melodiskt mot hudstycket ovan dem, som på alla de andra skydden som ställts upp för de flyende från måntemplet.  
Så många skadade, så många... döda. Hennes föräldrar var försvunna efter attacken och både Numph och Ghadam var borta. Allt var så overkligt. 
Det var först när en röst tycktes kalla på henne som hon drogs ut ur sitt tillstånd av frånvaro. 
Precis utanför deras skydd stod en mörk fakarg och betraktade deras lilla familj. Han sa något men Alin kunde inte uppfatta vad. 
  "Va?" Hon skakade oförstående på huvudet. "Vad säger du?" 

Hon var helt borta. Bael motstod lusten att sucka över besväret att upprepa sig, men det är klart. Hon hade väl varit med om mycket, liksom de andra flyktingarna från Måntemplet. Vilken röra.
"Åh. Jag sa," upprepade Bael och drog på ett förstående leende. "att visst är din tass stukad?"
Han nickade menande mot hennes lindade tass och tog något steg in i skyddet. Vid henne tryckte fyra små valpar. Ett par av dem tycktes sova, andra stirrade upp mot honom med stora ögon. "Tillåt mig, frun."
Han hukade sig framför henne och sträckte ut sin tass mot hennes, lät sin kraft läka det som stukats. Valparna påminde honom tyvärr om hans egna, och han önskade att hans läkekraft inte bara kunde läka kroppen, utan också de hjärtan som brustit. Då kanske han skulle slippa sitt eget lidande.

Hon harklade sig när han bad om tillåtelse att se över hennes besvär. "J-ja," sa hon ursäktande.
Alin lyfte tassen som hon stukat under flykten från måntemplet."Nån nämnde något om en helare..." De hade inte haft någon möjlighet att se efter skadan tidigare, och det hade inte varit någon stor grej i sig vid tillfället men efter att ha vandrat ända ner till Civitas så hade värken förvärrats och en hetta hade lagt sig över området. Vid hannens beröring sköljde en behaglig svalka in över skadans yta. Hon slöt ögonen och lät en suck av lättnad fly henne. "Vilken befrielse." Alin mötte hans blick med ett trött leende. "Tack."
Hon uppfattade då hur han sneglade mot hennes valpar, när det slog henne. "Du har inte möjlighet att se över dom också? Jag förstår att du har andra att se till men vi ska ge oss av igen så snart som möjligt och det skulle lätta mitt hjärta om jag visste att dom är fysiskt starka nog för att klara en längre vandring." Alin hörde hur en av valparna protesterade, för att sedan insistera på att hen skulle klara av vad som helst. Faktiskt.

Bael nickade endast åt hennes tacksamhet. Det kändes märkligt bra, på något sätt. Att hjälpa. Bael hade alltid haft sin kraft för sig själv, och vid enstaka tillfällen för Molok när de var på sina resor. Det hade aldrig fallit honom in att han kunde använda dem altruistiskt, och här var han och hjälpte en främling och hennes valpar.
"Självklart, självklart kan jag det. Jag har gott om tid." Han log milt och vände blicken mot valparna. "Hej, på er. Du, jag ser att du är en modig liten en. Du behöver inte vara rädd, Bael är här för att hjälpa. Har du ont någonstans?"
Efter viss tvekan kom en av valparna fram och Bael lade endast märke till några mindre rispor och skråmor. Enkelt att läka. "Oooch- vips!" De små skråmorna drogs samman och läkte ihop som om inget ont någonsin befallit valpen. "Färdig. Det var väl inte så farligt?"
Valparna tycktes plötsligt mindre rädda nu när Bael fått en chans att bevisa sig. De som sov vaknade till av uppståndelsen. Usch, Bael kände hur det drog i hjärtats trådar och han försökte att dölja sin sentimentalitet. "Vilka små energiknippen. Deras far måste vara väldigt lycklig."
Bael tänkte på hur han själv inte varit där för sina små när de var i den här åldern och stod emot lusten att sluta ögonen. Det som låg i det förflutna gick inte att återvända till.

Det var som att världen, marken under hennes tassar försvann och lämnade kvar en bottenlös avgrund. Ett svart hål redo att sluka henne hel. Det var den första gången någon utomstående hade nämnt något dylikt. Vad skulle hon svara? Skulle hon svara överhuvudtaget? 
  "Det är... komplicerat." Hon sänkte blicken till den närmsta valp för att samla sig.    "Han finns... inte längre med i bilden?" Lika mycket en fråga som ett konstaterande. Sa hon det inte helhjärtat, rakt ut så fanns det fortfarande en möjlighet att han skulle återvända till dem. Eller hur?
Plötsligt insåg hon hur mörkret omfamnat henne när en av hennes små pockade på hennes uppmärksamhet. "Ursäkta mig." Alin gav fakargen en hastig, ursäktande blick för att sedan buffa mjukt på Alaska som börjat gnaga på hennes svans med sina vassa små valptänder. "Hörru, det gör ont när du gör så där. Gnag på kottarna istället, de som Del tog med sig till er." Valpen såg utmanande på sin mor för en kort stund men släppte sitt byte och slängde sig efter en av kottarna. Ett mjukt skratt lämnade Alin. Resten av valparna verkade väldigt intresserade av fakargen som nyss helat några av dem. Hon lyfte sin blick till honom och kunde inte undgå det genuina uttryck som vilade hos honom. 
  "Vill du kanske göra något, någon kväll - eller dag? Min brorson tar mer än gärna hand om valparna." Sa hon plötsligt, impulsen hade slagit till innan hon hunnit funderat för mycket över det, och kanske var det för det bästa. "Mitt namn är Alin förresten - hoppas du inte tycker att jag är för påstridig."

Han finns inte längre med i bilden. Bael förstod att det var bäst att inte ta upp ämnet något mer, och kanske var det inte bara för hennes skull utan även för hans egen. Hade fadern gjort samma sak som Bael gjorde för alla år sen?
     Bael insåg att han zonat ut och var snabbt tillbaka i nuet igen när han mötte hennes blick. Valparna hade stulit hennes uppmärksamhet för en stund, insåg han till sin lättnad. 
Vill du kanske göra något, någon kväll - eller dag?
     Bael var tvungen att suga in vad hon precis sagt, långsamt, för att försäkra sig om att han inte hört fel. Leendet som låg över hans läppar breddades, nästan så brett att det klöv hans ansikte. Kinderna värkte lite. "Gärna," svarade han nästan direkt. Det var inte vad han väntat sig, men han tänkte verkligen inte tacka nej. Det var så plötsligt att han, Bael, den som var van vid att charma och glänsa kom av sig. Det kändes okarakterisktiskt för honom att plötsligt känna sig lite nervös. "Gärna, jag... jag gör gärna något, någon kväll."
Han nickade, som för att understyrka att han verkligen ville. "Vad sägs... öh. Imorgon kväll? Vad tror du om imorgon kväll? Eller, är det för snart?"
Usch, han var verkligen rostig. Han bad tyst till Windfari att det inte märktes.

Leendet på hans läppar breddades, och med det kom en bekräftelse på hennes fråga.    "Vad fint," sköt hon hastigt in med en mjuk stämma. "Nej nej. Det blir nog bra - jag ska bara prata med min brorson men jag tror inte att imorgon ska vara några problem." Han brukade ändå rulla in runt kvällningen och kika till dem. Han skulle nog inte ha några invändningar med att stanna ett tag. Alin nickade för sig själv innan hon fäste sitt fokus till hans blick och spände ögonen i honom, med ett litet lurigt leende som spelade i ena mungipan.
  "... Och ditt namn var?" Jösses. Vad hade farit i henne? Kanske var det Murgs tjatande om att hon behövde komma iväg och göra något annat - få tankarna på annat som till slut landat och genom hennes undermedvetna tagit över. I vilket fall kändes det... bra.
  "Ska vi ses här vid solnedgången?"

"Bra, bra," log han när hon accepterade. Han hoppades att han inte uppfattades som framfusig eller nervös.
Och ditt namn var?
Vid Gudarna, hade han glömt att presentera sig? Bael motstod lusten att slå sig själv för pannan.
"Åh, Gudar, ursäkta... Men jag tror minsann att ni lyckats distrahera mig, Alin." Bael mötte hennes blick, fortfarande med samma leende, nu en aning snett. "Bael. Mitt namn är Bael."
Det kändes roligt med en plan, något att se fram emot. Redan började han fundera över vad de kunde tänkas göra - staden erbjöd trots allt mycket, allt ifrån mat och dryck till ändlösa handelsstånd med varor utlagda. Bael reste sig upp och sade hejdå till valparna, innan han röde sig mot utgången och gick ut i den svala luften. Men innan han gick gav han henne en sista blick.
"Då ses vi här imorgon vid solnedgången. Jag ser fram emot det."

[Avslutat]