Luften var det första som hon la märke till. Den var så annorlunda. Djungeln lärde henne att luften var fuktig, även om hon klättrade upp så högt hon kunde i trädkronorna så skulle hennes blick mötas av stålgråa moln som täckte för himlen. Fukt och värme var oföränderlig i djungeln. 
Här på slätten fanns det inte mycket träd. Himlen var blå och hög. Dofterna var klara och lätta att skilja från varandra. Med ett leende så såg Ama sig omkring. Huvudet snurrade lätt, kanske av förändringen eller på grund av de lätta dofterna. Bara i hennes närhet fanns det kanske en miljon olika blommor och växter. Hennes intresse fångades av en glänta med otroligt hög, tålig grässort. Skulle dessa växter lyda henne? Hon hade aldrig testat på sina krafter utanför sina hemdjungeln. 
Honan prövade att bita på gräset med tänderna. Tungan mötte hårt, segt gräs. Idén slog henne plötsligt. Varför inte prova att fläta någon sorts väska eller påse av detta? Då skulle hon kunna bära med sig nödvändiga saker som mat eller helande örter. 
Amaterasu fokuserade på gräset framför sig. Hennes krafter var välutvecklade och hon har lärt sig att behärska de. Men saker som krävde kreativitet krävde även högre koncentration. Gräset rörde sig som levande och böjde sig under den färggranna naktakins blick. Detta skulle kräva tid och energi, men tiken var bestämd på att göra jobbet klart.  

Solen värmde hennes rygg, det var en tidig morgon och vädret lovade att dagen skulle bli varm. En mycket ihärdig tanke snurrade i Amas huvud. Hur finner hon vatten? Hemma i djungeln var det aldrig ett problem. Hittar man inte en pöl eller flod så kan man dricka vatten ur stora, skålformade blad. Vattnet samlades där efter regn, och det regnade alltid i djungeln. Mat var också ett problem. Hon kunde lätt överleva på enbart vegetabilisk diet. Hemma så lyckades hon alltid hitta proteinrika frukter. Gräva upp något sötsmakande rötter eller stöta på buskar som hade fettiga nötter. Var man uppmärksam kunde man även hitta ägg som lämnades av de tropiska fåglarna. Kött var något som hon kom över sällan. Hennes fäll hade alldeles för starka färger och hon var lika osynlig och diskret som en flock skrikande kakaduor. 

Vad kunde man äta här? Amaterasu fick helt enkelt lita på sin instinkt. Den brukade hjälpa henne att på magkänsla veta vilka rötter och frukter man kan äta och vilka man helst ska låta bli att röra. 

Slätten. På många sätt ogillade Bael den, men han behövde sträcka på vingarna lite. Bael tjuvåkte på en stark vind, gled med vingarna fullt breddade och bara njöt för en stund av att känna svala höstvindar kamma igenom hans päls och fjädrar.
En skarp färgklick nere bland allt det gröna påkallade Baels uppmärksamhet, och han gled närmare marken. En bjärt färgad varg var där nere på slätten. Det hörde inte till ovanligheterna - Bael hade sett många vandrare under sin flygtur. Men det var snarare hennes besynnerliga teckning som intresserade honom. Samt vad det nu var hon höll på med såhär tidigt på morgonen. Det såg nästan ut som om gräset rörde på sig. Bael avfärdade det som att vinden, men först när han kom nära nog insåg han att det inte kunde vara det. Gräset växte ju och hade sig! Med några starka vingslag tog han mark och klev närmare tiken utan att riktigt tänka sig för.
"Är det du som gör det där?" Han nickade i riktning mot det böjliga gräset. Det såg ut att vävas ihop till någon slags... kompakt form. "Håh. Vad blir det för nåt?"

Ama la märke till främlingen när hans skugga la sig över henne några gånger. Hon sneglade upp och i samma sekund tappade kontrollen över växterna. Turligt nog har hon hunnit väva ihop påsen väldigt hårt och bara några enstaka stråk tappade greppet. Främlingen landade en bit ifrån henne och med stora, snabba (för snabba för henne) kliv kom upp vid hennes sida. Instinktivt tog hon ett litet steg åt sidan, men främlingen verkade mer intresserad i hennes vävning än henne personligen. Hon andades lättat och log artigt.

- Gräset här är högt och tåligt. Jag ville se om jag kan göra en påse att bära saker i. Frukt eller bär man kan hitta.

Ama ryckte lite för på axlarna åt sina egna ord och såg sedan över främlingen. Han var stor. Större än hon själv. Vingarna och fjädrarna gav honom ett massivt och något skrämmande utseende.

- Säg mig, åt vilket håll kan man finna vatten?

"En påse?"
Bael kunde förstå behovet av att samla på sig saker som kunde komma till användning senare. "Det låter ju praktiskt."
Hon hade tagit något steg åt sidan när Bael slagit ner, och Bael klandrade henne inte. Hon var rätt liten. Dessutom gjorde hon rätt i att akta sig för honom.
"Jag såg en flod nån kilometer-"
Bael slogs plötsligt av en idé och log lite finurligt. Det kunde uppfattas som elakt, särskilt när hans tänder glimmade.
"Säg, det är ju ganska praktiskt med såna där... påsar, kallade du det? Får jag en vet du att jag säger vart vattnet finns. Och så har du all min eviga uppskattning och tacksamhet och allt detdär."
Bael hade inga egna krafter som lät honom bygga sig nåt eget litet hantverk, och de där försäljarna i Yanamore var allt bra snikna. Det var dyrt med lite krimskrams.