Mötet med syskonen hade för honom varit likt ett slag i magen. Aldrig hade han förväntat sig att stöta på dem igen utan han hade snarare ställt in sig på att de båda var döda. Molok hade känt sig liten igen, och hans tankar återgick till när de endast var små valpar och han alltid hade varit den av dem tre som varit utanför, ensam. Precis som idag. De två syskonen hade alltid varit mycket nära varandra och nu verkade dem närmare varandra än någonsin. Den enda skillnaden nu var att de alla var fullt vuxna individer. Molok var fristående, oberoende av andra. Han behövde inte dem i sitt liv utan kunde med inga problem klara sig själv.

Men var det verkligen det han ville?

Ju mer tid han spenderade i det här landet, desto mer hade han börjat reflektera kring familj, vänner. Och han visste vad eller rättare sagt vem det berodde på. Molok ville inte känna såhär, ville inte behöva vara beroende av andra för att fungera. Han var medveten om att han fungerade bäst när han var ensam, så hade det alltid varit och kanske skulle det alltid vara så.

Därför hade han tackat nej till syskonens inbjudan under Skuggfall, och direkt efter deras möte hade han gett sig av långt därifrån. Under flera dagar hade han vandrat runt utan någon direkt mening och utan att ha stött på alltför många individer. Precis som han ville ha det.

Men när hans blick föll på en främling långt i fjärran, växte en känsla inom honom som han inte kunde beskriva. Det var en känsla han inte var van vid. Molok visste inte ens att han var kapabel till den.

Försiktigt närmade han sig, med huvudet lätt sänkt mot marken. Det hade gått år sedan deras senaste möte, men av den andres hållning och utseende så visste Molok att det var han, trots att Bael var vänd med ryggen mot honom. Bakom revbenen bankade hans hjärta hårt. Nervositet var olikt hos honom, men det här var annorlunda.

Molok stannade upp och lät blicken falla på den äldre vargen. Han tog ett djupt andetag innan han öppnade munnen och uttalade ett ord han inte uttalat på mycket, mycket länge.

“Pappa…?”

Förr kunde han känna en viss utsatthet av att vandra bland trädens trötter, känna löv och mylla under tassarna. Men efter allt han gått igenom och allt han överlevt hade han kommit till insikten att han inte hade mycket att frukta. Vinden bar honom även bland grenar och trädstammar, för den var under hans kontroll. Så när han hörde fotsteg bakom sig, tunga mot de torra löven, men försiktiga på något vis, ville han stanna - men gjorde inte det. Han var inte van att ha folk som smög efter honom, men han hade gissat att om någon verkligen ville överraska honom genom att närma sig bakom hans rygg hade de inte gjort det så vårdslöst. Bael log lite för sig själv, försökte tänka ut något lite finurligt att säga, när en dov röst hann före. Den var bekant, ringde en klocka och för en kort sekund svällde hans hjärta. Bael stannade nu, och stod tyst en lång stund. Tvekade. Sedan vände han sig om.
Vita ögon landade mjukt på hans son, Molok, en blek bjässe i kontrast till de höstfärgade löven omkring dem. Bael kände hur allvarsam han måste se ut, så ett tandigt grin klättrade hastigt över hans läppar. 
"Molok min son, du känner väl igen din egen pappa?"
Rösten var munter, på tröskeln till skämtsam.
"Ska du inte välkomna mig ordentligt? Gudarna ska veta att resan hit var lång."

"Molok min son, du känner väl igen din egen pappa? Ska du inte välkomna mig ordentligt? Gudarna ska veta att resan hit var lång."

Grinet på den andres läppar smittade inte av sig, utan istället lät han ett litet leende sprida sig på hans mörka läppar och han tog några kliv närmre sin far. De var varandras motsatser rent utseendemässigt, men Molok var nog mer lik sin far än vad han var medveten om. Kanske inte bara till utseendet, utan även personligheten. Det var trots allt Bael som hade uppfostrat honom och gjort honom till den han var idag.

Som om en helt annan person hade tagit över Moloks kropp, hade han rört sig fram till sin pappa för att omfamna honom i en kort kram. Det var inte likt honom, och faktum var att han förvånades av sig själv.
"Pappa, ditt ansikte glömmer jag aldrig", svarade han aningen busigt med en underton av glädje när han hade backat undan några steg och åter mötte Baels ljusa blick. Han hade åldrats; det hade trots allt gått flera år sedan de setts sist och från att ha varit med varandra varje dag under flera år till att inte träffas alls på mycket länge, så var Molok glad att se honom. "Vad gör du här?"

Bael gjorde sig förtjänt av en omfamning. Det förvånade till och med honom - efter så lång tid hade han nästan räknat med ett kyligare möte. Hans och Moloks relation var bekväm, men ofta tyst. Det hade inte varit en förvåning dagen Molok ville lämna hans sida. Det var bara en tidsfråga. Bael såg därav mycket av sig själv i honom. Desto värre var att Molok desto mer påminde om Relianne. En smärtsam påminnelse om vad som gått förlorat.
"Bra, bra det pojk. Är det nån av oss som har rätt att bli senil så är det jag. För bövelen."
Bael skrattade hest.
"Jag kände en längtan." Svaret till sonen blev en aning kryptiskt och han fick ett lite finurligt leende på läpparna. "Numoori betyder mycket för mig, vet du väl. Och jag ville..."
Han tystnade.
"Jag vill se hur det är."
Det var inte hela sanningen.
"Dudå, min son? Hittat nåt kul?"

Bael må ha fått en omfamning, men skrattet som lämnade honom smittade inte av sig på sin son. Istället ryckte det i hans mörka läppar medan han lyssnade på när den äldre av dem talade. Molok hade lämnat sin fars sida av en anledning, för att söka sig bortom sin egna komfort och utforska världen på egen hand, men här stod de återigen öga mot öga precis som gamla tider. Skillnaden nu var att Molok var en fullvuxen man med mer erfarenhet än man kunnat tänka sig; för vem trodde ens att han skulle överleva valpåldern?

“Dudå, min son? Hittat nåt kul?”

Leendet på hans läppar tynade sakta bort och han vände bort blicken. Kanske var det inte lägligt att berätta det faktum att han stött på både sin bror och syster i landet. Dessutom hade han funnit en individ som fått honom att… känna igen. Molok ville inte tänka på den ljusa tiken mer, fick inte låta henne komma under skinnet på honom.

Han lät ett rått skratt lämna honom samtidigt som han skakade långsamt på huvudet. Han kunde nästan gissa sig till vad som skulle hända om han berätta om tiken för sin far, och den konversationen ville han inte ta nu.
“Inget tillräckligt intressant värt att nämna”, svarade han och mötte åter sin fars ljusa blick. Det var något som inte riktigt stämde… visst hade de haft en relativt bra relation, men att Bael skulle tagit sig ända till Numoori för att se hur det var med honom. Det köpte han helt enkelt inte. “Hur länge tänker du stanna?”

Bael vägrade att acceptera att Molok tråkat runt i Numoori all denna tid. Sonen hade väl alltid varit integritetsfull, men nåt måste han ha att dela med sig om. Misstroget fnös Bael och ruskade på sig så att fjädrarna stod på ända. "Har du bråttom att bli av med mig, är det därför du frågar? Jag kom ju just hit." Bael skrattade.
"Så länge jag känner för," svarade han sakligt, men ändrade sig snabbt. "Tills jag dör."
Bael vore en idiot om han inte fattade att han höll på att bli gammal. Än var han stark och spänstig, kunde springa fort och flyga högt. Stark, det var han också. Men allt var inte som förr, när han var ung och orkade med allt. Än dröjde det, men till slut skulle han bli gammal och grå med skröpliga leder, ont i ryggen och sinande styrka. Det slutet skulle lämna honom svag och hjälplös, och eventuellt skulle han dö i sömnen. Blotta tanken på det fick honom att må illa. Han tänkte vid gudarna inte dö på det sättet! 
"Ska vi bara stå här tills det växer mossa på oss eller ska du börja visa mig runt?"
Han knuffade vänskapligt men hårt till sin son med bogen i en gest att han skulle följa med, och så började de att gå genom skogen.

[Avslutat]