Spänningen i fortet var fortfarande påtaglig och doften av blod hängde kvar i luften. Trotts dom många försök att städa bort all blod som färgar golv och väggar röda. Stegen var tunga när hon närmade sig Levs rum med den rykande varma vätskan. Hennes egna valpar hade hon bäddat ner i sitt egna rum, dom hade vägrat att sova i sina egna. Rädda att något liknande skulle hända igen. Redan från när Lev och hans syskon var små hade dom äldre i flocken fått lära sig om deras krafter men aldrig hade hon trott att detta skulle ske. 
Ayira stannade utanför Levs dörr och krafsade lite lätt på dörrkarmen som en liten hint att hon kommer in. Långt inne i rummet låg han ihoprullad, på samma sätt som dom hade gjort när dom varit små och någonting läskigt hade skrämt dom. Ayira tog ett djupt andetag och fram till Lev för att ställa ner två små skålar, i vardera skäl hällde hon upp det varma kryddiga teet för att sedan slå sig ner framför den unga vargen. "Jag har hela natten på mig och jag kommer inte lämna dig eller detta rum fören du berättar vad det är som händer." stämman var hård och manande men på samma gång mjuk och tröstande. Hon hade fått sitta med sina två döttrar många gånger och väntat tills dom känt sig bekväma med att berätta vad som är fel.

Lev rätade försiktigt på sig när han hörde den förvarnande krafsandet. Det var från under tunga ögonlock som han såg på henne med en urholkad blick. Luften fylldes snabbt av teets örtiga dofter som tacksamt nog dämpade den efterhängsna lukten av blod.
     Ayiras röst var skarp, men det gick inte att missa det välmenande i den. Lev kände sig liten under hennes blick. Förströdd och ledsen.
     “V-vet inte,” klämde han ur sig ynkligt. Med rörelser som tydligt tog emot satte även han sig upp, men huvudet hängde lågt. Trots sin storlek uppfattades han som bräcklig, och man kunde för en gångs skull se att han faktiskt inte var så gammal som han alltid ville ge sken av.
       “Önskar jag visste,” försökte han trevande, men egentligen var han bara för feg för att tänka efter. För feg för att verkligen ta in och känna. Inte bara det som hände idag, utan allt som lett upp till det. Han var skräckslagen över vad som skulle hända om han började rota i allt som han genom alla år förträngt, allt som han stängt ute och tvingat sig fortsätta igenom.
     Han vågade inte se på Ayira, rädd att hon skulle genomskåda honom. Med eller utan syn, hade hon alltid varit duktig på att se igenom honom.

Med lugna andetag sippade hon på det kryddiga teet och lyssnade på Levs lilla röst, hon behövde inte ens se på honom för att höra att han dolde något. Vill inte berätta för henne, mest troligt så hade han aldrig berättat hur han känner och mår för någon. Ayira av alla visste vad instängda tankar kan göra med en i slutändan och det är inte vackert. Tystnaden hängde i rummet och hon väntade. Som sagt så hade hon hela natten på sig, skulle det behövas så skulle hon sitta kvar hela nästkommande dag. "Mhm." hummade hon tyst fram och vilade sina ljusa ögon på Lev. För att vara så stor och stark så hade hon aldrig sett honom så liten och bräcklig. Det påminde henne om hans valptid när något hade råkat få sönder. "Som jag sa, jag kommer stanna här så länge det behövs. Du behöver inte berätta allt men hålla det inom sig löser ingenting. Som du kanske upptäckte idag." med nosen nere i teskålen sippade hon i sig lite till.

Lev kunde känna hennes misstroende. Det hon sade ringde sant. Han började förstå det också. Men det var tung insikt och den föll som ett kallt höstregn över honom. Lev ville inte gräva i sitt förflutna, men ännu mindre ville han att det här skulle återupprepas. Om inte för hans eget välmående, så var han skyldig de som han skadat idag, de som tagit kontroll över situationen och hållit honom från att göra något ännu värre, de som fortfarande stöttade honom och såg på honom som deras flockbror. Men vart skulle han börja?
     “Allt…” började han långsamt, trevande efter de rätta orden, “allt jag någonsin velat är att skydda.” Lev svalde hårt i hopp om att lösa upp klumpen som plötsligt bildats i halsen på honom. Det kändes så tragiskt, när alla hans försök att skydda bara tycktes leda honom till det motsatta. Han hade aldrig lyckats laga sin relation med Mara, han hade drivit bort Katya, han hade förlorat Maksim, nästan dödat sin mamma.
     “Vad gör jag fel?” Rösten sprack och han såg på Ayira med vad som bara kunde liknas med en valps förtvivlan. “Allt blir bara… fel.” Han var inte tillräckligt bra. Lev vände ner blicken när gråten hotade att ta över. Han sträckte sig mot sin skål av te, och lapade i sig några klunkar av det. Värmen som spred sig i kroppen var en stilla tröst.

Ayira flyttade närmare och tryckte sin lilla panna mot Levs mörka mjuka. "Åh Lev." Mjukt lyfte hon upp hans haka för att se dom gröna glasiga ögonen. "Du har inte gjort någonting fel. Det är vi som har gjort fel, från första början." skamset tittade hon bort och suckade tungt. "Vi och framförallt ni har varit med om så mycket på så kort tid. Istället för att hjälpa er att hantera det så ignorerade vi det, ignorerade dig och dina syskon. Jag ville förhindra att mina barn skulle drabbas av allt, Maksims försvinnande. Kolzak, Sezja och... Tenn." Ayira satte sig bredvid Lev och tittade på sina skakiga tassar, en varm vass känsla värmde inom henne och det gjorde ont. Hjärtat gjorde ont, själen brände av skuld. "Jag glömde bort er, du må inte vara min son men jag kommer alltid vaka över dig som om du vore det. Och jag misslyckades." hon hade kommit hit för att lyssna på vad som händer med Lev men slutade med att hon spydde ord efter ord på honom. "Du har inte gjort någonting fel Lev. Det är vårat jobb att skydda er, inte tvärt om." med en tung suck sjönk hon sakta ihop och drack lite av teet.

Lev förblev tyst och stilla när han lyssnade till Ayira prata. Han blinkade försiktigt bort tårarna som kantade hans blick. Det Ayira sa tröstade hans inre barn på ett sätt han inte visste att han behövde. Det var allt han velat att någon skulle sagt till honom när han var yngre. Det kanske skulle förhindrat den här situationen, om någon bara sagt så till honom när han behövt det som mest. Men Lev kunde inte klandra henne, eller någon annan vuxen. Kanske hade det varit deras uppgift att skydda honom som liten, men han var ingen valp längre. Det var en lätt utväg att skylla på andra, och om än han gärna velat ta den, så var det inte den personen han ville vara. Han ville stå för sina misstag, han ville bära den skulden, så att en dag alla kanske kunde förlåta honom. Så att han kanske kunde förlåta sig själv.
     “Det har inte varit lätt,” Lev märkte inte att tårarna börjat rinna förrän han snyftade emellan orden, “för någon av oss. Kanske är det sant det du säger, men ditt misstag har inte nästan dödat någon.” Han såg på henne med menande blick. Det här var hans misstag, inte hennes. “Det har mitt.” En rysning, kall som isvindar, for längs ryggraden.
     “Är rädd, att det händer igen, och att ni inte är där för att stoppa mig.” Tanken fick honom förlamad av skräck. Han visste inte hur han skulle orka leva med sig själv om han faktiskt dödat någon, och att den möjligheten fortfarande fanns kvar, att det fanns vilande inom honom, var minst lika jobbigt.

Ayira satte sig tätt intill Lev och lyssnade på hans ord. "Kalla inte det som hände idag för ett misstag Lev, det som hände idag var någonting som du inte kunde kontrollera.  Du måste förstå att det var inte ditt fel." oavsett vad hon säger ikväll så kommer nog Lev aldrig ändra hur han känner om sig själv, hon tyckte så synd om honom. "Du har all rätt i världen att vara rädd Lev. Men låt oss hjälpa dig, hur du kan lära att kontrollera dina känslor." mjukt torkade hon bort tårar från den mjuka mörka kinden. Som hon önskade att dom hade gjort bättre från första början, varit mer uppmärksam. Det gjorde så ont att se Lev så trasig. "Det kommer bli bra min vän." mjukt hummade Ayira och fortsatte stryka Lev ömt och sjöng stilla, en bekant lugnande visa som dom små i alla möjliga kullar hade hört från henne igenom åren. En liten visa som alltid hade fyllt rummet när dom små Kogavalparna skulle somna. Utan att egentligen tänka på det så började hon alltid sjunga och humma på den så fort hon kände stress eller var på gott humör. 

[ Ayiras lilla sång c: ]

Lev ville tro på Ayira, på Lune, på samma sätt som de till synes ville tro på honom. Tro på att han skulle bli okej. Att han skulle lära sig kontrollera det här. Att han inte skulle skada dem, igen. I ögonblicket kändes det mer som en tyngd än en tröst.
     Ninjavargens sång var inget obekant, och han lät den vagga in honom i en falsk trygghet. Den tog honom tillbaka till den enda tid där allt faktiskt varit okej. Den tid Maksim legat bredvid honom, då Tenns varma uppsyn alltid funnits i närheten. När familjen varit hel. Så som Lev alltid velat att den skulle vara. Så som Lev alltid kommer kämpa för att den ska bli.
     Lev grät när han somnade. En stilla, ömklig gråt som från en valp. Den valp han aldrig hunnit få vara.

[Avslutat]