Solen hade precis gått ner och mörkret föll långsamt över lövskogen. Det var många år sen han hade befunnit sig här, och att den magnifika skogen skulle ha brunnit till grunden låg bortom hans vetskap. Men ärligt talat, det såg mycket bättre ut nu än vad det hade gjort innan.
Det breda tassarna placerades ut på marken i takt med att skuggan växte över området och fjärilarna framför honom tycktes jaga det sista solstrålarna som låg någon ynka centimeter framför honom.
- Inte den här gången, gamla vän.
Sade han med en hes stämma och bugade sig. Bugningen tillägna han ljuset, solen, den som nu hade lämnat Numoori åt nattens varelser.
Den vita vrenen höjde sitt huvud och det silverfärgade ögonen granskade av området. Tomt och så tyst, men inte orört. Ett flertal dofter hade han redan hunnit fånga upp. Nya och gamla spår. Detta område verkade trots allt ganska levande ändå. Det var en skam att Azheka inte var lika populärt.
Han styrde sina steg närmre den brusande bäcken och stirrade tomt ner i den. Månens svaga ljus speglade sig lätt i det klara vattnet. Kollade man tillräckligt länge skulle man upptäcka att Demetrius spegelbild långsamt tynade bort. Svagt genomskinlig, för varje sekund försvann den mer och mer. Gudarna ville väll inte låta det själlösa få se hur magnifika dom faktiskta var, vilken skam. En sann förlust.

Det hade tagit tid men så småningom hade hon fattat tycke för den långsamt återupplivade skogen. Vraken av de brända träden hade från början skrämt henne, men hon såg nu hur deras brändhet hade låtit lämnat vägen fri för ny växtlighet. Speciellt när snön hade försvunnit började tunna, ljust gröna stjälkar sticka upp ur marken. Den unga varginnan hade spenderat dagen med att gå längs en smal bäck och se hur gräset hade trängt upp ur den brända jorden.

Solen hade börjat gå ner och hon hade slutat leta grönska. Det var nog trots allt dags att hitta någonstans att sova på. Hon hade inte lämnat bäcken för att hitta någonstans att sova utan följde den.

Solen försvann och hon fann sig stå i mörk skymning utan någonstans att sova. Hon såg sig omkring och bestämde sig för att det bästa alternativet var en stenformation. Det såg nästan ut som en liten grotta, en sten uppstöttad på två mindre stenar. Nöjd över sitt gömställe kröp hon in och lade sig med ansiktet mot öppningen. Hon rullade ihop den smala kroppen till en boll och virade den långa svansen runt sig. Dock hade hon knappt hunnit sluta ögonen innan någonting fick henne att öppna dem.  Det var inte ett ljud, inte ens en viskning utan snarare en förnimmelse. Långsamt slog hon upp ögonen och såg ut över landskapet. Det tog några sekunder innan hon såg den vita vargen på andra sidan bäcken. Ögonen blev stora och hjärtat tycktes stanna i bröstet. Det var någonting fel på hans lukt... Och hur hade han kommit fram så tyst?!