Höst. Namnet på årstiden ekade tomt mellan stammarna. Lawenya visste att hon inte skulle klara sig ensam länge mellan stammarna. Hon behövde nå varmare marken innan vintern omslöt landskapet, eller så behövde hon finns någon som kunde hjälpa henne med jakten. Men just nu ville hon vara ensam, vända och vrida på livet och ta ett beslut om vart hon skulle och vad för mål hon skulle nå.

Lawenya betraktade frosten som klätt grästråna under natten, innan hon lämnade norr så ville hon se vad som fanns i öst. Natten då hon och Mikael hade mötts för sista så hade han talat om en snöklädd skog i öst, som dolde en strand som sträckte sig så långt som ögat kunde nå. Han hade berättat att han hade försökt att finna slutet på den, men givit upp.
Lawenya ville dit, till stranden där Mikael en gång hade vandrat, kanske fanns det något spår kvar..? Chanserna var inte goda, men de fanns. Han hade haft mycket god kontroll över jorden, och möjligheten att han hade använt kraften var stor.

Ljudet av vatten fick henne att piggna till, vattnet som rörde sig några meter bort var klädd med ett tunt, tunt lager av is. Hon behövde knappt vid röra lagret för att det skulle gå sönder i flera tusen bitar och följa med strömmen. Hon hade inte druckit på länge, inte tagit sig tid att stanna. Ifall hon skulle fortsätta att äta, sova och dricka lika dåligt så skulle hon nöta ut sig själv tillslut. Men med tron om att hon nådde stranden bortom skogen så skulle allt bli bra.

Ett brunt löv som fallit till marken hade fångat den vita ungtikens uppmärksamhet. Det blåste runt längs marken och hon jagade förtjust det. Hennes ensamma lekar var dem som var roligast.
Svansen släpade långt i marken när hon hukande jagade det flygande lövet. Hennes små tassar landade i andra högar med bruna löv som yrde upp innan dem föll ner igen.
Ett lätt, klingande skall lämnade henne när hon lät lövet försvinna mellan sina tassar.

Efter vad som kändes som timmar av lek stannade den vita upp och andades. Den ljusa tungan drog över nosen och fuktade den medan hennes lila-orangea blick sökte sig runt i skogen. De parabolstora öronen darrade när hon lyssnade efter någonting som skulle leda henne till vatten. Ett svagt svagt porlande kunde höras och hon viftade på svansen när hon glatt fortsatte mot ljudet.
Hennes blick fastnade på den glittrande vattenormen och hon flinade för sig själv. Det var inte fören hon kände doften av en annan varg som hon stannade. Osäkert vinklade hon bak öronen och den långa pälsen runt nacken verkade fluffa upp sig. Blicken flyttades längs med bäcken, men det var inte fören hon såg åt det andra hållet som någonting brunt fångade hennes uppmärksamhet.
På avstånd hade den vita lite svårt att se ifall det var ett rådjur eller en varg, men det luktade varg. Nyfiket, men fortfarande osäker, började hon smyga mot den bruna. Den var större än vad hon var, men den verkade också ha långa ben... inte för att det gjorde saken bättre, men dem kanske hade någonting gemensamt, om dem nu skulle prata.
Blygt kikade hon fram från bakom ett träd som inte riktigt dolde henne. Hon svalde hårt innan hon öppnade munnen.
"Hej." bräkte hon, nästan skräckslagen och var på vippen att dra tillbaka huvudet från åsynen av den bruna.

(Ursäkta för sent svar D: Hoppas vi kan rolla ändå)

Vindarna ändrade riktning och talade om för Lawenya om en närvarande främling. Utan att bry sig speciellt så fortsatte hon att bana sin väg igenom Kaiwood till hon kunde höra en hälsningsfras. Rösten kände hon inte igen, doften var lika okänd den med. Utan vidare funderingar så lät hon blicken falla på främlingen, en utmattad blick, men fortfarande välkomnade.
Till en början trodde hon inte sina ögon, El'the Immiker? Nej, efter några få sekunder så såg hon att det inte var han, utan en mycket yngre, väldigt lik varg. "Hej..?" Lawenya svarade lågt, frånvarande. Den främmande påminde hennes starkt om El'the Immiker, men doften talade om att det var en hona, inte en gammal sagoberättare.

"Jag är.. Lawenya" rösten var fortfarande utdragen, frånvarande och en aning låg. Men sakta började hon att komma tillbaka till verkligheten. "Vet du vem..?" till en början tänkte hon fråga om den främmande kände El'the Immiker, men tungan slank in mellan ränderna och klämdes fast för att hon inte skulle slänga ur sig några onödiga frågor.

[ Självklart kan vi det :3 ]

Fämlingen svarade men verkade lite frånvarande. Naima blinkade storögt och darrade nästan av spänning.
Lawenya
Det var ett fint och jordnära namn. Troligen passade det den bruna, även om utseendet kallade på ett lite slankare namn.
"Jag heter Naima-finiarel." svarade hon tyst och drog nästan tillbaka huvudet för att kunna springa sin väg. Så blyg som hon var var det ett under att hon faktiskt stannade kvar, speciellt med tanke på att främlingen var så frånvarande.
'Vet du vem...?'
Nyfiket vinklade hon fram öronen och fortsatte blinka mot främlingen. Vem var vem?
"Vet jag veem...?" frågade hon tyst och blinkade snabbare än innan. Trots att hon var nyfiken var hon så rädd att det pirrade i tassarna. Hon ville veta vem främlingen undrade om hon visste, samtidigt som hon var obekväm i situationen med en främling.

Naima-finiarel, hon nickade för att bekräfta att hon hade förstått. Namnet stärkte hennes misstankar om att valpen visste vem El'the Immiker var.

"Vet du veem..?"
En inbjudan till att fortsätta frågan. Lawenyas svans rörde sig osäkert, kanske hade hon rätt. Kanske. "El'the Immiker är?" hon upprepade frågan i huvudet. Dock så hade hon fått en stark känsla av att El'the Immiker hade varit en äldre, en gubbe. Och valpen, Naima-finiarel, var en valp. Lawenyas hjärna arbetade hektiskt med att försöka förstå hur de kunde vara släkt, ifall det var det så att säga. "Ni är bara så lika.." endast ett lågt mummel, knappt hörbart kunde höras till det tankfulla påståendet.

Tankarna på El'the Immiker fick henne att återspegla sagorna han hade berättat, kanske kunde valpen några sagor? Hon tvivlade starkt på det, av de få valpar hon hade träffat så hade nästan ingen av de kunnat återberätta något på ett sätt som en sagoberättare.

Ögonen rundades när hon hörde morfaderns namn. Det såg ut som om dem skulle hoppa ut ut skallen på henne när hon storögt såg på den rådjurslika honan. Hon öppnade munnen några gånger som för att säga någonting men inte ett ljud hördes innan Lawenya åter igen talat.
"Jag, ehhh.... Ja." pep hon tillsist och log blygt. Hon tog några snabba steg närmare den bruna och såg upp i varginnans ansikte.
"Har du träffat honom?" frågade hon och en svag viftning syntes vid roten av den långa svansen. Hon slog ner blicken och såg generad ut. Det verkade nog konstigt att fråga om en okänd varg... även om Immiker inte var helt okänd för henne... typ.
"Han är min morfar och jag letar typ lite efter honom." sa hon och sneglade upp på varginnan.
Den vita lilla varginnan insåg att den bruna hade horn på huvudet och hon såg nu nyfiket på dem. Det var inte sådana som några av hennes syskon hade, sådana som mamma sagt att dem ärvt av sin morfar, men det var definitivt horn. Dem såg väldigt lustiga ut och den nyfikna delen av henne ville så gärna röra vid dem, mest för att se hur hårda dem var.

Lawenya nickade sakta, hon försökte få hjärtat att sakta ned och pumpa ut blodet i kroppen i en jämn takt. Men icke. "Ja, vi möttes kort i Ötamon, det var dock för ett tag sedan" hon tänkte åter över stunden, hon mindes sagorna än. För första gången på en lång tid så hade hon inget mer att säga, i vanliga fall brukade hon prata - även ifall hon inte hade fått något svar.

Lawenya undrade på vilka vägar valpen sökte sin morfar, men egentligen så kände hon inte El'the Immiker, än mindre hade hon anledning till att lägga sig i vad Naima-finiarel hade för anledning att söka efter han. För några få sekunder så funderade hon på sin egna morfar, men tankarna kring hand dog snabbt ut, han var rent ointressant för henne.

(Förlåååååttt... Vill du fortsätta eller ska vi avsluta?)

Osäkert vinklade hon bak öronen och flackade med blicken. Men hon var trots allt en valp och var nyfiken.
"Hur var han?" pep hon, rädd för att Lawenya skulle skulle bli irriterad över att hon inte kunde släppa det. Lawenya verkade lite distanserad och Naima blev orolig över att det var hon som orsakat det. Nervöst tog hon ett steg bakåt och flackade mellan de tjocka trädstammarna och den rådjurslika varginnan.
"O-om du v-vill... Kan..." stammade hon nervöst.

Lawenya blötte nosen och svepte med blicken över området. Hon svalde en samling saliv och såg sedan på den lilla vita valpen. "Han var.." hon började lite prövande men var tvungen att tänka efter. Hon mindes att han var snäll, men kände att valpen förväntade sig något mer än bara ett ord. Trygg.. kanske? Nej, inte bara två ord heller.. Han var.. Snäll? Nej det ordet hade hon redan tänkt ut! En liten frustration växte fram inom Lawenya, men hon visade inte något på utsidan.

"Jag minns inte så bra.. Du får ursäkta, men jag ska berätta så gott jag kommer ihåg" hennes röst var något lägre än innan, den visade att hon var rädd för att såra valpen. "Han är vänlig, mycket vänlig. Och så där snällt gammal ifall du vet vad jag menar?" det drog lätt i Lawenyas läppar, hon log lätt. "Han berättade historier, riktigt bra historier" hon nickade, ja! Så, så var han! Hon var nöjd med sin beskrivning, men försökte att inte tänka på den allt för mycket då hon hade lätt för att se misstag i allt som hon själv gjorde.

Hon såg storögt på Lawenya när denne började prata. När hon ursäktade sig och sa att hon inte mindes så bra nickade Naima våldsamt. Det gjorde ingenting att hon inte kom ihåg så mycket, hennes mamma hade trots allt berättat lite... fast hennes mamma var gammal och hade gett henne en brysk beskrivning av morfadern; det hade varit uppenbart att mamma inte tyckt om morfar så mycket.

Som om hon inte ätit på flera månader klängde Naima sig fast vid alla Lawenyas ord. Han hade berättat sagor. Det gjorde henne varm inombords att veta att han berättade sagor.
Hon log mot den rådjurslika varginnan och rörde lite på svansen.
"Tack!" sa hon och det hördes på rösten att hon var tacksam över att ha fått höra bara lite om sin morfar.
Hennes blick sneglade på skogen. Hon visste inte vad hon mer skulle säga och blev med ens orolig igen. Tänk om Lawenya ville gå? Naima hade verkligen uppskattat sällskapet och ville egentligen inte att den andre skulle gå, men hon vågade samtidigt inte hålla henne kvar. Skyggt sneglade hon upp på Lawenya och gav henne ett litet litet leende.

Lawenya log försiktigt, hon såg bort mot väst och sedan på den lilla valpen. Hon verkade på något sätt nöjd med den fåordiga beskrivningen vilket lätt värmde inom Lawenya, som övervägde att gå. Det var nog bäst så trots allt. Inget hade riktigt spårat ur på grund av henne, vilket kändes obeskrivligt skönt. Men då hon var ovan med situationen så kände hon hur hon mer och mer ville ge sig av, vilket nog var bäst. Känslan kunde beskrivas som att stå vid kanten av en klippkant, där hon vilket sekund som helst kunde falla ner, och självkontrollen skulle vara som bortblåst. "Jag.. Jag ska nog ge mig av" stammade Lawenya fram för att sedan vända på klacken för att gå. De första stegen var långsamma, men snart så ökade hennes framfart och hon joggade travade fram igenom skogen.

[Avslutar ifall du inte har något emot?]