Skogen var inte sig lik. Senast han varit här hade det varit en grönskande färgglad plats fylld med björkar. Visst var det ännu grönskande plats, nu nästan mer än innan, eller man märkte det mer då allt annat var borta. Skogen var bränd. De gula öronen låg strukna mot nacken, så som de alltid gjorde, och den blekgröna blicken sökte över området. Han kände fortfarande träskets osande dofter bakom sig, men förmådde sig inte riktigt fortsätta in i landet. Inte riktigt än. Nya intryck gjorde honom lite osäker. Det fanns en anledning till att han hållit sig isolerad bland öarna hela sitt vuxna liv. Och visst var det stigmat och fördomarna, men också en inneboende rädsla. En oro som vred om hans själ.
Så rörde han försiktigt sina nätta tassar över den blomstrande marken. Askan hade gett gödsel till växtligheten och nu visa naturen upp sig i sin fulla prakt. Det var imponerade, det kunde han inte låta bli att erkänna. Han blev förstummad inför skönheten av världen. Tänk att han väntat så länge på det här, han suckade. Ångesten förstörde allt för ofta för honom, och bitterheten smög sig på. Om han bara vågat kanske han kunde ha funnit sig ett liv här vid det här laget. Om han bara orkat göra något mer än att gömma sig bland öarna så skulle han fått ta del av all den här prakten en mycket längre tid. Men samtidigt, vad fanns det för poäng i att ångra det förflutna. Det förstörde bara stundens upplevelser. Han log svagt och läpparna spred sig nästan ända upp till hans öron. Den delade tungan smet ut mellan tänderna och smakade på luften. Det luktade varg. Han blev halvt livrädd, halvt uppspelt. Bestämde sig för att följa den andra impulsen och utforska, upptäcka, intressera sig för omvärlden. Det var dags nu. För en ny Serpier!

Det hade snöat under natten. Naima hade vaknat när dem lätta flingorna hade träffat hennes nos. Stocken som hon lagt sig under hade inte gett något bra skydd, varken mot vinden eller snön, men snön hade gjort henne upprymd. Hon hade legat hela natten och sett på medan snön fallit mot marken och sedan smält. Snö hade alltid gjort henne glad och hon älskade det kyliga klimatet som fanns i dem norra delarna av landet. Tillslut hade hon ändå somnat om och när solen väckte henne var snön borta, ända tecknet på att det snöat under natten var den fuktiga marken. Hon hade rest sig och börjat gå. Tankarna på att återvända till Kaiwood hade återfunnit sig under natten och hon skämdes lite vid tanken på att hon inte stannat i den stora skogen, dem skulle trots allt träffas där. Under förmiddagen hade hon därför bestämt sig för att återvända till skogen som låg norrut. Hon skulle sakna den här skogen, den hade ändå vuxit i hennes hjärta och hon tyckte bara den var vacker nu. Allt det gröna som för tillfället inte var så grönt eftersom vintern hade smugit sig på. Men skogen var inte alls lika läskig som hon hade tyckt första gången hon såg dem brända trädstammarna stå kala och peka mot himlen i en nästan anklagande gest.

Någon gång mitt på dagen hörde hon någonting bakom sig och vände sig om. Ögonen blev runda när hon såg vad som följt efter henne. Det var någonting som såg ut som en enorm ödla med fjäll över hela kroppen och gula tofsar på huvudet, men den rörde sig inte som en ödla utan mer som en varg, även om hon inte såg någonting vargigt över den.
"Ehhh.... hallå?" hälsade hon försiktigt, osäker på om varelsen kunde förstå henne.

Han gick med en vargaktig, om än lite hjulbent, gång men det fanns mycket annat som avslöjade honom som en annan. Den onaturligt långa pälslösa svansen, med den lilla tofsen längst ut. Den långa krönkta halsen och de tillplattade ständigt bakåtstrukna öronen. Han var en Serpier. Eller, egentligen, var han ju inte det, men det var vad han uppfostrats till, vad han alltid blivit kallad och vad han skulle få leva med och efter. En ormvarg, vad den han och alla andra trodde att han var. Så så fick det vara. Men från och med idag skulle det vara en äventyrlig och glad ormvarg.
Serpier saktade av då han såg den olidligt vackra honan uppenbaras för honom. Tungan fuktade nosen och smakade på hennes doft samtidigt som de blekgröna ögonen noga studerade henne.
"eh.. hej"
Fick han slutligen fram och suckade, så mycket för att vara äventyrlig..
För att åtminstone återupprätta någon form utav stolthet och via sig vara en välfungerande individ så beslutade han sig för att ta till talandet igen.
"Mitt namn är Serpier, hur må damens vackra namn lyda?"
Oh ja, han kunde formulera sig när han ville. Kanske kunde det bli hans nya signum istället, inte Serpier den modige utan Serpier den vältalige. Det var ju något som passade betydligt bättre in på honom. Bara han kommit upp i varv lite. Och hans tidigare möten hade faktiskt gjort honom ganska upp-pumpad, på gott och ont.

Den svarade. Dessutom på ett språk som hon kunde. Och han var formell. Det var så hon förväntat sig att morfadern skulle tala.
"Jag heter Naima." sa hon och lade huvudet på sned. Det var verkligen den märkligaste varg hon någonsin sett. Försiktigt tog hon ett steg närmare honom. Svansen var alldeles för lång och hade typ ingen päls, halsen var jättelång och det förvånade henne att han kunde hålla huvudet upprätt. Dessutom var han mindre än henne, men det var inte så mycket mindre som man kunde förvänta sig.
"Vad....är du?" frågade hon, fult medveten om att det troligen skulle låta oförskämt "Om det är okej att jag frågar." hon svepte ursäktande med svansen och sökte skyggt hans blekgröna ögon med sina lilaorangea.

Han nickade uppmuntrande åt hennes namn.
"Väl mött Naima"
Svarade han henne med ett smalt leende som ändå blev långt. Vad honan sa därnäst fick det att rycka till lite i honom och han såg för en sekund ner i marken. Att alltid bli så utpekad var jobbigt, och det var en av huvudorsakerna till att han hållit sig borta från Numoori alla dessa år. Men samtidigt, vem kunde klandra honan? Han såg verkligen inte ut som de flesta vargar och de flesta av hans sort höll sig gömda så de 'vanliga' vargarna i Numoori hade kanske aldrig konfronterats med dem förut. Han suckade svagt o sökte trevande hennes blick samtidigt som hon sökte hans. Det fick ett litet leende att åter tändas på hans läppar.
"Likt mitt namn, så är jag en Serpier. Det är allt jag någonsin kallats, och troligen alltid kommer kallas.."
Sade han och lät blicken vandra ut i fjärran.
Det väste inom honom, ormvarg ormvarg. Och ja, det var väl vad han var. Kanske skulle han förtydliga det, ifall honan inte förstod. Men han kände inte för att ge sig själv öknamn för någon annans skull.

Serpier? Den unga varginnan hade aldrig hört talas om någonting som kallades Serpier. Hon undrade om alla såg ut som Serpier gjorde eller om det fanns olika varianter av dem. Det borde det väl göra likväl som det fanns olika versioner av normala vargar.
"Serpier," sa hon och satte sig ner på den fuktiga marken "Jag har aldrig hört talas om en sådan varg. Finns det många utav er? Ser alla ut som du? Har ni funnits länge i Numoori?"
Egentligen tog frågorna inte slut: hon hade kunnat fortsätta hur länge som helst, men hon lyckades kväsa sina frågor så att Serpier skulle lyckas svara på dem första i alla fall. Hon log ursäktande mot honom och dunkade svansen mot marken. Även om hon var en blyg ungvarg så kunde hon börja prata när hon blev nyfiken och då fanns det inget stopp. Fick hon skulle hon lätt fråga ut varje varg hon mötte om varenda sekund av deras liv.

Serpier log, han förstod ändå att den unga honan bara var nyfiken. Hon var inte ute efter att såra honom, och han fick helt enkelt ta det hela med en nypa salt. Det var ett liv han var van vid.
"Nej vi är kanske lite ovanliga."
Svarade han lugnt.
"De av mitt slag som jag mött har saknat öron och haft lite mer päls"
Han sneglade bakåt mot sin stenfjälliga kropp och de få raggiga borsten som stack upp här och var. Det var bara på öronen, mitt på huvudet och på svansspetsen som han hade vad man kunde kalla riktig päls.
"Och vad jag vet har vi funnits i urminnes tider. Precis som kargen, den bevingade vargen och vrenen hör vi till ett annat släktskap än gråvargen, men likväl är vi vargar."
Han försökte tala om sig själv som normal, som vem som helst, för det var så han kände sig. Även om han ständigt blev bemött med skepticism och ifrågasättande så var han bara en varg som precis alla andra!
"Du har också ett unikt utseende, vad är du för något?"
Kontrade han slutligen.

När han nämnde att Serpier funnits sedan urminnes tider hördes ett långt 'åhh' från varginnan. Visst hade hon träffat kargar, fakargar och så vidare men hon hade aldrig haft någon aning om att det funnits andra raser som existerat lika länge. Vad hon visste var det gråvargar, kargar och fakarger som alltid funnits. Det var spännande med ny information.
Allt som den lilla vargen berättat hade låtit helt normalt i hennes öron. Kanske berodde det på att hon inte kom från Numoori och inte hade några förutfattade meningar om alla märkliga vargar som fanns här.
När han frågade vad hon var för något skruvade hon på sig och kinderna fick en aning rödare ton. Hon hade alltid skämts väldigt mycket över hur hon såg ut och hade för övrigt inte den blekaste om vad hon var för något.
"Ehhh..." började hon och såg ner i marken "Jag vet inte vad jag är för något.... Jag kommer inte från Numoori förstår du..." Hon sneglade upp från marken för att kika på Serpier. Hjärnan verkade stanna och tungan fastna på henne för hon kunde inte komma på någonting mer att säga och stod därför tyst och sneglade under lugg på vargen framför sig.