Ken-yak, stenslätten. Ett ställe rätt dystert och grått. Stenarna sträckte sig upp mot himlen och det var få ställen där gräset växte fram och skapade en grön oas band den grå trista stenen. Solen stod högt på den blå himlen. en hel den moln seglade förbi på himlen och skymde då och då solens strålar. En rätt kall vind svepte också över stenslätten, den som skyndade på molnens framfart över himlen. Ett oväder var på väg in över slätten.

den stora gråspräckliga hanen med de vita vingarna seglade mjukt på de ännu varma uppåtvindarna och med vindens hjälp över stenslätten. Han behövde inte alls anstränga sig då vinden förde honom snabbt framåt och uppåtvindarna gav honom den höjd han behövde för att kunna flyga över den steniga ställen. Han hade kommit en bra bit in i den då en kraftig kastvind fick honom att tappa höjd och han insåg att det vore bäst att landa innan ännu en kastvind fick honom att störta. Han vek in vingarna och siktade in sig på en av de få gröna öppningarna och där lyckades han landa utan problem. Snabbt vek han in vingarna mot kroppen och de gröngula ögonen såg sig snabbt omkring.

(Till Wami)

Den ännu rätt lilla liken vandrar över stenslätten. Stenarna höjer sina väldiga gestalter över henne men hon tar sig smidigt fram. Öronen står spetsade på huvudet och den långa svansen sveper med i hennes lätta rörelser. Hon kan vädra i luften att oväder är på gång. Hon kommer nog inte hinna tillbaka till Kaiwood innan ovädret bryter lös. Så det bästa är nog att finna sig ett skydd. Hon stannar upp och hukar sig när en stor skugga drar över henne. Något stort verkar befinna sig uppe i luften. Men Wami ser inte uppåt. Hon tänker bara på att finna sig en skyddad plats.

Pälsen är ännu en blandning mellan brun och svart och tecknena är ännu bara vagt framträdande. Hon ser ännu ut som en liten halvvalp. Inte mycket värd. Men hennes vilja är stark. Och hon vet vad hon vill. Hon måste bara kunna göra verklighet av det. Och för det behövs många fler. Hon kan inte göra det ensam.

Hon fortsätter kila mellan stenarna men stannar åter upp när vibrationerna i marken talar om för henne att något har landat en bit bort. Wami funderar på om hon ska ta en annan väg. Men hon är nyfiken på vad det kan vara och styr stegen ändå åt det hållet. Men hon är på sin vakt för vad det kan vara. Öronen står spetsade på huvudet. Snart får hon syn på vad det är. Eller snarare vem det är. Hon känner igen hans utseende och ett leende leker på hennes läppar när hon kliver fram.
"Det var inte igår, Riq". Säger hon med sin ännu valpiga stämma. Men nog har den väl ändå mörknat lite. Mognat lite?

Han svepte men svansen då vinden förde med sig en vagt bekant doft. Han vände huvudet ditåt och snart såg han den bekanta varginnan. Hon var ännu ung, det såg man på hennes yttre och det hördes på hennes röst men samtidigt så verkade hon ha mognat en del. Han nickade då hon blev synlig och hälsade på honom.

"Var hälsad amiko" Han hade för vana att lägga till det ordet på sitt hemspråk. Som vana och artighet. "Hur står det till Wami?" Han satte sig i lä mot vinden och svepte svansen om framtassarna.

Hon förstår fortfarande inte det där ordet han lägger till på slutet av hälsningen. Men hon har i alla fall kommit fram till att det inte betyder något elakt. Hon stannar en bit ifrån honom och sätter sig ner ijämte en stor sten. Det måste nog få henne att se ännu mindre ut än hon är. Men vänta bara. Hon ska växa. Det har hon bestämt sig för. Hon tänker inte vara liten för alltid.
"Det står bra till med mig". Svarar hon honom.
"Hur står det till med er?" Hon bollar tillbaka frågan. Hon undrar hur det är med honom. Om han funnit svar sedan de möttes första gången. Hon vill höra om han har några historier. Hon är nyfiken. Men hon tänker inte överösa honom med frågor. Han får berätta om han själv vill. Och vill han inte ska inte hon försöka tvinga honom. Hon är bara glad att se honom igen.
Hon sveper den långa svansen om tassarna. Den mer än ett varv kring hennes små tassar. Vinden drar mjukt i hennes smutsbruna päls. Det rycker lätt i den lilla blå nosen när hon andas in luften. Doften av det annalkande ovädret. Hon vill inte sitta på öppen plats när det bestämmer sig för att bryta fram. Stenarna ger inget jättebra skydd. Men hon tänker inte skynda vidare på grund av något sådant. Inte när hon mött Riq igen.

Riq betraktade den yngre tiken och lade huvudet lite på sned. Hon verkade ha vuxit på mer än ett sätt. Han undrade om hon hade kommit ifrån flocken ännu eller om hon ännu planerade den. Då hon bollade över frågan till honom så drog han lite på ena mungipan. "Det har varit.. lärorikt" Svarade han lugnt och såg ut över den lilla gröna gläntan mellan stenarna. "Jag har fått lite mer ro" Han visste inte om hon skulle förstå honom men det var så han kände. Han hade fått en del svar och det hade gett honom ett nytt sätt att se på livet.

Han lät åter den gulgröna blicken falla på tiken och han klippte lite med öronen. "Har du kommit något längre med att skapa din egen flock?" Hon var ung och troligtvis oerfaren i det här med flock men så var väl även han. Han hade inte levt i en flock sedan han var liten och de minnena var få då de överröstades av de hemska minnena. De lilla han mindes var att han hade trivts och det hade varit en bra flock.

"Så bra". Svarar hon och ler lätt mot honom. Han verkar lite gladare än förra gången.
Öronen klipper till. Sedan skakar hon lätt på huvudet.
"Inte riktigt än. Men jag har kanske funnit lite vargar som tror på min idé. Och det verkar lite hoppfullt i alla fall". Hon höjer nosen och ser upp mot himlen. Hon gillar inte de där hopande molnen. Men hon har inget emot oväder. Det är bara det att hon inte uppskattar att bli kall. För kall.
Hon sänker nosen och ser på Riq igen.
"Jag har fortfarande inte lämnat TBB. För jag vet inte var jag ska ta vägen än. Jag känner inte till landet så väl för jag har aldrig rört mig särskilt långt bort". Hon andas in och andas sedan lugn ut. Hon vill inget hellre än att lämna Kaiwood. Lämna sitt gamla liv bakom sig. Slippa tänka på det mer. Även om det kommer jaga livet ur henne.
Hon ruskar lätt på huvudet. Skulle hon sakna någon i Kaiwood. Förmodligen Chay. Men hon har inte sett sin bror på ett tag. Hon fokuserar på Riq igen.
"Har du funnit vad du söker?" Frågar hon lite lätt och tippar huvudet lätt på sne.

Han såg hennes leende och på något sätt kändes det skönt att se henne le. Han lyssnade till det hon sade och han höll med om att det lät bra att det fanns de som trodde på hennes idé om flock. Han måste erkänna för sig själv att sist hade han inte lyssnar så noga på hennes prat om den flock hon ville skapa.

Han följde hennes blick mot de mörka molnen som drog in över dom och han reste sig upp. Ville nog gärna finna något skydd innan ovädret bröt ut för han ville inte få vingarna allt för blöta. Dels tog det tid för dom att torka och sedan tog det dagar innan de fått tillbaka den spänst som var nödvändig för att kunna flyga. Han lät åter blicken falla på Wami då hon talade. Så hon var ännu en del av den flock hon ogillade så starkt. Han kände en viss medlidande till henne för den delen. "Dagen kommer då du finner den plats som är passande för din flock. Jag tror du snart kommer finna vad du söker" Han klippte lite med öronen. vinden smekte hans spräckliga päls och han kände doften av regn. "Jag har funnit en del svar... " Han undrade hur mycket han skulle gå in på det. "Funnit ro som jag sade" Svansen svepte till och han såg sig omkring. "Ska vi leta något skydd för ovädret som är på väg in?"

Hon nickar lätt. Hon är säker på att hon kommer finna en passande plats. När hon väl lämnat TBB och tagit sig långt bort. När hon kan känna sig fri. När hon hittat vargar som vill följa henne och hjälpa henne finna den perfekta platsen för dem. För flocken. Där de kan skapa sig en familj.

Riq verkar inte vilja tala om vad han funnit för svar. Men att han funnit ro räcker för henne att höra. Hon är glad för hans skull.
Hon reser sig upp och blickar upp mot himlen igen. Sedan när hon ser på Riq igen så nickar hon.
"Det låter som en bra idé". Svarar hon honom. Ovädret kommer bara närmare och närmare. Trots att hon inte har väder eller luftkrafter så kan hon ändå känna spänningen. Kan känna doften av ovädret. Och naturen känner det mer. Viskar till henne på sitt särskilda ordlösa vis som hon ändå förstår på ett oförklarligt vis.

Han var lite lättad över att ho inte frågade mer om saken just nu. Han behövde lite tid att smälta de hela och kanske skulle han berätta för henne. Han såg på henne och nickade då hon sade att det lät som en bra idé att finna någon plats att söka skydd på.

han började gå men stannade upp och såg på Wami. "Du har möjligtvis inte någon aning om det finns något skydd i närheten?" Han hade aldrig satt sin tass i detta ställe förut som han hade ingen koll på om det fanns skydd någonstans nära. Han inväntade henne så hon skulle komma ikapp honom. Så han inte gick ifrån henne. Han såg framåt. "Hade inte vinden varit så oförutsägbar hade jag kunnat leta efter ett skydd snabbare uppifrån..."

Hon tar några steg efter honom men stannar upp när han frågar om hon vet om det kan finnas skydd i närheten. Hon funderar en kort sekund innan hon sänker huvudet mot marken och sluter ögonen för en stund. Hon koncentrerar sig på jorden. Hon har blivit bättre på att lyssna på den. Hon kan inte se något. Men hon uppfattar desto mer. Hon öppnar ögonen och höjer huvudet igen. Tänk att hon faktiskt kan lyckas med en del saker trots alls. Och jorden är ett väldigt starkt element. Hon ser på Riq.
"Det finns en stor sten som vält över en mindre sten. Något djur måste ha grävt ut håligheten under dem". Hon nickar åt det håll hon nu vet att gropen finns.
"Däråt". Öronen klipper mjukt till på hennes huvud när hon ser på Riq igen.
Wami är själv förvånad över hur nära hon kommit naturen på senare tid. Att hon hör den bättre. Och den där blå blomman hon fick att växa upp på en plats långt bort ifrån henne själv. Och nu detta. Men hon har känslan av att hon klarar det. Och då fungerar det. Men hon är inte säker på hur. Men hon försöker träna upp det.

Riq gjorde inget då tiken kom fram och sedna slöt ögonen och verkade koncentrera sig på något. Riktigt vad visste han inte men han stod stilla och bara betraktade henne och lyssnade på vinden. Då hon sedna öppnar ögonen och berättar om skyddet lade han huvudet lite på sned och nickade lugnt. Han såg åt de hållet hon nickade och såg sedna på henne. "Visar du vägen?"

Han undrade hur hon fått reda på det men han frågade inte. Alla hade de sätt att få reda på saker. Han kunde iblad höra till vinden och få reda på saker han inte borde veta.

(kort :-( )

[hihi. Nahi ville visst kika in lite. :P]

Hon nickar lätt åt honom.
"Följ med". Säger hon och börjar sedan traska åt det håll skyddet är åt.
Jorden talade om för henne att hålan är stor nog och att den inte varit bebodd på länge.
Förmodligen är det ett väl använt skydd här på stenslätten. När vandrare gått här och blivit
överrasade av oväder så har hålan funnits där som skydd.

Hon ser bak för att se om Riq följer med henne. Sedan vänder hon blicken framåt igen.
Hon slinker förbi sten och sten och en sten till. Snart får hennes blick syn på skyddet där framme.
Hon ökar på stegen. Himlen har mörknat ännu mer nu. Wami stannar utanför skyddet och
ser på Riq.
"Här är det. Jag tror det är stort nog för oss båda". Säger hon och studerar hanens vingar.
Jodå, om inte jorden har lurat henne så ska hålan vara stor nog även för att Riq ska få plats
med sina vingar.

Han började gå med henne då hon sade åt honom att följa med. Han tvekade inte utan följde med henne runt stenar och han förstod fortfarande inte hur hon kunde veta men hon visste och snart fick han syn på skyddet. Han stannade upp och betraktade det.

Då hon sade att hon trodde det var stort nog och stunderade hans vinagr kände han en viss tvekan. Han gilalde itne att befinna sig under marken i trånga utrymmen. "Om du tror det är stort nog litar jag på ditt ord" Sade han lugnt. Hans gulgröna blick letade sig upp till den mörka himlen och han hade känt att vinden tilltagit. Han studerade molen innan han tittade på Wami igen. Vinden och temperaturen hade sjunkit avsevärt sedan de började gå och då regnet började falla fanns det risk för hagel.

"Så damerna först" Hna log lite mot henne och nickade åt skyddet. Vingarna sträckte han ut och sedan lade han dom tajt mot kroppen.

Hon ler lätt mot honom och kilar sedan in i skyddet. Där lägger hon sig motena väggen så att det finns plats för Riq att komma in och lägga sig med. Hon sveper den långa svansen om kroppen och nu ser man mer framträdande att hennes ögon glöder. Det gör det alltid. Hon ser mot utgången och kan se den mörka himlen. hon ryser lätt till. Det verkar vara ett ordentligt oväder som är på gång. Hon undrar hur länge det kommer vara. Måste de spendera natten i den här hålan? Kommer hon bli utfrågad om var hon hållit hos när hon kan ta sig tillbaka till Kaiwood?

Öronen klipper till på hennes huvud. Hon känner sig lite lite trött men ändå inte. Det är en lustig känsla. Hon stirrar ut på himlen. Som om hon förväntar sig se när himlen öppnar sig och släpper lös regn och blixt och dunder. Men efter regn luktar alltid världen så friskt. Och det tycker hon om. Naturen verkar med må som bäst efter ett ordentligt regn.

Han betraktade henne då hon smet in i skyddet och han kunde ana sig till de vagt glödande ögonen där inne. Med en sista blick på himlen så gick han försiktigt in. Väl inne så vände han sig försiktigt om och lade sig enr. han fick plats men så super mycket plats över var det inte. Han kände sig smått obekväm men sade inget om det.

Han låg och tittade ut och inte så långt efter han lagt sig började det smattra lätt mot marken utanför då regnet gav sig tillkänna. Det tilltog i styrka rätt snabbt. Han sneglade mot Wami och var inte alls berädd då de började mullra långt bort. Han suckade kort. Detta kunde dra förbi på nån timme eller hålla i sig över natten. Han såg mot Wami och lade huvudet lite på sned. "Så... Hur reagerar flcoken på att du är borta så ofta?" Han undrade hur mycket fara hon utsatte sig för i grunden.

Hon ser på Riq när han kommer in och lägger sig bredvid henne. Ibland har det väl sina fördelar att fortfarande vara liten. För hon tar inte upp så mycket plats. Det blir mer över till honom. Då hör hon regnet börja falla där ute. Man hör när himlen öppnar sig och det där suset som följer innan det smattrar mot marken. Öronen vinklas bak mot nacken en stund innan de reser sig igen.

Hon vänder den glödande blicken mot Riq när han ställer en fråga. Hon skakar lätt på huvudet.
"Ännu är det rätt lugnt. Det är om jag inte kommer hem till natten som de kan börja undra. Men det är inte många som bryr sig om mig i alla fall.". Öronen klipper mjukt till på hennes huvud.
"Inte än så länge". Det sista kommer ut som en suck.Hon vänder snabbt huvudet mot hålans öppning när det blixtrar till. Sen ryser hon tyst när det efterföljande mullret hörs. Öronen lägger sig bak mot nacken igen.

Han betraktade henne, hur hennes kropps språk var som och hur hon reagerade på ovädret utanför. Öronen klippte lite på hans huvud och han lade det lite på sned. Han mötet hennes glödande blick och sedan såg han ut igen. Lyssnade till regnet som smattrade och mullret som rullade in ovanför dom. Han ogillade oväder och brukade undvika dem så lång de gick.

Då hon började tala så vände han åter blicken mot henne och han tippade huvudet på sned. "Ni kasken inte har dem som bryr sig i din flock.." Han klippte lite med öronen och lät den rosa tungan snabbt fukta den svarta nosen. "Men det finns dom som bryr sig om dig utanför din flock" Han vände huvudet mot öppningen då de blixtrade till och mullret som kom allt närmare.

Utan att riktigt tänka sig för rätade han ut den vingen som var närmast Wami och sträckte ut den över henne. Lät den sedan lätt vila över hennes kropp strax bakom hennes nacke. Varför han gjorde detta kunde ingen säga. Kanske för att ge eftertryck till det han nyss sagt eller kanske för att ge henne extra skydd mot vädret. I och med att han vecklat ut vingen så kunde hon flytta sig närmare honom om hon ville det.

(Passade ju väldigt bra med ett plötsligt oväder nu då kaoset satt igång ;-) )

Ovädret verkar stegra mer och mer. Hon igen undrar tyst hur länge det kommer hålla i sig. Men förmodligen kommer hon inte kunna ta sig tillbaka till Kaiwood till natten. Undrar hur många som kommer lägga märke till att hon är borta. Öronen stannar i sin placering bakåt. Dels för att dämpa ljudet från mullret utanför men oxå för att hon inte gillar muller. Hon är inte stormförtjust i oväder. Men hon är nog inte direkt rädd heller.

Hon ser på Riq när han talar igen. Tippar huvudet lätt på sne och ligger stilla när han breder ut sin vinge över henne. Hon ler lätt och makar sig lite närmare honom.
"Tack". Säger hon och kan känna värmen från hanens kropp. Hon är glad att han är här. Att hon inte är ensam. Hade hon legat i den här hålan själv med ovädret stormande utanför hade hon nog varit livrädd. Men nu känner hon sig faktiskt lugn. Och glad över att hon kunde hitta skydd till dem båda.

Han lät vingen lätt vila över henne då hon makade sig närmare henne. Han var fortfarande ovan vid beröring och närhet men han visste att han inte var besmittad i alla fall. Han höll sakta på att lära sig att leva mer som en normal varg. Då hon sade tack sneglade han lite på henne och log vagt. Han tyckte att det kändes bra att inte behöva vara ensam.

De mullrade dovt ovanför dom och han såg ut ur skyddet. "Detta är ingen normal storm" Den hade kommit så hastigt och med sådan kraft. Han kände ett större obehag över detta och kastvindarna han råkat ut för var inte riktigt vad han var van vid. Han såg på den mindre tiken bredvid honom och undrade hur det skulle gå då hon kom tillbaka till flcoken.

Hon nickar. Nog är det något underligt med denna storm. Men verkar besitta mer kraft än de tidigare hon varit med om.
"Jag hoppas den drar över snart". Säger hon men tror inte riktigt på sina egna ord. Stormen verkar allt annat än dra över snart. Även om den just har startat så känns det så fel. Jorden känner det mer. Vibrationerna i marken känns så onaturligt. Hon borrar ner klorna i jorden under sig. Hon påverkar ju av jorden.

Hon vänder den mjukt glödande blicken mot Riq igen.
"Hur länge tror du att den kan hålla på. Den känns inte som en vanlig storm alls". Hon lägger ner huvudet mot sina små tassar och hon känner sig så liten. Hon undrar om stormen drabbar de i Kaiwood med eller om de sitter där oberörda. Men hon vill inte tänka på Kaiwood. Istället tänker hon på hur mycket av Numoori som påverkas av den här stormen. Om alla har funnit skydd.

Han såg på henne och han delade hennes oro. Denna storm kändes inte alls som den skulle och vindarna kändes fel. "Windfari verkar vredgad" Sade ha mer för sig själv. Han såg ut i stormen och även om den bara börjat hade dess styrka redan tilltagit. Han lyssnade på vinden och det ett tag innan han åter lät blicken falla på tiken.

"Stormen kan pågå länge men den kan också vara över lika snabbt som den kom" Han klippte lite med öronen och luggen hängde ner över hans ena öga. "Men om Ken-yak är drabbad så lät även flera ställen vara drabbade" Han undrade hur vida hela Numoori drabbades av detta mystiska oväder.

Hon nickar. Hon har hört historier om hur gudarna blivit vredgade och straffat jorden. Hon undrar vad som kan vara orsaken denna gång. Något är det som inte står rätt till i alla fall.
Hon lyfter huvudet från tassarna och ser ner på marken framför tassarna. Klorna är fortfarande nerborrade i jorden. Öronen reser sig på hennes huvud, klipper till och spetsas framåt.
"Den här stormen verkar inte vara något som kommer dra över lika snabbt som den kom. Den kommer nog hålla på ett tag. Jorden är orolig". Hon ser upp på Riq. Sedan ser hon mot gropens öppning igen.

Han lyssnade till det hon sade och nickade. Allt verkade vara i uppror nu. Vinden, himlen, jorden. Han skakade lite på huvudet. "Gudarnas vrede faller över landet. Men frågan är om det är därför och vad som är orsaken.

Han såg ut ut gömmans öppning och vek bak öronen. de bästa vore väl att försöka få lite vila men det skulle inte bli lätt. Han kände sig dock lättad över att ha funnit skydd och att han inte behövde uthärda denna stormen ensam. "Oavsett vad det är så komemr den att efterlämna spår. Frågan är huruvida det blir permanenta spår elelr något som kan försvinna inom några år eller så." Han hade ju hört hur gudarnas vrede fallit på landet och hur landet blev förändrat efter det. Han tryckte vingen lite omedvetet mot henne. Som för att dra henne närmare. Han ogillade skarpt det som hände och bara närheten av en annan varg gav tröst.

Hon nickar igen och ser ut. Vad kan vara orsaken. Om det nu är gudarna som rasar. Wami har aldrig varit särskilt troende på ett högre plan. Men hon har ändå trott. På gudarnas existens.
"Det är nog bäst att försöka vila lite. Kanske ovädret är över om en stund". Säger hon och klipper till med öronen när det blixtrar till igen.
Hon kände det lätta trycket från hans vinge och makade sig ännu lite närmare honom. Så att deras kroppar möts. Även det kan ge en lite mer trygghet för dem båda. Hon lägger ner huvudet på tassarna igen och öronen viks bak mot nacken när det efterföljande mullret hörs.

Han såg mot henne då hon sade att de borde vila för att sedan maka sig närmare honom och lägga ned huvudet. Han lät vingen ligga kvar över henne. Den gav en del värme då den skyddade mot den svalare luften runt dom. Han lät sakta huvudet sänkas mot sina tassar. Öronen vilade bak mot nacken för att försöka stänga ute de värsta mullret. Ha slöt ögonen och drog ett djupt andetag. "Om man kan lyckas vila i detta oväder." Han mumlade lite för sig själv och försökte slappna av även om det var svårt.