Han föddes på en plats ganska långt bort, markerna var en blandning av Numooris Ken-Yak och Kaiwood. Så som många andra, föddes han i en flock. I en flock som egentligen inte kunde kallas flock, för de var ytterst få. Under 10 vargar, mera som ett sällskap eller en stor familjbildning. alla var inte släkta med varandra, vissa var passliga vandrare som tagits in- alla hade dock samma kroppsbyggnad. Storväxta i mankhöjd, långa kroppar och långa ben, skrangligt byggda, utan extra fett. Manar och luggar hade inte alla, men de som hade bar på långa stripiga, ganska tunnväxta.
Färgerna var oftast neutrala och inte så uppseendeväckande.

Han, Kachep, var en av de ynka två valpar som föddes i en efterlängtad kulle. Antalet i flocken hade minskat och det hade blivit missfall en efter en, den här kullen var en positiv händelse för sällskapet, besvikelsen kom när det bara var två valpar och inte väntade- fem eller fler. De två bröderna växte upp och började lära känna sin kraft, det första kom när Kachep var fem år gammal.

Det var mörkt och Han var sömnig, inte tillräckligt för att somna om men alltför mycket för att orka stiga upp. Han rörde sig lite för att skaka sömnen ur sig men stödde sen huvudet mot sin broders rygg igen för att somna om i den mörka hemtrevliga lyan. En ihärdigt skall skrällde ovanför marken, valparna rycktes upp ur sin sömn och spetsade ivrigt öronen. Det skallet betydde fångst. Föda. Mat. Omtumlande rusade upp ur hålet, Han hann se Grochav, den unge starke hannen, komma släpande med en sprattlande hjort. Han led starkt själv, som om han skulle varit hjorten och alla runtom hukade sig och gnällde. Ändå syntes glädjen i ansiktena för födan.
Han och Hans bror förstod inte varför alla betedde sig så, men då hände nått. Han kände ett skott av smärta gå igenom hela hans kropp och ett ilande tjut lämnade hans klena strupe. Han kastade sig mot marken och vred sig i smärtor, det var som om magen skars upp och någon borrade in huggtänder långa som nosar i hans manke, ögonen stirrade mot marken efter blodet han kände flöda men ögonen mötte inget, bara sin broders skräckslagna ansikte.

Dessa vargar har alla samma missöde till kraft, speciellt vid krig och jakt. De känner andra varelsers smärta. Om Kachep biter en hjort, känner han samma smärta i sig, som hjorten känner. Detta kan inte tränas bort helt, men dämpas. Deras riktiga kraft, som är det ända de vill kalla som sin "kraft", är deras förstening. Med mental styrka kan de stena ett föremål inifrån, detta tar energi, mycket energi. Att stena ett rörligt föremål är ännu värre, de jagar sällan med dessa metoder men tränar ständigt på det. Om målet är ett träd börjar en stening inifrån mitten av dess stam med vargens mentala styrka växa, det börjar från ett gruskorn, som ganska enkelt kan växa sig till en liten sten, desto större det blir desto hårdare. Kraften stenar alltså föremål inifrån tills stenen växer och tar över hela föremålet så att det är som gjort av sten, att lyckas förstena ett rörligt djur som en hjort helt kräver en oerhörd mental styrka, koncentration till tusen och en energi och kraft som orkar till
slut, det är ytterst få som klarar sådant, de ska vara vältränade och ha övat länge, länge.
Det som går emot dessa vargar med försteningen är att de känner samma sak inombords, om de bildar en sten i ett föremål känner de samma sak inom sig, även om det inte händer- duktiga vargar som klarar av att dämpa allt det. Smärtdelningen gäller endast olika djur, inte växter.





En bild på Kachep kommer, inte ännu men snart..




Den här infon var dessvärre inte allt. I Hans/Kacheps äldre tonnår inträffade ett mini-krig som inte var mellan två flockar, mer som mellan två familjsgrupper. Detta var egentligen ingen stor grej, men några dog ända, vilket egentligen inte var tänkt. Slagsfältet lämnades och striden avslutades, mycket snabbt. Detta krig hade ägt plats bort från stenslätterna och skogarna, det var på en torrare plats som gränsade till Kacheps familjs boställe, de levde alltså i ganska torra klimat, även om de hade turen att ha en skog nära sig. Inte alltför långt borta fanns en plats som liknade mer Silanni, en Savann med torkade marker. Månader efter striden som hållit hus där, återvände Kacheps flock för att föra bort sina döda. Något de inte vågat göra tidigare i rädsla fr andar och själar som kunde sväva runt sina kroppar, i väntan på att nån skulle komma som de kunde ta ut sin ilska på, ilskan över att ha blivit lämnade.
Det återstående sällskapet fann ett stup, eller mer som en bank ner, av sand gick det en mycket brant sluttning ner många tiotals meter till platt mark. Ödsligt och skrämmande, den perfekta platsen för de utmärgade kropparna och benen att vila i all oändlighet.
I en av turerna bar Kachep ben dit, i ren misstag slant han när han skulle kasta ner dem- och föll.

Hanen ropade, men det blev kvällen och sällskapet slog läger för natten, hörde honom inte där långt borta. Familjen antog att det var hyenor eller andra rovdjur som tagit honom, därmed i tankarna att hans döda själv skulle tycka att de svikit honom, höll de sig ännu en tid borta från ravinen och slagsfältet. Detta var då inte länge, nån dag. Sen kom en av vargarna för att kasta ner det sista, med torr hals och eländig stämma kraxade Kachep efter hjälp, men vargen däruppe tog ingen notis om honom. Om han såg Kachep men struntade i honom eller helt enkelt inte lade märke till honom fick Kachep själv aldrig veta. När vargen kastat ner beenen slog de ner i honom, rakt i hans klena 17åriga kropp. Där lämnar vi den delen av berättelsen.

Hur den vargen kom sig från ravinen, med benen instuckna i sin kropp vet jag inte. Men jag tror en ytterst vänlig varg tog honom till sig själv och släppte in honom i dennes liv för att hjälpa. Benen tog på såna ställen mellan alla dödliga punkter, så han överlevde. Han lever ännu idag, med dessa ben faststuckna som han aldrig fick loss, fastvuxna i hans egna.
Och här är han idag, i Numoori.