Solen sken på en himmel blekt av det dis vinden förde med sig in från havet. Det gulgröna gräset var här utspritt bland stora som små stenar och ett snårigt buskage. Ett friskt bladverk klädde träden som täckte slänten ned mot vattnet. Fiskmåsars skri ekade längs sluttningen. Vinden lekte i trädens kronor. Doften av salt var överhängande och han tog ett djupt andetag för att dra in den spännande aromen. Bredbent sträckte han på halsen för att försöka se över buskarna, men förgäves. Ännu var den späda kroppen den av en yngling, och än skulle han växa lite till - om än inte så mycket mer. De små framtassarna lämnade tillfälligt marken då han envist fortsatte sitt försök att se över plantorna. Ett litet leende dök upp i det smala ansiktet. Ett klingande skratt lämnade ynglingens strupe.

När framtassarna åter tog mark, endast ett ögonblick efter att de lämnat den hårda stenen han stod på, hastade han runt buskarna. Svansen vaggade lyckligt fram och tillbaka bakom den tunna kroppen. De långa benen rörde sig parvis upp och ner. Båda benen på höger sida, sedan båda på vänster. I pass rörde han sig i hastig takt. Ansiktet vändes av och ann för att låta nosen fånga alla dofter vinden bar med sig. De något överdimensionerade öronen klippte när vinden kittlade pälsen däri. Utan förvarning stannade han upp för att med sina bruna ögon betrakta en spindel som kilade iväg in under grässtråna. Huvudet lades lätt på sned innan han åter höjde blicken. Nedanför honom - inte mer än några språng - sluttade marken ned mot ett stenigare parti. Ned mot havets rand. Han hade aldrig sett en så stor vattensamling någonsin förrän han beslutat att ta sig ut till denna ände av savannen, men hans mor hade berättat om vattnet. Havet. Leendet brednade när han tog ett par klumpiga steg och påbörjade sin väg nerför sluttningen.

|| men jisses, sori, dehär hade jag glömt XD ||

Han såg sig runt, blicken var spänd. Hatisk.
Stegen var långa, kroppspråket ovändligt.
Vädret varierade, mörka moln hopades,
för att sen ge en skymt av solen och sen
ge ifrån sig regn. Vågorna över havet var oroliga,
krängde sig mot varandra, slog ihop och
kastade upp vit fradga. Alltihop var
spänt, väntade på något viktigt och stort.
Väntade i nervositet.

Lätet återupprepades i Kacheps öron, utan
att komma från någon annanstans än hans eget
huvud. Det plågade skriket av smärta, efter nåd.
Sen bilden, av den stora kraftiga hanen som stod i vinden
på stranden och arbetade metodiskt med huvudet upp
och ner mot den dubbelt mindre varginnan.
Kachep särade på käftarna
och väste ut samlad luft.
Den lilla unga varginnan som vridits i plågor för den vita hanen.
I skräck. Och han högg och han rev i hennes skinn, slet sönder
hennes kropp, del för del, mumlande fraser som inte hörde samman
med varandra. Främmande, han var främmande. Det var de båda.
Kachep
sänkte huvudet med
blicken ännu framåt.
Klorna rev i sanden
för varje steg.
Blodet hade stänkt, fläckat hanens annars så fläckfria vita hårrem.
Sprätte röda markerande fläckar till havet, i sanden, på henne,
på honom. Runt dem som en samling.
Kacheps blick smalnade.
Som ett slakteri hade det varit, metodiskt och vulgärt.
Han hade närmat sig, stoppat dem. Men han hade sen inte
gjort allt han borde ha gjort mot hanen. Han borde vara ett
minne blott nu, han borde ha dött. Stupat.
I plågor.

[Tänkte bara påpeka att detta inte är ett kaos-roll, så att de krängande vågorna du beskriver inte blir storm eller liknande.]

Havets bris förde med sig en främmande doft och Kanto stannade upp halvvägs ner till vattnet. Det var inte den salta doft han ville förknippa med vattnet, utan en annan. En främlings doft? Där var någonting oroligt över den. Ilska kanske. En järnrik doft. Blod. Den unga hanen lade hastigt öronen mot nacken och lät svansen försvinna in mellan benen. En kort blick kastades åt havet. Det var så lockande. Han ville känna det, smaka det, leka i det. Men den främmande doften, den av ilska och blod (det gamla blodet i Kacheps päls tänker jag på), skrämde honom.

Han insåg snart att han inte skulle kunna backa upp för slänten. De långa benen var för oflexibla för det. Försiktigt och så tyst han förmådde försökte han istället röra sig i sidled, vända om för att kunna ta sig upp på tryggare mark. Upp och gömma sig bland buskarna och träden. Så snart han, något klumpigt, kommit runt klättrade han så snabbt han kunde tillbaks till platsen där han sett spindeln, ännu med svansen mellan benen.

[Kanto vill inte möta en ilsk, bloddoftande främling. Så han flyr så gott han kan uppför backen. Eventuellt blir detta ett kort roll känner jag ^^;]

Vinden förde hanens doft bort, vilket gjorde att han kände
valpens lite försent. Den kom snett uppifrån.
Ilskan pumpade ännu och sade honom att de alla var lika.
Han hade bara träffat den vita slaktsugna hanen ännu, men han
var den första på väldigtlänge och den första och ende hittills
på den här platsen. Det var det enda Kachep kände till,
så ja, säkerligen var de likadanna allihopa.
Kachep svängde därför stegen mot doften, för att uttrycka
sit hat mot dessa individer. Att det var en valp
fick honom att mildra, men itne tillräckligt för att kunna värja sig.

|| mm kan vara, och nej inget chaos. bara för att skapa känsla... ^..^ ||

Så snabbt han kunnat hade han slunkit in bland buskaget blad och kvistar. De långa benen hindrade honom från att bli så liten som han ville vara i nuläget - men ännu var han liten nog för att gömma sig. Ännu bar han valpens mindre och späda kropp. Med nacken låg och så hukande han förmådde sig bli kröp han ihop bland bladen. Svansen mellan benen. Ögonen större för var minut. För ung för att förstå att det doftspår han lämnade skulle vara lätt att följa, speciellt med tanke på hur rädd doften skulle vara. Rädsla var lätt att avläsa.

Kachep brummade in i skogen som en mindre älg.
Alldeles för uppjagad för att tänka klart, med
alldeles för mycket på gång i sitt huvud.
När han där väl var inne stannade han upp,
om än för bara nån sekund, men han stannade upp.
Nosen höjdes ettrigt mot den friska luften mellan växtligheten
och han vädrade noga. Lukten av valpen kändes svagt,
snabbt åkte Kacheps nos ner i marken som en spårhund.
Ingenting. Han hade tagit fel väg in. Tankspritt rusade han ut ur skogen
igen, efter den lilla stund han varat i skogens dunkel hade hans ögon
vant sig vid det och solen stack nu väckande ljus in i hans blick.
Med huvudet sänkt vibrerade hans nos i draget efter valplukten, nu mer uppmärksamt.
Tänderna blottades svagt och han stack in den långa halsen i skogen igen,
mycket väl gjort. Med långa bastanta kliv tog han sig in dit, vädrade igen.


|| förlåt förlåt och åter förlåt för det innan. Var inte meningen... mmmh ||

[Du behöver inte be om ursäkt, så dramatiskt var det aldrig ^^; ]

De stora öronen stod stelt upp, på helspänn, lyssnade. Han hade manvargens gener att tacka de större öronen för. Främlingens steg hördes ljudliga, frustrerade. Varför var den andre så arg? Var det en ond varg? En sådan som dödade små valpar? Han svalde. Luften passerade hastigt in och ut genom den gläntade munnen. De bruna ögonen stirrade stint framåt. Emot ljudet av stegen. Steg som rörde sig bortåt...

En våg av adrenalin kickade igång den unga vargens långa ben, och han vände hastigt om i buskaget för att spränga fram bland bladen och ut på den öppnare marken bakom. Ut mot savannens snåriga och gräsklädda vidder. Ännu något klumpig på benen kom han inte upp i de hastigheter han ville nå. Öronen låg bakåtvända, lyssnade efter främlingen som doftat av blod. Av ilska. Han vågade inte se bakåt.

[Om Kachep springer efter eller inte avgör du. Kanto kommer fortsätta löpa så länge benen bär, och helst försöka springa ifrån den andre.]

Kachep hörde rörelsen, buskarna som ljudligt skvallrade om att något hände just där intill dem var svåra att missa. Det stora bruna huvudet vändes dittåt och han såg en långbent brunfärgad varg som sprätte iväg. Kachep tog några rejäla hopp ditåt,
morrningarna följde honom, han stannade upp vid platsen där valpen varit och såg dess rygg när den försvann bort. Kachep kände en skam, men på samma gång vrålade det ännu inom honom, han klarade det inte. Han visste inte ens vad han väl skulle ha gjort med den unga hanen om han tagit honom. Det var nästan bäst såhär.

|| ... ja just så... ska vi börja avsluta det här invecklade korta rollet..? ||

[Jag tycker nog det kan vara avslutat redan här om inte Kachep vill göra mer. För som sagt springer nog Kanto långt och länge XD De får kanske mötas igen en dag? C;]

|| visst :)) AVSLUTAT ||