De mörka molnen låg täta högt uppe på himlen, den annars så ljusblå himlen verkade vara bortspolad. För en gångs skull regnade det faktiskt inte, men det täta molnen berättade att de tunga dropparna snart skulle falla än en gång. Marken var täckt men ett tunt lager vatten, eller tunt och tunt. Vattnet nådde upp till Taleas relativt korta ben, eller rättare sagt upp till hennes knä. Om vattnet kom från himlen eller om det blivit upp spolat från ett närliggande vattendrag visste hon inte. I vilket fall gillade hon det inte, vatten var lömskt. Att inte kunna ha uppsikt över vart man satte sina tassar var en obehaglig känsla. Hon visste hur kontrollöshet kändes, det är den dominerande känslan för henne just nu. Men att inte veta vad som lurar kring hörnet sliter på hennes psyke. Men hon hade ju vingar, så varför inte flyga över den blöta vattenytan? Det var lättare sagt än gjort. Man kunde fortfarande skymta rivmärken på vingarna, visserligen var de hela nu men de var tunna, framförallt på de ställen där hon tidigare varit skadad. Dessutom var vingarna i väldigt små med tanke på den varg de skulle bära, trots att hon var en liten och väldigt mager varg. Hon var fast besluten att lära sig använda sina vingar, därför hade hon stannat för att träna. Hon hade försökt flyga mellan grenar ganska länge vid det här laget, det förklarade hennes blöta päls. När vingarna inte ville bära henne föll hon mot det tunna vattentäcket. Hon hoppade inte från särskilt höga ställen då hon inte ville skada sin redan sargade kropp.

Från hennes mun hördes en ljus, ordlös melodi. Vilket språk hon sjöng på visste hon inte, var det ens ett språk? Men det lena ljudet lämnade henens mun utan att hon kunde urskilja vad hon sade. Trots att hon inte visste vad hon sjöng förstod hon det. Hon kände känslan i varje sats, varje höjning och varje ton. Det var som melodin berättade en historia för henne, något som satt så insvetsat i hennes omedvetande att det inte gick att få bort. De mesta kunde nog höra den sorgliga klangen i ljudet, att den handlade och sorg, mot och förlust var något hon kände på sig. Hon kände hur historien flöt genom hennes kropp innan den fortsatte vidare genom luften. Varför hade det etsat sig kvar när hennes flygteknik inte gjort det? Men hon var bestämd att lära sig, den sorgsna låten gav henne ändå det mod hon sjöng om, även om att hoppa mellan grenar inte var särskilt farligt.

Talea satt högt uppe på en gren, eller särskilt högt var det inte nu när vattnet låg som en våt matta över marken. Hon tog sikte på en annan gren som inte var långt ifrån henne, en som tillhörde trädet som stod mittemot ”hennes”. Hon Flaxade försiktigt med sina vingar, kände hur de lyfte hennes kropp samtidigt som små kristallklara vattendroppar lämnade dem. Sedan tog hon ett prång, samtidigt som hennes vingar jobbade frenetiskt. Det var precis att hon kom fram till den nya grenen, hennes klor greppade efter det våta träet. Hon gled, närmre vattentäcket på marken samtidigt som hennes vingar jobbade. Hon skulle inte falla, inte igen! Talea var fast besluten att klara det, vad var vingar bra för om man inte kunde använda dem? Hon fortsatte sin brottningsmatch mot grenen som ständigt försökte få henne att glida ner, tillslut fick hon ett ordentligt grepp samtidigt som hennes fortfarande sköra vingar lyfte henne upp. Med möda lyckades hon komma upp på grenen. Nöjd satte hon sig med huvudet högt

(lite översvämning ska det föreställa xD)

|| thaat's najs ||

Vattnet knuffades framåt i små vågor, de guppade vilt när de kom fel väg mot de övriga vågorna som vinden skapade. För var ben som flyttades framåt uppkom flera små vågor som trotsade allt och gick emot de riktiga vågorna. Benens skapade vågor fick alltid ge sig. De fyra mörkbruna benen stannade upp, vattnet gick dem bara halvvägs upp till knäna. Djuret var för stort för att bli våt av den lilla översvämnignen, bara tassarna och lite av benen offrades. Djuret föreställde en högmankad varghanne med spinkig kropp och långa kroppsdelar. En stripig tunn man och lugg skiljde sig med sin mörkgråa färg mot det lika mörkt bruna. Från manken där den vanliga hårremmen tog vid från manen gick en sammafärgad grå strimma som manens, längs ryggraden till svansroten där den började en tjock slinga grått i den annars mörkbruna svansen. Hanen skulle inte varit så speciell om det inte var för vad som drabbat hans kropp när han var ung. Tre stycken ben i stor storlek stack upp från hans rygg, växte rakt ut därifrån, den första, längsta och grovaste var vid manken, sen kom de två andra i trappvis mindre storlek efter.
Under hakan fanns en mycket mindre vass benbit, på övre delen av vänstra frambenet riktades framåt två väl böjda ben under varandra.
På vänster baksida fanns en kort grov benbit också. Dessa hade han levt med sen han lämnade sin lilla familjeflock. En fnysning lämnade honom och han gick vidare genom vattnet som färgats brun av uppvirvlad sand.

Ett ljud fick hans öron att vinklas framåt och han höjde huvudet.
Som alltid täckte luggen väl hans ögon, som om de var en fara
för allmänheten. Kanske de var det också.
Ljudet som klingade i hans öron var ihållande med få pauser,
som utdragna ord i olika stämmor. En sång som sjöngs av en
mjuk dunig röst, en feminin röst. Kachep fortsatte gå, huvudet
var ännu sänkt i höjd med manken, bland träden ovanför den
översvämmade stranden fanns något som klängde och viftade grymt,
varelsen syntes bra med sin vita färg. Ett lätt byte för en hungrig.
Kachep kisade mellan luggen upp dit, det var ännu en bit bort,
några tiotals meter. Sången hade tystnat och det var bara denna
varg -en varginna på doften att märka- som nu tog uppmärksamhet
när den tappert försökte häva sin lilla nätta kropp upp med något han
gissade var små tunna vingar. Kachep flinade roat och var nära att
sätta sig ner för att underhållet se på, men hindrade sig.
Han behövde inte bli mer blöt än såhär. Utan att säga något
stod han kvar, betraktade, utan att visa sig varken hotande eller vänlig.
Bara en dold nyfiken som han riktade upp för att sen om tiken skulle
lyckas. Det gjorde hon, och hon verkade stolt över att ha kommit upp
på grenen(?). Åsynen av detta fick Kachep att öppna munnen,
låta tungan hänga ut för en stund och sen dra in den och stänga
munnen distraherat igen.

Talea satt uppe på den nyvunna grenen och kände sig ganska nöjd. Visserligen var det inte vingarna som gjort hela jobbet att komma över, men det gjorde en del i alla fall. Men att hänga på den skitiga gren hade även gjort henne lite skitig, smutsen hade fastnat som sträck i den annars vit-blåa pälsen. Utan att lägga märke till vargen som satt nere på marken började hon tvätta sig. Smutsfläckarna som tidigare funnits på en päls syntes knappt längre. Hennes kropp var fortfarande prydda av de gamla såren, eller gamla och gamla. Hon saknade helt tidsuppfattning när det gällde hur länge sedan hon fick dem, men det kan inte ha varit för särskilt länge sedan. De var inga ärr, inte än, men de var på god väg att läka ihop. Dock syntes de än då den päls som blivit borrsliten fortfarande saknades. Fast hon lade inga större tankar på hennes sår längre, inte på smärtan som orsakades av dem i alla fall. Hon hade vant sig samtidigt så började såren läka och den ilande smärtan var nästan helt borta vid det här laget.

När hon var färdigt med sin lilla tvättpaus bestämde hon sig för att hoppa tillbaka, till den gren hon kommit ifrån. Den såg inte så farligt långt bort ut, den stod bara där så still, så inbjudande. Det var som om den ropade på henne, häcklade henne. Som att det var hennes fel att hon inte kunde flyga, det var det ju iför sig också. Hon skulle visa grenen att hon klarade det. Den lilla vargen började än en gång att flaxa med sina vingar, de vattendroppar som hållit sig kvar förra gången hon gjorde det lämnade nu hennes vingar. Hon började med sin sång igen, samma ordlösa melodi svävade tyst från hennes strupe. Det var inte lika starkt nu, men tonerna var lika mjuka och ljusa som förut. Hon tog lite sats och slängde sig sedan ut över marken i riktning mot den andra grenen. Hennes vingar slog och slog, men de ville inte bära henne. hon hann precis vidröra grenen som varit hennes mål innan sen släppte greppet om henne. Hennes klor försökte borra sig in i träet, men de sköts bort. Hon föll de metrarna som skiljde trädens grenar från den vattentäckta marken. I samma sekund som fallet var ett faktum slutade den mjuka sången.

När hon slog i marken hördes först ett plask som snabbt följdes av ett duns. Hon hade ramlat med benen först, det var i alla fall något man kunde tacka vingarna för, men benen hade vikit sig under henne när hon slog emot det tunna vatten lagret så hennes make fick ta smällen. Hon ställde sig upp igen, skakade av sig vattnet och vände sig om för att finna en väg upp i träden igen. Hon skulle lyckas! Men i samma sekund hon vände sig om såg hon en annan varg, sitta där, inte långt ifrån henne. Hon hade varit för upptagen för att uppfatta den främmande vargen närvaro tidigare, men nu stod hon där framför den utan att veta hur hon skulle reagera. Hon försökte klura ut om vargen var fientlig och ville henne illa, hon var ett lätt byta med tanke på hur mager och stridsokunnig hon var. Sakta backade hon några steg, utan att visa någon rädsla. Däremot syntes en tydlig osäkerhet i ögonen. Den osäkerheten byttes snart ut mot en lite hårdare blick, en blick som intalade självsäkerhet. Ville vargen döda henne så var det inte mer med det, hon skulle inte visa sin osäkerhet, hon skulle inte ens känna den. Trots att hon precis visat den andra vargen vilket misslyckande hon var så försökte hon hålla sitt huvud med stolthet, hon lyckades väll inte särskilt bra.
- Roande? frågade hon med en självsäkerhet i rösten. Den säkerhet hon hade skar sig nästan med hennes annars så mjuka och milda röst som snarare klingade med osäkerhet. Hon kunde inte hjälpas undra hur länge vargen suttit där? Hon hade faktiskt lyckats komma över några gånger, men inte tillräckligt många att skryta med. inte efter det här nedfallet i alla fall..

Kachep rynkade ögonbrynen.
Om vargen tillslut nått den gren dit den skulle,
varför ska den då direkt tillbaka till den som den
kom ifrån? Lugnt betraktade han vargens misslyckade
försök. Med en duns föll denne ner framför honom. Han följde fallet
med blicken. Oberört och ohotat. När vargen äntligen upptäckte honom
ville han nästan stiga upp, spetsa öronen och vifta på svansen. Som en
hund som äntligen fått uppmärksamheten av sin husse som han så velat ha.
Hanen satt kvar. Han log ännu, inte fientligt men inte särskilt rart heller.
Han undrade hur man lyckades hålla en sådan värdig hållning och få en sådan självsäkerhet att klinga när man nyss försökt hoppa tillbaka till en gren man nyss
kom ifrån med flaxande nästintill onödiga févingar och sen falla ner i sörja(?) rakt
framför en annan som tydligen har suttit och betraktat en själv en bra stund.
Han imponerades av vargen, ville buga sig för hennes duktiga kunnande.
Själv hade han antagligen inte annat än fräst och försvunnit in i palmskogen
i hopp om att aldrig se den odågan till varg igen som sett honom försöka flyga.
Den ljusfärgade vargen framför honom fanns ännu kvar, om än osäkert men ändå.
-Jag tänker inte käka upp dig. Du är aningen för cool för det, efteråt undrade han vad fan han sagt? Han hade blivit aningen knäpp av att gå ensam så länge med instuckna ben av lik i sig. Men han levde ännu och det gjorde vargen framför honom också. varför inte vara ärlig? Kachep var mycket stolt över sig själv.

|| känns som ett flumroll.. å jag älskar den vargen! <33 ||

[ haha, känns lite så ^^ älskar "Du är aningen för cool för det",haha, dör lite smått (;]

Taleas blick nyfikna blick undersökte den främmande vargen, trots att hanen satt ner så var den större än henne. Den var definitivt större. När hanen öppnade munnen förväntade hon sig någon spydig kommentar om den kraschlandningen hon just gjort, men orden hon hörde sade något helt annat. Cool, hon smälte ordet. Hon hade aldrig blivit benämd med det ordet, eller hört det i huvud taget. Hon visste vad det betydde, som alla andra ord som lyckats etsat sig fast i hennes huvud trots att hon saknade minne att någon, någonsin, sagt det. Kanske försökte hanen bara driva med henne, eller så menade främlingen det. Med en svag rynka uppstod mellan ögonen lämnade hon funderingarna om hanens ordval och valde att fokusera på det första han hade sagt. Att denne inte skulle äta upp henne.
- Det var väldigt vänligt av er, och då kan jag meddela att jag inte tänker äta upp er heller, sa hon med sin mjuka röst och lät ett svagt leende visa sig. Hon fortsatte att betrakta den andra vargen med sina isblå ögon, hon fick helt enkelt hoppas på att han höll sitt ord. Det var visserligen inte mycket kött på henne, hon bestod mest av skin, ben och päls. Framför allt päls.
- Finns det något annat som för er hit? förutom min utomordentliga flygshow, sade hon med en skämtsamhet i den lena rösten. Det fanns ingen anledning att skämmas för sina felsteg, hon försökte och det var tillräckligt för henne. Talea var inte mycket för att skämmas i huvudtaget.

Vid flickans ord ville han slänga sig ner och gulla med hennes tassar.
Han skämdes som en olydig björn som hälsat på ett får men kunde inte låta bli.
Han var stormförtjust i den här varelsen, det var som en nallebjörn, ett får. En unge.
Han sänkte nosen tills den nuddade marken.
-Jag tackar så hjärtligt för att ni står ut i er hunger för min skull, sa han värdigt.
Han höjde långsamt huvudet och lyssnade till flickans fråga.
-Inget annat flicka. Jag är inte härifrån, jag anlände nyss från fjärran. Men har ändå hunnit se hemska hemskheter på denna strand, han insåg vilken risk det fanns att den stora vita hanen kunde finnas kvar här ännu. Vilken risk att han kunde komma hit nu och skada ängeln intill Kachep.
-Du bör akta dig noga flicka, platsen är drabbad av ondom, mycket snabbt förändrades hanens röst. Den blev mörk, hotfull. Hon fick inte bli skadad. Den här flickan var ett under, en ängel. Inget annat. Inget annat än en tillfälligt stannande varelse kunde finna sådan frid här som den här visade nu. Världen var för grym för att sådanna som denna flcika sulle kunna leva. Om de inte dödades blev de omvända.
Denna flicka var ett under. Kachep ville buga sig. Han satt lydigt kvar.

|| DETTA är ett under, Kacheps sätt, hans hans.. jag kan inte förklara. finner inte ord. Han är underbar, otrolig. Jag är rädd att han aldrig kommer lämna Talea... ||

Flicka. Fröken. Av någon anledning så gillade hon att bli kallad för det, den här hanen var inte den första som talade till med den benämningen. Flicka. Hon kände sig så liten, som om hon var en valp. Visserligen hade hon en ganska stor likhet med valpar, hennes okunskap. Minnet hade tagit med sig hennes livserfarenhet och lämnat kvar ett yngre sinne. Men man kunde lätt bedöma att hon inte var en valp trots hennes ringa storlek. Hon undrade om det var hennes storlek som gjorde att vargar kallade henne för sådana titlar. Hon gillade det inte, hon ogillade det nästan lika mycket som hon ogillade att befinna sig i vatten. Hon kanske inte hade någon större erfarenhet av något men hon hade faktiskt en viss intelligens, och hennes former liknade ingen vinglig ungvarg. Även om hon antagligen inte var så gammal, hon hade ju faktiskt ingen aning om sin egen ålder.
- Flicka.. mumlade hon med sin mjuka röst, men för den första gången under mötet fanns det faktiskt en viss kyla i hennes ögon. Men när han började tala igen försvann den igen, och ögonen åter fick ett vänligt sken.
- Går det att vara med specifik? Jag hade inte tänkt mig att dröja mig kvar särskilt länge på denna plats ändå, du förstår, jag söker efter mitt förflutna. Av någon anledning kände hon sig inte rädd trots de varnade orden. Det fanns inte mycket hon kunde göra åt det, eller så kändes det i alla fall. Skulle hon gå och oroa sig skulle hon tvingas gömma sig i en liten håla med tanke på att större delen av alla vargar kunde ta hennes liv på några sekunder. Det var inget att oroa sig för, det fanns ingen anledning, hände det så hände det.

[ Visst kan dom förvåna oss ibland ^^ Haha, he is Awesome! ojoj.. (; ]

Kachep lät sin framtass ta en steg tillbaka, han lade vikten på
frambenen. Lyssnade noga till ordet hon sade, en upprepning på
hans ord. Stämman var inte nöjd, hon gillade inte hans benämning.
Han själv tyckte ordet flicka passade mycket bra.
När hon sen fortsatte ryggade han bakåt, lade mycket hastigt tyngden
på bakdelen istället. Den ena framtassen lättade från marken.
-Lämna det förflutna bakom dig, det kommer aldrig tillbaka, mumlade hanen tungt.
Tonen var besvärad, han vände bor huvudet. Lät luggen återigen falla ner som ett svepe över hans ögon. De var som en skam för omvärlden för honom, han skymde dem ofta.


||trololo ||

Talea såg på hanen, hur han backade. Backade han undan från henne? Eller bara rörde han på sig. Hon funderade inte mer över hans rörelser utan fokuserade på hans ord. Att lämna det förflutna bakom henne. Men det som hade varit var en del av henne, även om hon inte kunde minnas det nu. Det kanske fanns någon som väntade på henne, någon som trodde hon var död. Hennes familj, om hon nu hade någon. Kanske hade hon varit helt ensam här i livet redan innan och det inte fanns någon som saknade henne. Trots att hon ville veta sitt förflutna fasade hon lite inför det. Kanske var det bäst att göra som hanen sa, glömma det som redan var glömt. Men hon ville veta, även om hon inte kunde ändra på det så kunde hennes förflutna vara en del hennes nutid.
- Vare sig du vill det eller ej så är det förflutna en del av den du är idag. Hur mycket man än ignorerar ett minne finns det kvar inom en. Därför är inte det förflutna enbart bakom en, det går bredvid en som en följeslagare även om du inte önskar det. Men jag går ensam.
Hon tystnade en kort stund. Smälte orden som hoppade ur hennes egen mun utan att hon tänkt efter. Hon ville inte vara elak, hanens tidigare ton hade verkat besvärad. Hon ville inte trycka på någon öm punkt.
- Tänk om det finns någon där ute som bryr sig om mig som tror att jag är död. Dessutom är det ganska jobbigt att förklara varför man inte har något namn varje gång man möter någon.. fortsatte hon efter den korta pausen. Den lena rösten hade en viss eftertänksamhet i sig, även om hon var ganska säker på sina känslor var hon öppen för andras syn på saken. Det var alltid lärorikt att höra en ananas åsikter, hur fel de än verkade vara.

Kachep brummade till där under sin lugg och höjde huvudet en liten aning.
Hennes argument kunde mycket väl vara något att tro på, även om det var helt fel.
Han försökte tänka som hon gjorde, formulera hennes ord i sitt huvud så att hans egna åsikter gick med på det. Det funkade helt enkelt inte, det passade inte in. Pusselbiten var fel. Helt fel, som upp-och-ner.
-Jag kan inte tänka som du, sa han efter en stunds spänd tystnad under djup koncentration för att få det misslyckade att funka. Hans röst var besviken och
med en underton av känslan som följde med en misslyckad uppgift.
Han försökte komma ihåg det hon sagt sedan, att hon saknade den följeslagaren?
Vilken följeslagare? Hade han en följeslagare? Minnet var följelagaren, just så var det hon sade. Men om hon saknar den betyder det att hon på sitt sätt berättar för honom att hon inte har något minne om sin bakgrund.
-Du har inget långtidsminne, sa han. Mycket kort och enkelt, som ett virrande konstaterande som behövde en bekräftelse. Han hade ännu huvudet rakt fram med blicken dold. Han satt som en blind, som om han stirrade tomt framför sig, även om hans ögon spelade där under och fungerade mycket väl när de tog in tikens rörelser och alla händelser runt dem. Ännu mer koncentrerat lade han tankarna på hennes sista ord, inget namn? Inget alls? Det började kännas löjligt. Klart har man ett namn,
hon kommer väl bara inte ihåg det då? Eller något? Hanen kände sig borta.
-Då måste vi väll ge dig ett namn, namnlös får ingen gå, sa han mycket bestämt med barsk röst. Tankspritt stödde han sig på frambenen och steg upp. Han gick bort några steg från henne och kollade ut mot vattnet med ryggen mot varginnan.
-Namn ger den namnlöse en personlighet från utsidan. Det visar vem den är, beronde på dess ton och dess karaktär...sa hanen mycket stilla, som om han talade med någon som inte fanns där. Han satt tyst en stund, sen steg ha upp och gick mot tiken igen.
-Då får inte gå namnlös längre, det är en skam, det sista ordet nästan skällde han ut i en normalhög ton som verkade ljuda högt mot det andra som bara mumlades fram med dämpad stämma, fullt hörlig, men dämpad.

|| mmm har du inte lagt det här i fel roll nu? ||

[ hehe, joo, jag har bytt inlägg på två roll, så går det när man ska stressa xD]

|| jaa, nu låter det mer sammanhängande :D ||

Kachep vände huvudet åt sidan och fnyste ut sval luft,
han fick till och med det att låta fundersamt. Namn, namn namn.
Han vände forskande huvudet mot den ljusblå varginnan.
Hon var en tunn is, spröd och sårbar på ett vatten därunder.
Vem som helst kunde enkelt förstöra isen såsom alla andra isar
som smält eller krachats. Spröd, enkel, sårbar.
-Nkem, sa han. Det var ett ord på ett mycket
främmande språk, han hade träffat en som talade det språket
en gång för länge sen. Han hade ofta använt ordet Nkem när han
försökt förklara om någonting. Han hade verkat sorgsen,
desperat efter detta eller denna han ville hitta som
han kallade för "nkem". När Kachep hade sett in i dennes ögon
såg han en längtan och kärlek, en sådan smärta att inte veta var denna
Nkem var, att Kachep nästan förundrades över att han inte kunde
dela denna smärta, även om de inte varit fysisk.
Kachep kom ihåg vargens ögon, det snabba talet
och namnet. Nkem. Nu hade han det perfekta att
återdöpa namnet till, någonting fint som kunde ge andra
strävan till att finna det de sökte, nkem- det lät älskvärt.
Mycket stolt bytte hanen ställning.
-Nkem, det föreslår jag som namn, sa hanen nöjt.
-Det var en hane jag träffade en gång som sökte "nkem",
jag vet inte vem eller vad det var, han talade ett främmande språk.
Men hans ögon sa att han var mycket desperat efter att hitta den han
sökte och sorgsen över att ha tappat bort. En enastående person...
förklarade Kachep funderande och såg uppåt. Som om han väntade
sig höra ljudet av denne vargs snabbtalade språk.

Kachep ruskade sitt huvud.
-Du gör det som du tycker känns bättre, sa han och nickade stilla.
-Jag bara gav dig en valmöjlighet, han vände ännu en gång sitt huvud mot varinnan.
Hon visade tydligt sitt ogillande till vattnets lager över den annars så fasta och trygga marken.
-Låt oss gå, ordena var enkla och rakt på sak. Han vände om och började gå lugnt bortåt från alla väta. Stegen var dröjande, han inväntade tikens följeskap.

Taleas huvud nickade långsamt,
nästan omärkbart. Kunde hon ta ett namn som inte var hennes eget, eller så
kanske hon bara behövd göra namnet sitt eget. Tanken plågade henne, var det fel
eller inte. Den nästan sorgsna minen visade sig i hennes isblå ögon. Hon ville
så gärna ha ett namn. Men hon ville ju ha sitt eget namn, är det verkligen okej
att fuska? Det fanns ingen som kontrollerade att man följde reglerna och inte
heller fanns det några regler. Alla gränserna sattes inuti hennes eget huvud.
- Ja, någonstans bort från all
vätan, sade hon med sin lena stämma samtidigt som hon skyndade sig ikapp hanen.
Hennes blick för över landskapet i jakt efter ett bra ställa att fly undan
vattnet. Hon hade gärna befunnit sig i ett träd nu, men de skulle inte skydda
för eventuellt regn. Kanske någon högt belägen grotta, eller under en gren så
full med löv att den bildade ett skyddande tak? Hon vilade blicken på hanen en
kort stund,
- Känner du till det här området bra? Visste
han vart han var påväg? Hade han någon plan eller gick han bara på känsla. Lät
sina ben ta honom fram tills han hittade något som passade? Hon släppte honom
med blicken och lät den än en gång svepa över landskapet.

Kachep stannade upp när hon undrade om hans karta över området var bra.
Han log lite vid tanken på att det här var hans andra eller tredje möte med en varg vid denna plats. Han tänkte tillbaka på vandringen som hållit på sen veckor tillbaka.
-Nej, inte bra nog, sa han erkännande och fortsatte gå.
Han stannade upp och höjde nosen mot skyn för att vädra.
Det var svårt att kunna göra sådanna utvärderingar, han vände huvudet mot tiken.
-Gör du?

Den ljusblåa honan studerade den andra vargens rörelser noga med sin is färgade blick samtidigt som denne svarade på hans fråga. Själv stannade hon till samtidigt som hanen och lät ören nyfiket luta sig framåt. Han verkade inte känna till området så bra som hon hoppas, men antagligen bättre än henne i vilket fall. När han började gå igen lät hon sina ben färdas framåt med mjuka rörelser. Hon nästan flöt fram liknade de vatten hon hatade. Hon hörde hans fråga, det var samma fråga som hon själv ställt. Innebörden var den samma i alla fall. Hon öppnade munnen och lät orden falla ur den lika lätt som löven faller av träden under hösten.
- Jag har aldrig varit här förut. Inte som jag minns i alla fall.
Det uppstod en kort paus innan hon fortsatte med den andra meningen. Än en gång såg hon sig forskande omkring, kanske kände hon igen något. Lågan av hopp släcktes snart som om översvämningen vidrört den, hon kände fortfarande inte igen sig. Inte alls.
- Jag har bara varit i Lövskogen, min känsla säger mig att jag har lämnat det området nu. Konstaterandet var aningens osäkert, det behövde bekräftats. Kanske var även detta en del av lövskogen även om landskapet hade förändrats.

Då var det bara att gå dit benen bar en alltså, om varken hon eller han gått här förut.
Något inom Kachep fick honom att vilja sudda ut den klang av osäkerhet som böljade när tiken talade. Som om hon var osäker på om hon fick säga så, om hon hade rätten att tala. Han fick känslan av att nån behövde lyfta upp henne och visa henne att hon var en av alla, att det var okej att leva.
-Då går vi dit vi kommer, sa han,
som om det var den enklaste lösningen.

På samma gång fick han skamkänslor, han var ingen sådan känsloknutte. Han skulle vandra, vandra bort från det han lämnat, vandra fram till en ny flock. Utan en styrman var han ingenting, så mycket visste han. Kachep behövde en ledare som gav ut order som Kachep skulle följa, uppdrag, nått som fick honom att känna att när han gick, gick han någonstans. aldrig planlöst som nu. Med tiden som gått under hans resa hade han tydligt märkt att han hatade det, att gå och gå utan ett slut. Bara med en början som varat och aldrig skulle komma åter.