[Nu tänker jag starta Razios igen : D
Öppet för en, högst två personer.Platserna är nu tagna! Tänk på att det är översvämning och strömmande vatten precis överallt - på sina ställen så djupt att även den största får simma. Tänk även gärna på att - om din karaktär kan klättra - det inte är jättesimpelt att ta sig upp för slät, vattendränkt bark. Det blir halt även om din karaktär har starka klor.]

De tjocka trädstammarna klagade ljudligt då vinden slet i deras kronor. Tunga skyar hastade fram över en mörk himmel. Åskans röst dånade över landskapet och regnet piskade världen inunder. Vida, gröna blad dansade för de stora regndropparna och dimman låg likt ett hölje över landskapet. Under bladverkets skydd gömde djuren sig för regnet. Fåglar kurade i trädens håligheter. Apor hukade under trädens regnfyllda blad. En orm försvann in i ett träds snåriga grenar. Ingen vind nådde ned bland de knarrande trädstammarna, men dess brus fyllde skogen med ovädrets dån. En blixt fräste över det mörka himlavalvet och för ett ögonblick skymtade i skogen hundratals vita ögon där blixtens ljus återspeglades. Ögonblicket efter ljusskenet mullrade åskan åter över skogen. Ljudet av regn som smattrade mot vatten beblandade sig med mullret av vind och åska. Den annars leriga marken var täckt av ett på sina ställen meterdjupt vattentäcke. De snåriga, taggiga och lövrika växterna som bildade undervegetationen kämpade emot det strömmande vattnet från den kraftigt översvämmade floden. Vattnet sköljde med sig de plantor som inte klarade sig emot strömmen och förde dem nedströms. De marklevande djuren hade flytt floden och regnet till högre marker flera kilometer för att undkomma översvämningen.

De kloförsedda tårna kämpade med att hålla den tunga, ödlelika kroppen kvar vid det långsamt vajande trädets stam. Tunna skåror bildades i den släta barnen där klorna gled emot den hala ytan. Razios kraftiga svans sträckte sig efter ett par lianer som han hoppades var väl förankrade i trädets kraftiga grenar. Den smidigare yttre delen av svansen greppade hårt om lianerna och försökte sedan hjälpa den ormlika kroppen att röra sig uppåt. Inte ens för honom, Razios, en varelse utvecklad för att klättra längs trädens stammar och i dess kronor, var det enkelt att komma ifrån vattnet. Inte ens för en varelse med kraftiga klor och muskulös kropp var det lätt att övervinna naturens ilska. Hal bark var inte hans vän. Ett pysande läte undslapp den långa nosen då han gjorde en ny kraftansträngning. Långsamt kom han så pass nära att han kunde pressa sidan av sitt ansikte emot ovansidan av den gren han ville upp på. En våg av rörelse gick genom den långa kroppen när musklerna spändes för en ny kraftansträngning. De korta frambenen fick grepp om grenen. Svansen släppte lianerna och slogs hastigt emot den kraftiga grenen för att viras omkring den. Kroppen ålade sig upp på den hala ytan. En djup suck lämnade honom när Razios kunde slappna av.

Med vattnet rinnande i varierande tjocka strimmor över sin fjällbeklädda kropp blickade han ut över skogen. Över sitt hem. Ett vattendränkt landskap.

[Razios befinner sig ett tiotal meter över marken, liggandes på en kraftig trädgren dold bland blad och diverse växtdelar. Han är kamouflerad och inte lätt att se om man inte vet vad man letar efter. Och om det inte framgick av texten så är det mörkt och dimmigt i området.]

[ Då Rosies hemrevir ligger kring kwazatriiskogen så hoppas jag att det är ok att jag joinar c: ]

Himmelen var mörk och det var svårt att föreställa sig att det en gång hade setts ett lysande klot på himlavalvet. Solen tycktes ha svikit sin plikt att bringa dem ljus. Det var svårt att se i dunklet som blev utav solens frånvaro men hon kunde se konturerna utav den del utav träden som stack upp över vattenytan. Ljusblixtar lyste upp de blöta stammarna med jämna mellanrum. Fast det kvittade om hon såg eller ej för även om hon såg vart träden befann sig så hade hon ingen chans att undgå att krocka med dem. Strömmen var starkare än henne. Vinden slet i träden på ett sådant våldsamt sätt att hon nästan oroade sig för att de skulle trilla ned över henne. Anledningen till att hon bara nästan oroade sig för detta var att hon hade fullt upp med annat.

Den enda del utav henne som stack upp över vattenytan var huvudet och hon kämpade vilt för att få den att stanna över vattnet, hon visste att om hon lät huvudet korsa vattenytan så var det inte för säkert att hon skulle kunna ta sig upp igen. Hon var blöt in till skinnet och var mycket nedkyld utav det kalla vattnet. När hon flöt förbi träd så försökte hon gång på gång greppa om stammen på dem. Hon var ingen van klättrare, hon hade aldrig haft någon användning utav att lära sig det. Förrän nu då. Efter att ha flutit med strömmen många meter till fick hon grepp om en tjock och spretig gren som stack ut . Klorna greppade krampaktigt tag som om hennes liv hängde i att hon höll sig kvar, vilket det förmodligen också gjorde. Hon andades hastigt och ignorerade smärtan hon kände i sidan.
Förmodligen hade hon brutit några revben. Hon hade gjort det förut, eller snarare så att Tavar hade gjort det åt henne, och smärtan var liknande. Hon hade inte tid att känna smärta just nu. Adrenalinet pumpade ut i hennes ådror och dämpade den värsta smärtan. Hon hade trots allt varit med om värre, inte tänkte hon låta en översvämmad flod bli det som rycker hennes liv ifrån henne.

Hon fnös trots rädslan och kölden hon kände. Efter att ha samlat kraft genom att intala sig att hon skulle klara det, hävde hon sig upp på grenen. Hon fumlade till lite och under ett ögonblick höll hon på att förlora fästet totalt, en isande känsla for igenom henne utan att ha något som helst med kylan att göra.
Hjärtat hoppade över ett slag innan hon fick fatt om grenen igen. Hon hade glidit ned så att bakdelen åter var i vattnet. Hon var inte säker på vad hon skulle göra men det som var utav prioritet var att ta sig ifrån vattnet. Att det befann sig en stor ödlelik varelse bland träden var inget som hon noterade.

[Självklart får du haka på här : D]

Huvudet hade placerats emot den tjocka grenens fuktiga bark och ögonen hade för stunden slutits. Dock hann Razios inte vila länge innan åskan åter dundrade över djungelns träd. Han ryckte till, kraftigare än nödvändigt, och rättade hastigt till bakkroppen på grenen innan den halkade av när trädet långsamt vajade i den stormande vinden. Käkarna klapprade lätt när han läte blicken svepa över området. Utöver doften av regn och fuktiga växter var det svårt att ana annat, så när Razios upptäckte den främmande gestalten fick han blinka ett par gånger. Han försökte dra in en doft genom de skåror som utgjorde nosen, utan att känna mer än stormens närvaro. Hakan sänktes för att låta blicken fokusera bättre. En grå (?) gestalt, olik jaguaren på många vis. Zainin? Kunde det vara den zaininen? Trädens blad och tunnare grenar var i vägen för att han skulle se klart. Det var dock omöjligt att undgå att den försökte undkomma vattnet.

Hastigt, om än försiktigt reste sig den långa kroppen upp på grenen. Klorna kämpade för att inte låta tårna glida iväg längs den hala barken. Hade han ägt en röst, och ägt språkets förmåga, hade han kanske kunnat ropa till zaininen. Men även om han ägt talets gåva hade regnets smatter och åskans dån överröstat allt. Trädstammarna knarrade när vinden åter tilltog. Det långa ansiktet vändes uppåt för att Razios skulle kunna kasta ett öga åt trädkronorna. Dock stod inte mycket att se i dunklet, och inte hjälpte överflödet av vegetation.

Tunna skåror lämnades efter honom där klorna repade barken. Den långa kroppen sträckte sig från den gren han nyss legat på. Tårna på de korta frambenen greppade efter en närliggande, nästan lika tjock gren tillhörande grannträdet. Svansspetsen tvingades glida genom vattenströmmen innan han med möda lyckats släpa sig upp på grenen och kunde vända blicken efter zaininen på nytt. Var det samma? Var det den han kunde tala med? Via tanken? En liten känsla av glädje ville infinna sig i den reptillika kroppen och hängde envist kvar trots att regnet piskade den fjällklädda kroppen. En ny blixt fräste på himmelen ovan det mörka landskapet och för sekunden tycktes allt stanna upp - fruset i en stilla bild. Ögonblicket senare började han att kämpa sig genom blad och kvistar för att nå den gren den grå zaininen befann sig på, endast ett par meter nedanför den han befann sig på.

[Zainin var en av de första vargar Razios mötte, och den första som kunde kommunicera med honom tack vare telepati. Razios har sedan han lärde sig att Zainin hette just Zainin trott att en "Varg" är en "Zainin" C: ]

(Joinar här jag, om det går bra. :3 )

Klorna rev och slet i den våta barken. Försökte förgäves hålla sig kvar.
De slant. Ett hopplöst ögonblick hängandes i luften, krängande.
Kroppen bändes i luften medan den föll.
Hann precis vändas med magen neråt innan han klöv vattenytan.
Kyligt, smutsigt vatten överallt. I nosen, ögonen, munnen...
Han tumlade runt. Det var djupt här.
Tystnaden som fyllde hans huvud var obehaglig.

Han sparkade ifrån och huvudet undslapp strömmen. Han lyfte på hakan och drog in rosslande, djupa andetag.
Ryckiga, desperata. Behövde syre.
Snart nog fick han upp tassarna på en stor, flat sten.
Vattnet forsade över ytan, cirka tre decimeter djupt.
Det syntes på växterna som på något sätt ockuperat stenen att den vanligtvis inte var täckt.
För växternas del var det kört. I allafall de små.

Han drog med ren muskelstyrka upp sin egen kropp på stenen, sjönk ner och satt på baken medan vattnet strömmade förbi.
Hanen tog förhoppningsvis lugna, utdragna andhämtningar i den fuktiga luften.
Reste sig upp, skakade vattnet ur pälsen så gott det gick.
Han kände hur rysningarna löpte längs ryggraden.
Ush. Vatten.
Han gläfste till, satte sig ner igen och fuktade nosen med tungan.
Inte för att det behövdes i detta klimat.

Den nattsvarta pälsen låg slickad mot hans seniga kropp. Manen såg mycket mörkare ut och även den var inte särskilt torr för tillfället.
Slingor av luggen hängde ner i hans ansikte när han böjde på nacken.
De gröna ögonen betraktade tyst hur vattnet passerade över granitytan, hur tassarnas päls ville dras med likt sjögräs, vajande i vattnets rörelser.

Vad skulle han ta sig till nu då?
Han lyfte på huvudet och såg sig omkring.
Det sved i vissa av ärren, men han motstod en grimars.
Hade något sett när han tappade fästet och föll från trädet?
Han medgav att det inte var hela världen om så var fallet, menen del av honom hade en viss stolthet kvar, trots allt han fått lida genom åren.
Men om någon hade sett, så hade denne just bevittnat första gånger Black fallit.
Hans blixtsnabba kattreflexer hade annars sett till att detta aldrig inträffat.
Men nu hade de svikit honom. För första gången.
En suck undslapp honom då han såg upp på grenen, skakande i blåsten.

Det verkade hopplöst, allting.
Numoori hade drabbats av kaos. Han undrade varför.
Sedan bestämde han sig för att, just det ska han allt ta reda på.
Om han kommer ur det här..

Plötsligt hörde han någonting, knappt överröstat stormen.
Hur klor grep om bark, tunga andetag, precis som hans en stund tidigare.
Desperata efter luft...
Han vände sig genast ditåt.
Och chocken grep som en kall gren om hans hjärta.
Varenda muskel blev stel som is.
Han kunde knappt tro sina ögon.
För vem hänger inte där på en gren halvt nere i den livsfarliga strömmen, knappt fem-tio meter nedströms, om inte hans egen Rosie.

De gröna kattögonen låstes fast vid hennes, skräcken fyllde hans kropp.
Att se henne sådär, livshotad för han-visste-inte-hur-många-gånger-hon-varit-det..
Igen. Och den här gången riskerade hon faktiskt att dö.
Han visste inte hur han själv såg ut, men chockad, rädd men inte för sin egen skull, kände han sig.
Så blev det fart i honom.
Kvickt tog ha sats i det grunda vattnet på stenen, fällde ihop bakbenen och svängde till med svansen, innan han använde varenda tråd i benmusklerna för att hoppa över till de grova rötterna på trädet hon klängde sig fast vid.

"Rosie?" Han kisade i dimman, mörkret och regnet, försökte fästa blicken i all våt rörelse.
Kaos.

Då ytterligare en blixt lyste upp himlen så ryckte hon ofrivilligt till då dånandet kom alldeles precis efter ljuset. Hon blinkade många gånger i hastig följd för att försöka se genom mängderna vatten som forsade ned från skyn. Något rörde sig bland träden. Trots att hon var mycket trött så höjde hon huvudet och försökte se vad det var som rörde sig bland trädens vajande grenar. Sedan såg hon den, en enorm ödleliknande varelse som kom emot henne. Om det inte hade varit forsande vatten kring henne skulle hon ha vänt sig om och tagit sig så långt därifrån hon kunde, men nu var omständigheterna som de var och hon rörde sig inte en millimeter i rädsla för att tappa greppet om grenen hon höll i. Varelsen var mycket större än henne, skulle förmodligen kunna svälja henne utan att besvära sig att tugga. Om det inte hade varit för att hon var totalt utmattad eller redan hade känt mer skräck än hon någonsin hade kunnat föreställa sig under denna kväll så hade denna varelse verkligen fått henne att känna rädsla.

Hon väntade. Än hade hon inte blivit uppäten. Hon såg på den igen. Trots att hon aldrig hade sett en liknande varelse så verkade den inte hotfull. Hon kunde inte se in i dess ögon på grund utav regnridån mellan dem så hon kunde inte helt säkert avgöra om den var fredlig eller ej. Hon valde att tro på det första alternativet då det kändes hoppfullast att tro att den inte tänkte äta henne, dessutom skulle kvitta vad hon trodde om det nu visade sig att den ej var fredlig.

Kunde den prata? Åskan bullrade åter och hon tänkte att det kunde göra det samma, det skulle vara svårt att göra sig hörd genom det oljud som pågick kring dem ändå. Hon kunde höra någon säga hennes namn, eller hon hörde bara den första delen utav namnet för resten hade dränkts i oljud, och vred på huvudet. Trots att hon visste vem det var redan efter att ha hört rösten så var hon tvungen att försäkra sig. Hennes tankar lämnade för en kort stund jätteödlan. Black. För första gången i sitt liv var hon inte glad över att se honom där. Hon svalde. Hennes förhoppningar hade varit att han hade tagit sig till ett ställe i numoori där kaoset inte var lika illa som här. Hon var inte säker på att det fanns en sådan plats dock. Han hoppade.

Under ett kort ögonblick trodde hon att han skulle ramla ned i det forsande mörka vattnet men han verkade ha fått fäste vid någonting då han ej drogs med strömmen. Hjärtat som hade hoppat över några slag återgick till att dunka med en hastig takt, som om den försökte ta igen dem hjärtslag den missat. Hon hälsade på honom med en nickning. Hon hade redan insett att det inte var någon ide att prata för hon skulle inte orka tala så högt som det krävdes för att överrösta stormen.

En annan zainin, mörkare än den grå, ropade så att rösten hördes över regnet. Åskan mullrade åter när Razios långsamt kämpade ned från sin gren till en härva av kvistar inunder, vilka inte höll hans vikt. Svansen fick agera krok och höll ett krampaktigt grepp om den gren han just lämnat. Med de korta frambenen utsträckta efter grenen inunder, kroppen hängandes i luften och baken ännu på grenen han lämnades sida hängde han när han halkade. Hakan slog emot grenen inunder innan han lyckades hindra sig själv att falla längre. De båda zaininarna verkade ha sett varandra och Razios lät sina klor sjunka in i den grå zaininens gren. Huvudet pressades mot grenens sida när svansen släppte den gren han lämnat för att falla i vattnet. Han spände nacken och frambenen, höll sig kvar när kroppen med ett ljudligt plums föll i den översvämmade floden. Grenen vajade lätt för fallets tyngd, men inte mer än för vattnets egen kraft. Likt en orm krökte sig kroppen bakom skuldrorna, drog sig mot grenen för att låta svansen och baken komma upp ur forsen.

Väl uppe på grenen, med kroppen formad i vad som närmast kunde likas vid ett S, sökte sig blicken åter till zaininen. Han kände inga dofter utom regnets, men kunde direkt dra slutsatsen att det inte var den zainin han hoppats på. Den hade färg i ansiktet (luggen) som inte stämde med den grå han mött. Besvikelse hotade att tränga fram i hans bröst, men motades undan då han insåg att han inte hade tid att vara besviken. En zainin var fortfarande en zainin. Denna grå var inte långt ifrån honom, då hans kropp tog stor plats, och försiktigt tog han ett kort steg emot den. Han ville hjälpa, men var osäker på om de skulle låta honom göra det. Den svarta var tillfälligt förträngd. Det var inte den som hängde på grenen och inte kom upp. Medveten om att det inte hördes över regnet, åskan och vattnets dån försökte han uttala zainins namn. Utan stämband fick stavelserna andas ut. "Sahhinin?" Kanske hoppades han ännu att det faktiskt var samma grå som då.

|| Hallåå? ||

Han sänkte huvudet under regnets tyngd.
Rosie nickade. Hon hade sett honom.
Själv var han riktigt glad över att se henne... bara hon varit trygg.
En stor reptil tog sig just ner till henne, och hamnade precis intill Black.
Att de båda fick dela gren verkade den inte ens notera.
Han lade huvudet på sned. Vilken underlig, och fascinerande, varelse.
En massa färger, underlig hud och långt huvud.
Han undrade vad som rörde sig i dennes huvud.
*Hallå?* Testade han lätt och försökte, fredligt, att se in i varelsens ögon genom regnet.
Han höll tankerösten mycket vänlig och mjuk, så att det inte gjorde ont att höra den.

Jätteödlan kom närmre och trots att denne såg ut att vara byggd för att klättra bland träden så verkade även den ha svårt att få fäste på de dyngsura grenarna. Envist klängde hon fast då grenen gungade till utav att ödlan landade på grenen hon och Black befann sig på. Fortfarande verkade den ej vara hotfull. Fast å andra sidan så var väll att hysa agg mot främlingar det sista man gjorde i en tid som denna? Ett väsande läte nådde henne över stormen och trots att regnet hindrade henne från att se vem det var som talat så antog hon att det var ödlan. Hon hade svårt att föreställa sig att Black skulle väsa på ett sådant sätt. Sahinin. Det verkade inte som om denne talade numooriska, för hon hade ingen aning om vad det ödlan sade betydde. Eller? Ordet lät alldeles för bekant. Lustigt. Hon ruskade på huvudet, det var säkert bara hennes huvud som spökade med henne. Varför skulle det första ord en jättelik främmande ödla sa till henne vara hennes broders namn? Det fanns många språk som hon inte kunde, det måste vara något utav dem antog hon.

Om det inte hade varit för den frågande tonen i ödlans väsande så hade hon förmodligen trott att det den sagt var dennes eget namn. Vad ville den? För något ville den, annars skulle den inte kolla på dem på ett sådant sätt. Hon darrade av köld och de brutna revbenen gjorde sig påminda. Adrenalinet pumpade fortfarande i ådrorna men hade börjat minska. Mattheten kom krympandes men hon sköt den åt sidan.

Att den svarte zaininen var ivägen tog Razios ingen större notis om. Det var inte den som hängde med baken i vattnet. Grenen knarrade lätt när den ödlelike varelsen försökte ta ytterligare något steg närmre den grå. Vattenmassorna som strömmade förbi planerade inte på att flytta sig för grenens skull, samtidigt som grenen än så länge vägrade ge vika. Med alla deras tyngder hade den böjts något, gungade lätt för deras rörelser. Klorna på Razios tår lämnade skåror efter sig i den hala barken då fötterna långsamt gled utmed grenens sidor, innan de bytte fotfäste. Den långa kroppen var krökt i en lätt båge för att få plats tillsammans med den svarte. Svansen sträckte sig styvt ut åt sidan för balans. Huvudet sänktes något för att se den grå bättre.

Med en plötslig rörelse knyckte Razios huvud uppåt. Förvånad och kanske något skrämd halkade han på grenen. Den plötsliga rösten i huvudet var ingen han väntat sig, även om han vagt hoppats att zaininen skulle tala med honom, så som den grå han mött hade gjort. Frambenen gled ned i vattnet, ett på var sida om grenen. Den långa kroppen slog emot vattenytan med ett kraftigt plums, men hann inte sjunka under vatten innan svansen hade slagit sig om grenens rot och stoppat fallet. De korta frambenen krafsade emot barken, rispade den fuktiga ytan innan han återfick balansen och blev liggande med huvudet höjt. Den skarpa blicken vändes från den grå till den svarta och tillbaks igen. Vem hade talat? Det hade inte varit en skrämmande ton, egentligen, utan en fredlig sådan. Vilken av dem? Han öppnade munnen för att låta luften pysa mellan käkarna i en lätt väsning. Med en undrande känsla i tankarna, tillsammans med en hastig bild av föreställande de båda individerna - eller så mycket han kunde få fram av att ha sett dem - försökte han förmedla att han ville veta vilken som talade. Han kunde inte språket. Kunde inga egentliga ord, utan försökte kommunicera med bilder och känslor. Det var allt han kunde. Oavsett vilken som talade så var det uppenbart i de så hastigt sorterade tankarna och bilderna att Razios hade talat med en tankeläsare förut.

[Han ligger med sidan något vilande emot vattenytan, men inte under vatten ^^ Svansen är virad om grenen för att hålla honom kvar, och frambenen greppar längs sidorna av grenen, utan att egentligen hjälpa mer än till balans.]

Han kisade genom vattenridån.
Åh, så blött det var! Och kvavt.
Värmen trivdes han med, men fukten... han var ingen vattenvarg.
Eld har alltid varit rival mot vatten.

Ödlevarelsen undrade mentalt vem som talat med denne.
Black förstod på dennes sätt att bara visa bilder och känslor att han inte förstod språk.
Så han manövrerade sina tankar och lät en ordentlig bild av sig själv träda fram.
Bilden föreställde hur han stod i gräset på numoorislätten, i solskenet.

Sedan undrade han om varelsen någonsin varit utanför djungeln?
Tänk om denne inte visste av något annat?
Med ett litet leende visade han en ström av bilder.
Kaiwood, numoorislättens vidder, glaciären, bergen, träsket, itrozo, vulkanen, öknen... alla platser visades från deras vackraste sida.

Skälvningarna ökade. Trots att kwazatrii var en varm plats så frös hon mer än hon någonsin gjort. Plötsligt ryckte den enorma ödlan till som om något hade skrämt den. Rörelsen fick grenen att varnande gunga till och trots att hon hade borrat in klorna så gott hon förmådde tappade hon fästet. Panikslaget greppade hon med klorna om trädets bark. Hon andades ut då hon åter fick fäste om grenen. Hon hade halkat ned ytterligare någon decimeter. Det gjorde egentligen inte någon större skillnad för hon kunde inte bli blötare än vad hon var just nu. Hon var tvungen att ta sig därifrån, bort från vattnet annars skulle hon hänga där tills hon inte orkade längre. Då skulle strömmarna ta henne. Det kändes som om kylan hade satt sig fast vid hennes hjärna också. Tankarna kändes sega och långsamma. Hon såg trött på Black, eller åtminstone såg åt det ställe han befann sig på.

Den mörke av de två zaininarna var det. Just som han förstod detta svärmade en kaskad av bilder hans sinne. Bilder han inte förstod. Färger, ting han inte kände igen. Gräs, massor av gräs och utan träd. Träd i främmande färger och i betydligt mindre storlek än de han kände till - var det ens träd? Vidder som skrämde honom, bilder han inte förstod, inte kunde koppla till något han själv sett. Munnen gläntades något, och ett förvånansvärt djupt väsande läte pös ur näsborrarna. Ögonen var uppspärrade, förvirrade, besvärade. Hans tankar fylldes av besvär, av förvirring och irritation. Vad var dessa bilder? Varför svämmade de över i hans huvud? De passade inte alls samman med ovädrets dova röst som small ovan trädkronorna. Passade inte med regnets eviga brus och smatter, med flodens brummande. Bilder av djungeln tog plats i hans hjärna. Av träden, av blommor, växter som inte fanns i andra delar av numoori (vilket han själv inte har en susning om). Av tapirer, skäggsvin, apor, jaguaren, paradisfåglar, grodor, spindlar... Av de täta djungelsnåren och av himmelen sedd från trädens kronor. Av stjärnorna, av solen och månen. Inga perfekta bilder, inga porträtt, utan endast så han sett det, ur hans egen synvinkel. Försökte tränga bort de bilder han inte förstod.

Långsamt försökte han samla tankarna, försökte fokusera på att han hängde med sidan i strömmande vatten som slet i hans kropp. Blicken slets från den svarte när huvudet vändes mot den grå. Tankarna fokuserade helt på den grå. På att zaininen hängde i vattnet. Musklerna spändes då han försökte kasa upp på grenen på nytt. Den svarte var i vägen och tog upp den plats den ödlelike velat placera kroppen på. Nu tvingades han behålla en del av sidan vilande mot vattenytan. Inte för att han blev blötare av det - regnet hade redan bildat en hinna av vatten som rann över den fjällklädda kroppen. Känslan av irritation var tydlig bland de snart sorterade tankarna. Han försökte forma en ny bild bland dem, men kunde inte riktigt finna koncentrationen till det. Det var för många förvirrande bilder som ännu hängde kvar i utkanten av hans tankar. Sådant han inte förstod. För ett ögonblick vändes det långsmala ansiktet åter mot den mörke, innan han hastigt vände tillbaks det mot den grå. Med musklerna spelande under fjällen drog han upp framkroppen på grenen och lät istället den bakre delen av kroppen vila mot vattenytan. Nacken sträcktes ut för att låta ansiktet komma närmre den grå. Den som påminde honom om den zainin han mött. Han ville hjälpa.


[Tror att Rosie blev lite stor i den här skissen.. menmen XD Ville bara visa hur Razios ligger - tyckte inte jag beskrev det bra nog i ord ^^;]

Off:

Är där någon som vill svara på detta och fortsätta, eller ska vi avsluta?

Off:
Jag avslutar detta roll nu. Har stått still sedan 21e Juli.


AVSLUTAT