De kalla bergsvindarna bar henne med lätthet över vassa klippor och djupa branter, allt täck i ett tjockt lager snö. Hon hade sökt efter Duva halva natten men att hitta en isvarg bland snöklädda bergstoppar var ett svårt uppdrag även i det klaraste solsken, och närmast omöjligt en månlös natt. Hon var trött och utpumpad av att flyga i det hårda klimatet och av stressen som kvällen och natten bjudit på. Men med gryningsljuset kom även ett visst hopp om att kunna finna sin älskade igen. Oron gnagde i henne och det dåliga samvetet var för tungt för att ens vidkännas.
Det dröjde tills solen rest sig helt ovan horisonten innan hon faktiskt skymtade en rörelse i landskapet under henne. Hjärtat slog dubbla slag i hennes bröst då hon följde de bekanta konturerna med blicken. Den mjuka pälsen och det rundade ansiktet, de vackra gyllenbruna ögonen som i samma sekund såg upp mot henne.
"Duva!"
Vårdslös störtdök hon och landade hårt alldeles intill sin kärlek och utan ett ord eller den minsta tvekan omfamnade hon henne. Både med framben, vingar och huvud. Borrade in nosen i den tjocka fällen och drog in hennes doft med slutna ögon. I huvudet tackade hon gudarna och bad om att det här ögonblicken aldrig skulle ta slut. Hon ville inte behöva släppa taget om sin älskade någonsin igen, och framförallt ville hon inte behöva möta konsekvenserna av vad sina egna lögner.


[Duva]

Kanske var det fel av henne att bara ha fortsatt gå när hon kunde dra slutsatsen att hon inte var förföljd — kanske borde hon ha stannat och väntat på Bambra. Men orden som hade uttalats spelade om och om igen inuti huvudet på Duva och hon hade fortsatt av ren reflex, som om hon på så sätt skulle kunna gå ifrån problemet. 
    Plötsligt verkade solen täckas av en skugga högt upp och Duva lyfte huvudet. Strax därpå var Bambra hos henne och omfamnade henne; Duva andades in sin älskades lukt djupt i näsborrarna och bet ihop tänderna, stålsatte sig inför vad som komma skulle. Ett par sekunder gick innan hon fann styrkan att dra sig bakåt ur fakargens omfamning — hon ville inte släppa, men hon måste. 
    "Bambra." Rösten var låg och kontrollerad. Allvarlig. Duva såg Bambra i ögonen, de där mörka ögonen som hon älskade så högt och som hon trott att hon kände utan och innan. Tydligen inte. 
    "Jag skulle kunna be dig säga att de ljög där borta", sa hon beslutsamt. "Men det gör jag inte. Jag vill att du berättar vad som egentligen hände vid Måntemplet." Hennes inre konflikt måste stå skriven i ansiktet på henne. Hon hade ingen aning om vad hon skulle tro — hon vägrade tro något sådant om sin kärlek, men å andra sidan … Det som vargarna anklagat Bambra för var inget man hävdade utan anledning.
    Duva svalde, men höll huvudet högt. "Berätta sanningen och inget annat."

Hon kunde känna hur Duva stelnade under hennes beröring, hur hon tog sats och drog sig undan. Ett tomrum av iskall luft bildades mellan dem då omfamningen bröts. Den plötsliga avsaknaden av den andres kroppsvärme fick henne att huttra, återföreningens ögonblick var över. Bambra försökte undvika att möta sina älskades blick, rädd för vad hon skulle komma att se i den. Men något med isvargens ord störde henne, och trotts att hon själv var medveten som sanningen kunde hon inte släppa irritationen.
"Så du är mer villig att tro på främlingar - främlingar som hotar oss till livet - än mig."
Rösten var gäll och bröts mot slutet av meningen. Hon visste egentligen hur orimligt det var att haka upp sig på något sådant när det så uppenbart var hon själv som gjort fel, men för stunden tog hon varje chans att avleda från sina egna brister. Att det bara riktade en allt starkare strålkastare mot dem låtsades hon inte om. Hon backade några steg och skakade på huvudet, hade fortfarande inte vågat möta den andres blick. Klarade knappt av att se på henne. Andetagen var ojämna och ansträngda, gjorde sitt bästa för att lägga band på ångesten som växte i bröstet.
Du ljög för henne, viskade någon sedan länge förlorad rationell del av hennes samvete. Jaja men det är inte det som är poängen, svarade hon sig själv, det handlar om principen. Principen att Duva ska lita på mig över alla andra oavsett hur mycket jag ljugit för henne... Nu är du bara barnslig hade samvetet kanske svarat om hon inte redan helt tystat det.
"Bambra.. på riktigt?"
Hon kunde höra misstron i den andres röst.
"Ja på riktigt!"
Högg hon blixtsnabbt tillbaka i en gäckande ton.
Känslorna inom henne var helt överväldigande, lättnaden över att ha funnit Duva oskadd hade knappt hunnit etablera sig innan den övermannats av skam, sorg och ilska. Framför sig såg hon hur hennes två liv kolliderade på ett oåterkalleligt vis. Sanningen var den att hon verkligen uppskattat den bubbla som hennes och Duvas tillvaro varit. Det hade varit skönt att få vara ett offer, en ansvarslös åskådare. Hon hade nästan börjat tro sina egna lögner och i hennes och Duvas verkligen lyckades hon ibland glömma hur gudarna svikit henne.
Vid Chaibos, hon skulle ge vad som helst för att vara varsomhelst annanstans än här just nu. Hon kunde riktigt känna hur Duvas bedjande blick brände hål på hennes sköldar. Irriterat himlade hon med ögonen i ett desperat försök att avfärda det, skjuta allt ifrån sig. Frustrationen låg tjock i luften och hon kunde höra en uppgiven suck från sin partner.
"Men jag vet inte vad jag ska säga!"
Halvskrek hon uppgivet. Det kändes inte som att det fanns några ord magiska nog att laga det här.

"Men jag vet inte vad jag ska säga!" 
    "Sanningen!" utbrast Duva — när Bambra höjde rösten gjorde hon det också, inte utan en underton av desperation. "Ska det vara så svårt?" 
    Hon tystnade, och när hon fortsatte var tonfallet lugnare och mer kontrollerat. Hon var inte typen som tappade kontrollen över sig själv. Åtminstone var det vad hon försökte intala sig. 
    "Jag vill inte ..." Rösten bröts på slutet. Tårarna brände bakom ögonlocken — arga tårar, sorgsna tårar, frustrerade och besvikna tårar. Duva skakade på huvudet. För varje sekund som gick utan att Bambra förklarade sig sjönk hjärtat i bröstet; det kunde bara betyda att det inte fanns något att förklara. Jag vill inte tro att du kan göra en sån sak, ville hon säga, men också (eftersom hon inte kunde vara helt osjälvisk) jag vill inte att det vi har ska ta slut.
    "Ni lät mig tro att ni var ute för att samla förnödenheter och egentligen sysslade ni med …" Hon måste avbryta sig och börja om; det kändes alldeles för absurt att faktiskt ta orden i sin mun. Att kalla sin älskade för en mördare. Då var det enklare att fokusera på den lilla biten, det lilla sveket som ändå gjorde så ont. "Ni ljög för mig. Du ljög för mig!" 
    Hon var tvungen att lägga tryck i rösten för att hindra den från att spricka. Duva drog ett djupt andetag och gav ifrån sig ett kort, glädjelöst skratt. 
    "Jag är så korkad", konstaterade hon och såg rakt på sin älskade. "Jag kan inte fatta att jag gick på det."

Hennes öron slickades mot nacken då Duva höjde rösten åt henne. Hon kunde inte minnas en enda gång under hela deras relation som hon gjort det tidigare. Ska det vara så svårt. Orden kändes hånande. Men då Duvas röst bröts såg hon upp, mötte för första gången under hela samtalet sin partners blick. Tog in all smärta och sorg som den ljusa honan utstrålade, som Bambra hade orsakat hos henne. Det gjorde ont att se hennes så upprörd och hon kände sig hjälplös som inte kunde trösta. Men så kom anklagelserna igen och Bambra var tvungen att skjuta känslorna ifrån sig för att överhuvudtaget kunna hantera det.
Kärlekens skratt skapade en underlig dissonans inom henne. En del av henne ville stämma in i det, för hon kunde egentligen inte heller förstå hur länge hon kommit undan med sina lögner. En annan del ville protestera, bedyra på allt heligt att Duva absolut inte var korkad, att hon inte fick säga så om sig själv. Istället förblev hon tyst. Blicken stint fäst i marken mellan dem. Hon visste fortfarande inte vad hon skulle säga. Käkarna spändes och slappnade av om vartannat medan hon stod tyst utan att kunna formulera en enda vettig tanke.
"Jag.."
Började hon med rösten dog ut. En lockande röst viskade åt henne att bara vända sig om och gå, flyga iväg. Inget bra kunde komma ur det här ändå, det var bättre att lämna än att bli lämnad. Men det kändes som att all kraft dränerades från hennes kropp bara vid tanken på att lämna Duva.
"Vad jag berättat var sant, okej?"
Hon såg upp med vädjan i blicken.
"Det är bara det att.. de missledda galningar var... vi"
En tyst suck lämnade henne då det slutligen blev sagt. Stilla började tårar rinna längs hennes kinder, det gjorde ont att tänka på det som skedde vid Måntemplet.

Duva var tvungen att kämpa för att stå emot instinkten att skynda fram till Bambra och krama henne hårt när hon såg tårarna börja rinna längs fakargens kinder. Varje darrande nerv i kroppen sträckte sig efter Bambra, ville hålla henne mot sitt hjärta och aldrig släppa henne ifrån sig — men Duva tvingade sig själv att stå kvar fast det kändes som om något brast inombords. 
    "Det är inte precis någon liten detalj som man kan utelämna om man vill", svarade hon på Bambras vädjan — allt var sant, utom just det lilla obetydliga faktum att det var de som stått för det brutala mördandet. Vid Gudarna. 
    Till viss del kunde hon förstå Bambra. Hade situationen varit ombytt hade Duva själv förmodligen inte heller varit särskilt sugen på att berätta; det var inte det som gjorde ont. Det som gjorde ont var att det måste ha varit så planerat. Svepskälet med vilket de lämnade henne och valparna i Arkona måste ha varit uttänkt i förväg, själva gärningen också. Det kändes som om allt hon trodde att hon visste om Bambra raserades. Vem var hon, egentligen, som var kapabel till något sådant? Var resten av det — hela deras liv tillsammans — äkta eller var allt bara ett stort skådespel? 
    Chocken, ilskan, frustrationen och sorgen gjorde henne mållös. Hon kunde bara skaka på huvudet igen, som om allt skulle återgå till det normala ifall hon vägrade acceptera det. Till slut hittade hon tillbaka till rösten, men den var tjock och på gränsen till gråtfärdig. 
    "Jag älskar dig." Hon svalde och mötte Bambras blick. "Jag älskar dig så mycket. Men jag har tydligen aldrig känt dig på riktigt." Hon blinkade hårt för att hålla tillbaka tårarna, men några rann ändå ur ögonvrårna och vätte de vita kinderna. "Jag vet inte ens om den Bambra jag förälskade mig i finns på riktigt ..."
    Varje ord smärtade att uttala, som om de kämpade med näbbar och klor för att hålla sig kvar i strupen. 
    "Varför, Bambra? Hur kunde ni få för er att göra en sån sak? Tala om det åtminstone." Duva visste inte om hon verkligen förväntade sig ett svar på den frågan eller om det bara var ett sista desperat försök att få en förklaring till allt det här — något som lät vettigt och begripligt och inte som en absurd mardröm.

Jag älskar dig.
Bambra såg upp på sin kärlek med ren förvåning i blicken. Tveksamt synade hon isvargen, försökte få ihop orden med den spruckna rösten och de tillbakahållna tårarna.
Jag älskar dig så mycket. Men..
Där kom det. Hon bet ihop, pressade käktänderna emot varandra tills deras gnisslande nästan överröstade Duvas ord. Hon önskade verkligen att hon sluppit höra.
"Det är klart jag finns på riktigt."
Utbrast hon med desperation i rösten.
Varför, Bambra?
Hon såg ner i marken igen. Ville verkligen inte svara på den frågan.
Kan du tala om det åtminstone?
Nej.
Nej, det kunde hon inte. Tiderna innan Måntemplet kändes så avlägsna, allt kändes som en feberdröm. Intensiteten i allt hon gjort, den maniska övertygelsen. Hon skakade på huvudet.
"Jag vet inte Duva.. Det är som jag sa, vi var... missledda."
Hon suckade.
"Jag vet att jag inte borde ljugit för dig..."
Hon såg upp i sin kärleks ögon igen med bedjan i blicken.
"Men det har varit så skönt att inte behöva låtsas om det.. att inte tänka på det.. Jag är inte direkt stolt över det... det var ju ett enda fiasko allt ihop."
Orden rann ur henne i ett långt svammel.
"Vi.."
Det tog stopp för en sekund, det tog emot att minnas.
"När vi hittade templet, Arcana, vi kom så nära gudarna. Blair såg mirakel uträttas framför sig. Vi... Vi trodde vi var utvalda okej. Vi trodde gudarna ville att vi skulle attackera. Vi trodde inte.."
Rösten brast och hon kunde känna hur paniken och skammen från den dagen sköljde över henne igen.
"Vi trodde inte att han fanns okej?"
Det sista ordet viskade hon fram.
"Duraneir."
Hon rös, bara att ta namnet i sin mun skrämde henne. Hon var fortfarande övertygad om att hans gudomliga hämnd väntade henne.
"Jag var rädd för vad du skulle tycka om mig om du visste, jag menade aldrig att ljuga för dig det bara... det bara.. hände."
Hon hörde själv hur platt hennes ursäkter föll.

Duva lyssnade på Bambras ord under tystnad. Mirakel. Utvalda. Duraneir. Hon visste inte vad hon skulle tro, vad hon borde tänka och tycka och känna. Det lät så absurt alltihop, och ändå gick det ihop alldeles för bra för att inte vara sant. 
    "När vi var i templet, du och jag", började hon långsamt, "och vi bad … jag var så lycklig ..." Hon var tvungen att avbryta sig innan rösten stockade sig så mycket att hon inte kunde prata. Det kändes som ett svek i sig självt; att vara i templet tillsammans med gudarna och den hon älskade mer än någon annan hade varit ett av hennes livs bästa ögonblick. Att veta att Bambra under hela tiden hade haft vansinnesdådet i tankarna förstörde det. Helt. 
    "Jag var rädd för vad du skulle tycka om mig om du visste, jag menade aldrig att ljuga för dig det bara... det bara.. hände."
   Duva nickade kort. Beslutsamt. Hon kunde inte lyssna på det här längre, det fanns inget mer att hämta. Inga ord eller gester kunde göra sanningen ogjord eller magiskt läka den blödande reva som rivits upp mellan dem. Det gjorde ont, men hon hade bestämt sig. Duva drog ett djupt andetag. 
    "Jag tror att det vore bäst om vi gick skilda vägar ett tag. Jag vill inte leva ett liv byggt på lögner", tillade hon med eftertryck. Hon rätade lite på ryggen, lyfte huvudet. Allt för att upprätthålla illusionen av styrka när hela hennes inre gav vika. 
    "Följ inte efter mig."
    Hon lät blicken dröja kvar vid Bambra ett par sekunder, som för att försöka bränna in varenda detalj i fakargens utseende på näthinnan, men sedan vände hon långsamt ryggen mot sin älskade och började gå.

Det kändes som att någon sparkade henne hårt i bröstet, andan gick ur henne och hon lyckades inte ge ifrån sig ett ljud. Orden var som en kalldusch och hon kände hur paniken tog fart. Desperat såg hon på sin kärlek, hur hon rätade på ryggen och gav henne ett sista ögonkast. Följ inte efter mig.
"Nej."
Flämtade hon fram knappt hörbart.
"Nej, Duva, nej."
Tårarna och snyftningarna ökade i intensitet.
"Gå inte, snälla.. Snälla gå inte."
Hon hörde själv hur patetisk hon lät då hon desperat tog några steg emot sin partner.. sin ex-partner? då hon vände sig om. Men hon klarade inte av att förlora Duva nu, hon klarade det inte. Stressen över Moloks försvinnande var nog, hon skulle inte överleva utan sin älskade vid sin sida. Allt hon kunde göra var att böna och be i den allt mer hysteriska gråten.
"Snälla Duva stanna, förlåt, förlåtförlåtförlåt, lämna mig inte."
Hon kved.
"Snälla lämna mig inte."

"Snälla Duva, stanna …" 
    Bambra grät nu, grät på riktigt, och det gjorde Duva också — men hon såg till att hålla ansiktet bortvänt från sin älskade så att hon inte skulle se det. För varje steg hon tog var hon tvungen att gräva ner klorna i marken för att hindra sig själv från att vända tillbaka, och varje steg gjorde ont. Varför måste det göra så ont? 
    "Snälla lämna mig inte."
    Hon var inte beredd på det plötsliga hugget av smärta och ånger — tvivel över att det kanske i själva verket var hon som överreagerade, att hon var på väg att göra något som inte behövdes — och innan Duva hunnit återfå kontrollen över sig själv hade hon stannat, även om hon fortfarande hade ryggen vänd mot Bambra. 
    "Bestäm vem du vill vara först, Bambra", sa hon grötigt och knep förgäves ihop ögonen hårt för att hindra tårarna från att rinna. "Hur du vill vara. Då kanske vi kan försöka igen, och ... och vara helt ärliga med varandra, men innan dess ..." Hon svalde hårt. "Innan dess kan jag inte stanna. Jag är ledsen." Med stela, ryckiga rörelser började hon gå igen. Blicken var fixerad vid en punkt i horisonten; gå, sa hon till sig själv, bara gå. 

Duvas ord var hårda och borrade in sig på hennes största brist, den omogna önskan om att vara omtyckt och beundrad av alla och hon hatade spegelbilden hennes kärlek målade upp. Och hon hatade sitt desperata beroende av Duva och hennes närhet, det fick henne att känna sig svag och patetisk. För att fly den överväldigande sorgen och skammen, undvika all form av djupare självinsikt och självförbättring, lät hon känslorna slå över i ilska.
"Jag vet vem jag är!"
Vrålade hon gällt efter isvargen.
"Jag vet Precis vem jag är, det är bara Du som varit blind!"
Blodet kokade och det var berusande skönt att få skrika ur sig sin frustration.
"Jag skulle göra allt igen Duva, jag tänker inte skämmas för den jag är och kan du inte älska mig VID CHAIBOS så är det ditt problem! Det enda jag skäms över är att vi hade fel, okej."
Nu när hon börjat kunde hon inte sluta.
"Jag skäms inte över ett enda av de liv jag offrat till våra Herdar. Och att jag tagit liv förändrar inte vår tid i templet, det förändrar inte vår utflykt till raukake, middagen i yana, allt det vi haft... Om inte Du vill det."
Hennes blick var mörk av anklagan och tårarna hade sinat.


[]

Bambra började skrika, men Duva fortsatte gå. Hon hade hunnit ett tjugotal meter när Bambras ord, som träffat och borrat in sig i ryggen som giftiga pilar, fick henne att stanna och sno runt. 
    "Det räcker!" Plötsligt var hon så arg att hon darrade, och blicken grävde sig in i Bambra. "Du säger inte så där. Du har ingen rätt att säga så där, du kan inte …" Hon var tvungen att tystna och hämta andan. "Jag kanske har varit blind. Uppenbarligen. Jag utgick väl ifrån att min partner inte ljög mig rätt upp i ansiktet, men då får jag be så hemskt mycket om ursäkt!" 
    Duva andades tungt. "Det här är inte mitt fel, Bambra. Och du kan inte få mig att tro det heller." Under ett par sekunder stod hon bara stilla och betraktade Bambra; hon var tvungen att lägga band på sig för att inte skrika högt av frustration. Det var jobbigt nog att hon inte visste hur länge den här separationen skulle vara — om den ens någonsin skulle ta slut? — men Bambra hjälpte inte direkt till genom att kasta ur sig barnsliga anklagelser. Att säga att det faktum att Bambra var en mördare och en lögnare inte förändrade det de hade haft var ett hån. Duva tänkte inte tolerera det. 
    "Det är klart att det förändrar det", sa hon. "Alltihop. Hur ska jag någonsin mer kunna lita på ett ord du säger efter det här?" Hon skakade på huvudet. "Lämna mig ifred nu, Bambra."
    Så började hon återigen gå, den här gången fast besluten om att inte stanna för något. Hon var färdig här.

"Det räcker"
Ett viss mått av förvåning smög sig in i hennes dömande blick och öronen slickades mot nacken. Det var ovant att se och höra Duva såhär... arg. Det fick det att knyta sig i bröstet på henne. Hon ville inte erkänna att hon var orsaken till detta ovanliga känsloutbrott hos kärleken. "Jag utgick väl ifrån att min partner inte ljög mig rätt upp i ansiktet." Mitt i ilskan lyckades ändå Duvas ord locka fram en viss skam, ett dåligt samvete, men Bambra var snabb med att skjuta det ifrån sig. Vreden var skönare, den dövade alla andra känslor och allt logiskt tänkande. Hon välkomnade den hur småsint och orättvist det än var. Hur vågade Duva beskylla henne för att hon bara var sig själv. Om hon faktiskt älskade henne hade det här inte spelat någon roll, det enda som hände nu var att Isvargen visade sitt sanna jag. Avslöjade sitt eget bedrägeri. "Lämna mig ifred nu, Bambra."
Bambra fnös, högljutt och överdramatiskt för att se till så att den andra hörde det även på det ökande avståndet. Vid det här laget hade alla känslor av sorg och förtvivlan helt blockerats från hennes sinne. Om det var ifred Duva ville vara skulle hon väl få det. Bambra skulle dra och inte ens komma tillbaka om, när, partner bönade och bad om det. Hon fick skylla sig själv.
"Om du verkligen älskat mig hade inget av det här spelat någon roll, men visst, jag ska lämna dig ifred. Det är din förlust."
Stämman var hög nog att överrösta bergsvinden men hon tänkte inte invänta något svar den här gången, hon var färdig här. Med känslorna stormande inom sig vände hon om och gick åt motsatt håll från sin partner.

[Avslutat]