Kanske var det för den ständiga lukten av svavel och brända stenar som ingen uppfattade dem i tid.
   Lukten hade trängt in så djupt att Blair tvivlade på att den någonsin skulle försvinna. Flocken hade varit på väg genom Lavaöknen i flera dagar nu, i ett raskt men stadigt tempo. En gång hade de snubblat över ett bo med fåglar, som förskräckt flytt iväg. De hade inte ens känt en hint av fåglar i luften. När han nosade runt bland deras övergivna ägg kändes doften svag, dämpad av omgivningens starka lukt.
   Fakargen stannade uppe på en av de släta kullarna och såg tillbaka mot flocken. Senaste gången de fällt ett byte var igår morgon, och det hade bara varit ett fågelpar. Occultos var trötta och hungriga. 
   Det hjälpte knappast att de hade kommit närmare Vulkanen. Tidigare hade det verkat smart, en kortare väg för att spara tid. Men här var luften tät och fylld av saker som fick hans huvud att snurra. Marken var varm under tassarna, varmare än tidigare.
   Betan visste att han behövde hitta dem ett ställe att vila på. Han såg ut över omgivningen. Knappt tjugo meter bort löpte en skåra fylld med en stelnad, röd sörja. Lava? Det påminde ovälkommet mycket om Shadys ögon. Han saknade Shady något så extremt, även om han aldrig skulle erkänna det.
   Lavan fascinerade honom dock. Fakargen höjde rösten för att tala. 
   "Vi stannar här nere." Samtliga medlemmar nickade. Vettigt nog höll de avstånd från lavan, och slog sig ner en liten bit bort. Han såg på dem.
   "Jag tänker flyga en liten runda och leta byte. Ni stannar här. Försök att hitta lite vatten om det går, men i så fall bara i era par. Okej?" Det hördes ett jakande, men Iriea såg missnöjd ut. 
   "Ensam?" Blair mötte hennes blick. 
   "Ser du någon annan med vingar?" Hon fnös men verkade inte ha något bättre att komma med. Han såg till att alla förstått, och tog sig sedan upp i luften.
   Det var befriande. Trots att luften fortfarande var fylld med gift, så fläktade fartvinden. Ensamheten var berusande. Han älskade flocken mer än något annat, men de hade levt tätt inpå varandra i... en vecka? Två? Han hade inte koll på tiden längre. Ansvaret över dem tog upp all hans uppmärksamhet.
   Marken nedanför honom var karg. Av möjliga byten syntes inga spår av. Han hade redan misstänkt att det skulle bli en misslyckad jakt, men det skadade aldrig att försöka. Fakargen seglade runt i flera minuter till, innan en tanke slog honom, så stark att han nästan föll.
   Hjälp oss. Det var inte hans egen tanke, men rösten var välbekant. Hjärnspöken? Han lyssnade efter den igen och undrade om han blivit galen.
   Sedan slog det honom. Rösten var Valeries.
   Flocken!

Rädslan grep honom så hårt om bröstet att han fick svårt att röra sig. Bröstkorgen kändes stel, frusen i ett andetag. Med hjälp av vingarna pressade han sig tillbaka, flög så snabbt han kunde utan att bry sig om brinnande vingmuskler.
   Redan på avstånd kunde han se dem. Hans familj. De var utspridda, oorganiserade. Överrumplade, helt klart. De stred mot mörka gestalter med ryckiga rörelser. Ju närmare han kom, desto morbidare blev fienderna. Var det inälvor som hängde ur en buk? Käkar ur led, avsaknad av både tassar och ben... Det måste vara någon sorts illusion.
   Blair fällde ihop vingarna och tvärdök ner mot en av anfallarnas som slogs mot Iriea. Hon försvarade sig så gott det gick. Med ett krasande ljud landade han på dess rygg. De föll ihop i ett tumult av förruttnelse och fjädrar. Lite darrigt kom han på fötter, yr av rädsla för sina vänners liv. Iriea var tillfälligt i säkerhet. Hon såg på honom, verkade se hans skräck. Han hade inte tid att prata med henne. Flera medlemmar var redan skadade, några hade flytt. Många stred fortfarande.
   "SPRING!", ropade han så högt han kunde. "SPRING OCH VÄND ER INTE OM, DET ÄR EN ORDER!" De morbida gestalterna vände sig om mot honom vid ropet. Det var som om de drogs mot ljudet. Bakom flera av dem kunde han se Valerie. Hon hade backat för långt. Baktassarna var allvarligt brända av lavan. Hon skulle aldrig kunna springa härifrån.
   Rädda dig själv. Spring.
   Blair skulle aldrig kunna lämna henne sådär. Hon var hans parkompis, hans arbetspartner. Det var meningen att de skulle ha varandras ryggar. Skydda varandra.
   De andra medlemmarna hade försvunnit ut i mörkret. Uppenbarligen hade deras instinkter kickat in och lytt ordern. I det här landskapet skulle det vara svårt, nästintill omöjligt att hitta varandra. Han tvivlade på att alla ens var vid liv.
   Fakargen tog långa skutt mot henne, pressade sig uppåt med hjälp av vingarna. Han seglade över anfallarnas huvuden och sladdade in framför henne. En morrning rullade ur halsen på honom. Det fick varelserna att bli förvirrade länge nog för att vinna honom lite tid. Blair backade så han kom jämsides med henne, sedan bet han tag i hennes nackskinn. Valerie lät förvånad, men gjorde inte motstånd. Han pressade sig bakåt, slog febrilt med vingarna för att lyfta de båda över lavafloden. Mot säkerhet. 
   Trots att hon var en liten varg var hon tung. Han hade inte riktigt räknat med det. Stor del av bakbenen doppades i lavan. Hon skrek. Ljudet skar i hans ögon. Han brände själv ena tassen, men inte i närheten av hennes brännskador.
   De lyckades ta sig över till andra sidan. Han kollapsade med henne bredvid. Hon skrek och snyftade om vartannat. Han kunde se gyllene strängar där hon försökte hela sig själv. Det fungerade inte.
   Fakargen kom på upp på tassarna och såg efter resten av flocken. De var borta. Occultos var splittrat.

Blair hade tårar i ögonen, trots att han lovat sig själv att aldrig gråta igen. En del av honom verkade lösas upp när han såg på de monster som förstört hans enda pelare i livet. De stirrade tillbaka, innan en av de hasade till ett lik och högg in. De andra följde snabbt. Han visste inte vem det var, ville inte veta. Gråten stockade sig i halsen. Han sänkte huvudet och grät ut sig sorg.

Det var över. Bara sådär. Det var över, och det var hans fel. Det var han som bar skulden.

[Occultos är härmed upplösta. (Brb ska bara gå och gråta i ett hörn.)]