Wami njöt av solens kvällande strålar, där hennes ena sida låg platt i gräset. Det var ofta hon gjorde turer ut mot slätten, att hon lämnade det trygga reviret för äventyr ute på främmande farvatten.
Och så fanns ju alltid chansen att hon skulle så träffa Laya - den valp hon kunde kalla vän trots att hon inte tillhörde TBB.
Inte för att hon visste vilken flock valpen tillhörde, men hon var likväl en kär vän.
Dock en svaghet, om hon skulle tro sin mor. En av de få saker hon hon hört henne säga direkt till henne, verkligen till henne.
Lita inte på främlingar. Skaffa inte vänner utanför reviret. Avslöja inte för någon vem du verkligen är. Det är svagheter, och sånt kommer bara få dig dödad.
Trots den varma solens sken, så ryste Wami, väl medveten om vilka konsekvenserna skulle vara om någon fick reda på hennes hemliga vän.
Hon hade redan ett ärr. Ett långt rivsår på hennes ena ben, som ännu inte hade läkt. Infekterat, hade en av de mer omtänksamma vargarna i flocken sagt, infekterat och svårläkt.
Men hon var i alla fall säker på att hon var emun mot gift.
Benet gjorde ont emellanåt, men det var inget farligt. Redan hade såret läkt på bra, och det skulle inte förvåna henne om skorpan skulle släppa inom en ganska snar tid.
En vindby drog förbi, frisk och klar. Doft av skog påminde henne om att hon snart borde vara dagande hemmåt, att en av TBB's hårda lektioner snart kanske skulle börja.
Och hon behövde all träning hon kunde få. Tanken fick hennes humör att vackla. Att alltid ligga sista, och att alltid behöva kämpa för att ens bli sedd av sin mor var inte vad hon hoppades skulle vara permanent. Men mycket lite indikerade på att de rådande omständigheterna skulle ändras.
Den unga tiken rullade över till alla fyra, och reste sig smidigt. Den långa svansen gav henne god balans, och det var en av de få saker hon tackade gudarna för. Sin smidighet, sin trädklättring och det faktum att hon i alla fall kunde tävla mot sin äldre syster på två saker.
En skugga föll över hennes ansikte. Majoriteten av henne ville inte tillbaka, ville snarare fortsätta undersöka slätten - trots att hon redan sett den flera gånger.
Det var den främmande lukten av varg som dödade hennes velande. Nyfikenheten hade alltid varit en stor del av henne, för stor brukade hennes mentor säga.
Med försiktiga steg började den brunspräckliga ungvalpen röra sig mot lukten, nästan osynlig i gräset.

Nyfikenhet drev den mycket unga tiken, och det var precis vad hennes mor hade sagt att hon inte skulle göra.
Men hon ville veta vems doften var, ville se om det fanns något att lära i spårets ända. Vinden drog i hennes päls, nosen steg mot himlen för att lättare kunna urskilja blåstens historia. En suck slet sig lös, innan hon av rädsla pressade sin bruna buk mot marken. Rösten var främmande, obekant. Trots så driven av nyfikenhet, så var vissa överaskningar tillräckligt för att dämpa upptäckarglöden som brann i hennes ögon.
Hon var ännu ung. Inte ens ungvarg. Att känna skräck för något främmande var inget att skämmas för.
Om man inte var TBBare. Rädsla och feghet var en v de synder som kunde spärra en i Chaibos grottor för evigt.
Udda ögon undersökte främlingen mellan grässtråna. Öronen syntes, stack upp som två varningslampor ovanför det höga gräset. Dock var det inget hon tänkte på, enfaldigt nog.
Den blåa blicken iakttog hannen, mörk med vita ränder, de helblå oberna med svarta pupiller glödde på samma sätt hennes mors vita ögon alltid gjorde. Wami blinkade. Sedan gjorde hon det igen innan hon lät sin tunga slinta för nyfikenheten. Det var inte första gången den segrade över chock och rädsla.
"Ummh.." hon andades ljudlöst.
"Skada mig inte, jag har inte gjort något fel?" det lät mer som en hypotetisk fråga än ett påstående. Visste man inte bättre kunde man nästan urskilja sarkasmen som smög i hennes ljusa stämma.