Qilaq hade vid ett tillfälle fått en tillsägelse av pappa Saderk själv, han visste inte om han skulle ta det på allvar. Han borde, det visste han, men var det värt det? Han hade vid ett par tillfällen lämnat reviret, utan en tanke på andra rovdjur och diverse faror som kunde lura utanför faderns sikt. Andra vargar. Qilaqs största tillgång var inte förnuft och konsekvenstänk. Det Saderk sagt var ett ganska vänligt och konstruktivt. Qilaq, du måste lära dig gränserna till reviret bla bla bla och hålla dig innanför det. Det låg kärlek och omtanke i det men Qilaq hade känt sig skuldbelagd och mest kränkt. Qilaq hade helt glömt bort det hela tills doftspåren nu försvann och faderns exakta ord gjorde sig påminda i huvudet. Rösten var väldigt trovärdig också, bortsett från att han modifierat minnet något genom att glömma bort en del och ersätta det med bla bla bla. Det viktigaste hade väl sjunkit in, han hade ändå inte lyssnat så noga. Qilaq skakade irriterat på huvudet för att stänga ute rösten, men löd alltjämt. Han backade. Han såg sig omkring för att försäkra sig om att pappa hans inte varit där och upprepat de exakta orden. Det vore makalöst pinsamt. Han flyttade sig några steg från den för honom väldigt diffusa revirgränsen. Qilaq lade sig ner en bit bort. Han suckade. Han sträckte ut sig och hoppades på att utstråla något i stil med att han var den där lilla snorungen som tog plats. Han blundade, öppnade ena ögat och andades ut sin allra längsta suck någonsin. Tristessen kittlade i benen, rev i tankarna, fick hjärtat att sjunka och irritationen att stiga. Han var inte mycket för att socialisera men han var desperat nog för att överväga det. Snart. Snart, Qilaq.

Reserverat åt Novoka... Brothers by blood, lovers by choice.

Novoka sitter stilla vid sjön tillsammans med Kyoko och Qilaq. Det är en varm och vindstilla dag, de har stannat för en drickapaus. Hannen blickar ut över sjön, vattenytan glittrar utav solens starka sken. Det är en vacker syn, en vacker omväxling mot all sand. Han blir tvungen att kisa, då vänder han först den gula blicken mot Kyoko och sedan över till Qilaq. Hans bror är inte alltför glad i att sitta lugnt och stilla, det vet han om.
  Snart vrider brodern smått på sig i tristess. «Får man gå och urinera sitt könsorgan?» frågar han, Kyoko svarar med en lätt nick. Qilaq tvekar inte utan försvinner som en avlöning. Novoka är säker på att brodern har något annat i kikaren och blir därför nyfiken. Det rycker till i tassen, nyfikenheten tar över. Han passar på att smita efter när Kyoko tittar bort.
  När han rundar en mindre sandkulle ser han hur brodern utmanar revirets gränser, förstår han. Men Qilaq vet att det är fel och lägger sig därför en bit bort, han tar då upp plats för att visa sitt missnöje. Novoka skakar på huvudet, typiskt brorsan. Hanen beger sig självsäkert mot sin bror och stannar snart bredvid honom. «Tjena sandkornet, ligger du här och pular?» säger han med ett brett leende innan han lägger sig tätt intill sin bror.

Qilaq gäspade stort. Han var inte så liten längre, Kyoko skulle inte direkt sätta span på honom. Alla litade väl på att Qilaq höll sig på området. Tji fick de. Eller inte. Qilaq slängde sig på rygg och märkte så småningom lätta steg. Dammet yrde när Qilaq kastade sig upp, yrvaket och på mage. Hans huvud vreds nästan ett halvt varv och hans ögon blev stora. Novoka. Qilaq nickade kort och nöjt, visade tänderna lite i ett leende. Han hade ett speciellt leende. Drog upp läpparna över tänderna och såg lite ut som om han var på god väg till att gå till attack, men ögonen sade annorlunda och svansen höll med. Han hummade lågt och slickade sig om nosen. 
  "Tycker du att du var rolig nu?" frågade Qilaq och fejkade missnöjdhet över sandkorns-inledningen som antingen syftade på hans pälsfärg, det lite sandiga underlaget där han låg eller så var det bara en av de där urusla raggningsreplikerna som Qilaq i hemlighet älskade - bara de kom från Novoka så.
  Han tänkte för mycket. För långsökt kanske. Qilaq ruskade på huvudet och Novoka lade sig väldigt nära.
  "Så du gick inte på det där med urineringen", sade Qilaq och försökte så desperat att inte skratta. 
  Han skrattade. Fnissade, mer, faktiskt. Väldigt olikt den macho-artade utsidan Qilaq desperat försökte upprätthålla och nästan trodde på själv. Med Novoka kunde han sällan hålla en seriös min. Han tryckte sig mot Novoka efter en puff mot hans bog. Han nafsade lite retsamt efter broderns öra och vispade till med svansen.
  "Vad gör du så långt från dagisfröken?" frågade han gravallvarligt men blev motvilligt tvungen att förkasta seriositeten igen med ett litet leende.

Han tycker mycket om sin brors speciella leende, leendet som bara han behärskar. «Tycker du att du var rolig nu?» frågar brodern sarkastiskt, det vet han om. Hans påhittiga replik syftade på Qilaqs päls som han tycker är så vacker. Samtidigt var det bara en urusel replik som alltid brukar slinka ur honom. «Man kan alltid försöka» svarar han och skrattar smått. «Så du gick inte på det där med urineringen?» frågar brodern, båda försöker hålla sig för skratt. Den som fnissar först är Novoka och inte långt där efter fnissar de båda. De har alltid så kul tillsammans och de förstår varandra som inga andra gör. Novoka kan alltid vara sig själv med sin bror.
  Qilaq nafsar honom i örat, han besvarar med några slick i luften mot broderns riktning och ett högljutt skratt. När hannen lugnat ner sig börjar svansen hans att sakta vifta, han lutar sitt huvud mot den andres nacke. «Vad gör du så långt från dagisfröken?» tonen i rösten gjorde att han irriterat vände huvudet sitt upp mot sin brors ansikte. Han möttes utav ett leende, friden var återställd. «Det vill du inte veta» retades han och kollade bort. Blicken la sig i ögonvråarna hans, riktad mot Qilaq. «Jag var tvungen att se till att du inte gjorde något dumt, din lilla Qackerlacka» sa han med låg ton och en blinkning med ena ögat.

Qilaq frustade av skratt men de drog ner på humorn i och med att Kyoko kom på tal. Qilaq älskade Kyoko. Det var inte meningen att tala nedvärderande om henne, men det kunde inte hjälpas. Qilaq kastade ur sig lite vad som helst utan att tänka sig för. Om det försatte honom i knipa skulle han vara väldigt mån om att visa vad han gick för. Det var ett under att Novoka stod ut med honom. Fast Qilaq var inte lika odräglig mot Novoka som han var allmänt. Qilaq var en riktigt irriterande liten snorvalp i övrigt. Det var med total uppmärksamhet som öronen enbart vinklades mot Novokas röst. Han sade att Qilaq inte ville veta vad han gjorde, vad han höll på med, så långt från Kyoko. Qilaq log finurligt mot Novoka när denne tittade bort. Han makade sig ålande ännu närmare och puttade lite på honom. Novoka kallade honom kackerlacka och omtanken låg synlig i rösten. Han ville se efter Qilaq. 
  "Nehej du", sade Qilaq och fnös. "Sluta tramsa och lämna övervakningen åt henne."
  Han lade ena framtassen på Novokas.
  "Aaaaa", log han med en utdragen ton, oproportionerligt road av hela händelsen, och full i skratt så slickade han Novoka i örat. "Mmm, nu får du följa med mig som livvakt då. Äventyr, Novoka."
  Qilaq fnissade så att det övergick i en nysning ner i backen. Nu fick det vara nog. Ingen mer humor. Åh, en sån lögn, det gick omöjligt att leva upp till det. Qilaq reste sig hastigt upp och spann runt något varv så damm yrde upp i ansiktet och han nös igen. Han rynkade på nosen lite. Det var svårt att tro att de hörde hemma med flocken de tillhörde. De var ju så kärvänliga, öppensinnade och goda mot varandra. Inte alls såsom Qilaq strävade efter att vara, men det var okej. Det var okej att vara mjuk i Novokas sällskap.
  "Vill du ha en dålig sådan där som du brukar dra?" frågade Qilaq och lipade, svansen vevade bakom honom och huvudet var lätt lagt på sned. "Känner du lukten av rök?"
  Han blinkade älskvärt och hejdade smilbanden. Han släppte ut en het rökpuff ur munnen.
  "Det är jag som brinner för dig."
  Han nickade lite bortåt, för att indikera att han ville gå lite. Gå och prata. Gå och hitta på något. Vad som helst.

Han riktar ansiktet emot brodern sin när han talade «Nehej du» börjar Qilaq. «Sluta tramsa och lämna övervakningen åt henne» men snart förstår han och det är då som han spelar med. Med en utdragen ton läggs en tass på Novokas och snart får han ett slick i sitt öra, han fnissar smått och ler stort. «Mmm, nu får du följa med mig som livvakt då. Äventyr, Novoka» med de orden lagda på bordet skiner han upp som en sol, äntligen lite ävertyr! När Qilaq ställer sig upp är Novoka inte långt efter. Han ruskar på huvudet och snart hela kroppen, för att få bort sanden som grävt sig in i hans fäll. När brodern nyser vänds de gula ögonen emot honom, blicken är varm och full utav kärlek. Kanske denna värme som de båda vargarna delar är mycket förvånande, speciellt när de är med i den flocken som de vistas i. De flesta skulle säkert tycka att det var ett mycket konstigt beteende, men bröderna, de bryr sig inte alls. Varför skulle de bry sig om vad andra tyckte? «Vill du ha en dålig sådan där som du brukar dra?» Novoka nickar upprepande och ser intresserat på sin bror som lägger huvudet på sned. Deras svansar viftar i takt. «Känner du lukten av rök?» han ser frågande på den andre och låter svansen få en paus. Med en blinkning och ett leende avslutar Qilaq med en rökpuff. «Det är jag som brinner för dig» hannen rodnade under pälsen, den repliken var helt oväntad men precis något som han ville höra. Han ställde sig upp och sprang snabbt ett lekfullt varv runt sin bror, han fick en sådan där kick som man får när man tycker om någon så värst mycket. Så snart som han lugnat ner sig besvarade han sin brors nick med ännu en. De började att gå, bredvid varann, nära nog för att se att de kände varandra men så pass långt ifrån för att dölja sina känslor för utomstående.
  Efter en stunds promenad i tystnad, flera kastande blickar på Qilaq och en nervöst viftande svans bröt han tystnaden. «Hur känner du för mig egentligen?» han vickade nervöst på nosen samt spetsade sina öron, han är mycket nyfiken på orden som skall lämna hans bror. Kommer det verkligen vara det som han vill höra, eller kommer det vara något som gör honom riktigt besviken? Otåligt väntade han, det kändes som en evighet. Han började tänka på alla dem minnen som de fått dela med varann, hur länge som de hållit ihop och hur de ständigt älskat varann. Qilaq. Brorsan. Hans puttinuttplutt.

Tystnad uppstod - men Qilaq, som inte nödvändigtvis var en hane av ord, brydde sig inte alls. Han suckade nöjt. Han hajade till lite när Novoka bröt tystnaden. Han log brett men leendet blev fundersamt när Novokas ord sjönk in. Han började nästan svettas. Hur skulle han svara på det här? Han var inte duktig med ord. 
  "Åh!" sade han och skrattade nervöst.
  Det var i stort sett bara Novoka som ägde rätten till att se dessa sidor av Qilaq. Ödmjukhet, nervositet, tillgivenhet. Problemet var bara att lägga fram allt det där.
  "Kommer du ihåg den där gången när det var fullmåne typ?" frågade Qilaq och såg rakt framåt medan han gick bredvid sin bror.
  Väldigt ospecifikt, Qilaq. Väldigt ospecifikt.
  "...Och du sa det där...? Jag minns inte exakta ord men du minns kanske, men det spelar ingen roll, jag menar, jag menar..."
  Qilaq tystnade.
  "Spelar det någon roll egentligen?" sade han generat och han fejkade bestämdhet. "Utan svordomar går det kanske inte att säga hur mycket jag-"
  Han försökte att inte väva in svordomar även om en sådan här sak var svår att säga utan dem. Han visste bara inte hur han skulle formulera sig.
  "Tycker om dig...?" pep han hest och harklade sig omedelbart. 
  Qilaq blev fruktansvärt arg på sig själv och rynkade på nosen.
  "Novoka", sade han målmedvetet. "Sluta göra så att jag blir såhär, jag blir frustrerad och jag vet att du vet. Vad jag tycker om dig. Ska man behöva säga såna saker?"
  Qilaq samlade sig och suckade utdraget. Han puffade till Novokas bog lätt. Han log igen. Qilaq försökte hålla balansen medan han gick, samtidigt som han begravde nosen i Novokas fjädrar väldigt flyktigt. Han hade rört om bland dem med sin fuktiga nostryffel och sedan rätade han på sig och såg framåt varpå han sneglade mot Novoka. 
  "Älskar dig ju", sade han bestämt.
  Han slog ner blicken.

Brodern gav ifrån sig ett "Åh" samt skrattade nervöst utav hans fråga, han ångrar snabbt det som han sagt. Skäms något och slickar sina öron emot nacken. Precis när han ska gå över i ett annat samtalsämne för att släta över sin pinsamma miss, då bestämmer sig Qilaq för att åter tala. «Kommer du ihåg den där gången när det var fullmåne typ?» han tar in varenda ord som hans bror får ur sig, smakar på dem, men kan inte riktigt komma på vilken fullmånesnatt som han talar om. «Och du sa det där...? Jag minns inte exakta ord men du minns kanske, men det spelar ingen roll, jag menar, jag menar» det blev tyst en stund, Novoka tänker så att det knakar. Tänketiden är slut. «Spelar det någon roll egentligen?» han ser på sin bror, besviken. Är det så som han känner? «Utan svordomar går det kanske inte att säga hur mycket jag» ett svagt hopp kom åter. «Tycker om dig?» Qilaq harklar sig efter sitt mesiga uttryck. Han ser hur nosen rynkas samtidigt som Qilaq säger hans namn, är han arg? «Sluta göra så att jag blir såhär, jag blir frustrerad och jag vet att du vet. Vad jag tycker om dig. Ska man behöva säga såna saker?» han känner sig illa till mods, sänker blicken ner i marken. Han kan höra sin bror sucka, han vet att han har betett sig jobbigt och det är det sista han vill vara emot sin bror, jobbig. Men snart puffar Qilaq till Novoka som för att få honom på bättre humör, inte kort därefter känner han en blöt nos bland sin fjäderkrage. Han ler smått, blicken fortfarande i marken. «Älskar dig ju» snabbt som attan riktas huvudet emot Qilaq, Novoka pryddes av det största leende som någonsin beträtt hans ansikte förut. Ögonen lyser utav lycka. «Jag älskar dig med!» utbrister han och slänger sig över sin brors ansikte med tassarna före, så försiktigt som möjligt. Tungan går i ett i luften, försöker fånga Qilaqs fjäderkrage. «Åh! Vad jag älskar dig, Qackerlackan min!»

Novokas minspel varierade, men Qilaq hindrades inte av besvikna ansiktsuttryck och vad det nu var. När han slutligen fått fram allt var han nästan andfådd av stress. Han hämtade sig när Novoka besvarade det sista med att han i sin tur älskade Qilaq. Qilaq hade väntat sig ett sådant svar så han fick inte riktigt samma stora smil på läpparna, Qilaqs var förvisso mycket stort ändå. Novoka kastade sig över Qilaq som drog tillbaka huvudet i förvåning, med vidgade ögon. Sedan slappnade han av och skrattade. Novoka verkade vara väldigt, väldigt glad och han kom åt Qilaqs krage, levde om, och bara sådär var allt i världen bara bäst. Perfekt. De skulle på diverse äventyr bland de röda klipporna just i detta nu. Det var inget sällskap Qilaq trivdes bättre med, inget sällskap hade dugt just nu. Novoka. Qilaq log. Framtiden såg med ens bara himla ljus ut. Qilaq hade inte svarat verbalt på det sista Novoka sade, han var lite väl betagen. Han kunde dock säkert kompensera med annat på vägen. 

[Avslutat]