Den lilla bevingade valpen satt en bit bort från lyan. Mer bestämt på lyans baksida. Han kunde höra liv och rörelse från andra sidan och då och då såg han något av syskonen tumla fram i någon lek de lekte. Men de verkar vara lite utspridda allihop. Lite rastlös reser sig valpen upp med en suck och han ruskar på kroppen så den lockiga pälsen virvlar omkring honom. Sedan viftar han lite med vingarna. Har de inte växt lite? De känns kanske inte riktigt så duniga som de brukar. Eller?
Känslan av att vilja sträcka lite på benen slår honom och valpen börjar gå iväg. Lite längre bort från lyan. Det skadar inte så länge han håller sig i närheten och inte springer för långt bort. Då och då medan han går så sträcker han lite på vingarna och flaxar lite med dem. En dag ska de bli större och då ska han kunna flyga som fåglarna. Det är vad han drömmer om. Lite udda känner han sig dock då varken mor eller syskonen har vingar. Varför är han så udda? Men den lockiga pälsen går inte att ta miste på i alla fall. Nog är han sin mors son.

Vinden sveper mjukt fram mellan träden och det är dess röst som först avslöjar att någon följer efter honom. Därefter når doften hans nos och valpen sätter sig ner och vrider på huvudet för att få syn på förföljaren. När brodern sedan kommer inom synhåll så börjar den lilla svansen glatt att vifta och sopa marken bakom valpen. Hur mycket han än trivs med ensamheten så tycker han väldigt mycket om att ha sällskap av syskonen. Allihopa tillsammans kan lätt bli för mycket men han klagar inte för han älskar dem allihop.
Valpen reser sig upp igen och skuttar mot brodern.
"Vad gör du?" Frågar han nyfiket.

[PAX TILL CAPHEUS]

Solen stod högt på himlen ovan de brandfärgade träden, spred en sällsam värme som alltid i skogen. Våren var i antågande men klimatet var oförändrat, varmt och fuktigt. Capheus var oftast inte intresserade i syskonens lekar, de var ofta väldigt bökiga då de var så många som knappt försökte samsas om samma yta, bara en stor hög av krångel om han fick säga det själv. Men detta betydde då inte att han själv inte kunde kasta sig in i den vilda leken. Men just för stunden Hade han mellan tassarna en av de bästa fynd någon i familjen gjort. Det var något han fått med sig ifrån hans och Aurora's skattgömma som de hittade. En formlös bit metall.
Han skulle just till att dra i den då han fick syn på den bevingade brodern som började gå iväg på baksidan av lyan. Istället för att dra i metallen plockade han helt enkelt upp den och tassade efter syskonet utan att säga något.
Han visste att Sirius gärna var ensam, borta från allt bråk, men Capheus ville ogärna att han skulle vara helt ensam där ute i skogen, vem visste vad som kunde hända. Han kunde ramla ner i ett hål eller vad som helst!
Med en lojt viftande svans travade han efter brodern på knubbiga valpben. Brodern hade hamnat utanför syn håll, men Capheus kände sig säker där han struttade efter, och stannade då han kunde se brodern mellan träden. Om han ville vara ensam ville Pheus inte tränga sig på. Han mötte i ett ögonblick broderns blick och satte sig sedan ner med Metallen igen för att se om han kunde göra som i skattkammaren igen.
 Det var då han kunde höra brodern skutta emot honom och han log. glatt och svepte med svansen över marken så att små löv yrde bakom honom.
"Jag ska försöka dra ut den här" förklarade han glatt och såg menande på den blänkande biten. Han såg hoppfullt på broder och svansens takt ökade något när han väntade på någon sorts reaktion.

Vinden sveper fram med honom som valpen skuttar fram till brodern och stannar en bit ifrån honom framför honom. Svansen viftar glatt och vilt och den udda blicken faller på det underliga tinget som brodern visar. Dra ut?
"Vad menar du?" Frågar Sirius och ser förvirrad ut. Han har aldrig sett något sådant där tidigare men Capheus verkar glad över det och nästan säker på vad han gör. Sirius förstår inte men är nyfiken i alla fall.
"Vad är det där?" Den vingprydda valpen sticker fram nosen och sniffar lite. Det luktar konstigt. Han drar tillbaka huvudet och fnissar lite. Den udda blicken under den lockiga luggen fästs på brodern och sedan tinget och sedan brodern igen. Och sedan tinget igen. Vad ska hända? Dra ut? Spänt väntar Sirius på vad som ska hända. Bakdelen faller till marken och bakbenen skjuts ut på var sida om frambenen och valpen blir sittande.

Han såg på broderns något förvirrade uppsyn och rynkade bekymrat pannan, innan det slätades ut och förbyttes i en glädjens min igen. 
Brodern ställde två frågor och ivrigt plockade han upp den släta biten och lade den mellan framtassarna på Sirius.
"Mamma sa att det heter Metall" förklarade ha högtidligt
"Det är hårt som sten men glänser!" fortsatte han upphetsat.
Uppenbarligen glad att få dela med sig av fyndet han var mycket stolt över. Till skillnad ifrån vissa syskon som gärna inte delade med sig älskade Capheus att vara med syskonen och dela glädjen av fina fynd.
"När jag hittade en likadan tidigare lyckades jag på nått sätt dra ut den, Mamma säger att det kanske är min kraft, så jag tänkte försöka igen!" han var mycket uppspelt över faktumet att han kanske skulle ha en kraft som kunde böja på den blanka stenen som kallades metall. Det var jätte coolt, i hans egen mening, att böja något som är så hårt och fast.

Sirius ser ner på metallen som Capheus placerat närmare honom.
"Metall?" Frågar han och sänker nosen närmare varefter han sticker ut tungan och slickar på tinget. Med en grimas drar han snabbt tillbaka huvudet och ruskar på huvudet och öronen dras bak mot nacken.
"Smakar sten". Säger han. Ser ut som glänsande sten och smakar sten. Är metall då en sorts sten? Öronen spetsas på huvudet och Sirius lyssnar på vad brodern berättar.
"Dra ut?" Det låter så lustigt. En kraft som kan dra ut sten. Eller metall. Eller vad det nu är. Men Sirius ler glatt och svansen börjar vifta vilt bakom honom igen.
"Visa!" Uppmanar han glatt och den udda blicken ser förväntansfullt på Capheus. Sedan sänks blicken till metallen igen. Sirius vet inte vad han kan förvänta sig. Men han väntar. Än dock lite otåligt och upphetsat på valpvis.

Han granskar lätt brodern då sen undersöker tingesten, den var då underlig, och mycket riktigt så verkade den på alla sätt en sten, förutom den blanka lena ytan. Men mamma hade varit väldigt specifik med att det var Metall, och inte sten, men Capheus var säker på att metallen var en sort sten, för om något såg ut som, kändes som och smakade som en sten, då måste det väl ändå vara en sten. Eller?
"Metall kanske är en konstig sten?" föreslog han osäkert.
Brodern såg frågande ut när han sa att han kunde dra ut stenen, metallen rättade han sig snabbt i tanken.
"Jaaa..." sde han och drog ut på ordet. "Jag vet inte riktigt vad som hände men jag liksom råkade dra ut en likadan" 
Då brodern uppmanar honom att visa så viftar han åter upphetsat på svansen och böjer ner huvudet för att åter ta upp den silverblänkande stenen.
Han visste dock inte riktigt hur han skulle göra för att få det att funka igen. 
Försiktigt, trots att det inte var nödvändigt, lade han stenen mellan framtassarna igen, så att han bara höll i dess yttersta kant. Han nöp fast delen med tassarna och drog försiktigt tillbaka huvudet, först verkade det inte funka, men efter några sekunder drogs metallen ut. Med ena biten fortfarande i munnen lyfte han huvudet för att se på brodern, metallen följde med och böjdes i rörelsen.
För andra skulle det blanka materialet fortfarande vara hårt, även om det så lydigt följde Capheus mun. 
Det drog i läpparna i ett flin och han viftade häftigt på svansen medan han väntade på broderns reaktion.