[Reserverad för käre bror Hananya :'D]

Bergen var skräckinjagande när det var vid horisonten, de var skräckinjagande ju närmare dem man kom. Reste sig ur marken likt mörkrets demoner, karga och onda. Och ändå hade han sökt sig mot dem, obeslutsam om vart han egentligen skulle ta vägen. Så bergen hade väl inte varit bättre än något annat ställe, trots allt fick han ju vara rädd vad han än befann sig.
Det var med darrande ben som den unga vargen nu vandrade efter en liten stig som ringlade sig allt högre upp. Vägen över bergskedjan var kantad med farliga stup och vassa stenar. Ett sår hade rivits upp på en av trampdynorna, men han gjorde sitt bästa för att ignorera smärtan. Ville hinna så långt som möjligt medan dagens ljus fortfarande sken över världen. Men det var skymning, det började bli mörkt. Dagarna var inte lika långa som de varit under sommaren. Och motvilligt insåg Taranis att han måste söka sig ett skydd för natten. För i mörkret vågade han inte vandra vidare, aldrig i livet.
Rösterna skrattade åt honom då han rös vid tanken på natten som snart skulle vara över honom, och huvudet hängde lätt medan han utan protester böjde sig under deras hånande ord.

En liten hålighet i den gråa bergväggen fångades av hans blick. Det var ingen grotta, vilket var bra. Man visste aldrig vad som kunde finnas i en grotta. Inte heller var han nära något stup för tillfället, vilket också var bra eftersom att han inte ville sova i närheten av ett sådant. Mardrömmarna kunde ibland vara så hemska att han vaknade en bra bit från stället han somnade på. Det var riskabelt att sova för nära en ravin då.
Den randige hanen ruskade lätt på sig, kröp ihop i det trånga utrymmet. Tryckte sig mot den kalla bergsväggen och ruskade på huvudet. Glåporden haglade över honom och öronen veks bakåt. Det var med en sorgsen blick som han granskade den gråa omgivningen.
Vad var meningen med hans patetiska liv?
Med en suck placerades huvudet mellan framtassarna. Han ville bara sova lite, så att han kunde få glömma allt för en stund. Även om mardömmarna var hemska var de inte på långa vägar lika otrevliga som verkligheten. De var ljuva, jämfört med den tillvaro han levde i.

Den kraftige ungvargen rörde sig med ett stillsamt lugnt över bergen, utan någon särskild destination. Så hade hans liv sett ut under den tid som Hananya sökt efter sin broder. Taranis. Som tiden hade gått hade de fientliga känslorna mattats av. Sveket mot flocken verkade inte så stort längre. Kanske var det för att han inte var med dom? Kanske för att han använde sin egen hjärna och tänkte självständigt. Där fanns inte längre Sama'el att berätta för honom hur man skulle föra sig eller vad man skulle tycka.
Kanske betydde det frihet att vara ifrån flocken?

Tankar, i flertal, om hur reaktionen skulle bli om de båda brödernas väg skulle korsas en dag hade infunnit sig. Blodiga och glädjefyllda. Han visste vad som ansågs rätt. Vad som han förväntades att göra. Han visste också att han skulle bli svartmålad om han ej utförde illdådet..

För en kort tid sedan hade han stött på en annan som bar på samma gener som honom. Ataro, Chilali. Yngre"systern" som Yana såg hen som. Hen hade varit nedstämd. Ledsen rent utav. Kangee hade dött.
På något sätt hade beskedet lättat honom. Inte för att han önskat fadern ur livet, nej, utan för att Numoori nu var en fristad.
Som hannen tänkte tillbaka på det korta mötet så märkte han inte hur en doft knackade på porten till hans medvetande, innan den var väldigt stark.

Taranis?


[Haha fail men aja D:]

Ögonen slöts och den zebramönstrade hanen sjönk ner i en lätt sömn. Osammanhängande bilder gled igenom hans drömmar, fick honom att gny svagt utan att han visste om det. Och sedan blev det svart, då han föll djupare in i sömnens grepp. För ett tag skulle han vara fri, för ett tag skulle inte mardrömmarna kunna nå honom och inte heller verkligheten skulle kunna göra honom någon skada. Inte ens rösterna fanns här i detta mörka tomrum. Han var helt ensam i sitt eget huvud.
Och han njöt av stunden, medveten om att han inte skulle minnas den då han vaknade.
Men så plötsligt, utan förvarning, var drömmarna tillbaka. Mörka demoner som jagade honom, en bevingad hane med dödskalleansikte flög ovanför och skrattade. Någon ropade att han skulle fortsätta träna. Han försökte, han misslyckades, vilket fick dem alla att skratta. Han kände sig rädd, vilse. Började springa, ville bort.
Och med en kraftig inandning slogs ögonen upp och han stirrade ut i natten utan att riktigt kunna se något ännu då ögonen inte hade vant sig vid mörkret.
Mardrömmar, huh?
Han kunde höra de hånfulla rösterna eka i huvudet och det enda han kunde se framför sig var en ljus siluett. Huvudet ruskades, han ville bli av med bilderna från mardrömmen, han var vaken nu, allting var bra igen.
Tänk om det inte är en dröm...
De flinade.
Panikslaget slog han upp ögonen. Siluetten var kvar, och ögonblicket senare slog doften emot honom som en vägg. Ögonen spärrades upp och varenda muskel i kroppen spändes.
Han bad en stilla bön om att han fortfarande sov och att detta också bara var en dum dröm.

[lite skumt kanske, men jaah... Jag hoppade lite i tiden, tyyyyp, så att Taranis får syn på Yana när han vaknar, ifall det är okej? :3]

[Det är okej ^_^]

Nosen vickades lite fram och tillbaka. Fundersamt. Huruvida det verkligen var broderns doft som sipprat in i hans medvetande eller ej var lite svårt att fastställa. Doften var inte riktigt som den brukade vara. Men den borde också ha ändrats litet efter Taranis påbörjat ett nytt liv. Utanför flocken. Bortom alla löften och deras plikter. Ett styng av avund genomborrade tankarna. Brodern hade varit fri ett tag. Inte behövt lyssna till någon eller få leva med att ständigt hålla utkik som Yana. Ett djupt veck bildades mellan ögonen. Att hedra fadern och lyda flocken skulle vara rätt och riktigt, genom att ta kål på desertören. Hans broder, svikaren, borde inte få komma undan med hur han kastat iväg all träning och tillit som flocken givit honom.
Men samtidigt som dessa tankar fyllde vargens sinne, var det även en avlägsen inre röst som påminde om att de faktiskt var bröder. Diat bredvid varandra vid moderns varma mage. De hade vuxit upp sida vid sida. Lekt som unga valpar. Det fanns faktiskt något bortom flockens prestige och sårade stolthet.
Men den rösten ville han inte lyssna till. Han fick inte. Om Yana gjorde det hade han ingen plats i flocken eller något hem.

Isblåa, känslolösa ögonen stirrade på den svartvite hannen som oroligt sov. Där låg han. Framför honom i håligheten i berget. Blottad och ett för stunden lätt byte. Broderns oroliga sömn fick Yana förbryllat att höja på ögonbrynen. Han hade kanske ett samvete. Eller var det något annat som hindrade vargen från att få sig god sömn?
Djupt hummande, inte morrande, utan hummande precis som fadern stirrade hannen stint på den andre hannen.
"Taranis." Rösten var något mörkare och äldre än sist de talats vid. Men den genomsyrades även utav en påtaglig kyla. Var den andre rädd?

[Yana har ju ingen aning om hur Taranis är nu xD]

Han stod stel, förmådde inte röra sig. Kunde inte röra sig. Han ville borta, hela hans inre skrek åt honom att han måste springa, måste ta sig undan. Men han kunde inte röra sig, musklerna hade slutat lyda honom. Så han stod där, likt en staty, och bara stirrade.
Ett ord bröt tystnaden mellan dem, och Taranis hoppade tll en aning, oförberedd på rösten som faktiskt talade.
Doften som slagit emot honom hade inte varit densamma som han mindes, inte heller lät rösten likadan som den som hade talat till honom sist de sågs. Men det var vad som sades som var avgörande, det var Taranis eget namn som uttalades. Och det lämnade inga tvivel om det var som stod framför honom.

"Hananya."
Rösten var hes, aningen högre än en viskning men inte mycket. Mörkret hade lagt sig runt dem och bergen fylldes av en hotfull tystnad. Och Taranis lade märke till hur tyst det faktiskt var. Inte ens rösterna talade längre, bara fanns där och övervakade, som om de höll andan och med spänning vänta hur detta skulle fortskrida.
Med stela rörelser satte han sig upp, utan att släppa brodern med blicken. Och han förstod dem, de som levde i hans huvud. Han förstod att detta var spännande för dem. Känslan som låg i luften mellan honom och Hananya var så påträngande att det nästan gick att ta på den. Vem skulle inte vara intresserad av detta, så länge det inte rörde denne själv?

[Hihihi :'D]

[*Fladdrar med händerna* Hur kan jag ha glömt de här?! :O :(( Fy på mig!]

Så det var sant. Detta var vargen som han spenderat så mycket tid åt att försöka hitta. Och när han inte ens försökte, så var Taranis här. Individen som skulle försvinna, skamfläcken som skulle tvättas bort..
Yana smackade lågt med tungan. Ett glädjelöst leende stramade åt de svarta läpparna, med en oroväckande glimt i blicken.
"Givetvis." Rösten var denna gång djupare, dovare. Det var så många frågor som kunde ställas just i detta nuet. Men hanen tycktes inte förmå sig att säga mer än ett ord åt gången. Som om de var fler skulle han kvävas. Fnys.
Yana stirrade stint på Rani. Likt en flodvåg spändes musklerna över den stora kroppen. Skulle något hända nu? Munnen gläntades svagt, leendet dog bort. Allt hanen gjorde var att stirra, andas och spänna sin kropp.
Vad väntade han på?

[Inlägget blev kort och blö -.- Tänkte att Rani kanske var ett passande smeknamn? :3]

Det gnistrade runt omkring den unga hanen. Små gnistor av elektricitet som lös et kort ögonblick i den mörka natten.
Han var torr i munnen, det kliade i halsen. Han ville hosta, harkla sig, men kroppen lydde inte. Det enda han förmådde göra var att svälja en gång, en nervös och orolig gest. Fortfarande kändes det som att han hade sand i munnen och halsen.
Blicken hölls fäst på den ljusa gestalten som hade uppenbarat sig framför honom denna mörka natt. En dröm, en mardröm, som hade blivit verklighet. Vad skulle han göra? Vad skulle han ta sig till?
Munnen öppnades i ett klent försök att svara den andre men stängdes sedan lika fort igen. Han förmådde inte att tala.
Han kommer att ta dig...
Oron spred sig genom den svagt böjda kroppen, benen skakade lätt. Svansen höll han mellan benen och öronen var strukna mot nacken.
Han ville vända sig om och springa.
Ändå stannade han kvar, då en obesvarad fråga fick honom att undra nog mycket för att inte låta rädslan ta över hand.
Vad ville Yana?

[skummis.. xD haha, btw, äääälskar Rani! Så gulligt smeknamn! :'D]

[Hehe vad bra :3 :D]

Som om en stöt tog i vargen ryckte hannen sig ur dödläget. Vad skulle egentligen hända härnäst? Vad ville Yana? Han visste mycket väl vad flocken ville, och kunde anta vad Rani ville. Rani. Taranis, hans broder. För ett mycket kort ögonblick mjuknade blicken som han åter såg rätt in i den något mindre hanens. Vad hade det tagit åt dom? Det band som de borde ha, som de hade haft. Var allt borta? Hur skulle blodet av en med blodsband smaka? Som hans eget kanske..
"Rani.." sade han lågt, åter tillbaka i kylig ton och blick. "Få mig att förstå. Varför svek du flocken?" Kroppen spändes åter som ordet 'svek' uttalades. "Du visste vad som skulle hända, visste att det inte fanns en
chans att de skulle låta dig löpa utan att skicka någon efter dig." Orden uttalades snabbare som hanen blev mer upprörd, hanen som alltid skulle hålla sig iskall.
"Du visste att dom skulle DÖDA DIG!" Talandet gick över i ett högt ryt, fyllt av förtvivlan som hat. Han hatade honom. Det var sant. Han hatade honom så som Isen hatar Solen.
Men även älskade han honom. Som någon som han vuxit upp med. Tränat bredvid. Sovit jämte. Som en bror...

Han ville vika sig under broderns röst, ville krypa ihop mot marken och försvinna. Gnistorna runt den darrande kroppen ökade, blev kraftigare och kom tätare. Det var med en skrämd blick han mötte de andra paret ögon. Han ville rusa sin väg, gömma sig i nattens mörker.
Men istället, till sin egna förvåning, öppnades munnen. Och rösten som svarade brodern var inte svag, tydde inte på rädsla. 
"Du... Tror du fortfarande att det är så enkelt? Svika eller inte svika... Det enda du någonsin har brytt dig om är att göra som de säger, följa deras regler. Du har aldrig haft någon egen vilja!"
De skrattade i hans huvud, och visste att de anade att slutet var nära. Hur dum var han som trotsade sin egna mördare på detta vis? Han visste vad han gjorde, och en skrämd röst djupt kom honom skrek, bad honom att sluta. 
Men han kunde inte sluta. 
"Och vad hände med mig då, jag som inte ville göra som de sade, jag som hellre formade mitt liv efter mina egna önskningar? Skulle jag bara glömma mina drömmar för att gör dem lyckliga? För att göra dig lycklig?!"
Rösten hade stegrats, höjts till en ton den inte haft på väldigt länge. Trots ögonens iskalla färg var det som om något brann inom dem. 
Svansen piskade irriterar bakom honom, och det var med en inre kraft som han inte vetat om att han hade som han utan att tveka mötte broderns blick. Var det såhär det skulle sluta? I såna fall tänkte han inte dö medan han bad om nåd. 

Ett djupt veck skapades mellan de isblå ögonen, som stirrade stint in i det andra isblå paret. Nosryggen veckades som Yana tog ett steg fram. Bestämt.
"Jag är åtminstone inte självisk som du." Orden morrades fram genom ilsket igen-bitna tänder. "Vi föddes för ett syfte, och vare sig du tycker om det eller inte så är du en Hadria i grunden tills du dör!" Han visste att han egentligen också ville bestämma själv, men aldrig att det skulle bekännas inför brodern. Svikaren. Egentligen borde strupen hans slitas itu här och nu innan något mer ord undslapp honom. Svansen stod rätt ut som kroppen hävdes än mer i muskler.
"Din råtta..!" väste han sammanbitet. "När du deserterade flydde du inte bara till ett friare liv." Rösten lät något sansad, men ilskan rev genom. "Du lämnade också mig där. Med ett val som skulle svärta varje dag utav mig liv!" Återigen var den hög och ilsken, nästan så den skakade bergsmarken de stod på. "Självisk är vad du är, Taranis, självisk!! Jag hoppas att du har varit mycket lycklig!"
Hannen knyckte ilsket på nacken, som han åter tog sig samman. Inte förlora fotfästet. Ilskan var bara en reaktion, intalade han sig själv.
"För nu står jag inför ett val." Sade Yana, förvånansvärt lugnt. "Antingen sliter jag dig itu här och nu, broder. Eller så låter jag dig sticka härifrån." Musklerna slappnade av något. "Men om jag gör det, är jag också dödsdömd. Siaren kommer se att du inte är död, och även att jag lät dig gå."
Läpparna slöts och tystnaden lade sig över den ljuse som han såg på den randige. Med en svag, svag ömhet? Det var svårt att tyda. Lika svårt som valet var som hannen stod inför.
"Sama'el kommer ta oss båda.." Mumlade han till slut tyst.


[För att klara upp lite xD Flocken har i min fantasi en siare, typ som en av dom där Cullens i Twilight. Och Sama'el var deras tränare :3]

Han rätade på sig, stod inte i en lika defensiv ställning, medan orden haglade över honom. Och ont gjorde det, alldeles för ont. Men han var van, det var ingenting han inte hade hört tidigare. 
- Se, vi hade rätt. Till och med Yana håller med.
Javisst höll han med, Taranis hade inte väntat sig något annat. Ingenting annat. 
"Kanske jag är självisk," sade han med en smått darrande röst men fortfarande kunde man höra kraften i den. "Men hur skulle jag kunna veta vad de skulle ta sig till? Visst var jag medveten om att jag skulle bli jagad, men jag anade inte att de skulle sätta min egen bror att jaga mig."
Han darrade, men det var oklart om det berodde på rädsla eller den sjudande ilskan som dykt upp från ingenstans. Mötet med brodern verkade väcka känslor som han hade glömt bort, ilska som han tidigare inte kunna känna. Undertryckta tankar och bortglömda minnen. 
En glimt av en lycklig barndom blixtrade förbi hans ögon. Två valpar som lekte i det höga gräset, skrattandes. Ingenting var fel med bilden. 
Men det var inte längre hans liv, hans verklighet. Det var här och nu han levde, vad hjälpte det att drömma sig tillbaka till svunna tider? Ingenting. 
Han mötte broderns likfärgade blick med en undertryckt kyla. 
"Lycka..." Han fnös, irriterad över ordet han just hade sagt. "Det är lika bra att du tar död på mig nu, få det överstökat. För lycka har jag då inte funnit i det här livet. Kanske det var fel av mig att lämna allt, men jag hade andra mål med mitt liv. Och tro mig, nog har jag fått ångra mitt val varenda dag sedan jag lämnade Hadria." Han reste sig upp från sin sittande ställning, lät klorna rispa mot det steniga underlaget. "Rädda ditt egna liv, broder. Jag har ändå inget att leva för."

Yana lyssnade under en sammanbiten tystnad. Det tjänade inget till att munhuggas längre, det var dags för ett beslut. Dags för att välja liv eller död. Eller snarare mellan död och mer död.. Fanns det fortfarande något band emellan de två hannarna? Isblå nära på identiska ögon, var det de enda som fanns kvar som kunde skvallra om att de faktiskt var bröder? För utomstående såg de nog inte ut som bröder, inte om man tittade snabbt. Men de strama öronen, raka nosryggen och den tjocka pälsen hade de också gemensamt. Ett arv från deras fader.

Fnys. Ja, de var bröder. Och ja, Rani hade svikit flocken och således Yana. Men frågan var vad som skulle vara lättast att leva med? Hannen visste att han var en skicklig mördare, kallblodig. Men deras historia gjorde det hela svårare.
Vargen slöt ögonen för en sekund. Pulsen tycktes slå hårdare, den kyliga bergsluften rev i lungorna, doften av Rani i nosen.. Yana kände sig så levande. Mycket mer levande än någonsin. Frihet från uppgiften fanns inom räckhåll. Men inte från Hadria.
Ögonen slog upp.
"Förlåt mig."
Spänningen gick genom benen ner till tassarna och resulterade i ett kraftfullt hopp rätt mot Taranis. Käftarna öppnades och siktade mot hannens strupe.

Två ord var allt som hann korsa luften mellan dem. Två ord och ögonblicken det tog för dem att sträcka sig från Yana till Rani verkade nästan som en evighet för den unge hanen. Allting gick så sakta. Taranis hann se hur brodern kastade sig emot honom innan han slöt ögonen. Och ett lugn kom över honom. Ett lugn som bedövade honom. Och trots att de skrattade åt honom i hans huvud, trots att broder var på väg att ta hans liv, så kunde han inte känna sig annat än fridfull.
Äntligen skulle det ta slut.
Äntligen var allting över.
Och sedan, när det korta ögonblicket det tog för honom att uppleva allt det var över, grep paniken tag i honom och det var med ett skrämt skri som han kastade sig åt sidan.
- Åh, ja! Spring, Rani, spring din dåre! Låt oss se en riktig jakt.
Vad hade han tänkt med? Hur dum var han? Vad var det för underlig kraft som hade övertalat honom om att endast stå stilla och vänta, vad var det för dårskap som kommit över honom i det ögonblicket?
Det hade varit nära, så nära att han endast hade stått och väntat på döden. Men nej, hur skulle han kunna det? Han vågade inte - För rädd för att leva och för rädd för att dö. Ett hopplöst läge, ingenting han kunde göra åt saken. Och brodern hade framkallat känslor som gjort att han nästan hade vågat, att han nästan hade vandrat rakt in i dödens käftar. Men nej, han vägrade. Klamrade sig fast vid paniken och det patetiska livet han hade.
Tassarna halkade på det steniga underlaget, panikslaget hölls blicken fäst på brodern då han desperat försökte ta sig upp på benen igen.
Han vill springa därifrån, långt bort, och aldrig mer se tillbaka.

[Hah! Vilket fegis min lille herre är :'D]

Hjärtat tycktes segna ned som tiden gick i ultrarapid. Den stora vargen seglade genom luften på väg mot en strupe redo att krossas. Väntan på blod som skulle gjutas, njutas och sedan förskjutas.. Men vänta. Taranis undkom säker död i sin broders käftar.
"Men vid Chaibos.." Mumlade Yana till som han satte efter Rani i stora kraftfulla språng. En jakt var det sista han ville. Det hela skulle ha varit snyggt skött. Snabbt och smidigt. Men nej, tydligen skulle de leka byte och rovdjur lite till.
Som den andre föll till marken var Yana ikapp. Med hela världen omkring dem bortglömd ställde sig den väldige vargen över sin bror, vidgade käftar och ögon. Insöp varje muskelryckning vargen gjorde. Giftet nästan droppade ur den ljuses mun, nästan lysande med den säregna doften. Nu skulle bara hans tänder sänkas ned i broderns kött och blanda gift med blod. Eller skulle istället luftstrupen krossas? Vilket som, så kunde det vara död som mötte Taranis. Precis vad siaren ville se. Död, upprättelse. Därmed skulle han vara fri, dom skulle vara fri.
Tänderna dök ned i den randiga pälsen, i jakt på den varma huden.

Ett bett. Tänder som genomborrade hans skinn. Ett skri som verkade komma långt bortifrån.En känsla av att han inte längre befann sig där. Ögon som slöts, tankar som befann sig långt borta.

Han var liten igen. Han var en valp, en lycklig varelse som inte visste hur ond världen kunde vara. Han jagade en fjäril, fascinerades över de färgglada vingarna. Fascinerades över hur den verkade reta honom. Flög framför hans nos, men vek undan precis i tid varje gång han försökte fånga den med tassen eller munnen. Ungefär som att den lekte med honom. Som om den vore hans vän.
Han log, skrattade glatt. Han hade just skaffat sin första vän utanför flocken, och det kändes bra.
"Du och jag ska vara vänner förevigt!" sade han med en bestämd röst, samtidigt som lyckan pirrade i den unga kroppen allt medan han följde fjärilen mellan träden. Såg hur den satte sig på en gren inte långt ovanför hans huvud.
Han lade sig under den, glatt viftandes på svansen och med blicken fäst på den färgglada pricken i den annars mörka skogen.
Men han måste ha slumrat till. För plötsligt var fjärilen borta. Hans vän hade övergivit honom. Och skuggorna verkade krypa närmare, verkade bli gestalter. Vargar med lysande ögon och elaka flin. De skrattade åt honom, skrattade åt den patetiska lilla valpen som trodde att en fjäril var hans vän. De hade alltid skrattat åt honom.
Alltid, alltid...

Ögonen slogs upp och med ens var han tillbaka i verkligheten. Skratten ekade tydligare än någonsin i hans förvirrade huvud och en skarp smärta sköt genom hans kropp.
Han reagerade utan att tänka på det.
Elektriciteten samlades inom honom, och sköt sedan ut från hans kropp, rakt emot brodern. Överlevnads instinkten tog över och samtidigt som blixten lämnade honom vände och vred han på sig som en galning. Han ville bort, ville inte sluta såhär. Tänkte inte sluta såhär.
De hånande rösterna haglade över honom. Käkarna pressades samman. Nej, han skulle inte dö.
"Tyst!" vrålade han samtidigt som han stretade emot Yanas grepp, kämpade för livet.

[Kom på detta rollet :oops: fortsätta? c:]

[Ja, fortsätta! *klappa händer av lycka* 8D /Taranis]

Stöten kom som från ingenstans. Elektriciteten spred sig igenom kroppen och fick Yana att rygga undan samtidigt som den randige knuffade på honom. En bister uppsyn tog över hela den ljuses kropp.
"Rani..." Rösten var förvånansvärt lugn i den hemska situationen. "Broder. Lyssna på mig." Vargen stod halvt kvar över den andre. Bröstkorgen hävdes och sänktes, tungt. Detta var fel. Döda Rani? En våg av ångest sköljde över honom. Dom måste komma på någonting, en plan, vad som helst! Ja, han var vad som kunde liknas vid en soldat. Men att döda sin blodbroder var för mycket begärt. För mycket historia. De borde hålla ihop, slåss mot deras öde de båda var dömda till om Yana lät Taranis leva.
"Vi kan inte sluta så här. Vi är bröder!" En sån äkta sorg kom över honom, en sån skam. Skulle flocken betyda mer än hans bror? Vad hade han tänk med..!
"Rani förlåt mig.." Blicken lös utav ångest som han ärligt såg på randen. Långsamt backade hannen bort från den mindre en bit.

[Ehe O.o]

Han stretade emot, allt för upptagen av att försöka kontrollera panikkänslan för att ens uppfatta vad brodern sade. Det sved, det gjorde ont. Och han var säker, även om att han försökte att motstå det hela, på att han skulle dö. Här.
I natt.
Men han ville inte, och det var som gav honom denna otroliga panik. Även om de i huvudet skrattade så sade hans instinkter åt honom att överleva.
Nej, nej, nej.

Och plötsligt fanns det inte längre något som höll fast honom, och ingenting som smärtade honom på samma sätt. En röst talade, samtidigt som han med panikslagna rörelser och klumpiga steg tog sig upp på benen.
Spring!
Något sade emot hans första instinkt, tvingade honom att stanna kvar på platsen. Den klart blåa blicken såg mot Yana när han sakta vände på huvudet. Borde han lyssna?
"Förlåt mig..."
Munnen öppnades, men inget ljud kom ur den. I huvudet skrek dem, hånade honom, men han kunde höra frustrationen i deras röster över att han inte sprang. Över att han inte längre hade panik, inte längre var skräckslagen. Det var som om ett lugn hade dykt upp från en obestämd plats och lagt sig över honom. För även om stressen låg kvar och gnagde kände han sig ändå...
Lugn.

"Yana..." Rösten dog ut. Vad sade man egentligen? Och Taranis som hade nog svårt att prata i en vanlig situation. Vad var det tänkt att han skulle ha att säga i denna? "Du... Ditt uppdrag." Rösten var nästan befallande, som om han på ett vis krävde att Yana skulle döda honom.

Bakbenen veks helt plötsligt och hannen föll ner i sittande ställning. Energin tycktes helt plötsligt ha tagit slut, han kände sig så orkeslös.
Ja.. Hans uppdrag. Huvudet sänktes så som blicken. Det som hade upptagit hela hans varelse under lång tid. Numoori hade gått obemärkt förbi honom som tankarna om hedersmordet var allt som fick plats i tankeverksamheten. Var det därför han kände sig så trött och.. tom? Åter höjde Yana sitt huvud och såg för en stund på Rani. Utan ett ord. Han hade bestämt sig. Inget blod skulle flyta, åtminstone inte broderns. Hadria skulle komma efter dom, det var ingen fråga om saken. De båda hade nu vanärat flocken med att välja vad som de tyckte var fel väg.
"Nej." Var allt som den ljuse förmådde att säga. Vad fanns där att säga?

[Kort .__.]

Det ensamma ordet ekade genom nattens tryckande tystnad och det var knappt så att Taranis kunde tro det. Nej? Vad menade Yana med det? Tankarna gick trögt, som om de inte tog sig fram genom hans huvud för att hans hjärna hade slutat fungera. Och de klart blåa ögonen hölls fästa på den varg han trott att han var tvungen att fly ifrån i resten av livet.
Nej...
Det skrek i hans huvud, ilskna röster som inte förstod vad som hände. Han kände sig frustrerad på grund av deras frustration som de verkade känna över hela denna situation.
Han skulle ju dö... Du skulle ju dö!
Taranis ville vika sig under dem, precis som vanligt, men han förmådde inte röra sig. När han lade sig att sova för natten var detta inget som han hade väntat sig. Alls. Han stod som fast frusen i marken, drog tunga andetag där han stod, osäker på vad han skulle ta sig till.
Munnen öppnades, stängdes igen. Han visste inte vad han skulle säga. Fanns det något som man egentligen kunde säga i denna situationen? Det var svårt att veta, speciellt för honom som inte var den mest vältalade vargen. Kanske man till och med kunde säga att han var lite smått socialt handikappad. Det var så svårt att prata ibland, det hade det alltid varit. Orden ville inte komma ut, som om de var rädda för omvärlden. Precis som honom.
Huvudet ruskades lätt då han försökte få ordning på tankarna.
"Du..." Han tystnade några ögonblick, funderade. "Varför?" Riktigt säker på vad han sökte svar på var han inte. Men det verkade som det enda vettiga att säga.

Fader, moder, tränare, flockbröder, flocksystrar, ledare. Alla hade de förväntningar. Ingen av de hade nog väntat sig detta, kunnat vänta sig detta. Den plikttrogne ynglingen hade alltid gjort vad som sagts, beordrats, med stolthet. Över vad egentligen? Trodde han egentligen på att han var en soldat - född till att kriga och inget annat. Livet hade endast varit fylld av blod och smärta. Kommen ur blodet, smidd ur smärtan. Det var han. Hananya.
Men som det faktiskt gick in, som han faktiskt insåg vad han höll på att göra, förstod han också att det var fel. Någons ego hade fått sig en törn, eller många egon, och därav var denna varg framför honom dömd. Till döden.
Bakom ögonen började det bränna, strupen kändes trång. Vargen vände halvt bort huvudet. Skämdes över sina plötsliga överväldigande känslor. Han hummade lågt till.
"Rani.. Jag vet inte vad jag ska säga." Tystnaden lade sig åter över den ljuse. En tår tog fart över kinden. Ögonparet vändes åter mot den randige. "Du måste vara försiktigare än någonsin. Du har mitt beskydd, om du låter mig."
Den hårda exteriöen tog åter över, som ett beskydd. Känslor var obekvämt, konstigt. Men han älskade ju sin bror.

Medans tiden verkade stå still runt de två bröderna så lade sig nattens mörker tätare runt dem. Stillheten, spänningarna i luften, allting var så påtagligt och inträngande. Vad skulle man säga? Vad kunde man säga? Ingenting.
Det fanns inga ord.
Utan att först riktigt förstå vad det var som hände, utan att kunna ta till sig orden, så stirrade Taranis på den varg som var hans broder. Rent genetiskt åtminstone. Vad var detta? Försiktighet, beskydd...
"Nej."
Rösten var svag, skakig, osäker, skrämd. De klart blåa ögonen hölls fästa på Yana, rädd för dennes reaktion.
Det var inte så att Taranis inte saknade sin broder, för det gjorde han. Inte heller var det så att han inte ville ha sin broders beskydd, för det ville han. Men det kändes bara så underligt, så fel. Dessa ord skulle inte bli sagda, denna stund skulle inte existera. Det hade de alla sett till för länge sedan.
Det var helt enkelt för bra för att vara sant.
"Nej. Jag... kan inte. Du..."
Blicken började flacka, han visste inte vad han skulle ta sig till. Känslan av panik greppade honom igen, rädslan för allt det som borde vara hans liv. Han var meningslös, han skulle inte beskyddas, han stod och pratade med den som skulle mörda honom, han ville inte minnas allt det. Han ville bort, han ville glömma.
Nej, nej, nej.
"Du får inte. Du får inte komma hit, låta bli att dräpa mig, och sen säga en sådan sak! Det är inte rättvist. Jag har förväntat mig detta hela livet, jag har varit beredd. Kanske jag har varit vettskrämd, panikslagen och rädd för hela världen, men jag har också varit beredd. Jag har accepterat mitt öde, utan att ifrågasätta det. Och du, broder... Du, har ingen rätt att komma och ändra det!"
Andhämtningen blev tung. Det var för mycket känslor som vaknade till liv inom honom, och han visste inte hur han skulle hantera det.

(Woah, detta var gammalt! Vill du köra klart eller ska vi komma på ett avslut?)