[Reserverad till Hermes. Eheh, minns inte riktigt mitt sista inlägg men ska försöka...]

Kaiito kastade en smått fundersam blick på den andre. Fortfarande kunde han inte sätta klon på varför denna varg verkade så bekant. Hermes... Han hade aldrig hört det namnet förut. Aldrig heller sett vargen. Men fortfarande kändes det som om han borde känna denne. Nästan som om han såg lite av sig själv i den andres ögon.
- Säg mig, Hermes... Har vi mötts förut? Du verkar på något underligt vis mycket bekant.
Han log smått mot vargen som satt framför honom.
Den andre hade sagt att han hade växt upp i Numoori men vandrat utanför landet ett tag. Till synes så var han ju nu tillbaka, men det faktumet fick Kaiito att känna att det nästan var omöjligt för honom att ha mött den andre. Att han var aningen yngre var det ingen tvekan om, och mest troligt hade väl denna Hermes varit utanför landets gränser då Kaiito lämnat Leale för att finna sin egen väg.
Huvudet ruskades lätt i ett försök att få bort luggen från ögonen, men den flyttade sig inte. Rörde sig, men föll tillbaka på samma plats som tidigare. Dolde de klart blåa, pupillösa ögonen.

[Okej, kort... Men mindes inte allt sååå ;D Hoppas det duger!]

Blicken drog över honom en gång medan han ställde frågan. Nej, Hermes kände inte igen honom på samma sett som om han faktiskt sett honom innan. Hermes hade bara känt igen honom på något helt under medvetet sett. Inte alls liknande egentligen, men en att han kände igen Kaiito förstås.
"Nej... Eller, jag tror inte det..." sade han med huvudet på sned. Och liksom tog huvudet en aning närmare, som för att se tydligare på denne, men inte kunde han känna igen bättre för det. Så lite fundersamt skakade Hermes på huvudet och slog mjukt till med den stora, lurviga svansen. Det var irriterande på något vis, denna känslan, att han inte visste vem denna var fick honom på något vis att känna sig korkad. Men han var inte korkad.
"Du har alltid levt här? Vart härifrån kommer du?" sade han liksom lite fundersamt och rätade upp sitt huvud, då det legat på sned länge nog för att få hon att kanske se en aning dum ut där han stod och försökta avläsa alla typer av saker han kunde känna igen hos Kaiito.
Kanske kunde han ursprung dock hjälpa Hermes att finna anledningen till, den nu en aning skrämmande igenkännelsen utav Kaiito.

off; otroligt kort , men orkar inte skriva långt när jag skriver om det för tredje gången XD

Någonting sade ungvargen att den andre hade ungefär samma känsla som han själv. Och som Kaiito såg det måste det betyda någonting. Inte kunde väl båda vargar ha samma känsla av ren slump? Det verkade helt enkelt inte rimligt.
Kaiito ryckte lätt på axlarna vid frågan.
- Härifrån, Numoori.
Sade han kort medan den blåa blicken hölls fäst vid den andre. Sedan insåg han att han kanske borde svara lite mer tydligt.
- Mest runt Numoorislätten, antar jag. Vandrade runt med Leale, min mor då, och mina syskon, innan jag beslöt mig för att vandra min egna väg.
Mer hade han egentligen inte att säga, just eftersom att det inte var mer än så. Han hade växt upp med sin mor och sina syskon, totalt omedveten om vem hans far var. Det enda som hade getts åt honom var ett namn, och inte heller var han speciellt brydd. Fadern hade aldrig funnits i hans liv, varför skulle han behöva honom nu?
Varför skulle han ens bry sig?
Kaiito kunde helt enkelt inte se någon anledning till att göra det.
Han var nöjd med sitt liv, ansåg inte att han behövde mer än den familj han hade. Han klarade sig bra utan alla andra som kunde tänkas komma in i hans liv. Dock tvivlade han också på att det fanns andra.

Han lyssnade till det lite svaga svaret på frågan, men bestämde sig för att inte fråga vidare, det skulle ändå kännas onödig, hade den andra velat hade han väl svarat lite tydligare... Väl?
Men snart kom svaret som han väntat. Då den andra nämnde att han hade strövat här med sin mor Leale fryste liksom hela Hermes till. Hans blick blev liksom intensivare på den andra, såg rätt på honom och inte liksom vilade blicken lite mjukt, nej han nästintill stirrade på Kaiito.
"Leale... Leale är din mor?" började han lite smått trevande och osäkert. Blicken låg klistrad fast vid Kaiito, och han kände med ens den smått irriterande känslan ta sig av, lämna honom. Denna yngre varg, denna Kaiito, visade sig alltså vara hans bror? Om de nu talade om samma Leale, men han hade aldrig tidigare alls kommit i kontakt med det namnet, inte kunde det väl finnas två vargar med samma namn och med söner som både liksom tyckten... Känna igen varandra?
Hermes backade och satte sig ned, han såg förvirrat på Kaiito, med tankarna virrande där inne, det brukade vara klart där inne - men han hade verkligen inte förväntat sig att hans mor skulle ha fler söner och döttrar. Antagligen var Damon även far till dem, Damon... Hans namn fick Hermes att både känna en rädsla och sorg, men även en liten saknad som gjorde honom lycklig av namnet.
Hermes skakade av sig tanken på sin far, försökte få den mörka vargen att försvinna ifrån hans tankar, han ville inte veta av honom alls sedan det som Zach hade talat om för honom för så länge sedan. Så han lät tankarna direkt riktas emot Kaiito igen och sänkte blicken en kort sekund innan den for upp igen.
"Leale... Min mor, hon heter också, Leale." sade han tillslut.


off; fel karraktär :$ heh, oj.

De blåa ögonen smalnade av en aning, och det var med en smått misstänksam min som Kaiito granskade den andra vargen. Reaktionen som han fick över sina ord var inte direkt den han hade väntat sig, faktiskt var den helt oväntad.
Han hade ett vasst svar på tungan åt den andre, då han faktiskt blev irriterad över frågan som ställdes. Självklart hette hans mor Leale! Varför skulle han annars säga det?
Men Kaiito hann aldrig uttala sig förrän den andre åter talade. Och då han hörde dennes ord blev de avsmalnade blåa ögonen större, aningen större än vanligt. Inte ett ord kom över hans läppar och det misstänksamma uttrycket hade bytts ut mot ett mer chockat.
- Leale är din mor?
Sade han aningen dumt, inte riktigt medveten om att han frågade den andra exakt samma sak som gjort honom själv irriterad. Men nu hade han just fått reda på samma sak som den andre hade fått, vilket faktiskt kunde förklara lite av det chockade och udda uppträdandet.
Hur kunde Leale vara Hermes mor, då hon var Kaiitos?
Till en början gick det bara inte ihop i Kaiitos huvud, men sedan började han kunna tänka klart och det var med ännu mer chockad min som han såg på den andre.
Kunde det verkligen vara sant?
- Men det betyder ju... Då är vi...
Rösten dog ut,

Det kunde inte stämma på annat vis. En sådan stor slump kunde väl inte ske, bara helt plötsligt? Var det så, helt ärligt, att han och Kaiito, som han endast för ett tag sedan inte hade en aning om ens existerade, var bröder?
I skallen lät det mest bara konstigt. Att han var bror med Kaiito. Det gick inte liksom ihop, det tog stopp där. Helst ville tankarna rusa iväg. Tankar som undrade om han alltså hade fler, yngre syskon. Om Damon även var far till denna kull av valpar, eller om hans mot faktiskt tagit vettet till fånga och lämnat honom efter att han dödat deras dotter. Efter att han dödade Hermes syster.
Men Hermes var alldeles för förbryllad, chockad för att kunna tänka på dessa frågor, han fastnade vid att han hade en bror. En bror som han inte kände till.
"Bröder?" avslutade han Kaiitos mening lite frågande och sökte blicken nedåt till sina tassar. Osäker på vad han skulle säga, hur han skulle göra nu.

off; kooort... lite Idetorka nuu... :/

[Sorry för segt svar, men har jobbat som fan så inte haft tid D;]

Liknande tankar forsade genom Kaiitos huvud.
Var denne verkligen hans bror? Hade han fler syskon som han inte visste om? Vad hände egentligen? Men det var en fråga som han fokuserade mer än allt annat på.
- Damon.
Sade han kort, för det var det enda ordet han egentligen fick ut ur munnen. Sedan insåg han hur dumt det måste låta, hur idiotiskt och korkat det måste se ut när han stod där och glodde dumt och uttalade namnet på en varg som inte ens var närvarande utan något direkt sammanhang. Så han harklade sig lite smått och fortsatte sedan.
- Jag menar... Är han din far också? Damon alltså...
Han kände sig minst lika idiotisk som han måste se ut att vara. Dock var han inte så säker på att Hermes uppmärksammade det hela, just eftersom att den andre nog var i ett liknande stadie som han själv. För chockad för att kunna säga något vettigt.
Han granskade den andre med en förundrad min.
Bröder?
Det kändes aningen overkligt. Varför hade Leale inte sagt något? Hur många fler syskon hade han som han inte visste om?
Var detta bara en dröm?
I vilket fall som helst upplevde han det nu, och det kändes som att världen hade stannat.

Namnet fick Hermes att dra lite i mungiporna och han hade nog egentligen inget riktigt svar på frågan. Även om han inte hade sagt att Damon inte var hans far mer så kändes det ändå liksom fel att säga att de var släkt över huvud taget, men så var det ju.
"Mhmm... Ja, ja så är det." sade han med liksom ett styng av smärta inom sig, både av att det kändes fel att han skulle skämmas av att vara Damons son, men även att han sa att han var Damons son. Men han sa inget om det han bara såg på sin, bror, vilket lät helt fel i hans tankar men det struntade han också i att säga något om.
"Så... Damon är din far? Leale struntade i vad han gjorde emot sin dotter?" klämde Hermes fram, sårat och orolig. Han kunde inte förstå att hans mor hade tagit risken att riskera att han skulle göra detsamma med fler utav sina egna valpar. Han ruskade lite på huvud för att skaka av sig huvudet, allt för att glömma tankarna på hand föräldrar - även om det var ganska omöjligt nu när han stod öga mot öga med en bror som han inte visste fanns över huvud taget, föräldrarna skulle komma på tal hur eller hur, det gick liksom inte att komma ifrån. Men han försökte ändå bryta tankarna lite smått.
"Du har... Syskon?" sade Hermes lågt till slut.

Det misstänksamma blicken gled över Kaiitos ögon då de smalnade en aning och huvudet lades på sned. Han såg granskande på sin hittills okända broder, funderade över dennes ord.
Vad menade han med Leale struntade i vad Damon gjorde mot deras dotter?
- Jag förstår inte... Vilken dotter?
Det slog Kaiito att det måste vara hans syster, att alla av Damon och Leales valpar var hans syskon, inte bara de som kom i samma kull som honom. Utan alla valpar hans föräldrar någonsin hade fått tillsammans. I alla deras ådror flöt samma blod som i hans.
Hermes var ett av dessa syskon. Och det enda Kaiito förmådde sig att göra var att stirra dumt på sin bror.
- Syskon...
Sade han lite tafatt innan han lyckades samla sig igen.
- Eh, jo... Jag har syskon. Fyra stycken faktiskt, tre bröder och en syster. Jag vet dock inte ifall de överlevde Gudarnas raseri, jag har inte sett någon av dem sedan dess. Men jag hoppas att de lever.
Han tystnade, tyckte att det lät patetiskt. Men han var fortfarande inte i det stadiet så att han kunde tänka särskilt klart.
- Och du, har du syskon?

Hermes såg direkt det misstänksamma lägga sig över ögonen på hans... Bror. Han hörde frågan, men lät bli att låtsas om den, han ville inte tala om det, ville inte utsätta Kaiito för att veta. Det skulle kännas fel att han inte sagt något, men även fel att försätta Kaiito i en oro över honom själv eller hans syskon. Kanske hade Damon förändrats? Även om den tanken var svag och vek för honom. I och för sig hade Kaiito inte frågat efter vad som hände, men skulle Hermes berätta om henne skulle det komma följdfrågor, det var bättre att låtsas att han inte hört. Att han inte visste vad hans 'bror' sagt.
Han lyssnade till honom då han upprepade Hermes ord, förståeligt. Det gick inte att smälta hela dethär med okända syskon på bara några minuter. Så Hermes stod och väntade hans svar på frågan som kom kort därpå. Som svar nickade han lite smått, visste inte riktigt vad han skulle säga om det, men alltså hade han själv tre bröder och en syster till. Men tankarna på dem försvann när han fick frågan tillbaka, ganska väntat men ändå hade Hermes inte övervägt vad han skulle svara. Det var så länge sedan han såg dem, de kunde alla vara döda. Men han fick svara som han visste, trots allt visste inte hans lillebror vad som hade hänt med hans heller.
"Jag vet inte... Eller jo. En bror, tre... Eller två nu, systrar." sade han osäkert och drog undan blicken för att klara upp det i skallen, det hade blivit som en dimma där inne.
Men visst var det han, Zach, Esme, och, hans svarta syster. Namnet på henne hade han glömt, och tanken smärtade honom en aning. Men så var det, sedan hade han ju haft sin nu döda syster. Tankarna snurrade där inne och Hermes vände tillbaka blicken, liksom smärtsamt såg han på Kaiito och försökte glömma, ta bort sina tankar igen.

Han blev ignorerad, men Kaiito uppmärksammade det inte ens. Han hade allt för många andra tankar som snurrade i huvudet för att ens kunna ägna en åt att undra över varför han inte fick ett svar på sin fråga. Varför han inte fick veta om systern hade frågade om.
Men det fanns fler, han hörde när Hermes talade. En broder till, och några systrar. Var fanns dem egentligen? Var dem, precis som Hermes, omedveten om honom? Om att de hade yngre syskon, om att Leale hade fått en till kull valpar med Damon? Listan med frågor kunde göras oändligt lång, och ändå kunde han inte komma på något vettigt att säga till vargen framför sig.
Det här var ju helt sinnessjukt.
Med en fortfarande häpen blick i de blåa ögonen stirrade han på sin bror. Hermes. Det måste ha varit därför den andre var så bekant. Som om Kaiitos undervetna hade vetat om deras släktskap hela tiden.
- Så du har inte heller så bra koll på dina... syskon?
Han anade det ironiska i sitt uttalande, med tanke på att de båda hade fler syskon än de visste om. Däremot menade han kullsyskonen, inte dessa omedvetna som de just fått reda på existerad. Mer fortfarande, nog var det lite komiskt också. Han kunde dock inte förmå sig att skratta. Faktumet fortsatte att spelas i hans huvud, om och om igen.
Så Leale och Damon hade ännu fler avkommor...
Hans syskon.