::: IC: NUMOORI :::

Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad

2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle

Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

**Kaiito** Död Spelas av : Emmsa | Död

Tänderna pressades samman i den unges mun och återigen piskade svansen bakom honom. Vad än den andre sade om Damon spelade ingen roll, även om Kaiito till viss del fortfarande trodde på en god fader och ville försvara denne. Men att säga något ont om Leale...
Återigen började marken runt hans tassar att sakta frysa och det var med iskall blick han såg på den andre underifrån luggen.
- Inte ett ont ord om mor.
Sade han med en ilsken röst. Leale var den varg han älskade mer än livet självt, han skulle göra allt för att skydda henne.
Däremot gjorde det som nu kom ur den svartes mun att han kunde konstatera en sak. Hur besviken han än var på sin far var han säker över en sak. Att denne aldrig skulle tala illa om hans mor, för varje ord modern hade nämt om Damon hade varit med kärlek och ömhet. Och han litade på henne.
Damon skulle aldrig skada Leale, det hade hon själv sagt honom.
Denna varelse däremot, som verkade bo inne i Damons kropp... Den var nog av det slaget som saknade både samvete och själ. En sådan som egentligen inte borde få finnas.
Att denne ville skada alla de som Damon verkade hålla kära var ingenting som förvånade Kaiito, det var så ondskans varelser fungerade. Det var sådana handlingar som de njöt av.
- Kalla dig min far, kalla dig vad du vill. En sak är säker. Du kan omöjligt vara min far, för han skulle aldrig någonsin göra mor illa.

**Damon** Spelas av : Mikkis

- Vad är det som får dig att tro, att din far inte skulle göra illa din mor?
Även om han kanske inte var just Damon, han som ägde denna kropp, hade denna mörka gestalt vart med ifrån början, ända sen födseln och han kände denna varg utan till.
Klart som fan han skulle kunna skada Leale. Vilket han redan gjort, allt för många gånger.
- Och jag förstår inte hur du kan skydda hennes rykte, med tanken på vad hon gjorde emot er alla. Ni visste ju inte ens vem eran far va. Hon nämde aldrig Damon, just för att det är jag som är det. Hon skämdes väll?
Han avskydde Leale, hatade henne något dramatiskt. Men likaså alla andra som stod denna svarta varg nära, och nog hade Damon börjat fattat det efter alla dessa år och sökt sig bort.
Lämnat Leale, och nästa steg skulle troligen bli att få lämna flocken, Qu.
Öronen ströks bak emot nacken och raggen hade nu rest sig över hans toviga nacke.
Personlighetsklyvning? Knappast, detta var något helt annat bortom en psykisk störning.
Ingen sjukdom skulle kunna mäta sig med honom.
Noggrant följde blicken den brune, väntade på att han skulle röra sig eller ta ett hastigt steg. Han ville gå till anfall, nu, nu, nu..
- Förresten, vet du kanske vart Leale håller till just nu?

**Kaiito** Död Spelas av : Emmsa | Död

Tvivlet väcktes till liv i den unge hanen när han hörde den mörkes ord. Ja, hur kunde han vara så säker på att det inte detta var Damon egentligen? Hur kunde han veta att hans far aldrig skulle skada hans mor?
Hur kunde han vara säker på saker som rörde en varg han aldrig förut hade mött?
Det var ologiskt.
Tänk om den mörke talade sanning, tänk om det han nu såg var allt som fanns att se. Kanske detta var hans sanna far.
Och han började önska att han fortfarande varit lyckligt ovetande, att han aldrig hade mött denna varg.
Men det var för sent nu, han kunde inte resa bakåt i tiden. Kunde inte gå en annan väg och kunde inte förhindra detta möte. Det skedde, här och nu. Och det enda Kaiito kunde göra var att uppleva det, och sedan leva med minnet resten av sitt liv.
Men en sak var han säker på.
Han gillade inte det som den andre sade om hans mor.
- Säg vad du vill!
Nästan skrek han åt den mörka vargen samtidigt som han i all hast tog ett steg närmare. Han hade ingen tanke på att det han hade framför sig var en ond varelse, en varelse som sade sig ha dödat en av hans okända systrar. Och att han själv mest troligt skulle kunna bli ett offer.
- Jag önskar att jag aldrig hade mött dig! Du har aldrig varit min far, och inte heller kommer du någonsin att bli det!
Återigen hade ögonen fått den där brännande känslan. Det var med en glansig och förtvivlad blick som han såg på den mörke underifrån luggen. Kanske han var känslosam, men han hade all rätt att vara det. För Kaiito hade alltid undrat över fadern. Inte planerat att söka upp honom, men undrat och hoppats. Och hans förhoppningar hade just gått i kras.

**Damon** Spelas av : Mikkis

Äntligen hade lite reaktion våga stiga sig ifrån den andra vargen, det hade han väntat på, länge.
- Vad jag vill, eller vad du vill?
Hans pupill blev genast mycket smalare då steget togs emot honom. Ännu en sak han hade inväntat med spänning.
Nej det spelade ingen roll längre. Han sket totalt i vem denna varg va, Kaiito skulle få lära sig respektera hans fader. Respektera den mörka gestalten, respektera dess krafter. Och det var här och nu.
Han lämnade ingen varning, inget hotfullt läte eller nått. Det enda han gjorde var att ta ett stort, snabbt kliv fram emot den yngre och börja hugga emot honom.
Han va både större och starkare, han hade vart med i matchen längre än denna unga varg. Hans chanser var så mycket större. Skulle den bruna backa?
- Hah, och du tror att ord kan ändra fakta?
Sade han med en kylig stämma och med ett brett flin på plats.
Man kunde nästan se rakt igenom honom. Se vad för slags psykfall han egentligen va, helt rubbad och bortom kontroll.
Det fanns bara en sak dold i hans tankar, och det var; döda.

**Kaiito** Död Spelas av : Emmsa | Död

Det var med en försräckt min som Kaiito hoppade bakåt. Han kände nästan hur den andres käftar slog igen runt hans nos, hans hals, över hela kroppen, trots att denne inte ens hade träffat.
Vad var detta? Skulle han slåss mot sin egen far?
Han hade aldrig slagits förut. Förutom då han lekte med sina syskon i en mycket yngre ålder, men det kunde knappast räknas. Så vad var nu detta? Ett test? Kanske fadern ville se vad han gick för. Eller så var det endast en sjuk lek, faderns blodtörstiga sinne som längtade efter hans död.
Och sedan hörde han orden, orden som skar in i både kropp och själ. Och nu insåg han, kunde erkänna det för sig själv - Han hade hoppats. Hoppats på en far som skulle bry sig, en far som skulle älska honom och säga att han ångrade allt som han utsatt den unge Kaiito för. Men det hade inte varit mer än önsketänkande, och att veta om det sved mer än allt annat.
- Far...
Sade han, men fler ord fick han inte fram.
Vad sade man egentligen? Det fanns inte ens något rimligt. Han kunde väl uttala sig bäst han ville, Damon skulle inte lyssna. Det visste han utan att ens behöva fråga.
Så detta var vargen han kom ifrån...
En tår rann sakta nedför hans kind och när den lämnade hans päls och föll mot marken frös den. Det var en iskristall som träffade marken.
Så detta var den varg han hade drömt om och hoppats på...
Så idiotiskt av honom.

**Damon** Spelas av : Mikkis

Han hade dragit sig undan, och ifrån hans egna sida var det enbart bara ett misslyckande. Ett misslyckande som han snart skulle rätta till.
Huvudet drogs tillbaka då han hörde den yngres röst. Ynkrygg, svag, patetisk.
Ögonen smalnade av igen då han kisade med blicken då tåren föll, hur den hade förvandlats till is. Nästan kristall liknande. Liksom Damon själv, verkade denne ha liknande krafter.
Intressant.
Trots att den yngre faktiskt va hans son, stod framför honom och fällde en tår, nästan bad honom sluta utan att använda ord. Brydde han sig inte. Ingenting skar inom honom, inte en enda röst bad honom att längre sluta.
Det hade vart tyst alldeles för länge nu, ingenting hände heller.
Det breda flinet som nu beträdde hans ansikte fick det att gnissla, tack vare att han va så spänd. Stel.
Likt vanligt, slog han hårt med tassarna i marken.
Först hände ingenting, men när han slutligen tog steget tillbaka började marken att vibrera, innan marken snabbt splittrades och istappar växte onaturligt snabbt. Vissa till flera meters höjd.
Detta var en attack han gillade. Mest för att han ville se sina offer spetsade. Döda.Men samtidigt kunde det va roande att bara skrämma dom lite oskyldigt.
Det breda tassarna placerades på den kalla isen, ett isblock som ledde upp på en högre, inte allt för spetsig istapp. Den röda blicken sökte deseprat efter Kaiito, och när han slutligen fann den unga hanen skrattade han ännu en gång, och nu tycktes det faktiskt eka bland istapparna.
- Vågar du inte slåss tillbaka, Kaiito?

**Kaiito** Död Spelas av : Emmsa | Död

När nästa attack kom undvek Kaiito även denna, dock inte lika smidigt. Två av istapparna som växte upp från marken rispade hans sida med sina vassa spetsar, och Kaiito insåg att de var skapade för att genomborra vem som än råkades stå i deras väg. En dödlig attack.
Han kunde skatta sig lycklig som klarade sig undan utan några större skador, även som rivsåren på hans revben värkte och blodet sakta rann nedför hans sida.
Den pupillösa blicken vändes mot fadern och det var samma förtvivlade ögon som såg på den mörke.
Öronen vreds aningen framåt, men lade sig sedan platt mot nacken igen. Han var inte arg, endast sorgsen. Och faderns ord gjorde ont.
Ifall han vågade? Jo, nog skulle han våga... Det var inte det. Han fann helt enkelt ingen anledning till att kasta sig in i en strid med en så mycket erfarnare varg, när han dessutom visste att det skulle bli hans död ifall han gjorde ett enda felsteg. Men egentligen var det bara två ursäkter, två undanflykter som han tänkte för sig själv för att dölja sanningen.
Han ville inte slåss emot sin egen far.
- Det handlar inte om mod, det handlar om visdom.
Gav Kaiito som svar med en svag röst.
Aldrig hade han anat att mötet med hans far skulle såra honom så mycket som det gjorde.

**Damon** Spelas av : Mikkis

- Visdom säger du?
Han flinade fortfarande kyligt då han talade. Visdom.. Alla dessa vargar som talade om visdom men ändå begick misstag. Visdom var överskattat.
- Men ändå kom du hit med din visdom, men för vadå Kaiito?
Fortfarande stirrade han ner emot den bruna vargen utan att lämna han ur sikte.
Han skulle inte låta sin avkomma slippa det där, han ville se dom alla plågas så att han kunde få njuta utav det.
Andras smärta och sorg var det som drev honom framåt hela tiden. Men samtidigt gillade han inte när dom inte slogs tillbaka. Då blev allt så stilla, tråkigt. Slaget skulle bli alldeles för lätt.
Den mörka vargen skaka på huvudet innan han vände sig om helt och hållet, stirrade ut över träsket.
Träsket.. Ett avskyvärt område, ett område med hemska minnen. Men det var ändå här han hade träffat Leale första gången. Hon hade velat gå på jakt, medan han själv bara suttit och glott, stött bort henne. Han hade alltid vart likadan.
Blicken drogs tillbaka emot Kaiito igen, och hans blick var densamma som förr. Mörkblåa, likt natthimlen. Men han sade inget, rörde sig knappt heller för den delen.
Han hade inga minnen ifrån deras möte, allt som hänt. Men han va inte längre chockad över det, det hade hänt allt för ofta och han kunde bara gissa sig fram till vad som just hade hänt.

**Kaiito** Död Spelas av : Emmsa | Död

Han svarade inte, hade ingenting att säga. För sanningen var att den rödögdes ord rörde om i hans huvud, gjorde honom osäker.
Vad gjorde han egentligen här?
Han hade varit på vandring, ja. Han hade mött sin far. Men varför hade han inte bara vänt honom ryggen, gått sin väg? Han visste inte, kunde inte finna någon anledning. Kanske för att denna varg var hans far, kanske för att han var nyfiken eller hoppades. Men det kändes inte som att det var sanningen, endast tomma gissningar.
Och så när den andre vände sig om slog han ned blicken i marken.
Ja, vad gjorde han här?
Ju mer han tänkte på det desto mer likgiltig blev han. Det fanns ingen anledning, han hade ingenting att hämta från denna varg, det hade han insett nu. Damon var bara Damon, inget mer. En gestalt, en skugga... Och aldrig förut hade han ägnat sin tid åt att jaga skuggor.
När Kaiito åter vände blicken mot sin far hade denne åter vänt huvudet emot honom, och de blåa ögonen var tillbaka.
Ungvargens likgiltiga blick ändrades inte.
- Jag önskar att jag aldrig hade mött dig, Damon.
Sade han. Rösten var lika uttrycklös som blicken, som om han inte brydde sig ett enda dugg.
Och det var det han hade bestämt sig för.
Damon var inte längre hans far.
Han hade ingen far.

**Damon** Spelas av : Mikkis

Han rörde inte en enda muskel, det var liksom som om han nästan slutade andas för några sekunder.
Orden sades med mening. Kaiito önskade att dom aldrig hade träffats. Damon önskade samma sak, även om det verkade ta emot att erkänna det för sig själv, men han hade flera olika orsaker till att hålla sig undan.
Han blev bara värre och värre för varje dag som passerade och han orkade inte längre hålla emot. Kanske var detta hans riktiga jag ändå och hela hans liv hade bara vart en fas han gått igenom?
Öronen drogs bak emot nacken och han sänkte ena tassen igen, gick långsamt ner längst den kalla, hala isen han skapat.
- Glöm mig då bara.
Det breda huvudet vreds tillbaka mot Kaiitos håll då han sade orden och snart stod han återigen på marken, mitt i träsket.
Som vanligt ville han bara köra bort alla, bli av med dom, men det fanns någonting annat nu också. En helt ny känsla, nyfikenhet; hur skulle det kännas att slita denna varg i ett "normalt" tillstånd?
Den mörka vargen morrade dovt, blottade svagt tänderna och ruskade slutligen på huvudet.
Normalt... Knappast, han var långt ifrån sitt normala tillstånd. Detta var endast en lek som den mörka gestalten inom honom hade satt igång.
- Och ge dig av.

**Kaiito** Död Spelas av : Emmsa | Död

Kaiito såg på vargen, den han hade drömt om och hoppats på. Och han kände hur en del av hoppet han alltid burit inom sig hade dött. Den var borta, fanns inte mer. Och efter sig lämnade den ett stort, obehagligt ärr i hans inre. I hans själ.
De pupillösa ögonen granskade fadern. Denne verkade instabil. Patetisk.
- Jag kan inte förstå hur mor någonsin kunde älska en sådan som dig.
En tanke som uttalades högt.
Hur hade Leale kunnat älska detta monster? Hur hade hon ens kunnat tåla att vara i hans närhet? Det var oförståeligt, och även om Kaiito litade på modern kunede han inte låta bli att ifrågasätta hennes omdöme.
Och ja, han önskade innerligt att detta möte aldrig hade ägt rum. Men nu hade det gjort det. Och med likgiltighet tänkte han tillbaka på det.
Det hade åtminstone fått honom att inse en sak.
Han vände ryggen åt Damon, tog några steg. Stannade sedan och såg tillbaka över axeln.
- Du är inte längre min far. Adjö.
Ja, det var det han hade förstått nu. Att han inte hade någon far. Han var hellre utan än förknippades med det monstret han hade mött.
Sedan såg han åter bort, tog ett smidigt skutt upp i luften och förvandlades till en örn.
Där tassarna rört marken lämnade han efter sig små fläckar av is.

**Damon** Spelas av : Mikkis

Han hade aldrig vart någon bra förebild för någon, inte ens Leale.
Men hon hade vägrat lämna honom, vägrat ge upp. Kanske skulle den dumma tiken förstå nu att allt hade vart ett misstag.
Deras unga dagar och deras egna minnen, det betydde inget längre. Han var inte den han försökte bli. Som femtonåring hade han försökt allt, alltid ställa upp, vart så noggran på att lyssna. Han brukade även kolla på andras läppar då det talade för att inte missa orden.
Nu.. Nu kunde han inte ens höra orden längre, inte förstå.
Det hade äntligen fått honom att inse.

Öronen drogs bak emot nacken i samma stund som Kaiito bytte skepnad och försvann genom luften. Likt sin mor kunde han ta ett annat djurs skepnad. Men likt honom själv bar denna varg, Kaiito, på något mycket kallt. En kyla som säkerligen skulle ta över honom.
Huvudet sänktes mot marken och den mörka blicken sökte sig längre in mot träsket.
Det här var fel väg. Han skulle inte sluta på ett sådant patetiskt sätt. Nej.
Han skulle göra motsatsen till vad alla andra gjorde. Han skulle söka sig tillbaka dit han kom från. Bergen. Allt det gamla skulle han lägga bakom sig och gå upp till bergen, sen söka sig ner och gå igenom livet en gång till.
- Vi kommer att ses igen.
Sade han tyst, mest för sig själv. Ett löfte som han inte ville skulle bli hört, först det verkligen inträffade.

**Kaiito** Död Spelas av : Emmsa | Död

AVSLUTAT ;D

**Sponsored content**

» Once again I'm here, forts.
» My inner power(forts...) [P]
» Kumogiri Rin [P] forts.
» Like brothers forts.
» A new place (forts.)

::: IC: NUMOORI :::

Acheratiskogen

It's almost over, and here we are - forts.

::: IC: NUMOORI :::

Acheratiskogen