Fortsättning på https://numoori.swedishforum.net/t1677-once-again-i-m-here-angelus.

[Reserverad för Zodiac, sedan Murder.]

De hade nått gränsen och utan att tveka klev Angelus rakt över den. Skogen hade sakta förändrats, och nu låg det silverfärgade bakom honom. Ett mörker verkade nästan ligga i luften här, trots att det var natt så verkade det skummare än vanligt. Känslan var annorlunda jämfört med Silverpile. Och han skuggor verkade leva upp en aning, som om de kände lycka över att få återkomma till Itrozo. Hemmet.
Tystnaden som hade lagt sig mellan dem bröts när vrenen talade med den djupa och stadiga stämman.
- Välkommen till Rosenskogen.
Han visste inte ifall han borde varna Zodiac för rosorna eller reptilerna, men han valde att inte göra det. Han hade fått intrycket av att denne verkade tro att han kunde klara sig själv, och därmed tänkte Angelus inte vara den som kom med goda råd. Och han undrade hur denna relationen egentligen såg ut. De var två motsatser, solljus och skuggor. Det var inte lika alls, och tanken på att Zodiac eventuellt skulle bli en del av Treontha lockande inte. I såna fall var Angelus tvungen att acceptera honom som en del av flocken. Fråga var ifall det skulle locka fram en vänskap mellan dem, eller ifall det skulle locka fram något annat?
- Murder borde inte vara långt borta, ifall jag känner henne rätt.
Halsen böjdes bakåt och ett tjut lämnade strupe medan han fortsatte vandra. Behövde inte se, hade skuggorna som för några ögonblick kunde styra hans steg. Och nu kallade han, ropade på sin ledarinna att komma honom till mötes. Han hoppades att hon hörde och var villig att göra det han bad om.
Själv ville han inte direkt bli av med den gyllene hanen, men samtalsämnena började ta slut så det skulle vara fint med ett nytillskott till det hela.

[Okej, ehm... Nu får väl Murder joina när hon vill, hihi ^^]

Zodiac fortsätter följa med vrenen. De närmare sig rosenskogen för varje steg som tas. Rosornas röster ekar i huvudet på den gyllene. Ena örat vinklas bakåt. Rosorna kallar på honom. Han har alltid haft en god tass med rosor. De är hans bundsförvanter. Öronen klipper till på hans huvud och han kliver över gränsen till rosenskogen. Rosorna nästan böjer sig för honom. Men inte ifrån honom som för att bana väg. Utan mot honom för att kunna stryka sig mot honom. Mot hans sidor. Mot hans ben. I hans huvud ekar nöjda viskningar. Vissa av rosornas taggar river i pälsen och rispar skinnet lite här och där. Endast ytligt men det gör ingenting i alla fall. Hela livet har Zodiac utsats för rosornas gift. Han är immun mot det. Det är en del av honom. Vrenen där emot verkar lätt manövrera sig förbi rosorna utan att nudda vid dem.

Zodiac kan inte släppa känslan av vrenens ogillande. Att denne inte vill ha honom i sin närhet. Det är ömsesidigt såklart. Men Zodiac har förändats på många sätt och det stör honom faktiskt att andra ogillar honom trots att han inte gjort något mot dem som kan ha lockat fram detta ogillande. Men eftersom han själv inte är så vidare glad i andra hanar så är det kanske inte så konstig att andra hanar ogillar honom. Men det stör honom ändå då han inte gjort något för att förtjäna detta ogillande. Han ruskar lätt på huvudet och spetsar sedan öronen och ser på vrenen när denne talar. Han ser sedan mer vaksamt på Angelus när denne utstötet ett tjut i natten.

Hon hade hört kallelsen, och från första stund hade hon endast stått orörd. Hon ville inte gå, ville inte veta av vem han hade med sig. För nog kunde hon skilja på det olika sångerna, det var inget oroligt som om Angelus behövde hjälp. Han hade någon med sig.
Men Murder skiljde sig från övriga ledare i landet, hon öppnade inte upp för utomstående och släppte in dom i hennes familj. Angelus hade vart ett undantag, för Medusas skull och det var inget hon hade ångrat.
Den vita tiken suckade tyst för sig själv men vände sig sen om, hennes tassar satte av i språng då hon tog sig genom skogen, men hon valde att sakta ner och gå fram den sista biten. Öronen sjönk bakåt och den gula blicken skymtade de två gestalterna bakom buskarna. Hon hade sett vem den andra var nu, det var Zodiac. Född som hennes bror, men några band hade dom inte mellan varandra och deras relation hade aldrig utvecklats. Men nu hade han sökt sig hit igen.
Stäppvargen höjde huvudet och gick sen ut mellan buskarna så att hon nu kunde se de båda något bättre. Hon gav Angelus en hastig blick och nickade svagt mot hans håll, men slutligen la sig blicken på den andra stäppvargen framför henne. Hon skulle inte säga något, inte heller röra en enda min för att avslöja sina känslor över att se honom här igen. Hon skulle behålla sin stela mask, tills att han började prata.

En smått bister min sökte sig fram över ansiktet då Angelus skuggor talade om att de fick möte. Murder hade kommit. Och minen lockades inte fram för att han var missnöjd med att se henne, snarare för att han inte visste ifall detta var ett möte hon ville vara med om eller inte. Men vad annat kunde han egentligen göra? Den gyllene hade bett om att få träffa sin syster, Angelus tänkte inte vara den som stod ivägen.
- Du har besök av en påstådd broder till dig.
Sade han kort åt Murder efter att han kort hade nickat emot henne som en hälsning. Och i ett stund av stilla undran kunde han inte låta bli att fråga sig vad som skulle ske under detta möte eller vart detta skulle leda.
Han hade stannat på ett ställe, men flyttade sig nu ljudlöst en bit så att han stod nästan lika långt ifrån dem båda. Blicken gled sedan från den ena till den andra. Mest fokus höll på den vita ledarinnan, han ville till viss del veta vad som rörde sig i hennes huvud, endast för att veta var han stod i hela denna situationen. Skulle han gå? Skulle han stanna? Det var svårt att avläsa något i det släta, vita ansiktet.
Men han valde att låta tassarna vara stilla en stund till. Skulle han bli tillsagt skulle han lyda, annars skulle han nog gå efter en liten stund. Men han ville avvakta lite, endast för att vara på den säkra sidan.

Han följer tyst efter Angelus. Känner sig spänd och vaktar var han sätter tassarna. Mest för att fokusera tankarna. Han vet inte vad han vill egentligen. Eller så gör han det. Det är bara så mycket som rör sig i hans huvud. Öronen klipper till på huvudet och han höjer blicken när rosorna viskar om att hon är på väg. Han håller huvudet strax ovanför manken. Inte för högt. Svansen hålls som alltid böjd i en båge bakom honom. Den långa pälsen på svansen trasslas in sig i rosornas taggar. Men dras mjukt förbi när han går.

Han står stilla och ser på när den vita tiken vandrar fram. Vrenen talar men Zodiac ignorerar hans ord. Håller blicken fäst på systern. Han nickar lätt till hälsning.
"bonum vesperum". Säger han. Han talar inte mycket latin. Men vissa ord och meningar känner han till. Men talar det inte flytande då han inte fick chansen att växa upp i Treontha. Den vassa gula blicken sveper lätt åt vrenens håll när denne rör på sig. Sedan ser han på Murder igen. Vinden smeker mjukt hans gyllene päls som fortfarande glöder mjukt. Något dämpat efter att vrenen bett honom.

Han väntar sig ingenting. Vill ha svar. Men vet inte på vilka frågor. Är blod av betydelse? Han har varit ensam så länge. Det är mycket han inte känner till. Men han vill ta reda på så mycket som möjligt. Hon hade fått honom att minnas vad han saknade i sitt liv. Men skulle hon acceptera honom?

[Han säger god afton/god kväll]

Det var spänt mellan dem tre, och hon såg smått mot Angelus håll då han hade talat. Påstådd broder. Zodiac var hennes bror, till hundra procent, i alla fall om man räknade i blodband. Men dom saknade all relation så som ett syskonpar faktiskt skulle ha. Och hon hade svårt att lägga sin tillit på andra, även om hon visste att det skulle vara nödvändigt.
- Bonum vesperum.
Besvarade hon den gyllene vargen lite lätt. Han liknande deras far, väldigt mycket. Hon själv hade ärvt mer utav deras mor.
Den vita tiken blickade tillbaka mot vrenen.
- Du får stanna om du vill..
Sade hon med ett svagt leende. Hon litade på Angelus, och det var nästan inte klokt. Trots allt hade dom inte stått på samma sida allt för länge, men ändå fanns där något hon inte kunde förklara. Det var helt enkelt menat. Gudarna hade sänt honom till dem.
Uppmärksamheten lades återigen på hannen och hon vek bak ena örat.
- Du har mött våran beta ser jag...
Hon kunde inte låta bli att flina lite smått, men det var absolut inte elakt eller kyligt menat, och skulle Zodiac va som hon själv, så förstod även han att hon inte hade menat något illa med det.
Hon behövde inte ställa frågan. Hon visste redan varför han va här. Sist de hade träffats hade hon bett honom söka upp henne senare, och egentligen hade hon inte räknat med att vara vid liv i dagsläget. Men nu var det så. Och han var tillbaka. Här.
- Jag vet varför du är här Zodiac.
Började hon lugnt och det gyllene ögonen började svagt att glöda. Hon hade inte behövt tänka igenom sitt svar, eller ens funderat på vad som skulle göras. Hon var den som fattade beslut då stunden kom, hon valde det första som dök upp i hennes huvud. Många skulle kanske tycka att det va dumdristigt och oacceptabelt. Men planer och prov var inget för henne. Endast stunden kunde avgöra.
Tvekade hon skulle det bli nej. För varför ska man egentligen fundera över något om man en gång tvekat? Den negativa tanken skulle alltid finnas kvar för att slå en.
Ögonen slöts för en sekund och tiken drog ett djupt andetag.
- Vi ska tillbaka till Stäppen, där sista slaget höll. Du vet att vi har en lång vandring framför oss, men jag är villig att låta dig följa med. Det är hos oss du hör hemma, med mig. Om inte du kan finna dig själv, hur skulle jag då kunna finna mig?
Hon såg på sin bror och det allvarliga uttrycket hon nästan alltid bar hade mjuknat och istället förvandlas till ett varmt välkomnande ansikte.
- Men jag vill inte se några problem, vi alla måste lära oss att respektera varandra. För en dag kommer vi alla stå tillsammans och slåss mot samma fiender. Vi slåss aldrig själva, utan har alltid någon vid våran sida. Glöm inte det.
Hon talade till dem båda. Visst hade hon märkt att flocken blivit obalanserad då nya medlemmar togs in, och hon var tvungen att påminna dem om vilka det egentligen var. Vad dom stod för. Och nog hade hon lagt märket till spänningen mellan dem båda, det avslöjades deras blickar som dom hade gett.
- Lärdom är det starkaste vi kan få, och lärdom kan vi endast få från andra.
Hon log svagt igen, orden fick henne att se sin egna far. Den första från Treontha som hade vågat ta tag i förändringarna. Nu var det hennes tur.
- Treontha kan bli starkare, vi kan ta oss högt. Men det första steget upp är respekt och tillit, det är även något jag måste lära mig.

Direkt hon sade att han fick stannade satte han sig ned, besluten om att höra vad hon hade att säga åt Zodiac. Visst var han väl medveten om att han inte hade med det att göra, med tanke på att de faktiskt var syskon och han var av en helt annan ras. Men sedan var han ju också beta i Treontha, och ifall det hade med flocken att göra hade han ändå en viss rätt att lägga sig i.
Det var med spänning som vrenen under tystnad lyssnade till det som sades av hans ledarinna. Och han höll med om mycket. Lärdom var viktigt, Treontha behövde bli starkare, vandringen till stäppen skulle bli en prövning men de var aldrig ensamma, slogs aldrig ensamma. Men fortfarande vinklades öronen aningen åt sidan och en smått missnöjd min gled över hans ansikte, nästan omöjlig att uppfatta. Han tvivlade inte på Murders beslut, men han kunde inte låta bli att undra om det var för flockens bästa hon släppte in denna utomstående hane, eller om det var för hennes eget? På något sätt kändes det för vrenen fel, och det var inte för att han ogillade den gyllene hanen. Det var något annat som inte kändes bra i dennes närvaro.
Men han valde att inget säga om det, eftersom att det trots allt var Murders beslut. Men ett vaksamt öga skulle hållas över den gyllene, utifall att.
Huvudet ruskades lätt.
- Jag tror att jag ska avvika, även om min närvaro är tillåten. Men vissa saker ska helt enkelt hållas mellan vissa vargar. Jag anser inte att jag har rätt att lägga mig i de saker som ni kan komma att diskutera.
Svansen svepte bakom honom och den var med stolta steg som han vandrade emot Murder för att påbörja sin vandrnig tillbaka in mot reviret. Kanske han inte hade saker att göra, men det kändes inte som att han ville höra resten. Ifall Zodiac gick med i Treontha elller inte skulle han ändå märka förr elller senare.
- Feliciter.
Sade han just innan han passerade henne. En lyckönskning som kanske inte behövdes. Men något var han tvungen att säga, och trots allt var inte orden helt felplacerade.
Och med det vandrade han stillsamt bort från platsen in i rosenskogens hjärta.

[Så, nu har Angelus dragit iväg för att tjura, haha ;D]

Du har mött våran beta ser jag... Zodiac flinar lite lätt och nickar. Jo, nog har han mött betan alltid. Men vrenen verkade från första stund ha fattat ett visst ogillande för honom. Det Zodiac stör sig på är att han faktiskt inte gjort något för att vrenen ska tycka illa om honom. Förutom att glöda lite lätt av solenergi då. Men det är en del av honom. Glöden får hans gyllene päls att liknas vid smält guld. Öronen klipper till på hans huvud. Han har uppmärksamheten riktad mot Murderotic. Lyssnar till hennes ord.

De ska tillbaka till stäppen? Och hon är villig att låta honom följa med. Han känner glädje inom sig. Men utåt sätt visas inget direkt. Bara uppmärksamhet och att han verkligen lyssnar på henne. Visar sig intresserad av vad hon har att säga. Han nickar kort.
"Jag är här för att jag vill följa dig, syster. Jag vill hitta hem. Med ditt medgivande vill jag stanna med er. Tillföra vad jag har att ge. Ge dig min lojalitet". Han sänker lätt huvudet lätt. Som en lätt bugning eller något. Hur man vill ta det. Han vill i alla fall att Murder ska tro honom. För han menar vad han säger.

Han vet inte vad vrenen har emot honom. Men kanske är de båda två lika stolta varelser. Lika tjurskalliga med? Han får reda ut det där med vrenen senare. Han vill inte ogilla någon i Treontha. Heller inte ha några ovänner i flocken. Men nu står han inför sin syster. Murderotic. Ledarinnan av Treontha. Deras fars efterträdare. Han vill följa henne.

Öronen vinklas bakåt då hon lyssnar till vrenen. Endast ett svagt flin besvarar hans ord och blicken faller tillbaka på stäppvargen.
- Du får en tid att bevisa det för oss, Zodiac.
Sade hon slutligen kort. Murder hade kört bort vargar från sin flock förut, och nekat ett flertal till att ens träda in i deras revir. Hon menade vad hon sade, och hennes ord blev till lag. Hon verkade på något sätt hårdare än övriga ledare i landet, och inte alls lika slapp vid regler. Även om dom knappt hade några.
- Tro inte fel om Angelus, du kan lära dig mycket av honom. Men heller får vi ju inte glömma, att han trots allt faktiskt är en vren.
Hon flinade kort igen, men hade sen inget mer att säga. Därför vände hon sig om och började styra stegen tillbaka in mot skogen.

[Om Zodiac inte har något mer att säga kan vi ta och avsluta :3]