Han rör sig i dessa marker ännu en gång. Senast han var här hade han mött på henne. Den varg han har blodsband till. Murderotic, hans syster. Den gyllene hanen rör sig mer lugna och tysta steg. Han är inte den som klampar fram. Den långa yviga svansen hålls höjd i en båge bakom honom. För att den inte ska släpa i marken. Öronen står spetsade på huvudet. Den vassa gula blicken söker sig runt området omkring honom. Det verkar så tyst och öde. Så lugnt och mystiskt.

Hanen ruskar på huvudet. Det har varit så mycket som han har funderat på på sistone. Han har mött en tik han bryr sig om väldigt mycket. Men han är inte säker på vad han vill. Han vill vara med henne men ändå vill han inte binda sig... Det är svårt att förklara och det stör honom väldigt. Han trodde sig först vilja finna sitt liv. Finna vem han är. Komma hem. Men sen mötte han Wind. Och hon skulle aldrig kunna lämna sin flock. Och han vill inte tvinga henne till det heller. Men han vet inte om han själv skulle kunna bli en del av det.

Han fnyser skarpt och morrar dovt åt skuggorna. Solen har just börjat försvinna bakom horisonten och vargens gyllene päls börjar återfå sin vanliga gyllene glans som den alltid antar om natten. Solenergin han byggt upp på sistone har nästan fyllt hans reserver och han känner sig stark igen. Inte helt återställd. Det hugger fortfarande till då och då i skuldran. Där finns fortfarande ett nästan läkt sår där. Det kommer bli ett ärr. Helt klart.

Han fortsätter framåt med lugna steg. Andas in den svala kvällsluften. Han stannar upp en stund för att gäspa och sträcka på kroppen. Sedan ruskar han på hela sig och ser sig sedan omkring. Vart ska ha gå?

[PAX TILL ANGELUS]

På väg tillbaka från Numoorislätten, till hans hem och hans plikt. Itrozo, Rosenskogen, Treontha. De väntade på honom, han visste om det. Och det gjorde honom varm inombords. Han hade aldrig trott att han skulle finna en plats som den, ett ställe som han kunde kalla hem. För det var verkligen vad det var. Där fanns hans flock, hans livsuppgift, hans älskade och mycket snart även de små som skulle komma att kalla honom för far.
Han hade lämnat dem av en enda anledning, och det var för att ängeln hade viskat i hans öra. Bett honom göra denna resa, talat om att det fanns saker han behövde se och personer han behövde möta. Och mycket riktigt, precis som alltid hade ängeln haft rätt. Han hade fått uppleva en del ytterst intressanta möten. Och kanske de inte alla hade varit så givande, men ifall ängeln sade åt honom att vandra åt ett håll gjorde han det. Han litade blint på Cademion Axos då denne hade hjälpt honom de gånger han hade behövt det, och även gånger då han själv inte ens vetat om att han behövde hjälp. Det var verkligen en gåva från Gudarna som han uppskattade.
Men på senare tiden verkade det som att han hade stigit i deras ögon, den lilla varelsen han var i jämförelse med de högre makterna. De hade gett honom så mycket gott, mycket mer än han hade kunnat önska sig. Det var verkligen makalöst. Han hade verkligen valt rätt väg i livet.

Medan han vandrade förvandlades den glödande skymningen sakta till natt. Månen började träda fram och mörkret smög sig över världen. Natten kom obemärkt, ändå verkade den komma allt för fort. Det var förundrans värt hur snabbt naturen kunde byta skepnad utan att man märkte det.
Den gråvita vrenen fortsatte sin vandring, var inte trött och hade inte tid att vila. Med stadiga steg rörde sig den långbenta, resliga varelsen framåt genom det silverglittrande området. Det var en vacker syn, en syn han kände mycket väl. Silverpile var ett område som han ofta sökte sig till, för att stilla sina sinnen och öva på sina krafter. De krävde ingen fysisk styrka i jämförelse med den psykiska utmattningen han ibland kunde känna. Det var underligt hur mycket det egentligen kunde kräva av honom.
Skuggor svepte oberört runt hans tassar där han vandrade, ovanligt tysta. Även de verkade njuta av omgivning. Och medan han strosade där i tystnad så smög sig en doft in i hans nos, inte direkt oväntat. Han visste att han inte var den enda som uppskattade skönheten i Silverpile.

Han kanske inte riktigt ser ut att passa in där. Med sin gyllene päls som i glöden kan liknas vid smält guld. Och omgivningen som glittrar av silver. Han är en färgklick i bilden. Han fortsätter vandra framåt med lugna ljudlösa steg. Så ljudlösa han kan åstadkomma i alla fall. Han har alltid haft ett lätt steg. Hans rena stäppvargsblod har alltid gjort honom lätt på tassen.

Han stannar upp igen. Rosor växer alltid upp i hans steg. Och cirka en meter bakom honom förasvinner de ner i jorden igen. Som om de aldrig funnits där alls. Rosorna är alltid med honom. I och med att hans krafter växer så verkar rosorna få mer liv. Han kan styra dem alla. Men de vita och de blodröda är hans favoriter. Och han kan göra den tagglösa eller väldigt giftiga. Själv är han immun mot deras gift för han har alltid varit utsatt för det.

Hans små spioner. Rosor som han sänder ut lite här och var för att hålla koll på omgivningen talar om för honom att han inte är ensam på denna plats. Varför skulle han vara det? Detta verkar vara en plats som lockar många individer. Men denna gången är det inte systern som rör sig i området. Främlingen är en hane. Rosorna talar om allt visuellt om främlingen. Hur denne ser ut. Vilken kondition denne ser ut att vara i och så vidare.

Den gyllene står kvar. Han har aldrig varit någon vidare social typ. Men han är så nära rosenskogen. Den plats som alltid kallar honom men som han aldrig satt sin tass på sedan han fördes bort därifrån som valp. Han måste ha lidigt av något huvudtrauma eller något om han kunnat glömma vart han kom ifrån. Glömma sin familj. Men hon hade fått honom att minnas igen. Men inte allt. Han minns fortfarande inte varför han glömde. Det finns fortfarande stora svarta hål i hans minne.

Han står stilla och inväntar främlingen. Någon nyfikenhet känner han inte. Men eftersom han är så pass nära rosenskogen kanske det kan betyda att främlingen tillhör dem. Treontha.

Precis som rosorna talade till hanen Angelus ännu inte hade sett började hans skuggor tala till honom. Viskade om en främling i samma ögonblick som doften sökte sig in hans nos. Precis som alltid, varnande. De var rädda om honom, kanske för att deras liv och existens skulle öpphöra i samma stund hans liv gled undan. Men han trodde att det var något annat, han trodde att de verkligen brydde sig om honom. Kanske det var dumt att lita på så förrädiska och mörka skapelser, men de var trots allt en del av honom och med åren hade de på något underligt sätt mer eller mindre blivit hans vänner.
Dock kände han ingen rädsla eller tveksamhet då de nästan ljudlösa stegen styrdes mot den främmande hanen som befann sig i närheten. Kanske detta kunde vara ännu ett av de möten ängeln hade talat om, han var inte säker. Och ifall denne nu skulle vilja honom något ont litade han på sina egna stridskunskaper. Dessutom fanns skuggorna som vakade över honom, och också ängeln som aldrig hade svikit honom när det gällde en hjälpande hand.
Han hade inget att oroa sig för. Men det betydde inte heller att han ansåg sig starkare än andra. Kanske aningen bättre och mer ädel, men det berodde på vrenblodet och hans uppfostran.

De stora pilarna prasslade då deras löv vajade svagt i vinden. Solen hade nästan helt sjunkit ned från himlen nu, och snart var det dags för månen att ta över helt. En måne som skulle dränka området i sitt bleka ljus och då de silverglansiga växterna att skimra ännu vackrare och ännu starkare. En magisk syn.
En bild som Angelus passade ganska bra in i. Men den gråa randen som sträckte sig över hans kropp, den i övigt vita kroppen, de mörka skuggorna och de blåa ögonen. Han smälte in i Silverpile.

Huvudet vreds snabbt, riktades mot en rörelse som hans ögonvrå hade uppfattat. Och ett gyllene sken verkade komma allt närmare. Det tog några ögonblick innan han förstod att detta måste vara främlingen. Doften var stark i hans nos, och skuggorna viskade aningen internsivare, även om de behöll sina stillsamma, svävande rörelser runt hans tassar. Så det hade mötts, vad skulle nu ske?
- Hälsad, främling.
Detta tillhörde inte Treonthas revir, så Angelus hade ingen anledning att vara bestämmande eller avvisande. En simpel hälsning fick räcka, mest bara för att få igång samtalet. Det kunde faktiskt vara trevligt, att samtala lite under denna vackra himmel medan kvällen sakta förvandlades till natt. Och medan de ljust blåa ögonen granskade den andre hanen, främlingen, så inväntade den högresta och stolta vrenen ett svar från denne.

Var han trött? Kanske fortfarande lite trött efter den hetsiga språngmarschen som tagit honom från ena sidan av Numoori till andra på kort tid. Han hade velat komma bort från allting. För det är fortfarande ouppklarade saker han har. När han hade mött systern hade hon sagt att hon hade lite att uträtta. Men att hon sedan skulle leta upp honom igen. Han skulle vänta. Men vandringslusten hade tagit honom till andra sidan av Numoori. Där han åter hade mött en tik han vid första mötet hade funnit intressant. Och nu ses hon tydligen som hans partner. Men är det vad han vill? Vad är det han vill? Finna sin syster igen? Hoppas på att blod är tjockare än någonting annat? Att han kan få komma hem? Innan han mötte Wind igen var det vad han ville. Men nu är han inte säker på någonting. Därför hade han spurtat rakt över landet. Tillbaka hit. För att kanske reda ut ett och annat.

Öronen klipper till på huvudet och de något mörkare tassarna rör sig framåt några steg. Men när den ljuspälsade vrenen kommer inom blickfånget stannar gen gyllene upp igen. Skenet kring hans kropp blir mer intensivare ju mer mörkret fallet över platsen. Solen färgar horisonten i en mängd olika färger. Den vassa gula blicken vilar på vrenen. Han nickar lätt när främlingen talat.
"Var hälsad du själv". Svarar han och väljer sina ord för en gång skull. Om denne främling är en medlem av Treontha vill han inte komma på kant med denne det första han gör.

Zodiac är trött. Men han lyckas dölja det rätt väl bakom kylig misstänksamhet. Men han vill ändå ta reda på vem denne främling är. Förmodligen är tröttheten både psykiskt och fysiskt. Kanske mest psykiskt. För visst får man en massa tankar i huvudet när den tik man älskar... tror sig älska... blir beta i en flock som leds av en hane som man verkligen inte står ut med. Zodiac hatar den nattsvarta Tocho väldigt mycket. Svartsjuka är nog inblandat med. För att den nattsvarte talar så väl om Wind's lycka. Och sedan utser han henne till sin beta. Och trots att de två hanarnas ogillande för varandra är ömsesidigt så blir ändå Zodiac erbjuden platsen som betahane. För att kunna stå vid Wind's sida. Hade Zodiac endast varit galen av maktbegär och förmodligen även blind av kärlek skulle han förmodligen kunnat förbise hatet mot ledaren. Men det går inte. Därför är han här igen. I Silverpile. Och hoppas reda ut sina tankar. Och sina känslor som han så länge byggt murar omkring för att slippa känna någonting alls, men som fick sig en törn när han mötte systern. Och som Wind senare raserade. Zodiac är trasig. Och han behöver finna sig själv igen.

Blicken svepte över främlingen som verkade en ha ett gyllene sken runt omkring sig. När som om dennes oäls glödde. Och ögonen bar på en lysande intensivitet som fick Angelus att för en sekund känna en instinkt av att rygga tillbaka. Han skuggor drog sig en aning bakåt, ville undvika det glödande ljuset. Det var inte så att han hade något emot varelser som bar på starka sken eller ljusa krafter, men han var skapad i mörkret och var därmed också känslig för ljuset. Och denne hane verkade klart och tydligt bära på någon kraft som hans skuggor inte uppskattade särskilt mycket, och han kunde inte låta bli att undra vad det kunde vara.
Borde han ta reda på det? Eventuellt. Ifall detta skulle leda till en strid ville han gärna veta vad han hade att göra med. Var det eld hade han inte en chans, det hade han fått uppleva långt mycket tidigare. Var det något annat kunde han klara sig oskadd, men han skulle helst veta vad det var innan han gav sig in i något.
Dock var inte heller en strid något han önskade. Angelus var en fredlig varelse, åtminstone för att vara en vren. Han var sällan, om inte aldrig, ute efter att slåss mot någon. Det råkade endast bli att striderna kom till honom då han hade lätt för att säga vad han tyckte. Och självklart kunde man förstå om andra tog till klor och tänder när han förolämpade dem. Men det var på det viset han var uppfostrad. Vrener var bättre än andra, och blandblod av de smutsigaste som fanns. Kanske inte det smartaste att säga åt någon som hade mor och far av olika raser.

Luften drog ned i lungorna med ett djupt andetag och sedan hördes den djupa rösten igen.
- Kanske det inte är av betydelse för dig, och kanske du redan vet om det, men jag anser att det är min plikt att varna dig om att du är ganska nära Treonthas revir. Endast så att du är medveten om det.
Ingen hälsning. Han ville veta den andres avsikter först. Visst, han kände inget agg emot denna främmande, gyllene hane för denne befann sig inte på reviret. Men som beta var det väl ändå hans plikt att varna denne om Treontha? Ja, visst var det. Deras existens var vida känd, så även deras tillhåll. Det var ingenting att försöka hålla hemligt. Däremot cirklade många hemligheter bland vargarna som var medlemmar i den, kanske för många.
Huvudet ruskades lätt, han ville inte tänka på dessa saker då det mycket väl kunde hända att den andre var en tankeläsare. Visserligen borde skuggorna varna honom då, men man kunde aldrig veta ifall den andre kanske var så skicklig att han gick omärkt förbi skuggorna.
Tankeläsare var inget vrenen uppskattade, och under tystnad hoppades han för den andres skull att denne inte var en sådan.

Ett svagt flin placeras på hans svarta läppar för bråkdelen av en sekund innan det försvinner utan minsta spår att det varit där. Nog vet han var han befinner sig och hur nära det är. Rosenskogen kallar på honom. Men han har alltid ignorerat de ropen. Sedan han kom till Numoori har han ignorerat det. Då minnet ännu var dåligt förstod han inte varför. Kanske rosorna bara kallade på hans rosor. De rosor som faktiskt bildar ett blodrött täcke kring hans tassar där han står. Han nickar kort igen.

"Jag är mycket väl medveten att Treontha inte ligger långt borta. Förmodligen är det även därför jag är här". Säger han och vrider på huvudet så han helt klart står och ser åt det hållet rosenskogen är åt. Öronen klipper till på hans huvud. Han skulle inte beträda den marken om inte hon tillät honom. Han fick tidigt lära sig reglerna som styr den flocken. Men förhoppningsvis kommer han inte ses som en förrädare för att han själv inte valde att lämna dem. Han blev bortförd. Han har berättat allt för Murder. Kanske vill han möta henne igen och låta henne komma med sin dom. Det är ju trots allt hon som leder flocken nu efter föräldrarnas bortgång. Han kommer alltid respektera henne. vilka beslut hon än fattar om honom och om flocken. Och om han skulle få den möjligheten att få följa henne skulle han förmodligen inte tveka alls.

Nu är han i alla fall säker på att främlingen tillhör Treontha. Han ser på vrenen igen. Studerar denne ett kort ögonblick.
"Mitt namn är Zodiac". Säger han. Utan att fråga om den andres namn.

Vrenens smala ansikte granskade denne samtidigt som huvudet böjdes kort i en svag nickning för att visa att han hade hört och förstått. Så denne var väl medveten om Treontha, så bra. Då hade varningen var i onödan, men det hade ändå gett honom lite information. Men tanke på vad den andre sade så verkade det som att denne hade något sort ärende eller uppgift som hade att göra med flocken som Angelus tillhörde. Och det gjorde honom aningen misstänksam då han inte visste vad det gällde.
Men tänkte han fråga rakt ut? Nej. Innan han gick med i Treontha hade han varit ganska frispråkig, men i flocken hade han lärt sig att vissa saker inte borde sägas högt. Det pågick en hel del saker bland medlemmarna, de verkade nästan som att de alla försökte spela sitt egna lilla spel där de andra endast var brickor. Inte för att någon av dem försökte förstöra flocken eller liknande, men man fick helt enkelt passa sig när det kom till vem man valde att lita på. För fel person kunde lätt leda en på avvägar från den sanna vägen som Gudarna hade lagt ut framför dem så att de kunde följa den.
Själv ansåg han sig inte som manipulerande eller en deltagare i något spel. Men även han hade planer som han inte talade högt om åt de andra medlemmarna.

Öronen spetsades lätt då den andre talade åter, sade sitt namn. Och ännu en gång böjde vrenen lätt på huvudet i en svag nickning för att visa att han hade hört vad som sades. Kanske det var passande om även han presenterade sig?
- Angelus är mitt.
Så den andre var Zodiac, ett namn som fick en klocka att ringa långt borta i Angelus minne. Det var ett namn han hade hört för ett tag sedan, faktiskt ganska länge sedan, i början av tiden han spenderat i Treontha. Och han undrade vad det betydde, för han var säker att han aldrig hade mött denne hane förut. Inte heller skuggorna kände igen denne varg.
- På dina ord låter det som att du önskar komma i kontakt med flocken.
Blicken svepte över den andres tassar som var mer eller mindre dolda under alla de rosor som växte runt dessa. Angelus undrade vad det var för underlig kraft, men samtidigt kunde han inte låta bli att se lite missnöjt på det hela. De färgglada blommorna passade inte in i Silverpiles stillsamma miljö. Det var som att förstöra en vacker dröm. Men han visade inget av sina tankar åt den andre, de det viktigaste just nu var att ta reda på vad denne ville hans flock och familj.

Främlingens namn säger honom ingenting. Zodiac undrar för en kort stund hur många vargar av icke stäppvargsras som har släppts in i Treontha. Hur stor är flocken nu? Han är nyfiken faktiskt. Och det är inte ofta han är det.
"Väl mött, Angelus" Säger han bara kort. Fortfarande med vältaliga ord. Även han har hört om att vrenar tydligen anser sig finare än andra. Men vem är finare än en gyllene varg? Den gyllene färgen ärvde Zodiac av sin far.

Rosorna viskar hela tiden åt honom. Säger att han är så nära. Säger åt honom att han är dum om han än en gång bara sveper förbi dessa marker utan att ha passerat genom rosenskogen. Rosorna irriterar honom. Nu irriterar de honom för att de tjatar om det så mycket. Han sveper till med den långa yviga svansen som hålls i en båge bakom honom. Mer piskar till med den och rosorna försvinner, något motvilligt, ner i marken. Och inte ett spår finns kvar efter dem.

Den vassa gula blicken vilar på vrenen. Inte för att han behöver hålla koll på främlingen hela tiden. Hans rosor håller koll åt honom. De är utspridda överallt. Väl dolda.
När vrenen talar igen nickar Zodiac kort. Jo, han vill komma i kontakt med flocken. Eller i alla fall Murder. Han skulle även vilja veta mer om denne vren, denne Angelus. Men ja, han är vren. Och han är medlem av Treontha. Att försöka få ut information ur någon sådan är väl lika svårt som att försöka pressa fram vatten ur en sten. Zodiac måste själv säga något först.
"Det är riktigt. Jag önskar komma i kontakt med ledarinnan Murderotic". Säger han. Medveten om att detta kommer väcka misstankar hos vrenen. Zodiac sätter sig ner. Den långa svansen sveps om hans tassar. Inget dominansbeteende. Endast för att visa vrenen att han inte är något hot. Men skulle vrenen försöka något skulle Zodiac vara snabbt på fötterna igen. Han är trots allt snabb och smidig. Och det syns i hans rörelser.
"Jag föddes i Treontha. Murderotic är min syster". Säger han. Öronen klipper till på huvudet på honom och spetsas sedan framåt igen.
"Vad är er rang i flocken, Angelus?" Frågar han sedan. Han vill veta hur stor tilltro Murder har till denna vren.

[Mikkis sa att det kunde vara okej för Angelus att föra Zodiac till Murder. Om du går med på det]

Han nickade endast som svar på den andres hälsning, hade ingenting att säga. Det var en känsla som kommit över honom när han fick veta den andres namn som sade honom att det var något mer han borde veta om denne. Något som var ytterst viktigt. Men vad? Han kunde inte lista ut var han hade hört namnet förut, men det var viktigt. Han ville veta, han borde veta. 
Och som på svar på hans tysta undran sade den andre precis vad han hade funderat över. 
Minnena flödade över honom, bilder från ett flockmöte för länge sedan. Hur den dåvarande betan hade talat om en Zodiac, hur Murder hade stelnat till och hur Angelus, utan att veta bättre, hade frågar vem denne var. Men det var på tiden då han fortfarande var ung och talade mer än nödvändigt. Hade hade lärt sig att vissa saker skulle man inte fråga om.
Så nu stod han här med vargen som han hade undrat så mycket över den där gången för länge sedan. 
Zodiac. Murders bror. 
- Så det är du. 
Ögonen smalnade av en aning. Det kunde förklara vad denne hane gjorde i dessa områden. Han visste inte riktigt vad han skulle tro.
- Murder står mig väldigt nära. Jag ser henne mer som en vän än en ledare. Själv har jag rangen beta, vilken jag tilldelades för inte så länge sedan.
Mer sade han inte, svarade kort och enkelt på det som den andre hade sagt. Det han tillade om Murder var mest för att visa att han brydde sig om denna hona, hon var verkligen speciell. Han hade inte en gång ångat att han valde att följa henne. Trots hennes unga ålder hade hon stor kunskap och vishet. Något han respekterade. 
Vad han tyckte om hennes bror var däremot ännu oklart. 

[Visst, det går väl an 8D kan ta det i nästa inlägg eller så, för vill rolla lite till med bara våra två pojkar (; hihi! Och sorry för kort, men skriver på mobilen... -.- ]

Så det är du? Zodiac blir lite förvånad över det uttalandet.
"Har hon talat om mig?" Frågar han. Det skulle faktiskt förvåna honom om hon hade talar om honom. Vad hade hon då sagt? Han ser något misstänksamt på Angelus. Men sedan sveper han med blicken runt omkring.

När Angelus säger att han han ser Murder som en vän och att han tilldelats rangen beta ser Zodiac på honom igen. Han nickar kort. Så då måste Murder även ha någon speciell relation till Angelus om hon gett honom en sådan viktig rang i flocken.
"Jag mötte Murderotic här för ett tag sedan. Berättade vad jag varit med om. Hon hade något hon skulle göra och vi skulle mötas igen efter det. Är hon tillbaka?". Han ville veta. Det har trots allt gått en hel del tid sedan deras möte.

[Kom inte på något bra att skriva. :P]
[Ja, tycker att de kan samtala lite. ^^]

Öronen klippte lätt huvudet medan Angelus lyssnade på vad den andre hade att säga. Undrade ifall Murder hade talat om honom. Det verkade som en lustig fråga i vrenens öron. 
- Inte direkt. Hon håller det mesta för sig själv. 
För inte hade hon sagt något åt Angelus om den förlorade brodern. Det hade endast varit ett misstag att vrenen fått veta något alls om Zodiac. Resten hade han lagt ihop själv, så han hade en ganska klar bild av situationen. Dock visste han inte allt, inte heller hade han någon aning om hur deras relation såg ut.
Ansiktet behöll det neutrala uttrycket, avslöjade ingenting åt den gyllene hanen. Fortfarande osäker på vad han skulle tycka om den andre hanen så svarade han något motvilligt
- Ja, hon är tillbaka. 
Hon var tillbaka efter sin vandring. Mycket hade förändrats, saker och ting var verkligen inte som det en gång hade varit. Framtiden hade ingen kunnat förutse, Gudarna hade verkligen överraskat dem denna gång. Och det var fascinerande, verkligen oförutsägbart. Men var det inte så livet skulle vara också?
- Så du är här för att tala med henne?

Såklart har hon hållit det för sig själv. Ett kort leende placeras på hans läppar men försvinner lika snabbt igen. Han nickar kort ännu en gång.
"Jag hoppas hon mår bra". Säger han och menar det verkligen. Murder betyder mycket för honom. Och han vill veta hur hon ser på honom. Om hon känner någonting alls för honom. Spelar deras blodsband någon roll?

"Ja, jag skulle vilja tala med henne". Säger han och nickar åter igen. Han vill inget hellre faktiskt. Han förstår fortfarande inte hur eller varför han kunde glömma var han kom ifrån. Men Murder hade fått honom att minnas igen. Det tackar han henne för. Men betyder det något? För honom gör det i alla fall det.

- Varför vänta?
Vrenen som aldrig hade satt sig ner vände sig om med svepande rörelser. Skuggorna följde hans fotspår då han började vandra utan att säga något mer. Ifall den andre ville träffa Murder var det väl ändå hans plikt att leda denne till henne. Han var inte orolig för vad mötet mellan de två vargarna kunde leda till, hon kunde ta vara på sig själv. Dessutom hade han inte heller med det att göra. 
De långa benen förde honom stadigt framåt då han rörde sig mellan de silverfärgade träden. De var nära gränsen till Rosenskogen, de skulle snart vara där. Och ifall han ville veta mer om denna hane så var hans chans att fråga nu, inte senare. Vad visste han, kanske det var enda gången han skulle möta Zodiac. 
- Så, varför är du inte en del av flocken då din syster är ledarinna?
En till synes helt oskyldig fråga som förhoppningsvis kunde leda vrenen till att få reda på det han ville. 

Ja, varför vänta? Zodiac är snabb med att resa sig och följer efter vrenen. Är snart i höjd med denne men håller ett visst avstånd till Angelus. Och låter såklart denne visa vägen. Zodiac håller huvudet lätt höjt och svansen hålls som vanligt i en båge bakom honom. Han har alltid haft en rätt dominant hållning. Men han har på senaste tiden tonat ner det.
Zodiac studerar Angelus i ögonvrån. Zodiac hade väl inte väntat sig att deras vandring skulle bli tyst och krystad. Angelus kommer med en fråga.
"När jag och Murderotic var små fanns det en form av pakt som bråkade en hel del med Treontha. De förde bort mig för att döda mig. Jag minns inte så mycket från den tiden men pakten blev förvisad och lämnade numoori. Och då den bara bestod av unga hetlevrade vargar så slutade det med att den splittrades på grund av meningsskiljaktigheter. Jag antar att jag kunde ha tagit mig tillbaka till Treontha då. För att de skulle veta att jag levde. Men jag måste ha råkat ut för något som fått mig att tappa minnet eller något. När jag mötte Murderotic här igen för ett tag sedan så fick hon mig att minnas vem jag är och var jag kommer ifrån. Men hur jag kunde glömma är fortfarande ett mysterium för mig". Säger han. Det är väl lika bra att berätta allt. Han har berättat allt för Murder redan. Och Angelus är hennes beta. Så kanske är han en varg man kan lita på. Men Zodiac har alltid haft svårt för att lita på någon.

Han lyssnade utan att säga ett ord. Alla detaljer lade han på minnet och det fyllde i en del luckor som han hade undrat över. Men samtidigt visste han inte riktigt vad han tycke om den gyllene hanen. Stämningen mellan dem var inte spänd, men inte heller skulle han kalla den avslappnad. Han var en varg som alltid behöll lugnet. Kanske var det därför stämningen inte kunde beskrivas som spänd. 
- Det låter som en otrolig historia. 
Pakten hade han hört om, men de hade inte besvärat Treontha under den tiden han varit medlem. Så han visste inte mycket om dem. Att Murder hade en bror visste han också, så kanske det kunde stämma. Men han visste inte riktigt. 
- Kanske det är just det det är också. En historia. 
Tonfallet avslöjade ingenting och han fortsatte lugnt att vandra framåt medan han väntade på den andra hanens reaktion. 

Vrenen verkar inte tro på honom. Det gör ingenting. Det är inte Angelus Zodiac behöver bevisa något för. Inte just nu i alla fall. Han vill bara tala med Murder. Låta henne döma honom. Om han får komma hem eller om han är dömd att vandra vidare. Han vill hur som helst få det klart för sig. Så han slipper den här förvirringen över vad han borde eller inte borde göra. Vilken väg han ska vandra.
"Tro på det om du vill. Eller ej". Säger han bara lugnt och kyligt. Den vassa gula blicken är riktad framåt. Öronen står spetsade på huvudet. Nej, det berör honom inte om Angelus inte vill tro på honom. Han har redan berättat allt för Murder. Han vill veta om hon tror honom eller inte.

Han svarade inte på det den gyllene sade. Hade ingenting att säga till svar. Den andre verkade inte heller bry sig, och visst kunde han förstå det. Det rörde trots allt inte honom, utan endast Murder och Zodiac. Men om hon frågade honom rörande detta så skulle han säga vad han tyckte. Sanningen var att han inte riktigt visste vad han skulle tro, men han hade ingen större lust att lita på den unga hanen. Inte ännu i alla fall. Ifall han skulle kunna göra det skulle han få veta det i framtiden, det var han övertygad om. Men det var inte ännu, så han lät det vänta.
Huvudet ruskades lätt och utan att han bad om det bildade hans skuggor en liten miniatyr av honom själv som gick bredvid honom samtidigt som den höll huvudet bakåt och såg på den gyllene hanen.
Vrenen log svagt för sig själv när han noterade det.
- Men du önskar bli medlem där du finner dina rötter?
Han ansåg att han hade rätt att veta det, eftersom att han faktiskt innehade en hög rang i flocken. En rang som många kämpade för att uppnå men aldrig lyckades med. Och som beta ville han också ha någorlunda koll på allt som rörde flocken, det var mer eller mindre hans plikt.

Zodiac vet inte riktigt vad han ska tycka om denna vren. Undrar han har kunnat tillföra till Treontha. Inte vem som helst släpps in så vrenen måste vara speciell på något sätt. Öronen klipper till på det gyllene huvudet och han ser likgiltigt på en skugga som antar formen av en varg. En miniatyr av vrenen. Så Angelus kraft är skuggor?

Mörkret regerar nu när natten har gripit tag om världen. Och det gyllene skenet kring stäppvargen glöder mjukt men intensivt. Han har samlat på sig en hel del solenergi på senaste tiden. Han har blivit starkare med. Men starkare vill han bli. Han haltar fortfarande lätt på ena frambenet. På skuldran syns ett klart ärr som inte kommer blekna än på många år förmodligen. En dag ska Zodiav ge igen på Tocho. Då ska den svarte få bita i gräset.

Men det är inte vad som är viktigt nu. Nu vill han bara ha svar. På var han hör hemma. Han ser på Angelus när denne talar igen. Ställer ännu en fråga.
"Jag vill veta hur min syster ser på mig. Om jag kan få en ny chans att vara lojal mot flocken. Få höra hemma i den flock jag föddes in i". Säger han lugnt. Riktar blicken framåt.

Angelus lyssnade till den gyllenes ord samtidigt som den lilla skuggvargen skakade lätt på huvudet och sedan sjönk ihop för att åter beblanda sig med de andra skuggorna. De drog sig närmare hans tassar, som för att söka skydd. Mörkret hade blivit mer påtagligt, utan att han hade märkt det. Men natten hade en tendens att göra så, smyga sig på snabbt men obemärkt. Han gillade det, gillade mörker. Men sedan var han också en varelse gjord för mörker.
- På så vis. Jag antar att jag får önska dig lycka till på den fronten då.
Ifall Murder skulle acceptera sin bror eller inte var en annan fråga. Angelus visste att han inte hade med det att göra för i slutändan var det Murders ord han följde, och det gjorde han också med nöje. Men han var inte riktigt säker på ifall han själv önskade denne främling in i Treontha. Han skulle åtminstone hålla ett vakande öga över det som skulle komma att ske.

Skuggornas viskningar blev allt hetsigare, deras latinska ord nådde honom i huvudet och han kände att han ville hjälpa dem. Så utan någon förvarning stannade han upp och vände stillsamt huvudet bakåt så att han kunde se på den andre. Och han märkte varför de var missnöjda,den gyllende verkade nästan lysa i natten. Han anade att det var samma kraft som Murder hade då hans skuggor reagerade så pass starkt på den.
- Ifall det inte gör något... Om du kan, skulle du kunna tänka dig att dämpa skenet runt dig? Det stör dem.
Han kastade en menande blick ned mot skuggorna som oroligt svepte runt hans tassar. Kanske det inte såg oroligt ut i andras ögon, men när Angelus kände hur de uppfattade saker blev det hela mycket klarare för honom.

Zodiac igonrerar lätt lycka till-kommentaren från Angelus. Det betyder ändå ingenting. Det verkar inte som att vrenen gillar honom något vidare. Den känslan är ömsesidig. Men det vore dumdristigt att komma på kant med flockens beta det första han gör. Öronen klipper till på hans huvud och han undrar om Murder är långt borta. Kanske hade det varit smidigare att möta henne ensam. Än att ha någon som leder honom till henne. Zodiac har aldrig varit så bra på att hålla sig väl med andra vargar. Speciellt inte andra hanar i alla fall.

När vrenen vänder sig mot honom och ber honom att dämpa ljuset omkring honom. Så vidare ljust är det ändå inte. Det är en glöd som vilar kring hans kropp. Och på det avståndet vrenen befinner sig på kan det knappast vara särskilt störande. Zodiac skulle kunna göra det mycket ljusare. Som om hela platsen skulle bada i solljus.
"Detta stadiet av glöd är det som tar minst energi eftersom det inte är något jag styr. Ungefär som dina skuggor". Säger han men på ett så vänligt sätt han kan utan att medvetet försöka reta upp vrenen. Han sänker ändå glöden något. Men inte allt för mycket.

Angelus gransakde honom med det avslappnade uttrycket i ansiktet som inte avslöjade det minsta av hans känslor eller tankar. Det var som en mask, skapad för att dölja det som rörde sig i hans inre och som ingen annan hade något att göra med. Nästan så att man kunde kalla det läskigt. Men det var bra för honom, han gillade det. Gillade inte att ha andra snokandes runt i hans huvud, gillade inte att dela med sig av känslor och tankar. De tillhörde honom och ingen annan hade något med dem att göra. Det hade han alltid tyckt.
Däremot kände han hur skuggorna uppskattade det hela, även om ljuset bara dämpades lite så verkade de med ens lugnare.
- Solenergi?
Frågade han stillsamt. Ja, vad annars skulle det vara? Han hade experimenterat lite på den fronten, för att se vad han skuggor egentligen var känsliga för. Och ljus i alla former var något de inte gillade, men värst var solljus. Det gjorde dem verkligen ororliga och uppretade. Precis som de blivit av skenet från den andre.
- Det skulle förklara varför skuggorna inte tycker om dig.
Det var ingen hemlighet, och han brydde sig inte heller om att dölja detta faktum från den gyllene. För skuggorna gillade inte denne. Visserligen gillade de knappt något, men de gillade verkligen inte denne hane. Angelus drog den enkla slutsatsen att det måste bero på kraften denne besatt, men han höll sig ändå beredd på något annat. Vad det kunde vara hade han ingen aning om, men han hade tid att vänta och se.
Huvudet vreds åter framåt och han fortsatte vandra, de långa benen förde honom stadigt framåt och de stora tassarna placerades på marken en efter en.

[Tänker att du får skriva ett inlägg till, men att vi hoppar till Itrozo sedan? För det är ju där Murder är :3 ifall det låter vettigt?]

Solenergi. Zodiac nickar kort.
"Murderotic har den kraften med". Säger han. Det är den kraften de har gemensamt. Han flinar kort.
"Jag tycker inte om skuggorna heller". Orden är rätt tysta. Inte menat att höras. Men det spelar ingen roll om vrenen hör det eller inte. Zodiac gillar inte skuggorna. Han lyser upp dem. I skuggorna vet man aldrig vad som kan gömma sig. Zodiac är glad att han är född med krafter som kan varse honom i förväg om det är något som smyger sig på honom. Men han är inte rädd för skuggor. Han gillar dem bara inte.

Han går tyst en bit från vrenen. Men inte bakom denne. Zodiac är som sagt inte så förtjust i andra hanar och underkastar sig sällan. Men han har ännu inte gjort något som kan se som stötande eller allmänt otrevligt. Han har faktiskt varit väldigt trevlig under det här mötet och vandringen. Trevligare än vad han brukar vara i alla fall.

Detta rollspel fortsätter under följande länk;
https://numoori.swedishforum.net/t1701-once-again-i-m-here-forts#18077