Duchess:
Ensam låg hon kvar, kände smärtan i sidan men kämpade starkt emot den.
Hon kände att det toh ganska mycket på styrka och att hon blev allt svagare och svagare, alltså mer trött. Sakta men säkert lämnade hennes krafter henne och hon kände för att sova i sisådär några sekel. Men hon tvingade sig att försöka vara vaken.
Hennes ögonlock blev allt tyngre och tyngre och hon kände att hon snart skulle dåsa bort.
Ålötsligt hördes ett skri ifrån skogen, ett sånt skri som skulle göra alla i närheten medveten om att det pågick nått i skogen och att varelsen som givit ifrån sig detta skri inte längre var i livet, eller i alla fall inte länge till. Det hade väckt Duchess lite och även fast hon blivit lite irriterad av det så var hon ändå tacksam, det hade nämligen hjälp henne att hålla sig vaken mer och längre.

Inte lång tid efteråt kom det något ur skogen, en varg. Det var Duke som hade återvänt från sin jakt, och tydligen hade det vait en bra en. Mellan hans käkar så släpade han en hjort av normal storlek.
När han släppte ner den hördes en dov duns och Duchess mun vattnades men hon tänkte inte äta. Hon var för....vad kan man säga...egotrippad, för att äta det någon annan jagat. Visst hon kunde äta det men inte då någon annan såg på.
Hon såg upp mot Duke och tacksamhet lyste för ett ögonblick i hennes ögon, men det försvann lika snabbt som det kommit och hon vände bort huvudet. Hon kunde bara hoppas att det skulle finnas något kvar vid kvällningen då Duke sov som hon kunde äta.

Duke:
Han mötte hennes blick och hon vände bort huvudet.
Han undrade vad hon tänkte, och önskade intensivt att han kunnat läsa tankar.
Men så bra var han inte ännu, med sin telepatiska förmåga.
Men lite kunde han väl...
*Duchess?* Sade han mjukt genom deras sinnen.
Hon skulle höra hans röst inuti sitt huvud, kanske med en aning eko och mystik, men ändå.
Han behövde inte öppna munnen ens.

Men han förstod plötsligt.
Just ja, ego, ego, ego.
Det var ganska komiskt.
Skulle hon svälta ihjäl, bara på grund av sitt stora ego?
Det var tyvärr något som Duke's svarta hjärta inte kunde tillåta, fast han tänkte inte på varför.
Inte skulle han erkänna det, heller.
Never. Eller?
Äh, hon skulle bara kasta bak huvudet och skratta högt.
Så... aldrig.

*Vänta här* sade han plötsligt genom telepatin, och försvann åter in i skogen.
Han hade en idé.
Hon skulle få mat, utan att han dödade.
Hon skulle få döda bytet själv.
Han log svagt för sig själv.

Senare kom han tillbaka, denna gången med en hare i munnen.
Men den var vid liv, och pep, krängde och flåsade.
Försökte göra motstånd, men Duke var stark.
Han hade muskler, även om man inte behövde särskilt många för att döda en hare, eller hålla fast en sådan.

Han tassade fram till Duchess och släppte ner haren framför hennes nos, och innan den hann sätta fart in mot skogen tryckte han fast den mot marken med ena framtassen.
Den pep till och flackade skrämt med ögonen.
*Ers nåd får döda sina byten själv. Det tänker inte jag göra*
Han log.

Duchess:
Hon kunde känna i nacken hur har tittade på henne. Men hon tänkte INTE vända på huvudet. Inte ens för att fråga varför han stirrade på henne.
Sedan hördes något i hennes huvud. Ett eko, av någon som sade hennes namn. Hennes öron spetsades och hela hennes kropp stelnade till.
Sedan hörde hon hur Duke reste sig. Efter det kom åter igen det där ekot. Det bad henne vänta där hon var och hon hade inga problem att lyda det.
Kort därefter hörde hon dunse av tassar mot marken och hon lyfte huvude lagom för att se Duke springa in i skogen. Kunde det vara från honom rösten i hennes huvud kom ifrån? Eller hade han sett något i skogen? Kanske den som pratat med henne? När hon tänkte efter så var Dukes och dennes röst ganska lika så det kanske var han ändå?

Strax kom han tillbaka med en hare i munnen. Skulle han ha ännu mer? Räckte det inte med det han redan hade fångat?
Den spratlade till och hennes uppmärksamhet riktades mot den. Den levde!
Duke släppte ned den på backen men innan den han smita så stoppade han den genom att trycka ned den mot backen. Hon tittade fundersamt upp mot honom.
Sedan kom den där rösten igen och då var hon säker, det var Duke som hade pratat med henne genom tanken. Han sade att hon fick döda den själv. Det uppskattade hon.
Hon tittade åter upp mot Duke, men sade inget, men i hennes blick kunde man tydligt se hennes glädje över detta och ett lurigt flin spred sig över hennes öäppar. Nästan elakt och galet.
Hon satte sina stora tassar på det skrämda lilla djuret och satte snabbt i klorna och grävde sig ned med om. Sedan tog hon och drog långsamt över det lilla djuret så att blodet sakta färgade harens kropp, den kved och det var som musik i hennes öron. När hon kommit till nästan baken så drog hon snabbt och det sprutade blod från hennes klor och lite från haren. Hon log elakt och betracktade hennes konstverk.
Hon var en grym, och hjärtlös kvinna.

Hon såg när Duke vände sig från hennes håll och återgick till sitt byta och började äta.
Hon gjorde detsamma med den lilla haren hon fått av Duke. Fått av Duke, hon tänkte lite på just den meningen. Han hade hämtat den åt henne men hon hade dödat den, hade han givit den till henne då eller hade han kanske bara hjälp henne att hämta den då hon hade svårt att röra sig.
Hon funderade inte mer på saken utan åt tills det bara var blodiga benbitar kvar.
Efter måltiden spejade hon ut över slätten. Hon kunde känna hur hon började tappa känseln i benen och hur känslan att bara kasta sig fram och springa nästan överväldigade henne. Men hon fick inte röra på sig, det visste hon och därför gjorde hon inte det heller.
Sedan hörde hon Dukes fråga och öppnade munnen
'I don't know, I'll guess I just have to wait utill this wound have healed a bit so that I can move'
Sade hon och mötte hans blick.
'How anout you? Why haven't you already gone of? I mean, you are able to'