Nattens mörker låg som ett tjock täcke över ruinerna och på himlen lös den bleka månen halv och stjärnorna gnistrade som tusen och åter tusen små diamanter. Här och var på den mörka himlen drog små fluffiga moln förbi. Man kunde höra nattens varelser röra sig i mörkret.

Den mörka varghanen gick med försiktiga steg i det ytterst märkliga ställe han kommit till. Han hade tappat bort son vän och letade nu efter henne utan framgång. Plötsligt hade han upptäckt att han hamnat på ett mycket förunderligt ställa och han gick nu tyst fram på den moss beklädda gatan mellan två halvt förfallna stenhus. De violetta ögonen betraktade omgivningen och på hans skuldra glödde hans måntatuering vagt i nattens mörker. De mörka öronen med de ljusa tipparna klippte på hans huvud och hans känsliga nos drog in nattens dofter. Han stannade upp och höjde huvudet mot månen. "Varför saknar jag de band till dig lună" han suckade kort och såg sig omkring igen. Han var av månvargarns blod men hans blod var inte rent så han hade blivit född utan den kraft som utmärkte hans ras.