En fläckig karg hade just vaknat upp under ett av de vackra träden i Silverpile. Tiken gäspade stort och slog upp ett par svarta, döda ögon. Det var omöjligt att urskilja något mer än ett kompakt mörker. Just idag verkade mörkret större, som om individen inuti kroppen omfamnat det större.
Åtminstone en av dem. I kargens kropp befann sig två själar och en demon, men endast en av dem kunde ha kontrollen samtidigt. Oftast brukade den ondare sidan gadda ihop sig med demonen för att besegra den godare. Trigaso, demonen, såg hellre att det var Ivis - den onda sidans fula smeknamn - som hade kontrollen än Ivy, eftersom den förstnämnda frivilligt gav honom kontrollen.
Idag hade deras gemensamma krafter enkelt låst in Ivy i ett hörn av medvetandet, och Ivis hade fått kontrollen.
Hon blev enkelt rastlös - hon, eller demonen som vilade inom den fläckga kroppen - vilket ledde till att hon växlade mellan att vandra till Silverpile, Ötamon och Itrozo. Hon skulle säkert kommit längre bort, mot Nordan eller något liknanade, om det inte var för att Ivy outtröttligt drog deras gemensamma kropp tillbaka mot månens skog.

Just idag var Ivis på ovanligt dåligt humör. Dagen innan hade Ivy haft kontrollen, och Trigaso hade tagit över för att skapa nya skador. Ivis själv hade inte upplevt smärtan, men det störde henne lite att varje gång hon fick kroppen var den skadad. Det gladde henne dock att hon slapp undan misshandeln.
Kargen reste på sig och skakade fukten ur pälsen. Ännu en gäspning slapp ur henne innan hon började traska i lugn mak fram mellan träden. Ivis ville hitta något lidande att ta ut sin frustration på, och enklaste sättet att hitta något var att gå. Hon haltade lätt, men det var inget hon noterade särskilt mycket. Smärtan störde henne inte.

[Det här blev skumt. xD]

Det var med ett leende på läpparna som den unga, snövita tiken hade vaknat denna dag. Det var en vacker dag, dels för att solen sakta steg uppåt på himlen, men mest för att idag skulle hon nå reviret och återse flocken. Hon hade varit på en kortare vandring västerut, en av de vandringar hon brukade ge sig ut på. Och det var roligt, men ingenting slog känslan hon av att återvända till sitt hem.
Hon sträckte på sig, gäspade och kände hur den friska morgonluften nådde hennes lungor. Hon längtade redan efter att återse flocken, och ivern fick henne snabbt att piggna till och börja vandra hemåt.
Stegen förde henne framåt genom den silverklädda skogen och hon njöt av varje sekund.
Detta skulle bli en bra dag.

[Kort men dåligt med inspiration xD]

[FÖRLÅÅÅT D:]

Ivis blick vandrade längs de silverfärgade stammarna. Första gången hon sett dem - om än genom Ivy's ögon - hade de varit vackra, unika, men nu hade hon sett de så många gånger att de nästan var alldagliga. Träden var långt ifrån nog för att mätta henne. Hon ville att något skulle hända, och det nu. Hon önskade att det var fler villebråd här så att hon hade kunnat unna sig själv en blodig jakt, men hon såg inte röken av ett enda.
Att Ivis hade påverkats av Trigaso var uppenbart. Den andra sidan hade förut inte haft så lätt för att döda, så lätt för att slå och låta blodet rinna; men nu var det ett av de få nöjen hon hade.
En genial idé slog henne när hon såg en ljus skepnad en bit bort. Uttråkningen rev i henne och blodtörsten hade börjat krypa sig på. Tänk om hon kunde ge sig själv underhållning och dessutom straffa Ivy genom att lämna tillbaka en sårad kropp? Det skulle verkligen göra den andra gott att få känna hur det kändes.
Ivis placerade ett lugnt, vänligt leende på läpparna där hon närmade sig främlingen. De förut giftgröna ögon hade bleknat till en matt, död svart färg, men hon ansträngde sig för att ge liv i dem.
"Var hälsade.", sa hon med mjuk röst, utan att stanna upp. Varje steg förde henne lite närmare den andra. När kargen väl stannade upp var det mindre än fem steg emellan dem. "Jag är Ivis." När hon sa det tog hon nästan omärkbart ett litet steg närmare.

Med ett smått förvånat uttryck vände Xhie på huvudet och den gröna blicken lades på en mörk varg som rörde sig emot henne. Den andre hade sett henne och närmade sig, och Xhie kunde inte låta bli att undra vad denne kunde tänkas vilja henne. Men hon skulle nog bli varse om det.
Och med den tanken i huvudet gled ett leende fram på hennes läppar samtidigt som hon stannade upp för att invänta den andre. Artigt nog presenterade sig den mörka honan som Ivis. Även om hon var lite avvaktande till en början så trodde Xhie gott om alla, och därför dömde hon inte den andre efter en sådan kort stund. Säkerligen kunde ha mycket gemensamt.
"Hälsad, Ivis," svarade hon med sin mjuka röst. "Mitt namn är Xhie." Hon log uppmuntrande emot den andre som för att visa att hon gillade deras samtal hittills och var vänligt sinnad. För det var hon, Xhie skulle aldrig kunna göra någon illa. Hon var en ljusets varelse, det hade hennes moder sagt åt henne en gång, och hon höll fast vid de orden, väldigt hårt. Det var ett starkt minne efter modern som inte sett på så väldigt länge.
"Trevligt att träffas." Svansen rörde sig svagt bakom henne som en gest på hennes vänliga inställning.

Den ljusa honan besvarade den vänliga hälsningen och presenterade sig som Xhie. Ivy log och nickade vänligt mot den andre. 
Trevligt att träffas.
Ivis nickade och log åter. I leendet kunde man för första gången skymta en glimt av illvilja, innan hon åter dolde den.
"Verkligen." Hon ville inget hellre än att kasta sig över den främmande honan - Trigaso ville inget hellre. Känslan hon upplevde kunde liknas med känslan av att vara riktigt hungrig och ha ett fällt byte framför sig, men inte få äta av det. Av någon anledning vattnades det i hennes mun av att tänka på blod.
Ivis tog några steg närmare under tystnad. Demonen fanns där, närvarande, men skänkte henne ingen extra styrka. Kanske ville han vänta till rätt tillfälle eller så ville han bara se hennes kompetens. Hon tänkte visa honom.
Den långa svansen krökte sig ormlikt efter henne när hon la huvudet på sned. Hon visste att om hon skulle attackera så var det nu. Hon sände ut fel signaler som skulle få den andra att backa.
Det var med giftblänkande tänder blottade i ett elakt leende som hon slängde sig mot den andra för att genomborra hennes sida.

[#derp]

Det korta ordet som yttrades fick Xhie att tveka. Och under de få ögonblicken som följde tvivlade hon på vad den andre egentligen hade för intentioner. Leendet hon hade avtog en aning och det var med en osäker blick som hon såg sig snabbt omkring och sedan åter mot den mörka honan.
Det var i samma sekund som den andre flög emot henne.
Xhie ryggade tillbaka med ett skrämt läte, men det var för sent. Den andres tänder borrade sig in i hennes ena framben, och smärtan skar genom hennes kropp. Hon flämtade, försökte ta sig lös, drog i benet utan att lyckas komma undan. Det gjorde bara ännu ondare.

Och så kom hon på sig själv, mitt i all panik, att det inte var såhär hon skulle reagera. Med ett djupt andetag samlade hon sig, slöt ögonen och försvann. Hon dök upp några meter bort, med blicken fäst på den andra vargen.
"Sluta, det här är vansinne."
Rösten var med ens lugn och den tidigare paniken som hade hört verkade försvunnen. Även om Xhie skrek inombords så visade hon det inte. Hon var tränad till att hålla sig lugn, det var då man kunde tänka klart.

[För att klargöra, Xhie teleporterar sig bort, *poff*.]

Blodetsmaken som äntligen fyllde hennes käft fick henne nästan att sluta ögonen, men hon visste att det vore ett ödesdigert misstag. Tiken flämtade till och försökte dra sig fri, men det resulterade bara i att Ivis tänder förstörde mer. Ivis log hungrigt och lättade på greppet för ett ögonblick för att bita om hårdare, men när käftarna slöts igen fanns där bara luft.
Hon smackade arg med tungan och fann tiken några meter bort.
Sluta, det här är vansinne!
"Precis.", svarade hon och de svarta ögonen glimmade till. "Jag är vansinne." Hon tog några språng fram, nu med demonens styrka i kroppen. Hon tänkte inte låta bytet komma undan.
Hon anföll åter, men den här gången på ett annat sätt. Ivy lät giftet rinna till i munnen innan hon spottade ut den mot den andra tikens ansikte. Det kunde verka som att hon bara spottade, men den brungröna sörjan var långt mycket farligare än vad den kunde tänkas vara. Det var gift som framkallade förvirring och vimsighet i hjärnan - vilket var precis vad Ivis behövde. Om den andra var snurrig kunde hon inte teleportera sig iväg. 
Efter att ha väntat någon sekund skyndade hon åter fram för att begrava tänderna i Xhie's kött.

Xhie förstod inte, hon hade aldrig förstått. Hur kunde vissa varelser bli så här... förstörda? Det var en vacker värld, det fanns så mycket plats för kärlek och omtanke, och ändå kunde det skapas varelser som dessa. Som totalt verkade sakna allt som hade med empati att göra. Det var som om de drev av vansinne, vandrade i ett evigt mörker, oförmögna att se vad de missade. Världen var en underbar plats, hur kunde de vilja förstöra allt detta?
De flesta, i alla fall som hon hade mött, hade varit godhjärtade och älskvärda. De hade talat med henne, öppna för att skapa relationer och sprida kärlek. Men så fanns dessa vargar, som denna, som inte verkade vara annat än... ond, rent ut sagt. Ordet kändes främmande och hemskt, men det var också sant. Det verkade som att inom vissa bodde det endast ondska.
Tanken fick Xhie att rysa.

När den mörka honan åter kastade sig emot henne var Xhie beredd. Förra gången hade hon blivit överraskad, inte varit beredd, men nu var det annorlunda. Kanske hon var en av de goda i världen, men hennes far hade tränat henne i stridsteknik och hon bar på ninjablod. Helt hjälplös var hon inte.
Då något som närmast kunde liknas vid lerblandat vatten kom susande mot Xhie duckade hon som hastigast, och flyttade sedan tassarna smidigt över marken för att ta sig undan den mörka varginnan.
Det verkade inte som att det gick att tala vett i denne. I ögonen kunde Xhie se en mörk glimt, en sådan som den rödögda vargen hon mött hade haft. Och det stack lite av sorg i hennes hjärta. Hon ville så gärna hjälpa, visa allt det goda i världen, men hon kunde inte. Det verkade som att detta var ett förlorat fall.
"Lämna mig ifred." Blodet rann ned för hennes ben, färgade den vita pälsen röd. Det gjorde ont, men hon kunde stå på det. Hon skulle överleva.

Ivis morrade med något som skulle kunna liknas vid ursinne när den ljusa tiken först undvek giftet men sedan också hennes attack. Hon kunde känna hur Trigaso vred på sig i hennes sinne - har var irriterad över henne misslyckande. Hon bestämde sig för att försöka hårdare.
Xhie bad Ivis att lämna henne ifred. Ivis log kallt.
"Men du, det-" Orden var ett trick. Medan hon talade hoppades hon på att den andra honan skulle vänta sig att hon skulle tala klart först innan Ivis anföll. Tänderna var blottade med giftet hon just använt glimmande på tänderna.

Det ryckte svagt i öronen medan Xhie lyssnade till den andres svar, som plötsligt, helt utan förvarning, avbröts. Hon ryggade tillbaka från attacken, men för sent. Den mörka honans tänder trängde genom hennes skinn där bettet hade tagit över ena skulderbladet. Ett lätt skrik lämnade Xhie då den brännande smärtan verkade spridas genom hela kroppen. Det var svårt att samla fokus, svårt att tänka klart, då en viss panik tog över hennes medvetande. Så orutinerat. Nybörjare hade kanske hennes fader sagt. Man fick aldrig greppas av panik.
Så hon samlade sig, så gott hon kunde, slutade streta emot och slöt ögonen. Teleporteringen fungerade, precis som alltid, och ögonblicken senare befann hon sig några meter ifrån Ivis.
Den mintgröna blicken såg emot den mörka. Det var med sorg i hjärtat som Xhie talade.
"Lämna mig. Det finns inget hopp för dig."
Sedan började hon backa undan. Den andre verkade vilja slåss, hon tänkte inte göra det. Hon ville bara bort härifrån, hem till flocken och deras trygghet.

Morrningen som rullade ut från kargens bröstkorg var blodisande. Demonen spann inom henne, fyllde på hennes kraftreserver som börjat tryta och manade henne att attackera honan. Xhie stod stilla och hade slutit ögonen. Det kalla flinet på Ivis läppar växte sig enormt. Hade de vita gett upp? Hade hon redan omfamnat döden? Den fläckiga honom kastade sig framåt för att låta sina käkar sluta sig runt halsen på den andra. Men allt som fanns där när tänderna hårt slog ihop var luft.
   Förbannat! Ivis snodde runt. Den vita var nu några meter bort. Ivis rörde sig närmare med smida, rullande steg samtidigt som Xhie backade. De svarta ögonen glänste till. Trigaso hade fått nog av leken. Han tog tag i hennes kropp som om den bara varit en trasdocka och ryckte den framåt med ofattbar kraft. Hon styrde inte längre sin egen kropp, men det gjorde inget. 
   Demonen fick hennes käftar att sluta sig om tikens bakben. Det hade gått så otroligt snabbt att en vanlig varg antaglien inte skulle komma upp i den hastigheten. Med ett rått skratt, något kvävt av hennes kött pumpade demonen in gift genom gifttänderna in i den stackars saten. Ivis gjorde några små, försiktiga försök att få tillbaka rodret, men demonen knuffade undan henne. Han var som en stenmur som inte gick att bräcka.
   Giftet forsade in i ådrorna på Xhie. Efter en liten stund släppte han henne och lät kontrollen återgå till giftvargen. Ivis slickade sig om nosen med en söt, skär tunga. Den metalliska smaken av blod flödade genom munnen. Ivis backade undan från den vita tiken, vars bakben fläckades av blod från såret. 
   "Sov sött.", viskade hon och lämnade platsen förnöjt svängandes på svansen.

[Skäms så över mitt sena svar. PP:ade lite också för att korta ner på. Uhuhu

Tack vare teleporteringen var det inga problem för Xhie att undvika en attack. Det var enkelt, det enda hon behövde göra var att fokusera på sig själv och var hon ville vara. Det var enkelt, allt för enkelt nästan. Men hon hade även fått träna hårt för att komma till den plats hon nu var. Kraften hade inte varit enkel att bemästra, och utan fadern hade hon aldrig klarat av det. Men nu stod hon här, och det var så enkelt.
Och ändå visste hon, när hon kände den brännande smärtan i benet, att hon hade misslyckats. Hon var inte en mästare, den mörka hade klarat av sin uppgift.
Skakande föll Xhie till marken. Det brann i bakbenet, det brann i hela kroppen. Huvudet höjdes svagt och med en stolt blick såg hon mot den mörka. Om det var slutet skulle hon möta det som en sann krigare.
Men det enda hon fick var två ord som farväl. Den andre lämnade henne, och Xhie förstod inte varför. Hon hade varit ett enkelt byte, vad hade hänt? Vad var det hon inte förstod?
Det var svårt att tänka, hon kände sig trött. Så himla trött. Hon skulle blunda, en liten stund bara.
I tankarna kom fadern till henne, böjde ned sitt huvud och slickade henne över kinden. Sade att det var dags att gå, det fanns ingen tid att vila nu. De hade saker att göra.
"En liten stund, far, jag är så trött..."
Sedan somnade Xhie där hon låg på marken.

[AVSLUTAT!]