Tikens steg blev längre och mer flytande ju längre in hon kom i området med de märkliga träden. Själva luften var på något vis... lugnande. Hon kände sig tvungen att vara respektfull mot denna plats, där träden gungade stilla, och inte liknade några träd hon sett förut. Hon kunde inte komma klampande med sina elefantsteg! Här fick hon smyga, tyst, lugnt, som den jägare hon ibland var.
Hon fascinerades av denna plats. Denna magiska plats. Träden, luften, auran - allt utstrålade lugn, fridfullhet, men också en märklig tystnad. Som om tiden inte alls rörde sig här.
Vilket inte var henne emot.
Den snövita tiken kastade en hastig blick på ett av de närmsta träden, när en vindpust fick bladen att dansa. Hon svalde och smög vidare. Det var något visst med Silverpile, där träden kunde tala, men hon kunde inte sätta tassen på exakt vad det var.

[Extremt kort, men ja ^^ Pax till Rengar].

Den vite hanen trippade fram mellan de stora stammarna i Silverpile. Då och då drogs kunde han inte låta bli att se upp mot trädens stora kronor, där grenar hängde ner och skapade hundratals små egna världar innanför lövverken. Rengar visste inte riktigt vad han gjorde här eller var han var på väg. Den senaste tiden hade han bara låtit benen föra honom dit de ville, utan att riktigt stanna upp och fundera på vart han var på väg. Han hade å andra sidan ingenstans att vara, så han kunde gå vart han ville. Endast fantasin satte gränserna!

Rengar skrockade lite för sig själv, började smått nynna där han gick ensam mellan träden. Sången, eller melodin, kom från hans barndom. Det var en sång som hans mamma ofta brukade nynna på för hans och hans syskon. Men Rengar sjöng den inte av sentimentala skäl, utan för att han var uttråkad. Han ville ha lite sällskap, träffa någon annan, och gärna då någon som tyckte om att prata, eller åtminstone lyssna till när han pratade! Hans pratiga sida gjorde dock att han allt som ofta gick andra på nerverna, då många inte verkade hantera hans sätt att vara. Detta  var inte något som bekom honom - han var ju bäst, så hur kunde folk inte vilja glassa sig i solskenet från hans existens?

Han fortsatte sig färd genom skogen, och hans ensamma tillvara slogs i spillror när doften av en annan varg letade sig in i hans nos. Hastigt höjde han på huvudet, stannade upp och drog in luften djupt i lungorna. Det söta doften av tik fyllde honom och han kunde inte låta bli att fnissa till. Sällskap! Att det var en tik gjorde det samma, det enda som var mer positivt med tikar var att de hade en lite sötare doft. Annars var de lika bra sällskap som de av samma kön som han själv. Rengar fortsatte sedan sin färd, i hopp om att kanske få stöta på den vargen som verkade stryka omkring någonstans i närheten.

Hon visste inte hur länge hon hade gått. Enda tecknet på att tiden verkligen gick var pilträdens lövverks långsamma vajande i vinden. När en vindpust fick ett knippe blad att röra sig fortare smällde de till henne på nosen. Hon backade med bakåtstrukna öron, fnös och höll sig sedan på gott avstånd till träden.

Tiken stelnade till vid lukten av främmandevarg. Det var en lukt som hon hade lärt sig kunde betyda många olika saker, som kunde ha otaliga sidor. Det var mycket möjligt att främlingen var illasinnad, precis lika väl som denne kunde ha fredliga avsikter. Hon såg till att inte slappna av medan hon försiktigt smög sig närmare doften som gäckade henne. Det kunde ju inte skada att vara på sin vakt. Sedan, när hon väl kommit underfund med främlingen, kunde hon avgöra huruvida det var klokt att sänka garden.

Hennes honungsgula ögon flackade längs omgivningen, i jakt på en rörelse eller vad som helst som kunde avslöja främlingens position. Öronen klippte i takt med ögonens rörelser, ivrigt lyssnande efter ljud. En gren som knäcktes under en tass, prasslet av blad och buskar. Hon svalde, såg till att hålla ansiktet uttryckslöst och traskade vidare, med varje muskel i kroppen spänd som en bågsträng.

Rengar gick en lite bit till, utan att få syn på någon annan. När det började gå upp för honom att han kanske inte skulle träffa den här främlingen så satte han nosen mot marken för att försöka få upp ett bättre spår av främlingen. Han gick först lite i cirklar, försökte lokalisera åtminstone vilket håll hon befann sig. När han tyckte sig fått upp ett spår följde han det i en snabbare trav, men snart hade han åter mist det. Det var med en suck som Rengar slängde upp huvudet i luften och gav upp. Spårning var kanske inte hans grej, trots att han var bra på allt. Konstigt...

Så, Rengar bestämde sig att stanna. Han lät rumpan slå i marken med en liten duns. Istället beslöt han sig för att underhålla sig själv på bästa sätt. Han började nynna igen, denna gången lite högre. Hans röst var kanske inte den bästa, faktum var att det nog fanns många som kunde sjunga bättre än honom, men det var inget som han tänkte på. Han fortsatte nynna och halvt om halvt sjunga en stund, tills han tyckte sig höra ljud. Han tystnade tvärt och såg sig som hastigast omkring, men såg dock ingenting annat än en och annan fågel. "Någon där?" frågade han rakt ut, och skrockade till, ett rungande skratt som ekade ut.

Tiken stelnade till vid ljudet av sång. Lågt, men definitivt sång. Hon sänkte sig om möjligt ännu närmare marken och såg till att hålla sig dold. Hon var inte redo för att uppenbara sig riktigt än.
"Någon där?"
Sångaren hade avbrutit sig för att ropa ut i tystnaden. Duva drog ett djupt andetag - ta det lugnt, ingen fara, det är bara att gå ut; jätteenkelt - och så klev hon ut ur skuggorna.
Hon stannade bara någon sekund efter det. Blicken fästes vid en vit gestalt sittande bara några meter bort. Hjärtat löpte amok i bröstet, men hon röjde inte sina känslor med en min. Istället tog hon ett tvekande steg framåt och såg rakt på honom.

"Jag", sa hon och förundrades hur stadig rösten lät med tanke på hur tankarna virvlade inuti henne. "Duva. Så heter jag."
Hon avbröt sig helt kort för att betrakta honom. En konstpaus, som det kanske hette. För att låta orden sjunka in.

"Nu när du vet mitt namn kanske jag får fråga om ditt? Jag har ju hört rösten." Hon tillät sig ett litet leende. "Nu vill jag veta vem du är." Hon satte sig ner, precis som han, men såg till att hålla ett vaksamt avstånd mellan dem.

Strax efter sitt rop dök, en aning förvånande nog, en varg upp. En tik, precis som doften hade berättat för honom, som ägde samma vita skrud som han själv. Rengar kunde inte låta bli att tycka att hon var vacker, men exakt vad det var som gjorde henne vacker i hans ögon kunde han inte riktigt sätta tassen på. Kanske hade det med hennes vita päls att göra, troligtvis så var det också så. När hon presenterade sig delades hans ansikte i två delar i ett gigantiskt leende. Duva. Det var vackert.
"Vilket förtjusande namn", utbrast han hänfört. "Ovanligt, ja, men mycket förtjusande", fortsatte han med stor entusiasm. Rengar kunde inte tänka sig ett mer passande namn för henne.
"Mitt namn är Rengar", svarade han henne sedan, med ett fniss som övergick till ett kort skratt. Det var väl inte mer än rätt att hon skulle få ta del av hans namn, när han fått ta del av hennes.

Hon behöll det finurliga lilla leendet medan hon lyssnade på hanens svar på hennes presentation. Men hon släppte inte på uppmärksamheten för en sekund. Det var av yttersta vikt att vara beredd ifall han gjorde något... oförutsett. Det var något hon hade lärt sig genom att möta många olika sorters vargar.

"Vilket förtjusande namn", sa främlingen entusiastiskt. "Ovanligt, ja, men mycket förtjusande." Hon rodnade lite under den snövita pälsen. Visst gick det att få den vita krigarprinsessans kinder att blossa, om man bara visste hur. Vart man skulle trycka.
"Mitt namn är Rengar", sa han och skrattade. Inte riktigt lika långt och rungande som det föregående, innan hon känt hans namn, men ändock ett skratt. Det verkade som om denna Rengar tyckte om att skratta. Hon skrattade inte ofta. Det satt djupt inne, liksom. Svårt att locka ut. Men precis som med förlägenheten så fanns skrattet där, bara man ägde förmågan att ta fram det.

"Väntar du dig en komplimang?" frågade hon retsamt. Sedan härmade hon hans röst. "Rengar, mycket vackert. Underbart." Duva log, så att han skulle förstå att hon bara skämtade.

Hennes retsamma kommentar störde honom inte, utan istället så bara flinade han tillbaka och fnissade lite roat. En komplimang? Ja tack, han sa aldrig nej till det. Komplimanger var födan till hans ego, det som endast gjorde honom mer självsäker och stolt över sig själv. När hon sedan härmade hans röst i sitt svar tog han inte illa upp - tvärtom snarare, för där kom komplimangen! För nog måste han vara en rolig eller intressant individ om den här tiken bemödade sig att härma honom? Ja, så måste det ju vara!
"Åh, ni tycker det? Tack så mycket", svarade han glatt, utan att riktigt förstå att det var menat som ett skämt. Rengar hade alltid haft lite svårt för att förstå ironi, sarkasm och andra närliggande tonfall, så tiken skämt hade inte riktigt nått hela vägen fram till honom. Exakt vad detta berodde på var det nog ingen som helt visste, även om hans syskon ofta hade kallat honom dum eller sjuk i huvudet. Rengar hade aldrig riktigt reflekterat över vad hans syskon faktiskt hade kallat honom, så deras ord hade aldrig bekommit honom. Han hade alltid varit bekymmerslös, på både gott och ont.

"Åh, ni tycker det? Tack så mycket!"
Hon kunde inte finna något annat än glädje och entusiasm i hanens röst när han svarade henne. Inga tecken på att han ens förstått vad hon menade när hon imiterade hans lite glättiga röst. Det fick henne att rynka pannan en sekund, sedan höjde hon frågande på ena ögonbrynet.
"Aldrig hört talas om ironi?" frågade hon och studerade honom stint. Svaret var väl egentligen relativt uppenbart. Nej. Eller så hade han det, förstod den bara inte. Det var i och för sig inte hennes problem, det var ju faktiskt hans ensak. Men hon kunde inte låta bli att ge efter för nyfikenheten. Bara lite. En liten stund.
Egentligen var hon ingen nyfiken tik. Hon trivdes med att allt flöt på i samma banor som det alltid hade gjort, hon trivdes med att låta andra ha sina hemligheter om hon fick ha sina. Hon hade inte för avsikt att rota runt i andras privatliv. När samma sak hände henne blev hon defensiv. Vad var felet med alla dessa nyfikna unga vargar som aldrig kunde låta någon annan behålla de saker som denne uppenbarligen ville dölja? Varför kunde aldrig hemligheter förbli gömda, förträngda till medvetandets mörkaste hörn?
Om hon skulle vara ärlig så retade hon sig riktigt duktigt på sådana individer. Som alltid skulle lägga nosen i blöt. Fråga på om saker de inte hade med att göra. 
Men som för alla fanns det stunder då även Duva kunde vara nyfiken, trots allt.

Till en början gav tikens ord ingen reaktion hos Rengar. Han bara tittade på henne, som om hans hjärna arbetade för fullt för att processa vad hon precis hade sagt. Men till slut öppnade han munnen för att svara henne, men istället för ord ljöd ett hysteriskt skratt från hans strupe som han inte riktigt kunde hejda. Han lät det ljuda ut runt omkring dem för en kort stund, sedan knep han ihop munnen för att avbryta skrattet. Men det bubblade fortfarande inom honom, så till den milda grad att det kändes som om ögonen skulle ploppa ut från sina hålor.
När han tillslut fick kontroll över sig själv harklade han sig.
"Uhm, he-he... jodå, jag är bekant med uttrycket", svarade han en aning sammanbitet, mest för att hålla sig själv i shack. "..dock inte helt hundra på vad det betyder", fortsatte han sedan, nu med en mycket lugnare och mer kontrollerad röst. "Men det är en slags lögn, right?" frågade han sedan, ännu inte helt på det klara med vad 'ironi' betydde.

Hon ryckte inte till ens vid ljudet av det galna skrattet utan satt helt tyst och stilla tills den märklige främlingen började famla efter ord. "Det är en slags lögn, right?" frågade han, och hon anade en viss osäkerhet. Som om orden inte skvallrade om den.
"Jo, det antar jag att man skulle kunna säga", svarade hon stilla medan kugghjulen i huvudet snurrade för fullt. "Det finns en skillnad mellan vad du säger och vad du menar." Egentligen hade hon aldrig tänkt på det. Hon hade bara... accepterat det. Att det var så ironi funkade. Men aldrig funderat närmare på den faktiska definitionen. Märkligt. Att hon godtog någonting som hon så väl visste vad det var, men samtidigt hade svårt att förklara.
"Det är ironi, tror jag." Ett osäkert leende spred sig över tikens ansikte. Nu hade hon börjat tvivla på sin egen exakta säkerhet. Visste hon verkligen vad det var? 
Hon ruskade på sig, som för att förtränga de förvirrande tankarna. Fortfarande utan att resa sig.
"Ironi är märkligt", sa hon fundersamt.

Han nickade då och då medan hon talade, tog in alla orden och försökte förstå vad hon menade. Så... ironi var lögn? Eller en slags lögn? Om sanningen skulle fram så förstod inte Rengar helt, trots att tiken varit så snäll och försökt förklara. Men han kunde inte med att dumförklara sig, så därför nickade han och leendet på hans läppar var nu inte riktigt lika brett som tidigare.
"Jag förstår", svarade han, trots att han inte alls gjorde det. Dock så verkade inte Duva vara helt säker på sin förklaring heller, i alla fall av hennes 'tror jag' att döma, men Rengar kommenterade ingenting om det. Hans blick drogs från tiken för en kort stund, och svepte över omgivningen. Han såg emot de stora Silverpilarna, såg hur en fågel lyfte från ett av de stora träden och lyfte upp i luften. Han följde den med blicken, men blev avbruten av Duvas röst igen.
"Vadå märkligt?" frågade han, osäker på vad hon menade. Det kanske var en dum fråga att ställa, han som inte ens förstod vad ironi var och hur det fungerade. Men hon hade talat, och fångat hans intresse, så han kunde inte låta bli att fråga.

"Vadå märkligt?"
Hon skruvade lite på sig, osäker på hur hon skulle fortsätta. Det där sista var mer en bara en högt formulerad tanke. Hon hade tänkt högt, helt enkelt, och inte väntat sig något svar. Men nu famlade hon runt efter gripbara ord.
"Ja, alltså... jag har alltid trott att jag vet vad det är. Men det slog mig att jag knappt kan sätta tassen på definitionen. Det är... konstigt."
Hon vad väl medveten om hur konstigt det måste låta, hennes stapplande försök till förklaring, men hon valde att bortse från det för stunden. Hon visste inte ens vem hon förklarade för längre. Rengar eller sig själv. Kanske båda på samma gång.
"Jag vet vad ironi är, men jag vet inte hur jag ska förklara den", avslutade hon kraftfullt. Tyckte det lät som en bra slutreplik för funderingarna. Kontentan av allt hon hade mumlat fram mellan sammanbitna käkar. Summan av kardemumman, liksom.

Duva tycktes bli osäker, vilket inte alls var Rengars mening. När hon började förklara sig lät det som om hon inte riktigt visste vad hon skulle säga, men hon gjorde ett försök ändå.
"Vissa saker kanske bara är svåra att förklara, även om man vet vad de betyder eller innebär?" konstaterade han och lade huvudet smått på sned. Det breda flinet hade försvunnit och ersatts med ett något mildare leende, även om hysterin fortfarande kunde skymtas i hans ögon. Men den alltid så obehärskade Rengar hade blivit lite mer sansad, något som inte hände varje dag.
"Ingen fara", sade han sedan avfärdande. "Förklaring kanske inte är er starka sida", lade han till, och leendet började sakta men säkert övergå i ett brett flin igen, han var nog lite för road av sina egna ord.

Hon nickade instämmande åt hanens ord. Det var väl ungefär så det var. Eller exakt. Hon visste inte. Hade hon någonsin vetat? Vad var skillnaden på att veta och att inte veta om man inte kunde förklara vad man visste?
Usch. Hon grubblade för mycket. Alldeles för mycket.
"Förklaring kanske inte är er starka sida", sa han sedan och när hon tittade upp såg hon att det där breda, lite galna flinet var tillbaka igen. 
"Nej. Det är det nog inte", instämde hon och log igen. "Ni då, Rengar? Vad är er starka sida? Nu när vi har kommit överens om att förklaring inte är min."
Nyfikenhet var en ny känsla för Duva, som allt som oftast lämnade allt som rörde andras privatliv - saker som inte angick henne - åt dem själva. Men nu var hon nyfiken, något hon inte blev varje dag. Rengar gjorde henne nyfiken med sitt extrema leende och glättiga, hysteriska skratt.

Hon höll med honom, och Rengar fnissade till lite. Det var inte varje dag som andra individer ville erkänna sina svagheter, och gjorde man det med fel folk kunde det gå illa. I och för sig var tikens känsla för förklaringar inte direkt till någon användning, ens för någon som var duktig på att manipulera andra, men man kunde väl aldrig vara nog försiktig.
"Mina svagheter? Åh, jag har inga", skrattade han. Nej, Rengar hade inga svagheter, han var ju bäst på allt (enligt han själv)!
"Men ni är välkommen att försöka komma på någon", lade han till och flinade roat mot henne. Men... hon skulle väl inte finna någon, men det var ändock intressant vad hon skulle svara honom. Kanske var det det som var hans svaghet? Att han inte kunde se sina svagheter? Rengar skakade bort tanken. Pff, nej, det var en absolut absurd tanke. Och en helt felaktig en!

Hon lade huvudet på sned och granskade den vite genom gula ögon. Hon såg fortfarande till att hålla ett behörigt avstånd mellan sig själv och honom, även om det inte verkade som om han var illasinnad gentemot henne. Men lite försiktighet skadade ingen. Alltid bättre att ha nära till en flyktväg om det skulle visa sig nödvändigt, även om Duva var relativt stark för att vara tik.
Han var svår att förstå sig på, med det breda leendet som gick från öra till öra och det högljudda skrattet. Det klingade mycket annorlunda i hennes öron, mot hennes lugna, något melodiska röst. Rengar lät mer som en skränig fiskmås för Duva, som var van vid lugna, sansade individer som hellre dog än höjde rösten.

"Mina svagheter? Åh, jag har inga. Men ni är välkommen att försöka komma på någon", sade han vilket fick hennes ögon att smalna medan hon granskade honom uppifrån och ner. Något skulle hon hitta, det var hon säker på.
"Alla har svagheter", sade hon. "Om så inte på utsidan, så kan jag garantera er att man finner dem därinne."
Den rosa tungan for ut och fuktade den svarta nostryffeln. Sedan rätade hon på sig och log mot honom.
"Är ni intresserad av att veta vilken som är er svaga punkt?"

Hon hade ett svar, den klipska lilla tösen. Rengar fnissade till. Ville han höra? Sannolikheten för att hon skulle ha fel var ju stor - ty han var ju störst, bäst och vackrast av dem alla! Han ägde inga svagheter, och det var just därför som han hade kunnat utmana henne om det. Men ändå... Vad skulle hon säga? Vilka ord skulle hennes stämma uttala? Han klippte med öronen och det syntes tydligt att han var nyfiken och exalterad över vad som hände. Han gick lite närmre henne, studsade nästan i sina steg av förväntan.
"Säg, säg, säg!" utbrast han hetsigt, med ett nästan valpigt grin på läpparna. Han kunde knappt bärga sig. Vad hade Duva funnit hos honom? Någonting han inte ens själv tänkt på kanske?

Hon log lite när hon såg vilken effekt hennes ord hade på honom. Han uppförde sig nästan som en liten valp, studsade omkring och upprepade samma ord tvåtusen gånger. Hon satt fortfarande lika stilla, som en orörlig marmorstaty av en gammal gudinna från svunna tider.
"Då så, Rengar", sade hon lugnt och tog ingen notis om att han nästan kröp ur skinnet av nyfikenhet. "Då har sanningens ögonblick kommit. Er svaga punkt, den felande länken till perfektion, är att ni tycks tro att ni har uppnått den."
Ett litet flin smög sig upp på den snövita tikens läppar återigen och hon rörde inte en muskel medan hon väntade på Rengars svar. Det kunde bli intressant att höra vad han hade för motargument. För det var för Duva lika tydligt som om någon hade skrivit det i pannan på honom.
Vad hennes egen svaghet anbelangade, var hon inte helt säker. Förklaring var definitivt inte en styrka, i varje fall. Men någon annan, större, springande punkt måste hon ju ha. Det hade väl alla. Kanske en förmåga att alltid lyckas försätta sig i... fel typ av sammanhang. Råka springa in i fel personer. Hamna i situationer som hon egentligen inte borde vara i, trots att hon aldrig gjorde någon ansats till att snoka bland folks privata saker.

Han grävde med tårna i marken, svansen viftade ivrigt bakom honom och öron ryckte frenetiskt på hans huvud. När orden lämnade Duvas läppar kollade han först bara på henne, som om han inte riktigt hade förstått vad hon just sagt. Sedan krökte han nacken bakåt och gav ifrån sig ett gällt gapskratt. Han skrattade en stund, men sedan ebbade det ut i ett lugnare, och mer kontrollerat 'ho-ho, ha-ha, hi-hi".  Sedan tystnade han tvärt.
"Vänta lite nu..." han vände blicken mot Duva. "Så ni menar att jag inte uppnått perfektion?" han tippade huvudet lite på sned och såg frågande på henne. Menade hon allvar? Hade han inte uppnått perfektion? Var inte han den bästa, den starkaste, den mest anpassade varelsen i Numoori? Rengar kunde knappt tro sina öron, men han visste att hans öron aldrig ljög för honom, Duva hade sagt precis det som han tyckte sig ha hört. Hon hade sagt att han inte var perfekt, att hans defekt var att han endast trott sig ha funnit den.

Hon rörde sig inte en millimeter när han brast ut i gapskratt igen. Det började kännas välbekant, som något hon vande sig vid. Det verkade nästan omöjligt att föra ett allvarligt samtal med Rengar, han tycktes alltid följas åt av det hysteriska skrattet som ofta dog lika tvärt som det började.
"Vänta lite nu", sade han och lade huvudet på sned. "Så ni menar att jag inte har uppnått perfektion?"
Hon väntade lite innan hon svarade. Ville liksom tänka igenom allt först. Så hon var säker.
"Det jag menar är att ingen är perfekt, varken ni eller jag. Men ni talar om er själv som om ni vore det. Och det, min vän, är er svaghet. Er kärlek till er själv kan bli ett hinder på er väg."
Hon svalde lite, väl medveten om vartenda ord hennes tunga böjde sig runt, varje mening hennes läppar formade. Hon älskade inte sig själv, och hon såg sina svagheter. Det gjorde henne ödmjuk och öppnade hennes ögon för verkligheten. Den som bara älskade sig själv levde i en falsk version av verkligheten.
"Där man är fysiskt fulländad, vilket ni verkar vara-" Bäst att väva in en komplimang, tänkte hon. "-så finns alltid någon liten brist rent mentalt. Spelar ingen roll hur stor eller liten den är. Det enda viktiga är att den finns där, men det behöver inte vara så. Det går att eliminera den bristen."
Hon log litegrann mot honom. Leendet spelade i de guldgula ögonen.
"Och sedan, när ni har gjort det, har ni uppnått det. Då är ni perfekt."
Hon andades nästan ut det sista ordet.

...ingen är perfekt, varken ni eller jag...

Ingen var perfekt. Men han var ju det, eller? Var han kanske inte det trots allt? Hans syskon hade ju påpekat det åtskilliga gånger, men Rengar hade alltid tänkt att det berodde på deras egna ointelligens och oförmåga se storheten hos honom. Men kanske de hade haft rätt trots allt?
Hennes ord lät... kloka, samtidigt som de lämnade honom med en stor förvirring. Han skulle nå perfektion om han kunde se sina svagheter. Och när han såg sina svagheter så skulle han förstå att han nått perfektion, men det var väl det som var hans svaghet. Det var inte för intet som Rengar blev förvirrad över sina egna tankar. Allt verkade bara som en ond cirkel som inte skulle gå att ta sig ur.
"Går det verkligen att uppnå perfektion?" frågade han. Hans röst var nu lugn, frågvis, och det syntes på honom att den här tiken hade gett honom lite att tänka på. Hon var underlig, den här Duva. Underlig, minst sagt. Hon hade inte stört sig på hans sätt att vara, som alla hittills hade gjort, utan snarare tagit allt han var med ett lugn. Han fann henne fascinerad, av just den anledningen. Att hon även hade vänt hans värld upp-och-ned var också en bidragande faktor till hans fascination.

Hon behöll det lilla leendet när hon studerade Rengar. Hon kunde riktigt se hur kugghjulen snurrade i huvudet på honom när han funderade över hennes ord. 
"Går det verkligen att uppnå perfektion?" frågade han, och hon förväntade sig nästan att frågan skulle ackompanjeras av ett brett flin eller ett sinnessjukt gapskratt - men den här gången kom det ingenting. Bara en rak fråga. Som hade varit normal för vilken varg som helst, förutom för Rengar.
"Det gör det." Hon nickade. Om det var för att övertyga sig själv eller honom var hon inte säker på. "Men det gör man först när man har sett vad man saknar."
Hon bet sig i läppen. Orden kändes lika mycket riktade till honom som till henne själv. Hon slutade le. Inte tvärt, men gradvis, successivt, tills hennes ansikte lutade mer åt det eftertänksamma hållet.

"Fast det kan ta tid. Det får ni vara beredd på att det gör. Det är omöjligt att uppnå perfektion på kort tid. Allt måste bearbetas... Det är en lång process." En konstpaus, kanske för att tänka över sina väl valda ord. "Men det är värt det. I slutändan så är det värt det. Alla gånger. Jag lovar."

Han lyssnade till hennes ord och tyckte på något sätt att de var logiska, samtidigt som han fortfarande kände sig en aning förvirrad. Hennes leende dog ut allt efter som hon talade, men det var ingenting som Rengar noterade, utan istället var han koncentrerad vid hennes ord. När hon talas kvar mumlade han lite för sig själv och funderade en stund.
"Ni har vänt min värld upp-och-ned", sade han tankfullt. "Men jag ska försöka..." fortsatte han med samma sansade röst. Skratten och flinen verkade helt ha försvunnit från honom, men det berodde endast på att Rengar var så inne i sina funderingar för tillfället. Det fanns inte plats för honom att vara sitt vanliga, uppblåsta och hysteriska jag. Duva hade verkligen gjort ett avtryck på henne, oavsett om hon själv förstod det eller inte.

Han var en helt annan varg än den hysteriska vita hane som hon hade träffat för bara några minuter sedan. Normal, faktiskt. Och det var nästan lite skrämmande för att vara Rengar. Hon hade vant sig lite vid hans gälla skratt och breda leende.
"Ni har vänt min värld uppochner. Men jag ska försöka", svarade han helt lugnt. 
"Det tycker jag att ni gör helt rätt i, min vän", sa hon och reste sig. För hon hoppades att han var det. Hennes vän, alltså. Det kändes så. Hon ville inte skada honom. För trots att han var oerhört högljudd och påfrestande så hade han väl visat att han hade en eftertänksam sida också. 
"Nu tror jag att jag ska ge mig iväg."
Hon vände sig om och tog ett steg iväg, men hejdade sig och såg sig om över axeln.
"Jag hoppas att ni uppnår er perfektion", sa hon långsamt och började gå.

[Vill du tillägga något så gör det, annars avslutar jag!]