Omgivningen är dystert, här skiner inte solen lika varmt och starkt som på de andra ställena, ja förutom döda skogen då. Men träskets våtmarker är förrädiska och man får passa sig så att man inte sjunker ner. Den gråa unga vargen hade lämnat reviret för att utforska numoori, och nu hade han hamnat här i träsket.

Genast kände han att han ville gå därifrån, men något sa honom att fortsätta, men han är ändå en smula orolig, han visste inte hur han skulle gå över de stora våtmarkerna med risk att kanske fastna eller sjunka ner. han får syn på några små ödlor framför honom och funderar, han kanske skall följa dem? han tar några osäkra steg kliv framåt.

( Paxat till Tikaani)

Solen som så förtvivlat ville in i träsket, men här var solens strålar nästan bannlysta. Det var bara där det var en aning gläsare med träd som solen fick visa sig. Men nästan alla andra platser var det blött och lerigt så man höll på att sjunka ner ända till knäna i vissa fall. Det var allt att passa sig om man inte ville fastna där. Tikaani hade sett flera döda kroppar här, djur som villat ut sig och inte kommit tillbaka. Fast Tikaani skulle inte fastna i denna fälla. Hon rörde sig tyst fram mellan träden, hon var som ett vitt spöke. Fast leran hade kladdat ner den vita pälsen på benen så där var den inte lika vit som på resten av kroppen. Den kålsvarta vingarna låg nära kroppen och huvudet var en aning hukat. Hon var rätt stor för en vanlig hona, av större storlek. Fast hon var större så var hon rätt slank men välbyggd. Muskler.

Snart skulle hon ta och lämna denna plats, det var redan en aning besvärligt att vandra här. Att flyga därifrån skulle vara enkelt. Men hon kunde så bra tänka på denna plats, reda ut sina tankar i lugn och ro. Det var sällan andra vargar här som störde henne. Det var väl därför hon stannat kvar här i detta lerbad. Hon fällde ut vingarna lite prövande och flaxade med dem några slag så hon lyfte lite från marken men lät sig sedan gå ner till mark igen och fällde tillbaks vingarna mot kroppen. Hon hade känt en främmande doft, en hanes. Hon fångade upp den igen, den var inte så långt därifrån. Vem hade gått ut hit? Igentligen hade hon ju ingen brådska. Så Tikaani började gå mot den främmande doften i samma stil som innan.

Han fortsätter att gå med osäkra steg på den förrädiska våtmarken, han trevar fram med framtassarna för att inte gå ner i något djupt ställe, än så länge verkar han hitta rätt väg genom våtmarken, men det är ju lurigt hela tiden och man fick ju vara på sin vakt hela tiden. han sneglar mot de små ödlorna som dyker upp här och var, han undrar hur de skall överleva här, men de har nog anpassat sig efter landskapet. han går vidare och snart känner han en doft av varg i närheten. Han stannar upp och ser sig undrande omkring, vart vargen kunde vara någonstans, i så fall skulle det ju vara bra om de var två, för då kunde de ju hjälpa varandra här.

han rör sig sakta mot vargens doft.

Steg efter steg fortsätter är inte så speciellt försiktig vart hon lägger sina tassar, hon tar sig fram ändå. Hennes ben är rätt långa och hon hinner inte sjunka ner så långt innan hon fortsätter. Hon sätter den enda framtassen lite fel och sjunker ner igen till knät och det blir brunt och kladdigt efteråt. Kanske det inte skulle vara så dumt att se lite vart man gick ändå? Hon hittar snabbt lite säkrare plats att gå efter och fortsätter där framåt. Doften blir mycket snabbare starkare, kanske skulle de möta varan halvvägs?

Så efter ett tag börjar hon skymta något mellan de kala trädstammarna, hanen som kommer gående. Hon stannar upp i ett steg, avvaktande och höjer huvudet en aning. Ett flin skymtas på hennes läppar men försvinner strax efter en stund och hennes blir skarp och uttryckslöst. Ögonen är skarpa då de tittar på hanen som är i samma storlek som hon själv fast kraftigare, hanlik. Hon själv var högrest och slank men ändå muskler som låg inbäddade under pälsen.
Hon granskar hans gråa päls och öppnar sen munnen för att ge sig ifrån sig en hälsande gest.
"Var hälsad" sade hon som helsningsgest och väntar spänt på att den andre ska yttra sig.

han går vidare, ibland sjönk hans tassar ner i den kladdiga gyttjan under "grästuvorna" men han tog sig snabbt upp på säkrare plats igen. hans ben och tassar blev i för sig leriga och bruna, men det var ingenting som bekymrade honom. det enda som bekymrade honom var att han skulle hamna med kroppen och fastna och inte komma upp på fast mark. Tanken fick honom att rysa.

han känner vargdoften bli allt starkare och han höjer huvudet och ser sig omkring, hans ena öga var blint men han kunde se svaga skuggor med det, så man kan säga att han är halvblind. Han ruskar smått på huvudet och hans friska öga söker hela tiden efter ägaren till vargdoften.
Snart får han syn på en vit varg med vingar komma gående emot honom. han ler vänligt emot henne och nickar till hälsning. - var hälsad själv främling säger han med en vänligt röst.

Tikaani tittar på hanen och lyssnar då han hälsar. Han verkar fredlig och hans humör och känslor i nuläget verkade vara rätt normala och visade sig inte hotfull på något sätt. Fast ändå hålls de bärnstensfärgade ögonen sig kvar med sin skarpa fågelblick.
"Vem är ni som är ute och går i detta dunkla landskap?" frågade hon för nyfikenhetens skull. Det är oftast inte så många som vitsar denna plats, det var därför hon kom hit ett tag. Men vad denna hane gjorde här var fortfarande ett mysterium. Att vandra här var farligt och man kunde lätt stiga fel.
"Det är ju inte den mest välkomnande platsen i Numoori" inflikade hon och hennes ansiktsutryck var fortfarande en aning stelt, men inte hårt.

han mötte tikens bärnstensbruna blick och ler snett. - Mitt namn är Lihai... Han sveper lite med svansen och klipper med öronen. - vilket är ditt namn vackra främling? Han tar några steg över några torra grästuvor för att ta sig närmare henne.

ett varmt skratt lämnar hans strupe när hon ger sin bild av träsket. - Det har du rätt i främling, det är inte direkt den trevligaste delen av Numoori.
han stannar igen och slickar sig om nosen och mungiporna, han kunde se några små ödlor springa över några stenar och det hördes även kväck ljud från grodor överallt. - Men jag är på vandring runt om i Numoori, och av en händelse så hamnade jag här. Han betraktar hennes svarta vingar och undrande hur det skulle kännas att kunna flyga. - Vad gör du själv här främling?

Tikaani lyssnade på vad hanen sade, han presenterade sig som Lihai. Ett namn som hon själv aldrig hört nämnas förut. Hon nickade som bekräftelse att hon hört honom och låter honom bolla tillbaks frågan. Han kallar henne vacker och ett flin dyker upp på hennes läppar, och det rycker till i mungiporna. Det är sällan hon blir kallad vacker, Skatan brukar folk kalla henne för. Men hanen verkar vara en vänlig själ och hon slappnar av en aning. Fast öronen är fortfarande spetsade och låter det mesta ljud runtomkring vara.
"Mitt namn är Tikaani" svarar hon honom, en aningen road, men sen får hon det mer neutrala ansiktsuttrycket igen. Han ger henne svar på fler frågor, han verkade inte heller vilja stanna kvar på denna plats särskilt länge till. Han verkade också vara en sorts vandrare.
"Hittat nått intressant på din vandring, Lihai?" frågar hon men bestämmer sig sen att svara på hans fråga.
"Vandrar också kan man säga. Fast man har ju sina mål" sade hon och tittar nu på marken under sig. Den är tillräkligt torr för att sätta sig så att marken inte sjunker.
Hon byter till sittande ställning medan hon iaktar honom.

han betraktade henne och hennes vingar gjorde honom nyfiken, han hade inte stött på någon bevingad varg förut, men att kunna flyga måste vara en verklig befrielse. han ler emot henne och när hon säger sitt namn Tikaani så nickar han och lägger det på minnet. Det skulle inte vara svårt att minnas henne. Det är ett vackert namn namn Tikaani.

han skrattade till och nickar. - jodå, jag hittade ju en vacker tik som jag har framför mig. han sveper lite med svansen och betraktar henne med sitt friska öga. Det andra är är han blind på.
- jo man måste ju alltid ha mål vad man skall göra och vart man skall vandra. Han klipper lite med öronen och hans blick är vänlig, han ville inget ont, dessutom tycker han att det är alltid kul att träffa nya vargar. - Har du något mål med din vandring Tikaani?

Han verkade vara en charmant hane. Men hon hade själv inga planer att skaffa sig någon livsvän. Inte nu, inte i detta ögonblick. Ögonen var som fågels, av hela hennes utseende hade hon fått ett namn, skatan. Något som hennes före detta flock hade tyckt passat väl. Endast ett smeknamn inom flocken, något hon själv inte haft så mycket emot. Det var ju ändå bara ett namn ändå.

"Skönhet finns på många sätt" sade hon och höll blicken vilande på honom. Några fåglar flög upp från ett träd bredvid, kanske hade de märkt Lihais ankomst och anknytit det till fara? Men Tikaani fångade bara upp ljudet med öronen, och lade ingen större koncentration på det medan hon höll huvudet högt i en stolt position. Han frågade vad hon hade för mål, skulle hon vara ärlig för denna hanes skull? Det var ju ändå bara ord, något man inte behövde ta på allvar.
"Jag söker intressanta indevider. Någon som kan vara till hjälp för mig, det kan man kalla mitt mål"

han betraktade henne där han han och klipper lite med öronen, hon är vacker på sitt sätt och han säger alltid vad han tycker, och det är ju trevligt att få komplimanger också även om alla inte gillar att få komplimanger eller så är dom väldigt duktiga på att dölja sina känslor.

- Det är sant det du säger att skönheten finns på alla möjliga sätt. han ler varmt mot henne och sveper lite med svansen. han riktar blicken upp mot trädet bredvid dem och ser på fåglarna som flyger iväg, troligen hade något eller någon skrämt dem, men det var inget han la energi på just nu. Det som hände händer så är det bara.

han riktar blicken tillbaka till henne när hon börjar prata igen och han ser nyfiket på henne. - har du hittat några intressanta individer som kan hjälpa dig?