Hon talade igen, och han kunde inte låta bli att le. Men det var inte det där breda flinet, utan ett mer försynt, försiktigt leende. Det var en rörelse som kändes ovan, och mungiporna ville egentligen dra sig längre upp i ansiktet, men de stannade trots allt halvvägs. Det var en stor förändring hos Rengar.
"Jag hoppas att er resa bli behaglig, Duva", svarade han samtidigt som det började rycka lite i hans mungipor. Men det försynta leendet låg kvar på hans läppar. 
"Samma till er, min än", sade han sedan och såg efter henne. Sedan började han själv vandra in mellan träden. Kanske skulle de ses igen, Rengar hoppades verkligen på det. Hon var speciell, den där Duva, och hon hade fått honom att se på både världen och sig själv med andra ögon. Och det var för Rengar någonting helt nytt. 

(Avslutat då ^^)