::: IC: NUMOORI :::

Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad

2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle

Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

**Chayan** Spelas av : Nish

Lövskogen låg sänkt i ett matt mörker, ett sådant som endast uppstår då den döende solen kämpar för att hålla sina sista strålar ovan horisonten, och som färgar himlen i en brinnande elds färger, fanns det någon likhet, mellan en döende sol och en falnande eld, kanske det, solen var väll någonting som kallades ett brinnande klot. Inte för att det precis var någonting som den unga hanen lade några vidare tankar på, det fångade inte hans intresse, utan snarare så att han vandrade omkring och funderade över mötet med den svartlila och randiga honan, den hona som yttrat någonting så oväntat som att han var lik sin far. Far. Han visste inte ens vem det var, någonting som fick en kort fnysning att lämna honom, han visste ingenting alls då han tänkte efter, inte ens så mycket som ett namn. Mor talade aldrig om honom, snäste om de fårgade eller undvek bara att svara. Det var tusen frågor och inga svar, helt enkelt, för mycket för att han skulle kunna få någon rätsida på det hela. De skuggor som alltid fanns i hans närvaro flöt som vanligt omkring honom där han vandrade fram mellan träden denna skymmning, och om han inte hade varit i rörelse så skulle han inte ha varit den lättaste att skymta, inte med den fällen han bar, och de skuggor som alltid tycktes vilja dölja honom för andra. Ännu en sak som han inte förstod sig på, dessa underliga formlösa ting, vad var de bra för, det enda de gjorde var att göra andra illa till mods, och ibland så kunde han till och med höra dem viska, på ett språk som han inte förstod. Den unga var allt för inne i sina tankar för att lägga märke till den främmande doften av varg som låg i luften, ett misstag kanske.

| Paxat till Elite och senare Sleazoid |

Den allt äldre vitsvarta hanen ägnade precis lika få tankar åt solen som den valp han ännu inte mött. Fadern var dock inte en gemensam n'mnare i de två hanarnas tankar. Far fanns inte, namnet visstehan egetnlöigen. Eller han hade ett svagt fragment av ett minne, ett minne av att han hört det, att mamma sagt det. Vart den nu storvuxna hanen varit den senaste tiden viste han inte ens själv, han mondes bara korta snuttar, och allt insveptes av de tusen rösterna och ljuden som ständigt jagade honom. Som om någon snabbt och ilsket talade baklänges i hans huvud. Då och då tod synerna över, nu ver det ändå ett relativt lugnt ögonblick på den punkten. Det var heller inget han reflekterade över eller ens uppskattade. Faktum var att koncentrationen låg på att ta sig framåt.
De stora bergvargs tassarna rördes i väldiga kliv mellan träder och över rötter. Klorna som rev upp marken då de borrades ner i den, helt omedvetet. Surrandet som fick hans röda blick att flicka under den mörka luggen, ett försök att följa ljudvågorna och finne an källa. Vad det var som surrade runt runt så nära honom, oavbrutet. En tand låg utanför underläppen, pressades emot den, ett litet stick av smärta för att påminna honom om vad som var verkligheten. De ännu framåtvickade öronen ryckte det i lite då och då, i tackt med att han lätt förvirrat tog sig framåt. Han hade försökt lista ut hur han hamnat där han var, men det hade bara framkallat en allt växande huvudvärk, och rösterna skrek. De vrålade åt honom, att han hade gjort fel och en massa annat så otydligt och ihopsmetat med alla de öronbedövande ljud som denna tysta skog hyste att han inte förstod.
Han flämtade faktiskt lätt fär han gick, trotts att den sjunkande solen hade fört med sig viss kyla. Tungan försökte stundvis leta sig fram mellan de sammanpressade käftarna och nosvingarna rörde sig frenetiskt.
Så slog den honom, som en kallduck eller ett slag rakt i ansiktet, vargdoften. Han ryckte till, en rysning for igenom hela hans väldiga kropp och ögonen spärrades upp ovan de allt mörkare markeringarna där under luggen. Han väste till samtidigt som han drog efter luft. Käftarna spärrades upp och blottade i en halvt vettskrämd min vassa tänder drypandes av dreggel. Han tycktes skygga doften, dra sig undan den, men kunde inte sluta gå. Såfort han stannade upp blev det olidligt, ljuden, rösterna, rörelserna i ögonvrån - de som alltid flygge precis då man såg emot dem. Han klarade det inte, det enda sättat var att pressa på de redan utmattade musklerna - hur långt hade han gått egentligen - lite till och försöka lyssna. De dämpade sig då. För en liten stund. Detta ledde inte bara till en fruktansvär stelhet såfort han stannade upp, utan också en outhärdlig trötthet som omfammnade hela hans sinne och gjorde honom än mer kortstucken och irriterad. Man ville inte stöta ihop med honom, likväl var det just vad den lilla valp vars närvaro satt sådan skräck i hans kropp var påväg att göra.
Med fortsatta väsanden rörde han sig omedvetet och oseende emot den lilla svarta punkt som skulle visa sig vara en främande valp, omringad av skrin, flämtningar och det krossande ljudet då käftar slogs ihop om ben och slet i kött. Ljud som orsakade en sådan rädsla att pupillerna ständigt växlade från små till stora i den uppspärrade ögon vilka skymdes till hälften av hans svarta lugg. Som sagt så ville man inte stöta på honom, musklerna spelade och hatet växte bubblande. Förvirrad, missled och hjälplös var han, men det uttrycktes i inget annat än ren ondska.

Det klippte kort till i den ungas öron, som för att det skulle få ljuden att flöda omkring honom, lönlöst, ungefär lika stor chans som att han skulle lyckas med att få någon rätsida på dessa eviga tankar och funderingar som ständigt invaderade hans hjärna, lämnade honom inte, inte ens för en enstaka sekund, lite likt de skuggor som envetet höll sig i hans närvaro. Stegen stannade upp och den skogsgröna blicken, identisk med någon annans, vändes emot gestalterna omkring honom, deras sätt att bara så obekymrat flyta omkring emot allting vad kallades vind var på ett sätt störande, och på ett annat näst intill fascinerande. Hur de tycktes leva sitt egna liv, efter hans direktiv, men ändå så kunde han inte styra dem, de förblev endast dessa underliga formlösa gestalter som virvlade omkring, till synes helt omedvetna om sin omgivning, men så fel hans tankar kunde ha. Kanske om han varit mer bildad i sitt tankesätt så kunde han ha lyckats utröna allt vad som berörde hans tankegångar, men vissa gånger, gånger som denna, så ifrågasatte han verkligen om han ens var det minsta bildad. Han kunde se på världen och se den exakt som den såg ut, det han inte var medveten om var att han kunde se bortom det uppenbara, någonting som endast föll sig naturligt, en förmåga som han alltid haft, utan att vara medveten om det, hans tankar skänkte honom tron att det var den delen han såg som endast var det vanliga, att det inte fanns någonting speciellt med honom precis, varför skulle det? Bra fråga. Då var det då dock den där främlingen, jovisst hade han lagt märke till att en doft låg i luften, men inte tack vare sig själv, för trots att han inte förstod skuggorna så betydde det inte att de inte kunde hjälpa honom, han kunde dock inte förklara den där underliga känslan av misstro som började växa inom honom, var det kanske ett tecken på att han borde vara på sin vakt. Huvudet vreds åt det håll där vars blicken var fäst, just där, emellan trädstammarna så kunde han utan vidare svårighet skymta tecken på att en varg befann sig där, en sådan som han inte stött på förut.

Då han, genom att passera ett antal björkar och annan snårig skogsmark fick syn på främlingen väste han till. Han försökte inte ens jaga bort aggrisionen, men vågade inte riktigt gå i angrepp. Osäkerheten hade ett fast grepp om honom. Tjutandet steg upp till en olidlig ton, erövrade hans värld, och har ruskade irriterat på huvudet. Försökte desperat bli av med det, få utrymme för bara den minsta tanke. Att en annan individ var närvarande - det är ingen individ, sak, hot - försvann bort från verkligheten. Men då han åter insåg det lades det snabbt band på honom, man kunde se osäkerheten, rädslan lysa rakt igenom den hårda blodröda blicken.
Han fixerade plötsligt blicken, såg rakt på den andre, den store skälvde till vid handlingen och åter gled blicken snabbt iväg åt sidan. Han såg ytterst sällan på andra. Kanske att han greppat efter strån på kanten till vansinnet, att han hoppades på att den andre som en fast punkt skulle jaga bort rösterna. Sådär som Echo gjorde, de enda mötet han fick klara minnen från. Honung och violer, så lugnande.
Hanen hade inte den effekten och även om han haft det vågade inte Elite hålla kvar blicken länge nog för att det skulle märkts. Skuggorna som jaga kring främlingen var ett annat orosmoment i hanens sinne. Ett direkt hot. Han ville inte vara i närheten - det var ett påtvingat möte, enda lösning var att radera den andre - då skulle han ju slippa jobbiga luddiga minnen också. Det var ju positivt. Gröna ögon. Det tyckte han inte om, så mycket visste han. Rött. Rött var en fin färg. Lila också - pågrund utav Echo? - blå gick an. Vad hade hans mamma för ögonfärg? Röda? Blå? Lila? Nej.. lila var Echo. Huvudet överhettades och de raspande orden som for igenom hans huvud tvingade honom att agera. Han flämtade till, knyckte på nacken och väste åter - eller hade han någonsin slutat framkalla det skrämmande ljudet? Tog ett steg framåt med spelande muskler och försökte för allt i världen se hotfull ut. Lyckades iallafall verka skrämmade, mest pågrund utav den galna flackande blicken, inte något större hot.
"Försvinn.."
Väste han och det rasslade i halsen på honom då han uttalade orden. Rösten var hes, kall och faktiskt mycket hotfullare än vad han kände sig. Den verkade död, monoton och omänsklig. Bristen på empati syntes så klart, förståelsen var lika med noll. Det väste och bubblade runtom honom, ständigt nya ljud som alla drev honom till vansinne. Det var som om alla ljud han någonsin hört sparades och tog upp allt minne, för att sedan spelas upp i en enda röra. Oavbrutet, kunde han aldrig få vara ifred. Det var den mindres fel han måste bort. Det var ju faktiskt sant att grönt inte var någon fin färg.

Det gick att tycka att den unga skulle vika sig för den betydligt större och äldre vargen, följa varenda uppmaning denne skulle kunna tänkas ge honom, men nej, sådan var han inte, han var sin egna individ, och inte den lilla snorvalp som han kunde uppfattas som. Insidan av denna vargen var så otroligt olik det yttre som det bara kunde bli, äldre, visare, okej, kanske inte så mycket vishet, men definitivt lite sinne för vett, trodde då han. Inga tecken på rädsla eller skygghet gick att skymta hos honom, han stod endast fast där han stod, men öronen spetsade framåt och huvudet höjt, granskade kort främlingen och konstaterade ganska så snart att denne inte var som de flesta andra, men egentligen, vem var det, inte han i alla fall. Den vita hanen framför honom verkade dock snarare lida av någon sorts problem, vad det kunde vara visste han inte, han hade inte allt för mycket kunskap om världen och livet. Det mesta var endast baserat på gissningar, utan vetskap om att de faktiskt emellanåt var sanna. Hanen väste fram att han skulle försvinna, tonen och sättet som denne visade var nog säkerligen nog för att sätta skräck i de flesta valpar, inte denna dock, han var knappt ens bekant med orden rädsla, inte heller med begreppet smärta, var det naivitet som härjade hans unga sinne? Eller var det helt enkelt endast oräddhet? Den där underliga känslan fanns dock fortfarande kvar inom honom, sade honom att han verkligen inte borde lita på att denne varg inte skulle göra någonting, frågan var då dock om han lyssnade till den känslan, den som hans kraft förmedlade honom, den själabundna kraften. ''Det var inte jag som valde att styra stegen åt någon annans håll'' en del av hans inre svor tyst för sig självt, sade att det var fel att säga så, att han borde ha mer vett, men han lyssnade inte till det. Skuggorna omkring honom verkade på något sätt dela samma åsikt som det där inre, vilket kunde märkas på de allt livligare rörelserna de virvlade omkring i, eller som den skuggstrimma som slöt sig kring hans ena framben, som om den faktiskt försökte få honom att inse någonting, och det underligaste av allting var att han faktiskt kunde känna en krypande känsla i skinnet där vars skuggan befann sig. Han släppte dock de tankarna så fort som de dykt upp och vred upp blicken emot främlingen igen.

En fallen gren knäcktes under hans tyngd då han tog ännu ett steg framåt, och det var lite annat än fascinerande att se hur hanen skämt ryckte till av ljudet. Om någon så borde han vara van vid oväsen. Men hela världen var ett hot, så skrämmande. Hanens ord gjorde det inte bättre, så självsäker, något brast i Elite. Huvudet knycktes åt sidan så att luggen föll ur ögonen. Blottade den brinnande blodröda blicken som utan någon medkänsla genomborrade intet bakom valpen. Hur de mörka markeringarna under hans ögon tycktes fördjupas och hur varenda hårstrå ställdes på ända i det vansinniga ansiktet då käftar spärrades upp och dreggel flög emot den mörkare.
Mörda honom, slakta honom - tusen bilder på hur underbart grotesk hanen kunde se ut med uppsliten buk, klyven strupe, inslagen skalle - du vet att du gillar doften av blod. Förgyll dagen med den, gör det. Det var bara sanningar som rösterna sa, även om de skrämde honom. Och ohyffsade unga hanar behövde uppfostras. Ljuden stegrade till ohållbar nivå. Han ville skrika, eller skrek han redan? Han kunde inte höra verkligheten längre.
Ett hugg i luften emot hanen, inte en varning utan ett direkt utfall och hade han varit vid sina sinnes fulla bruk hade valpen troligen varit död. Men blicken som inte kunde fokusera och tankarna han inte kunde höra hindrade allt sikte. Fysisk attack var varken hans starka sida eller vad han föredrog. Men plötsligt strömmade ljuden ut honom ben som knäcktes, gnisslanden, skrik, röster som talade på alla möjliga språk, snabbt, ilsket och baklänges. Allt sändes i en enorm chockvåg emot hotet, Chay, och studsade sedan ut i skogen. Det var oväsen och ljud nog för att chocka vem som helst mindre djur kunde faktiskt få hjärnblödning av överhettningen. Det var för många intryck för även det stabilaste sinnet. Dö. Lämna mig ifred iallafall. Fall.

Han hade börjat tröttna på denna hanens underliga uppförande, inte riktigt någon han önskade att tillbringa eftermiddagen med, och för en kort stund så övervägde han faktiskt att följa hans, vad det nu kunde kallas, uppmaning, hot, någonting, och faktiskt försvinna ifrån dennes närvaro. Den tanken verkade rätt så lockande, just på grund av han inte fann något intresse i hanen, snarare en sådan som endast skulle falla i glömska med tiden, och som han inte skulle behöva varken träffa eller tänka på igen, vad han hoppades åtminstone. Det var dock någonting som hindrade honom ifrån att låta kroppen föra honom ifrån platsen, ett ringande ljud i öronen som snabbt stegrade till en outhärdlig skriande ton, med vilken allt möjligt annat överröste honom, allt på en gång och med ingen som helst nåd eller slut. Benen vek sig under honom och synen svek honom, ögonen rullade in i sina hålor innan de slöts. Han skrek, eller åtminstone så trodde han att han gjorde det, läskig känsla, att inte höra sg själv skrika, ljuden var för många, smärtan för stor. Det var precis som om hans kropp blivit förstelnad, vägrade röra på sig, kunde helt enkelt inte, sinnet var verkligen någonting som hade en otrolig inverkan på allting, just därför så slog hanens attack ut hela honom, vilket det säkerligen var menat att göra. Han kunde inte tänka, inte känna eller lukta, inte se, och inte höra någonting annat än alla dessa outhärdliga och olidliga ljud, kunde det inte få ett slut. Han kände knappt smaken av blod i munnen, det blod som var hans egna, det enda han ville var att det skulle få ett slut, bara för mycket...

Valpen fick bara korta smakprov av Elites egna helvete, likväl föll den till marken. Nu fanns chansen, hade han funnit sin kraft och känt sig självsäker i den så skulle han ha slagit ut den andre innan han steg fram, istället vr han allt för förblindad av ljud och syner för att ha ögonen på något annat än den andres buk. En väldigt framtass restes och han slog hårt emot den unga mjuka magen. För att skada den med både tryck och vassa klor. Kolla om han var grön på insidan också, man skulle alltid se till insidan av individer. Det hade hans mamma lärt honom.
Grönt var inte fint.
Om hanen var röd skulle det ju dock vara till tillfredställelse, kanske tillräckligt troligen inte. Rösterna började med nya önskningar innan tassen ens kommit i nörheten av den yngre. Tankar går så mycket snabbare än handlingar. Ögonen, ta ögonen, då slippar han se sin gröna färg - det var ju snällt - och du slipper se in i dem. Underbar idé. Och var det rött på insidan kunde man ju nästan säga att de böt ögon. Då fick hanen något tillbaka. Elite var en bra snäll varg ibland, även om den röda blicken hade letat sig bort från den andres uppspärrade ögon och emot det blottade sidpartiet på nacken. Sökte en svag kota som kunde knäckas.

Smärtan rent utsagt skar igenom hela den unga vargens huvud, nej, kropp faktiskt, han visste inte varför men kunde heller inte tänka över det, det enda han visste var att han ville att det skulle få ett slut, eller hade det slutat och det endast var han som inbillade sig? Inte ens det var han medveten om, utan endast att det var som helvetet själv för hans hjärna. Det slag som hanen riktade emot hans buk och mage var ingenting han ens lade märke till, kände knappt smärtan då hanens klor rev upp sår längs med hans vänstra sida, kanske inte riktigt där det var menat att träffa, men han vred sig i princip hela tiden även om det för honom kändes som om kroppen var förstelnad och fast i en och samma position, märkligt vad hjärnan verkligen kunde göra. Ett ljud likt klor som drogs emot sten var någonting som konstant var närvarande, det var även på ett sätt dominant, trots att det inte alls överröstade skriken, ljudet av ben som knäcktes, gnisslande tänder, viskande och väsande röster, vrå... vänta, de där rösterna, de var hans egna, eller kanske inte tekniskt sett, men det tillhörde i alla fall hans egna hjärna, och kraft. Ljuden de framkallade, språket de talade var som vanligt lika oförståeligt, men han fick en viss känsla av klarhet då hjärnan fokuserade på det, vad var de för några egentligen, dessa skuggor, det kunde han fortfarande inte förstå. En tanke om att han ville skärma av sig själv ifrån allt som skedde resulterade omedvetet i att skuggorna flammade upp framför hanens ansikte likt lågor skulle, enda skillnaden var att skuggorna inte skadade fysiskt utan psykiskt.

| Säg till när du tycker att Zoid ska joina ^^ |

**Elite** Död Spelas av : Embla | Död

Klorna sjönk in, och han rev till. Djupa rivsår i hanens sida, blodet kom omedelbart. Så tillfredställande, han log ett knappt märkbart leende. Han själv visste inte ens av det, och det såg ytterst stel och malplacerat ut på hans ovana läppar. Luggen föll åt sidan då huvudet lades på sned, blottade den ofokuserade röda blicken och de svarta markeringarna där under. Han hade redan tagit ett steg åt sidan, var mycket mer effektiv i detta tillstånd. Då han vara kopplade bort och löd. För rösterna behövde inte ens övertala honom nu, han var inne i det och skulle aldrig kunna sluta.
Ena tassen höjdes för att placeras på valpens axel, trycka udnan benet och blotta sida av nacken. Perfekt, så flammade skuggoran upp. Det var bara i ögonvrån som han skymtade dem först, hela han ryckte till - rösterna hade inte varnat honom för det där. Blicken vreds emot det svarta, flammande, och ett skri lämnade honom. Han ryggade undan tre snabba steg. Drog djupa andetag. Skälvde i hela kroppen.
Det väste, pyste, skrek, knakade och tjöt. Det var rädlsan som tog form som ett öronbedövande oväsen, samtidigt som lusten manade framåt. Allt blev så försvirrande, och han kände hur ett mörkrets foster - rädsla, hat och skam - rörde sig inom honom, förvirrade och slet upp än fler okontrollerbara känslor. Det fanns lite som han fruktade så mycket som känslor, dem var oförståliga och svåra att hålla koll på. Och alltid närvarande. Han rent ut sagt hatade det, spreciellt rädslan. Den han kände nu. Rösterna blev så höga då.
"Sluta."
Sade han med darrande röst.
"SlutaslutaslutaslutaslutaSLUTA!"
Åter övergick en känsla i en annan, rädsla till raseri, och trotts skräcken som fick raggen att resa sig och ilning efetr ilning att gå längsmed ryggen så kastade han sig framåt och högg emot hanens ansikte - dolt i skuggorna.

[Nu får Zodisen komma om han vill ^^]

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

| Då kommer farsan och räddar dagen då xD |

Solen hade vid det här laget sjunkit under horisontens rand och lämnat ett mörker efter sig. Lövskogen var sig lik, lika stilla men samtidigt lika full av liv, allt och ingenting verkade ha sina hemtrakter här, ibland kunde man hitta de mest besynnerliga saker här, gav dem en tanke om vart de var ifrån, men gav lika fort upp det hela då man insåg att det var lönlöst. Det var dock en härlig tid på dygnet detta, mörkt, och ändå åtskilliga timmar kvar till det skulle ljusna, heller så var omvärlden inte helt i slummer ännu. Kanske positivt, kanske negativt. Bland träden vandrade en svartvit hane omkring, fortfarande rätt så ung, en som upplevt mycket mer genom sina dagar än vad vissa andra skulle uppleva under en livstid. Hanens ögon bar en glödande skogsgrön färg och omkring honom virvlade formlösa gestalter omkring, dolde honom nästan helt för betraktarens ögon. Tankarna likt vanligt fyllda av allt och ingenting, samtidigt som uppmärksamheten utan problem höll koll på omgivningen omkring honom. Han förväntade sig visserligen ingenting, men kanske så ville han endast att denna natten skulle förflyta utan problem eller konflikter, helst utan något sällskap alls. Nog var han lite av en enstöring ändå, trots att det förändrats rätt mycket sedan han gick med i Qu för vem vet hur länge sedan. Han var inte den som brukade hålla koll på tiden som förlöt, men det var rätt så länge sedan, något år säkerligen, om man räknade in den tiden som han varit död. Han blev knappast förvånad över att skuggorna meddelade honom om någon annans närvaro, några faktiskt, men ändå så frös hanen näst intill till på platsen av orden han hörde. Huvudet vreds kvickt åt det håll där vars vargarna befann sig, och han visste inte varför han reagerade som han gjorde, han borde inte göra det. En låg morrning steg ur hans strupe då han sekunden senare slängde sig fram över marken, vad höll han egentligen på med, varför brydde han sig om valpen. Ett enkelt svar, det var hans egna. Han förstod det dock ändå inte, för han varken kände denne eller tyckte om dess rena existens, underligt. Det tog honom inte särskilt länge för att nå fram till platsen, och i den stunden som valpens skuggor flammade upp i ansiktet på den större hanen fick han syn på dem bägge. Skuggor, givetvis, hon hade talat om att han var lik honom. Hans egna skuggor sköts iväg emot den vita hanen i samma stund som denne var påväg att hugga emot valpen. Om hanen tyckte att valpens skuggor var besvärliga så hade han inte känt på någonting. Han stannade upp emellan dem bägge och högg sedan i luften endast centimeter ifrån hanens ansikte, utan tanke på att hugget faktiskt skulle träffa.

**Chayan** Spelas av : Nish

Allt gick så fort, men samtidigt så söligt. På ett sätt var det som om tiden stod stilla i hans kaosartade hjärna, men att scenerna framför honom utspelade sig fortare än vad de egentligen gjorde. Han stirrade för ett stillastående ögonblick upp i den vita hanens röda ögon, förstod nästan att det kunde vara slutet för honom, att det var så han skulle dö, utan att ens livet börjat. För han kunde inget göra, han var ung, liten och vek. Hjärnan var det dock inget fel på, mer utvecklad än vad man kanske skulle vänta sig från en valp i hans ålder, hans inre var nog att klassa som äldre än vad han egentligen var. Han trodde faktiskt att det skulle vara just det, slutet, men så skedde någonting som han verkligen inte väntat sig. Den skugga som svepte förbi honom var då definitivt inte hans egna, så mycket förstod han trots alla de ljud och intryck som gjorde det fullständigt omöjligt för honom att koncentrera sig på någonting annat än just det, olidligt, det var vad det hela var. Hans hjärna lyckades dock ändå koppla till att någon ställde sig framför honom, nästan så att hanen skyddade honom, varför kunde han verkligen inte förstå, det verkade fullständigt omöjligt att tänka sig, en ren främling. Det hela kanske fick det att klarna en aning i hjärnan, men fick det inte att försvinna, utan det fanns fortfarande där som en olidlig och outhärdlig underton till precis allt. Den skogsgröna, nu glödande blicken vändes upp emot hanens identiska som han för en kort sekund kunde skymta, men hans hjärna kopplade inte, trots alla de uppenbara likheterna, det var bara för avancerat för tillfället.

| Crap |

**Elite** Död Spelas av : Embla | Död

Han uppmärksammade inte ens att den andre hanen dök upp, högg blind för omvärlden. Men så plötsligt blockade något den lilla syn han hade kvar, han såg inte ens skuggorna över den lilla valpen - och insåg med ett gällt okontrollerbart skri att dem anfallit honom. Innan han hann avsluta hugget och sluta sina vassa tänder om den andres fula ansikte - riva ut de osynliga med likväl gröna ögonen på den andre - så kastade han sig bakåt. Ruskade förtvivlat på huvudet där en svärm av skuggor hade träffat honom. Det gjorde ont, men den fysiska smärtan reflekterade han knappt över - det psykiska dock. För plötsligt var hela världen svart, och huvudet snurrade, hela världen svängde fram och tillbaka, blev oskarp, osammanhängade, samtidigt som nya röster fientligt väste till honom på ännu ett totalt främmande språk.
Snabbt drevs han några meter bort från den sårade valpen och dennes beskyddare, tills bakdelen slog i ett träd - vilket orsakade ännu en ilning igenom honom. Raggen stod på ände över hela kroppen, tassarna pressades ner i marken så att tår och klor spretade utåt och svansen hade snabbt funnit sin välbekanta plats mellan bakbenen.

Efter ytterligare ruskningar på de stora huvudet tynade skuggorna bort, hur lång tid det tagit kunde han i sin vilda panik inte avgöra. Men då han fortsatte att slänga med huvudet kunde man skymta den vättskrämda men oh så hatfyllda röda blicken och de kolsvarta markeringarna under dem.
Utan att han visste om det så såg han i det tillfället ur som en omvänd bild av sin fader, vit och svart istället för svart och vit.
Plötsligt återvände skärpan till hans av luggen dolda blick igen, och den fokuserades för en sekund på den andre hanen. Hela ansiktet rynkades ihop i en vansinnig min, i ett tappert försök till att dölja rädslan. Vad var det där, en stor hane - hade han skapats ur mörkret?
Han hade samma vidriga ögonfärg, och trotts Elites skräck så fick detta faktum åter blodet att koka - och han röt till innan han åter stormade framåt - utan minsta tanke eller ett fast mål.

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Då den främmande hanen slängde sig bakåt som ett resultat av hans skuggor så sneglade han kort bak emot valpen, och han kunde förstå vad Hina menat då hon sagt att de var lika, men likväl så förvånade det honom nästan en aning, och ögonen, så gott som identiska med hans egna. Han vred tillbaka blicken emot hanen igen och huvudet sänktes då tänderna blottades i ett morrande, det var någonting som den hanen inte skulle lyckas med denna natt, det tänkte han se till. Ynglingen såg knappast särskilt stark ut heller, endast, underlig. Han var dock knappast rätt varg att dra sådana slutsatser då han nog tillhörde den kategorin. Så fort som skuggorna lättade omkring hanen och började leta sig tillbaka till honom så ändrade han riktning på dem så att de återigen letade sig i riktning emot hanen, men denna gången inte med avsikt att endast förvirra, utan betydligt mer än så. Han tog några steg i sidled som om han försökte dra till sig hanens fulla uppmärksamhet, och vissa av hans skuggor stannade kvar vid valpen, kretsade kring honom likt hans egna, även om de inte gav vika ifrån Zoid, något som de otroligt sällan gjorde, och verkligen inte utan att någonting motade bort dem av en eller annan anledning. Då de skuggor som styrts emot hanen nådde fram till dennes position så svepte den mellan benen på denne och fortsatte omkring kroppen i kvicka rörelser, även om de ännu inte rörde honom, och därför inte påverkade. Då han sedan mötte hanens näst intill ursinniga blick så drog ett stråk av igenkännande över honom, och tankarna gick tillbaka en väldigt lång tid, till det där första mötet han haft med den svarta varghanen, en som han numera kallade flockbror. Han lät dock tankarna och teorierna rinna av honom ungefär lika fort som de dykt upp och han slängde sig efter hanen i samma stund som denne stormade framåt, med avsikt att tackla honom i sidan samtidigt som skuggorna svepte till omkring dem bägge, nu inom räckhåll att faktiskt påverka hanen, men inte med förvirring och illamående denna gången, å nej, så mycket mer. Han fick erkänna att han inte brydde sig alls i hanen, varken om han så dog eller inte, det var nog anledningen till att han lät en ljusblå gas sprida sig inom området närmast omkring dem, han visste inte ens vad den gjorde, men lära sig behövde han.

| Gasen vi pratade om med andra ord ;) |

**Elite** Död Spelas av : Embla | Död

[eftersom du inte skrev att zoid undvek Elites anfalla hoppas jag att det är OK att jag pp:ar att han träffade - blir ingen alvarlig skada ändå (L) ]

Trotts hans rasande humör så svar rädslan svår att tränga undan. De sista anfallande stegen var långsammare, snavande, snubblande, tvekande - innan han med all den kraft han hade kvar av det nyligen kraftiga anfallet körde in huvudet i hanens skuldra (??). Det var trotts de susande rösterna och den iskalla rädslan en berusande och befriande känsla att lyckad med ett anfall, men inte fanns där lång tid att vara självgod. Innan han ens hunnit fram till den andre så hade skuggorna skjutit fram emot honom - och nu omfamnade de honom i samma sekund som han backat undan från hanen. Han översvämmades av dem, och kastade sig bakåt medan de tycktes slita i honom. Han ruskade på huvudet va och ann så att luggen flög åt alla håll - blottade de frånvarande ögonen fyllda av panik. Han backade desperat och drattade sedan ner på rumpan, utan att reflektera så mycket kippade han efter andan och drog in mer och mer av den blå gasen djupt ner i sina ansträngda lungor. Han började hosta, men allting verkade frånvarande - och han reste sig inte. Satt för några sekunder och bara stirrade framför sig i ren chock, samtidigt som han nertystat harklade och hulkade sig.
Sedan började det, andningen blev plötsligt tyngre, till han var tvungen att maniskt kippa efter luft. Det var som om lungor och hals inte längre fungerade, och han greps av en djupare panik. I samma sekund började han skaka. Det började som ilningar genom kroppen, sen insåg han mitt i sin växande panik att hans ben skakade okontrollerbart. I nästa sekund låg han ner på sidan och skakade okontrollerbart i frossa.

Andnöden. Frossan. Paniken. Rädslan. Förvirrningen. Och de tusen rösterna.
Det kändes som om han snurrade runt runt samtidigt som jorden långsamt vändes uppochner och han när som helst skulle falla baklänges. Illamåendet fick honom att hulka.

Om det inte varit på grund utav den starka och okontrollerbara ondskan som vid detta tillfälle tog sin form av ett rent raseri så hade han kanske svimmat där - lämnad i den fientliga främlingens händer. Istället - av något som snarast kan beskrivas som ren tjurighet - kämpade han med att få tassarna under kroppen igen. Samtidigt - helt omedvetet - sände hans huvud ut panikartade signaler till alla närvarande. Värst anföll trashingen valpen, då han redan fått kontakt med denne - men även den äldres sinne angreps med ilningar, huvudvärk, skrik och vidriga ljud. Detta kunde dock inte jämföras med den obeskrivliga terror som han själv utsattes för av sinnena medan den överbelastade hjärnan slutade sände ut jämna signaler till organ efter organ - framförallt nerver och lungor vägrade sammarbeta med de mycket få raka order han lyckades dela ut. Han låg som en mask och krälade i smuttsen, kämpade med att ta sig upp eller iallafall återfå balanssinnet i den grad att det ens skulle vara möjligt att resa sig.

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

| Aa, det är ok. Och, måste bara få säga att du skriver jävligt bra ^^ |

Han hade nästan räknat med att hanen skulle träffa honom då han i princip slängde sig framför honom, men det var sådant som man fick ta, och även om hanen rev upp ett rätt så tjusigt sår över hans skuldra så var det knappt någonting som han reflekterade över, det var endast som ett myggbet i jämförelse med vad han upplevt i sina dar. Inte bekymrades han heller över att den fortfarande unga främlingen var större än honom själv, var inte de alla det i denna värld, han styrka låg hur som helst inte i kroppen, utan i sinnet. Vilket var en av de många anledningarna till att han avskydde tankekrafter så mycket, för att det hämnade honom, och såklart för att han inte ville dela med sig av det som andra inte hade någonting att göra med, undantag fanns det dock, de som inte valde det hela själv. Då hanen endast sekunder senare verkade påverkas av såväl skuggorna som gasen så stannade han upp och betraktade honom för en stund, försökte utröna vad exakt det var som gasen gjorde med vargen, för det var aldrig detsamma att experimentera med bytesdjur, effekterna kunde vara rätt så olika, särskilt när det kom till sådana gifter som påverkade sinnet. Han kunde utan större svårighet avgöra att den framkallade andnöd, då detta inte riktigt hörde till skuggorna, inte i den utsträckningen i alla fall. Sedan så gjorde sig skuggornas påverkan sig tillkänna, något han mycket väl kände igen, de fungerade bra ihop hans båda såkallade krafter, speciellt då de tillämpades på sätt likt detta. Han hade inga tankar på att döda hanen, men om han skulle dö som följd av giftet så var det ingenting som han skulle sörja, dessutom så hade han väll troligen fått i sig ett och ett annat i små doser då han bet honom då hans blod för tillfället var fullt av gifter, av vilka han knappt lärt sig hälften ännu. Han var inte den som njöt av att se andra lida, åtminstone så hade han inte varit den typen, men allting som hänt hade nog härdat honom för sådant, och han var nog inte längre densamma när det kom till sådana saker. Skuggorna omkring honom, nästan så att det var hela omgivningen, väste ilsket till i hans huvud innan än fler ljud än vanligt invarderade hans hjärna. Med ens så slöt de skuggor som fortfarande fanns runt honom sig tätare omkring honom, och så även de som skyddade hans sinne, visserligen så stängde det inte det hela ute, men det lindrade det en aning. Han rörde dock inte en min utåt även om han faktiskt påverkades av det hela, fasaden rämnade inte, den var för väl uppbygd, och fortfarande så var detta ingenting i jämförelse med vad som han blivit utsatt för i kriget, det var vad han kallade smärta. Valpen å andra sidan kunde han höra gny till bakom honom, och han fick erkänna att det bekymrade honom en aning. ''Om du tror det hjälper, så försök, men ta och lämna valpen ifred, om du nu inte känner för att känna på vad smärta innebär'' rösten var lika stel och känslolös som vanligt i tillfällen som dessa, och det fanns inga tecken på att han var uppretad i hans stämma, det var det sällan han blev, men detta berörde honom åtminstone, underligt ville han gärna tycka, men han visste att det inte var sant.

| PP:ar Chay lite, orkar inte logga in på honom för att skriva ett ej så händelserikt inlägg |

**Elite** Död Spelas av : Embla | Död

Han darrade, skälvde, lyckades äntligen få de mörka tassarna under kroppen – även om kroppen protesterade allt mer. Hanens röst ringde i hans ögon, han förstod inte vad den andre sa – än mindre vad som menades med orden. Rösten förvreds någonstans i luften mellan dem, och för honom lät det bara som tjut och toner. Läpparna rörde sig, oförståeligt, sinnet lurade honom gång på gång. Han var inte i skick för att leva, än mindre för strid.
Med ett väsande lyckades han vrida sin kropp emot hanen, huvudet sänktes och för en sekund skapades en klar strimma i det ständiga kaos vilket utgjorde hans tankar. Oväsendet fortsatte att på en olidlig skala stråla ur hans huvud, men han såg med en plötslig skärpa – det fanns bara hans och den andres ögon. Fula gröna vidriga ögon. Och så anföll han, blixtsnabbt. Kastade sig åter framtå med all kraft – men denna gång dog energin ut redan innan han nått hanen, och han snubblade över sina egna klumpigt stora tassar och drösade ihop på marken. I kramp böjdes nacken bakåt tills det var ett skrämmande kort avstånd mellan pannan och manken. Ett öronbedövande ski lämnade honom, och en allt intensivare telepatisk smärtvåg sändes ut mot de närvarande. Att sända ut smärtan lättade faktiskt lite på det egna konstanta plågandet. Synd att han inte visste hur man gjorde det, eller ens att han gjorde det.
Ett vansinnigt leende spred sig på läpparna och käkarna pressades ihop tills blod började rinna ur mungiporna. Blicken var plötsligt djupt ond, och paniken var bara en skygga i ögonvrån. Kroppen spändes, han kunde inte ta sig upp från den smutsiga marken men en klar förändring märktes likväl hos hanen. Den kunde liknas vid fadern Damons personlighetsförändring – plötsligt böts den vansinne men ack så förvirrade hanen emot någon utstuderat elak som inte bara hyste galenskap utan en viss intelligens bakom den vassa röda blicken.

[this sux]

**Sponsored content**

» Are you liked I expected?[P]
» Once again I'm here, forts.
» It's almost over, and here we are - forts.
» My inner power(forts...) [P]
» Kumogiri Rin [P] forts.

::: IC: NUMOORI :::

Lövskogen

Lövskogen

Not exactly what I expected... (forts.)

::: IC: NUMOORI :::

Lövskogen

Lövskogen