[Paxat till Aamon ;) ]

Svansen böljade efter henne som en kvarvarande eldflamma från en eld som aldrig tycktes ha brunnit. Marken under den var våt och sumpig, inte ens den mest envisa eld hade kunnat få fäste här. Antagligen hade den snarare fräst till och inom ett hjärtslag pyrt ihop till ingenting. Nu brann här ändå en eld, eller i alla fall kunde man missta varghonan för att vara en, hon med sina glödande klor och eldfärgade päls vars rörelser starkt påminde om en elds fladdrande lågor på dess väg framåt bland lättantändligt material. Det enda som skiljde sig från en brands orange och röda färger var ögonen med sin starka skogsgröna färg vilket gjorde att även dem blev malplacerade där. För omgivningen som de iakttog hade inget som ens påminde om en skogs klara gröna färger utan bara en lätt antydan till en mörk, nästan svart färg på grund av de stora mängderna av mossa som verkade ha hittat sin rätta miljö här i fukten som fyllde varenda kvadratcentimeter av marken här och som för varje steg man tog gav ifrån sig ett högt klafsande ljud.
Idag berörde det dock inte honan som annars var så mån om att föra sina steg framåt i tysthet, för idag ville hon att nån skulle höra hennes närvaro här och visa sig för henne. Denne någon var flockens nya ledare som hon hade ett visst intresse för att möta, hon ville veta hur mycket hans möte med döden hade förändrat honom och ifall hon skulle möta besvikelse med detta.
Trots att hon tillhört den här flocken så länge hade hon få skarpa minnen av ledaren och hans hona som var mest diffus i hennes huvud. Vad hon kom ihåg hade hon aldrig umgåtts mycket med denna, en inte så stor överraskning eftersom hon inte umgicks mycket med någon även fast hon inte hade problem med att prata med någon ifall hon fann sig tvungen av någon anledning till exempel som nu. För förutom att hon sökte efter nån förändring i beteendet av ledaren var hon även osäkert nyfiken på en sak som hon upplevt den senaste tiden, något som ingett henne en känsla av både irritation och kylig nyfikenhet. Som så mycket annat hörde detta ihop med hennes syner av spöken eller vad man nu ville kalla de som dött men som av någon anledning syntes bland levande ibland och som hon fram tills nu inte känt igen förrän hon upptäckt nåt igenkännande med en hona som hon sett flera gånger innan och som tydligen hade det stora nöjet att stanna några ögonblick längre än andra spöken då
Insaire hunnit betrakta henne för en kort stund innan spöket lösts upp i luften som eldhärjat trä. Efter ett flertal såna händelser hade Insaire till sist försökt minnas vad hon sett denna hona förut i det förflutna och då namnet på en varg hela tiden hade envisats med att dyka upp, Riia.

Det var inget ovanligt som rörde sig i huvudet på Aamon, även om vissa skulle anse att hans tankar var en aning underliga. Men hade blivit van med dem, ägnat så mycket tid till att om och om igen gå igenom händelserna den där ödesdigra dagen. Fortfarande kunde ha se hennes ansikte framför sig, kännas hennes doft och höra henne röst. Han hade skapat en illusion inom sig själv, gick nästan förtvivlat igenom varje minne han hade av henne varenda dag för att inte glömma något ögonblick han hade delat med henne.
Han kunde helt enkelt inte släppa taget.
Det var delvis därför som Aamon nu hade bestämt att ifall de andra ville fick de lämna denna plats. Han kunde inte hålla kvar dem, men framför allt var det inte bra för honom att hålla kvar sig själv. Han kunde inte leva i nuet då allting i reviret påminde honom om det som hade varit. En försvunnen tid som aldrig skulle komma tillbaka.
Det smärtade en aning i hjärtat när han täntke på det. Hon var verkligen borta.

De blåa ögonen stirrade tomt framåt. Han hade nog mycket uppmärksamhet på sin omgivning för att inte gå in i något, men mer än så uppfattade han inte. Och medan han vandrade genom den otrevliga terrängen befann han sig i sin egen fantasivärld.
Men något ryckte tillbaka honom till verkligheten, enligt Aamons tycke en aning för abrupt. Och efter att ha blinkat en gång stannade den ståtliga Lawaren och höjde nosen mot skyn. Och mycket riktigt, hans sinnen hade varnat honom ännu en gång. Det fanns en doft mellan träden, en doft som skvallrade om en annan varg.
Det var alltid intressant.
Var det kanske någon ur flocken? Han kunde inte vara säker eftersom att luften var fuktig vilket kunde göra dofter väldigt vilseledande. Men visserligen, vem annars skulle befinna sig här? De enda vargar hade han sett senaste tiden var flockmedlemmarna.
Dock behövde det undersökas, och det var med långa steg han började röra sig mot doftens källa.

Doften av varg började kännas i luften en lika välkänd som okänd doft för henne. Välkänd för att den genomströmmat hennes nos precis som alla andra dofter tillhörande andra vargar i flocken men okänd för att hon aldrig associerat något till den utom statusen som ledare. Egentligen spelade det ingen större roll för henne om det förblev så, men synen av denne vargs döda partner var något som skapade frågor hos henne och hittills verkade han, ledaren vara den enda som hade något sorts svar på dessa som varför hon blev uppsökt av Riia. Hon var ännu osäker på om hon skulle säga rent ut att hon såg spöket av henne, hon visste ju inget om hur den andre kunde tänkas reagera eftersom hon inte kände honom och ville inte orsaka onödigt rabalder kring detta.

Hon avbröt bestämt sina funderingar när hon kände doften bli starkare i hennes nos och saktade ner på farten lite så att hon kunde söka genom det täta grenverket och slyet runt omkring henne och som lätt kunde gömma en varg. Blicken sökte noggrant av varenda kvadratcentimeter av världen som omgav hennes skogsgröna ögon och varenda bild analyserade hon snabbt i huvudet för att inte missa en enda detalj. Endast en höks blick kunde vara så mycket effektivare och den effektiviteten betalade sig när hon bara efter några steg kunde konstatera att den andre vargen stod bara några meter bort.
Långsamt närmade hon sig utan att röra sig för ljudlöst så att hanen kunde få för sig att hon smög på honom, en del vargar som hon fått erfara kunde utan förvarning hoppa på en ifall de blev överraskade eller skrämda och sånt var klokast att undvika eftersom det oftast bara åsamkade onödig skada.

När grenar och sly inte längre begränsade sikten för henne kunde hon någorlunda se den andre vargen klart trots att den svarta pälsen gjorde den nästan osynlig mot bakgrunden av mörka grenar och mörkgrön mossa där den blåa manen var det enda som inte smälte in. Hon betraktade honom för en sekund då hon undersökte hans doft med nosen för att se ifall det verkligen var ledaren som hon stod bakom. När hon väl fått klart för sig att det var han särade hon kort på käkarna för att med släpig röst hälsa honom med orden "Namaste Aamon".

Han behövde inte gå särskilt långt, eftersom hion kom honom till mötes. Ett par skogsgröna ögon såg på honom mellan trädens grenar och han kunde slå bort tanken på att det var en främling. Det var det inte. Det var en medlem ut flocken, ut familjen. Men sanningen var den att han inte visst mycket mer än hennes namn.
Borde han skämmas över det? Kanske lite. Tanken var att han skulle se dem som sin familj, och det gjorde han också. Men fortfarande fanns det vissa vargar som inte var mycket mer än främlingar. Men vem kunde egentligen klandra honom för att han inte kände alla i sin lilla grupp? Ingen, eftersom han faktiskt inte hade all tid i världen till att konversera med folk. Aamon var en sådan som gillade att använda sina dagar till att planera deras framtid, och sanningen var väl att han också levde mer eller mindre i det förfluta.
Han kunde inte glömma henne...
Så för de som kunde se att han inte riktigt alltid var helt närvarande i den värld som de flesta andra levde i var det helt accepterat att han inte hade bytt många ord med dem.
Han undrade nu ifall honan som kom klivandes framför honom var en av dessa, en som kunde ana att det var mer än bara tomma tankar som rörde sig bakom hans blåa ögon, i hans huvud. Att det faktiskt fanns en anledning till hans fåordighet som vissa hade fått uppleva.
"Namastë, Insaire."
Samma melodiska röst som alltid, djup och stillsam.

[Sorry för mysko, men död xD]

(Nej, blev ju jättebra ;) )

Insaire svarade inte när Aamons ord klingat ut i luften, dött likt orden som hon haft att säga i sitt huvud men som nu var borta. Tystnaden som följde blev snart kompakt i och med att den varade allt längre och hon kom att tänka på att hon aldrig varit någon som haft mycket att säga, tvärtom hon trivdes med tystnaden lite för mycket även fast hon på senare år lärt sig att uttrycka sig i ord. Men nu precis som vissa andra gånger var det som om hennes sinne fortfarande befann sig på det stadiet då hon höll sig från att säga något, höll sig från allt som var socialt.

"Jag kan inte minnas att jag träffat dig förut Aamon, jag antar att jag borde veta mer om min flocks ledare. Är det något du vill tillägga när det gäller det?" orden var lika torra som marken hon stod på var fuktig men trots tonen i hennes röst kände hon viss lättnad när talförmågan återkom. Tystnaden blev ibland lockande att bryta även för henne ibland fast nu när hon fått några ord sagda som förhoppningsvis kunde starta ett hyfsat samtal kände hon sig lugn med den igen. Det enda hon var lite tveksam till var om hon skulle ha tålamod nog att utstå allt kallprat som krävdes innan hon skulle känna sig säker på att berätta, det var ju ingen småsak hon hade att säga precis.

Som om Riia, spöket känt hennes tankar krusade plötsligt sig hennes hår och reste sig i en oavsiktlig ragg när närvaron från en död kittlade hennes skinn och fyllde henne med den där plågofyllda sorgen som alla spöken verkade framkalla hos henne. En välkänd figur i en knappt synbar skepnad tog form vid hennes sida där hon till en början ignorerade det i hopp om att varghonan skulle försvinna. Det gjorde den inte, istället kom den närmare så att hon inte längre kunde undvika dess blick utan att vrida nacken ur led. Hon mötte de sorgsna ögonen som såg ut att vilja säga så mycket och hon kände den enorma tyngden under en känsla av maktlöshet som fick hennes ben att darra. Hur kunde hon någonsin få reda på vad spökena ville henne då de inte kunde kommunicera? Hemsökte de henne bara för att det var hon som dödat så många av dem, fler än någon annan varg antagligen gjort. Fast det så klart... hon lät blicken möta Aamons blå ögon istället. Detta spöke hade i alla fall inte HON dödat.

(Nje, slutet blev ett litet epic fail men åhhh, vad spännande! Tycker jag då x'D)

[Ooooh, kan Insaire se spöken? 8DDD]

Hon verkade missnöjd. Han kunde höra det i hennes torra röst. De blåa ögonen som sällan såg rakt på någon sökte efter hennes blick och fann den efter ett tag. Det verkade som att det fanns mer än endast det hon sade, som att det fanns mer att utrycka. Vad kunde det möjligtvis gälla? Vad han kunde minnas hade han aldrig talat med denna hona, åtminstone aldrig ordentligt. Varför var en fråga som han inte kunde svara på, men han började fundera ifall han kanske borde ha gjort det.
Hennes torra röst sade honom att han hade gjort fel.
Men han kunde inte ta åt sig, det var inte hans sätt att vara på. Åtminstone inte då han inte visste vad saken gällde. Så han lät svansen svepa bakom sig och satte sig sedan ned innan svansen lade sig till rätta över framtassarna.
Att slappna av, inte stressa. Det var sådan han var. Eller sådan han hade blivit. Livsgnistan hade falnat sedan hennes död.

"Det beror helt på vad du vill veta om mig. Liksom alla andra har jag saker som jag helst håller för mig själv, men samtidigt kan jag inte hindra dig från att fråga. Du har rätt i dina ord, du borde veta mer om mig. Vi är en familj minst lika mycket som vi är en flock."
Han svarade med samma melodiska röst som han uttalat sin hälsning med. Lugn, stillsam.
Vad hade egentligen hänt med den livliga hanen som hade älskat livet och allt vad det innebar? En gång i tiden hade han varit sådan, knappt kunnat sitta still. Det var därför som Riia hade älskat honom, för att han hade varit så full av liv. Hon hade sagt det åt honom, nästan direkt. Att det var den finaste egenskapen någon kunde ha.
Kanske var det så att den delen hade dött med henne.

(Hihi, ja, har hon gjort sedan början av detta rollspel, då hon sett Riia Aamons döda partner ;) Tyckte det kunde vara lite spännande ^^)

Hon borde känt medlidande för Aamon och hans förlust men hon kunde bara inte, inte när det gällde endast en individ, en död. Hur kunde endast ett dödsfall påverka någon så mycket när hon själv upplevt tusentals, kanske blev man avtrubbad efter ett tag, van vid att möta och orsaka död var man än gick. Hon betraktade tankfullt hanen framför henne, han som hon trott att hon skulle kunna känna igen sig i men som hon nu bara fick en känsla av svaghet. Svaghet som kom av att han lät endast en död påverka honom så starkt, hon kände sig nästan förråd, hade förväntat sig mer av honom.

Utan att nu slösa några ord på småprat bestämde hon sig för att hon inte orkade slösa tid på att milt få fram vad hon egentligen ville få sagt, han verkade så lättpåverkad av mörka, dystra känslor att hon inte fann något värde i med att bädda in orden i bomull. "Varför lät du döden på din älskade påverka dig så mycket, jag har sett valpar ta dödsfall bättre än dig. Och vad vet du om Riia som kan ge mig ett svar på varför jag ser henne, ser henne som det spöke hon är nu?" sa hon utan nåt anklagande i tornen, bara ett sakligt konstaterande.
Hennes mening var inte ett svar på hans, inte ens en fortsättning, en fråga eller nåt som hade med hans mening att göra. det var ett totalt byte av ämne vilket hon var medveten om liksom det att det kunde betraktas som oartigt men det brydde hon sig inte om, hon ville bara få ett svar.

Blicken sökte sig till Riia igen nästan enbart för att se om hon ännu var kvar och till hennes pyrande irritation var hon ännu det. Såg fortfarande på henne med sorgsna ögon som om hon fastnat i det läget men när hon såg Insaire betrakta henne vände Riia huvudet åt Aamon som hon flyttade sig närmare med en spirande hunger i ögonen som nu var helt fokuserade på honom. Insaire kände för att dra en djup suck, kunde de där två inte bara komma över varandra någon gång?

Orden han fick höra var inget som han hade förväntat sig. Ögonen smalnade av en aning och detta var en av de få gånger då man faktiskt kunde ana något annat än ett lugn i Aamons ansikte. Visserligen försökte han inte dölja att det som hade hänt Riia tog hårt på honom, men han föredrog att inte tala om det vilket de flesta andra respekterade. Eller, rättare sagt alla utom Riia.
Och han hade ett svar på tungan, kanske till och med en aning vasst, men han hann aldrig uttala det. Insaire fortsatte prata.
Och nu kunde han knappt tro vad hon sade.
Riia?
Blicken sökte sig runt omkring dem, flackade fram och tillbaka. Han kunde inget se, inte ett spår efter hans älskade. Men när blicken väl vändes tillbaka mot Insaire så satt denne och tittade på en punkt mitt i tomma luften. Och Aamon kände djupt inom sig att det inte var något han gillade.

Den första chockvågen hade sköljt över honom, vilket tillät honom att tala igen.
"Vad är det du talar om? Ifall detta är något sorts sjukt skämt så tänker jag inte gå med på det... Riia är död, och de döda borde också stanna där de hör hemma. Inte återuppväckas i våra drömmar och förhoppningar, endast leva kvar i våra minnen."
Rösten hade blivit kylig och ögonen som alltid bar en isande färg verkade om möjligt ännu kallare. Det var faktiskt med en nästan ilsken blick som han betraktade Lawarvargen med den röda manen. En blick som tydligt talade om att han faktiskt inte gillade detta. Det var illa nog att faktiskt riva upp den lugna fasaden han alltid bar, tvinga honom att visa de känslor han så desperat försökte att begrava inom sig.
"Och att jag sörjer döden efter min älskade har du ingen rätt att ifrågasätta."
Det hade hon inte, inte enligt Aamon. Det var han som var ansvarig för mordet på Riia, det var han som hade utfört det hela. Det var också han som fick leva med skammen efter det varje dag, som fick leva med ånger och skuldkänslor. Klart att han hade svårt att komma över det! Ifall han nu någonsin skulle lyckas... Det enda han önskade var att kunna åka tillbaka i tiden och ändra på allt. Han önskade så innerligt att han inte låtit instinkterna ta över, att han hade försökt mörda sina egna avkommor. För då hade Riia inte försökt skydda dem. Och hon hade kunnat vara i livet ännu.
Det var så hemskt när han tänket på det, men samtidigt fick han skylla sig själv. Ingenting kunde ändra på det som hade skett.

[Förlåt att det dröjt lite med att svara, det har varit så mycket i skolan xS]

Förändringen i hanens ansikte gav henne nästan en känsla av ironi när det äntligen verkade visa sig att han inte enbart hade en min att ståta med, tydligen kunde han bli sur också. Hon höll dock tillbaka allt som visade på vad hon kände eftersom hon fann det säkrast, hon hade alltid tyckt att ilska varit så onödigt. Tros det kände hon hur hon själv blev lite sur av det han sa som om hon skulle skoja om något sådant, ja, det visade ju i alla fall vad han trodde om henne.

Med en varnande bitter ton högg hon av hans mening "Ja, jag vet att hon är död men det hindrar inte att jag ser henne stå här framför mig så som jag sett så många andra döda vargar göra. Och tro mig jag skämtar inte och vad jag vet är det här ingen dröm, för du är väl vaken hoppas jag?".
Hon ignorerade enkelt den kyliga blick som han gav henne, hur många såna blickar hade hon inte fått utstå och än värre. För henne spelade det ingen roll att han verkade ogilla situationen som han befann sig i, hon tänkte inte ljuga för att undvika en obehaglig sanning.
"Jag ifrågasätter inte att du sörjer, det gör alla... Det jag ifrågasätter är att du låter sorgen påverka dig så, att du bara inte kan gå vidare. Som om du själv dog med henne?" hennes röst var åter lugn igen även fast tonen behöll sin kyliga klang. Hon såg ändå hur ilskan beblandade sig med sorgen i hans ögon och det var då hon kände hur något brast inom henne och med en sån stor kraft att hon kunde känna hur ilskan vällde över henne som en het flod.
"Vet du hur svag du egentligen är?! Medan du dränker dig själv i självömkan har du inte en tanke på hur andra vargar måste känna, de som dödat fler vargar än du någonsin sett under din livstid. Medan du bara har dödat en, EN!"
Samtidigt som hon kände ilskan pulsera i hennes kropp kom en massa andra känslor som hon förträngt alltför länge. Hon insåg hur bitter och avundsjuk hon varit på Aamon, han som bara hade en död varg på sitt samvete när hon hade otaliga och hur han trots det mött en massa medlidande hos flocken när hon blivit behandlad som en utstött nästan. Det var först nu som hon insåg hur högt hon föraktade honom för det och för hur mycket han lät ett dödsfall påverka honom, om hon hade låtit sig påverkas lika mycket hade hon väl slitit sönder sig själv vid det här lagret.

Hennes känslostorm lugnade sig lika fort som om de faktiskt varit en storm, knappt hade hon hunnit fyllas av alla känslor förrän de försvann och ersattes av det vanliga tomrummet. Nu kunde hon tänka klart igen och hon insåg med en gång att hon hade gått för långt. Hon fyllde lungorna med luft i en djup suck samtidigt som hon tålmodigt väntade på det straff i ord som hon skulle få höra, hon orkade inte slösa några ord på att be om ursäkt det kändes ändå inte som om det skulle hjälpa henne mycket.

Riia hade hon nästan glömt men nu när hon sökta något att fästa blicken på fann hon henne snart. Det bleka spöket hade för ögonblicket släppt Aamon med blicken och såg nu både medlidande och förebrående på henne även fast hon slog undan med blicken när Insaire mötte den. Istället kastade spöket ett kort ögonkast på hanen bredvid henne innan hon vågade möta Insaires ögon igen då hon öppnade munnen som för att säga något dock utan att lyckas. Hon såg besviken ut över sin egen oförmåga att tala och Insaire blev allt mer irriterad på det stumma spöket framför sig att hon till slut inte kunde hejda sig själv från att mima "Försvinn" även fast hon visste att det knappast skulle hjälpa.

[Lala, slutet blev ju lite konstigt men du får leva med det, min hjärna är trött och har slut på kreativitet x'D]

Känslostormen som bröt lös inom den andra Lawaren var inget som Aamon hade väntat sig. Eller, kanske till en viss del. Men han var verkligen inte beredd på det som han fick höra. Han hade levt med det faktumet att han faktiskt hade tagit livet av den varg som betydde mest för honom, och han visste att andra såg honom som en varelse som kanske inte passade i ledarrollen och som var aningen svag. Men i Insaires röst kunde han höra mer än så. Den var fylld med ilska och förakt, två känslor som de andra medlemmarna i gruppen aldrig hade visat emot honom. Och det gjorde honom faktiskt både chockad och konfunderad, för även om han inte gillade detta betende av Insaire så måste det ligga något bakom det hela som fick henne att reagera som hon gjorde.
Det faktumet att hon sade sig se spöken var faktiskt inget som förvånade honom särskilt mycket. Han hade alltid anat att det var något speciellt med denna varg, men aldrig tagit sig tid att fråga vad. Kanske det var av respekt för dennes privatliv, eller så var han helt enkelt osäker på om han ville höra svaret. Men nu visste han, och sanningen var att det inte spelade någon större roll. Fokusen kunde inte läggas på en sådan sak i detta läge.
"Låt mig ställa en fråga, Insaire... Är det verkligen värre för ditt samvete att döda hundratals vargar än att döda den enda vargen som du lever för?"
Rösten var kylig, och med all rätt enligt Aamon. Visst kanske denna hona hade rätt i det hon sade, men det gav henne ingen rätt att anklaga honom. Det var nästan som om hon försökte säga att han inte dög till att leda dem, att han borde ge sig av och ta itu med sitt liv. Men detta var hans liv, ifall han lämnade dem skulle han inget ha kvar.

Känslorna kokade inom honom, sorgen blandades med ilska och frustration. Aamon fick en impuls att skrika rakt ut, gapa åt henne att hon inte hade någon rätt att säga sakerna som han nu fick höra eller döma honom det allra minsta. Hon hade ingen rätt att stå och säga det hon sade, hade ingen rätt att anta och sedan anklaga. Han gjorde allt han kunde, och han gjorde det bra. Det var han övertygad om, till tusen. Och att nu få höra detta av en varg som påstod sig kunna se Riia... Han ville verkligen inte lyssna.
Men han tvingade sig själv att stanna kvar på platsen, höll inne all ilska och frustration istället för att skrika ut den i hennes ansikte. Istället var det med samma lugna röst som han åter talade.
"Och kanske du har rätt, Insaie. Kanske jag dog med Riia den där dagen. Inte helt, men en del av mig. Den delen som gjorde att jag verkligen levde. Vissa gånger känner jag mig mer som en åskådare än en av de levande. Och kanske det också är så det ska vara, kanske det är priset jag får betala för mina synder."
Blicken hade vänts bort från honan, såg ut bland träden. Tankarna flödade genom hans huvud, tankar på svunna tider och vad han hade gjort. Hopplösa drömmar och tomma förhoppningar om att kunna vända tillbaka. Men det gick inte. Det enda han hade kvar var minnen. Och de plågade honom mer än något annat någonsin skulle komma att plåga honom. Det gällde att vara stark, men vissa gånger började Aamon faktiskt undra ifall han var stark nog för att klara sig.

Hon härdade ut hans känslostorm, kände sig faktiskt inte ens särskilt påverkad av hans ilska men hon föredrog faktiskt den framför hans normala jag. Ett jag som bara verkade bestå av en frånvaro i nuet då han istället befann sig i det förflutna, det fanns inte något mer uttråkande och hon kände för att avbryta deras samtal och bara fly från deras dödläge när det gällde vem som hade rätt och inte hade det.
I alla fall bestämde hon sig för att besvara hans fråga, se om det kunde leda till något intressantare.
"Jag har aldrig "levt för en varg", såna känslor är helt främmande för mig"
Hon hade velat tillägga så mycket mer men ville inte avslöja mer av sitt förflutna än hon redan gjort. Fast om hon skulle varit ärlig spelade det ingen roll för henne att hon aldrig haft såna känslor. Varför sörja något man aldrig upplevt?
Plötsligt kände hon en förändring i luften, en närvaro saknades. Ett ögonkast mot platsen där spöket skulle ha befunnit sig bekräftade att känslan visat sig stämma, Riia var borta. Det var inget hon sörjde, om hon fått bestämma hade hon gärna fått försvinna tidigare.
När hon tröttnat på att betrakta tomma intet vände hon blicken mot varghanen igen. Han med dessa känslor som hon inte kunde förstå, aldrig hade känt, hur skulle hon någonsin kunna förstå hans sorg. Hon som inte ens kände sorg efter att ha dödat otaliga oskyldiga, hon kände bara skuld. Samvetet var för tillfället hennes största plågoande.
"Jag förstår inte ens att du kan känna så än mindre hur du plågar dig själv, om du nu så gärna vill förenas med din kära be nån döda dig"
Ett kallblodigt leende sökte sig över hennes läppar, hon hindrade det inte.

(Blev lite flum men aja, jag ville att det skulle bli lite mer spännande 8D)

Aamons blick hade sökt sig bort från vargen han talade med, drivit iväg tillsammans med de tankar som rörde sig i hans huvud. Ja, han kunde förstå varför Insaire inte förstod honom. Ifall hon aldrig hade upplevt de känslor han hade för Riia så fanns det inget konstigt med det hela. Han kunde inte klandra henne ifall så var fallet.
Han ville svara henne, säga att det var skillnad på att vara förälskad och att älska någon. För om man gjorde det sistnämde skulle man aldrig kunna glömma. Det var sådant som verkligen satte sig djupt i både kropp och hjärta, lämnade osynliga ärr i sinnet och själen.
Men Aamon han aldrig tala, eftersom Insaire fortsatte prata. Och det hon nu sade var inget som han gillade.
Hastigt gled blicken tillbaka till honan och det var kyliga ögon som mötte hennes. De alltid självlysande klorna flammade till då blåa eldslågor för några ögonblick sökte sig över dem. Vad var det egentligen som denna hona sade åt honom?
"Vad antyder du?" Rösten blev med ens lika kylig som en isande midvinternatt. För att vara en varg med eldkrafter bar Aamon på en enorm kyla. "För jag hoppas verkligen att du inte säger att du önskar livet ur mig, Insaire. Det hoppas jag verkligen inte..."
Ögonen borrade sig in i hennes, letandes efter något som kunde avslöja den sanna meningen bakom orden som hade yttrats. Men Aamon fann ingen, kunde inte göra mer än vänta på det svar som skulle ges åt honom.