Mephisto hade gått en bit i förväg från sin nyfunna kamrat. Den röde var en trevlig samtalspartner och hade hjälp honom ganska mycket under den korta tiden de varit tillsammans, han hade till och med lärt sig ganska mycket nytt av språket. Det var dock inget som skulle få förhindra hans mål. Att återförenas med sin broder. Ett mål som han kunde medje att han hade tappat tidigare.
Mephisto stannade till för att titta bakom sig. Den andre hade sagt åt honom att gå i förväg. Mephisto hade självklart sagt att han kunde vänta men den andre hade insisterat och Mephisto hade accepterat men han hade tagit ett par pauser mer än han behövde längst vägen. Det hade gått en dag sedan Mephisto gick i förväg och en del av honom övervägde om den röde hade tröttnat på hans sällskap och vandrat iväg åt något annat håll.
Han skakade på huvudet. I sådana fall fick det vara. Hans röda ögon vandrade runt bland träden. Han gillade denna platsen. Den var inte allt för varmt. Solljuset tog sig inte fullt igenom trädens lövverk och det kändes väldigt fridfullt. Han hade tänkt det tidigare, att om han var den typen som bosatte sig så hade han kanske kunnat göra det i Itrozo. Men han var nu helt övertygad om att det var här han skulle vilja landa när han funnit sin broder. Hans födelseflock hade inte precis bott i skogen men ändå så kändes det som om han kommit hem igen.
Hans ögon fastnade på något mellan träden. Det var rött, i en nästan lysande nyans och han hade kunnat känna igen den vart än han befann sig.
"Barakiel!" Ropade han högt och började gå emot den andre. "Barakiel!" Den andre hade stannat. Deras röda ögon möttes men det var något annorlunda han började tala på sitt hemspråk. Förklara hur han hade letat efter honom men blev snabbt avbruten.
"Don't speak that language with me. Brother." Morrade han dovt som på något sätt fördes ända fram till Mephisto trots broderns låga ton. "Mom died becuase of them and you dare speak their language."
Mephisto stod förvånad. Förstenad. Han visste inte vad han skulle göra.
"Barakiel. That is not-"
"It is true!" Barakiel spottade ut. "Our mother died becuase she tried to save us. All becuase you were so special. I'm a shapeshifter, la-ti-da. And I have three tails. Oh-la-la." Han försökte härma Mephistos röst samtidigt som Mephisto inte kunde dölja ett morr.
"It was not my fault! I was a pup."
"And so was I. Younger in fact!"
"We had it good!"
"They would have killed you and us along your side!"
"Of course they wouldn't!"
"They threw you out from a cliff and you still follow their teachings!"
"I learned to fly and I survived." Mephisto blev långsamt argare medan Barakiel döljde ett hånflin med nöd och näppe.
"You were lucky." Barakiel sänkte rösten åter. "They hadn't seen a shapeshifter for over thousands of moons. Their methods are old and useless. You survived on luck." Mephisto tittade på honom med uppspärrade ögon. Han hade inget svar på det. Inget av det. Han tänkte frebilt.
"Then why didn't mother and you just leave me with the pack and wander off yourself. She would have liked that, her most favourite son. Barakiel." De hade båda börjat gå emot vandra. Barakiel pratade tyst men Mephisto ropade ut det så att det ekade emellan träden. "She was always Barakiel this and Barakiel that. She didn't even congratulate me when I shifted. She always hated me becuase of my father and I know it."
"She loved you as much as me, she always did. And you drove her to her death."
"Stop it."
"You are the reason she's dead."
"Stop it."
"Keep on talking, you might say something intelligent."
"Yame nasai!" Han lät sitt modersmål fara ut och med visade tänder tog han att kraftigt steg fram emot sin mindre broder som snabbt flyttade sig åt sidan.
"I was always in your shadow. No power. But I found my own power in this land. And I will never be in your shadow ever again." Barakiel högg mot Mephisto och missade endast av anledningen att han inte hade ätit på ett tag. Han började tappa krafterna. Men det gjorde inget. Han hade lite kraft kvar att dra ut på slagsmålet tillräckligt länge för att känna sig nöjd.
"This is our goodbye Brother. You can't win this time."
Barakiel tog ett par snabba steg in mot Mephisto och innan han hann reagera så hade Barakiel dragit klorna över hans ansikte. Han drog undan huvudet lite försent. Ett par sekunder gick innan han kunde känna det varma rinna ner för hans ansikte. Hans blick flackade ner för att see det lilla lagret snö under honom färgas rött. Mephisto tittade upp i tid för att åter igen få ett par klor i ansiktet. Denna gången kändes det ännu värre, men han kunde inte koncentrera sig på det. Hans bror menade allvar. Han ryckte sig tillbaka in i slagsmålet och lyckades få tag i en tufs av det ljustgröna håret på Barakiels rygg. Barakiel svared med att åter igen drämma till honom med klorna. Denna gången träffade han skuldran.
"Let's end this brother. I can't stand the smell of you any longer."
Barakiel drog till Mephisto i sidan och Mephisto tappade fästet innan han föll till marken.
"Tabemashou. Ani." He said as he began to try and devour Mephisto from the lash on his chest, slightly loosing control to his hunger.

De hade hållit till i Ötamon en längre tid, exakt hur länge kunde han inte avgöra, men de hade vandrat mellan trädstammarna, letandes efter hans nya färdkamrats förlorade bror. Det var då han hade tyckt känna sig en doft, där i närheten av måntemplet, som han skulle kunna känna igen vart som helst. Hans syster. Den första att lämna familjen, och den som Capheus ämnat att hitta den första tiden han varit borta. Han hade dock lämnat det målet, det hade visat sig att landet var stort bortom den skog de levt i och han hade försvunnit in i äventyret i att upptäcka allt.
 Han hade bett Mephisto att fortsätta ett tag utan honom och bestämt sig att undersöka doften. Men den ledde ingen vart speciellt och hade snart försvunnit i ett virrvarr av andra vargars dofter, de var trots allt inte få som höll till vid templet, och många vandrare stannade vid fristaden. Han hade hört sig om med de flesta om de sett systern, och till hans glädje verkade många ha gjort det, men ingen nyligen, och de visste vart hon försvann när hon inte var där. Han hade helt glömt all koncept av tid i sitt sökande och när han väl kom på sig att han behövde hitta Mephisto igen var det redan kväll och han skyndade sig till där de lämnat varandra för att kunna följa hans spår, men vid det laget var det så sent att han bestämde sig fortsätta sökandet följande dag.

 Hela dagen hade gått och han hade följt den äldre hanens spår utan att ta för många pauser, han ville hinna ifatt vargen han ville kalla vän innan han trodde att han lämnat eller tröttnat på honom. Det var inte fören det redan var mörkt och solen lämnat sin plats på himlavalvet som han kunde höra något som lät som Mephisto, och han talade på det där udda språket Capheus höll på att få lära sig. Han längde på stegen för att hinna ikapp, men stannade plötsligt när han kunde se dem mellan de upplysta stammarna. Han stelnade till i chock och skräck. Det såg ut som om Mephisto faktiskt funnit sin bror, men inget trevligt samtal var dem emellan, och innan han visste ordet av det så hade den mindre av bröderna, i en banbrytande hastighet, kastat sig över vännen. Till en början var han bara rädd, och visste inte vad han skulle ta sig till. Flera sår uppstod på Mephisto och han kunde känna blods doften, och plötsligt förändrades allt. Rädslan som låste fast hans ben stegrade sig upp och blev ett brinnande inferno av ursinnigt raseri. Inte en tanke hann gå igenom det unga sinnet innan han kastade den, för hans ålder, stora kroppen framåt. Tassarna rev i marken och blommorna han brukade vara så försiktig om flög upp, slitna ifrån rötterna.
 Han hade fortfarande inte hunnit tänka en tanke då han med en enorm smäll brakade in i den mindre av de två röda bröderna, huvudet först med de stora bock liknande hornen sänkta mot hanens bröstkorg.

Patrullen hade lämnat Måntemplet och dess lilla samhälle dagen innan och var nu på väg norrut, längsmed bergsidan för att senare Korsa Eriinari och försöka hitta mer information vid Islagunen. Den mörka systern var i full färd med att ständigt utmana Oberon med allt mer vågade grejer, som bara nu mer var vanligt på deras patruller så länge det inte var något specifikt på gång. Nepotonje uppskattade lekarna och roades av deras eskapader, det var avslappnande och tog tankarna bort från allt det hemska som hänt, och mest troligt skulle hända. Själv så deltog han inte i utmaningarna, men han och systern hade börjat öva med hans telepati på deras patruller, han var villig att försöka lära sig mer om kraften sedan de fått nyheterna om modern. Ha ville kunna hjälpa till i kampen på alla sätt han var kapabel till och då ville han inte bli stoppad av sin egen tillgång.
 Som om hon hört på hans tankar, vilket hon kanske gjort, stannade Nadie upp och log mot honom, vände därmed Oberon som flinade med Månblommor och mossa fast i betarna.
 "Jag kan försöka" svarade han på en outtalad fråga och stannade lätt upp i sina steg för att sluta ögonen och känna efter de mentala trådarna. Med tiden, och deras övningar, började han kunna känna dem bättre och förstod hur han kunde lirka dem till att göra mer som han ville. Systerns kommentar om att han alltid stängde ögonen fick honom att flina, men ännu behöll an dem stängde medan trådarna letade sig utåt. I hans sinne kunde han känna av sin systers ljus samt Oberon och Niara, de var vid det här laget välkända för honom och som en tryggande filt när han försökte utöka sin vidd.
 Han hade känt en växande stolthet i bröstet en känsla av triumf, men alltid föll i bitar när två nya sinnen hade dykt upp innanför radien, och ett hålrum han aldrig skulle kunna glömma även om han bara känt den bristande närvaron en gång i sitt liv.
 Han slog upp den havsblåa blicken och mötte snabbt sin systers blick innan den ljudlösa varningen nått sinnet på alla närvarande.
 Vampyr. Luften vibrerade av ordet de alla hörde även om det aldrig uttalats och det hann knappt gå en sekund ifrån att det lämnat hans sinne innan de alla var på väg i den riktning han pekat ut. Längre norrut, närmare bergen, närmre Sacrari.

 Språngmarschen var kort och Nadie var först på platsen. Hon var alltid först på plats. Synen som mötte dem var något udda och till en början hade han stannat upp. Det fanns två jägare i truppen och de var fyra stycken, men en vampyr var fortfarande kraftfull och de kunde inte bara lämna de två levande till kampen som uppenbarligen utspelade sig framför dem. Alla tre främlingarna var bjärta i röda toner, och två såg onekligen ut som om de vore släkt. På Marken mellan träden låg en enorm flersvansad främling och intill pågick det en strid av rent raseri från båda sidor. En yngling med locking röd päls, som ärligt påminde honom mer om ett får än något annat, attackerade utan tanke eller teknik en mindre hane som med ofattbar snabbhet lyckades undvika det mesta av ungvargens offensiv.

 En bön, som mer utfördes likt en sång lämnade stadigt och utan tvekan hans läppar då truppen närmade sig. Orden var säkra, och tonen klar och hög nog att nå fram till främlingarna.
Innan de gav sig in rent fysiskt behövdes den röda får liknande ungvargen fås under kontroll. De hade alla sett hur det kunde gå med en individ i raseri, Loke hade beviset förevigat i ansiktet.

[Fritt fram för Patrull Oberon och eventuell annan jägare att gå med <3, vill ni bli inkluderade eller ändra på någon bah sparka mig i arslet så löser jag, I övrigt så är det rörigt som fan :)) fråga om det är nå konstigt ]

Han var förblindad. Han kunde bara koncentrera sig på hungern som växte inom honom. Smaken av järn som var oförväntat gott. Så det var inte konstigt att han inte märkte att den fanns en tredje röd individ i närheten. Det var inte konstigt att han inte kunde känna dess doft eller höra stegen innan den stannade.
Det var först när en stark kraft slagit in i hans sida som han drogs tillbaka till verkligheten igen. Han slog snabbt till med huvudet och blängde argt på den nya individen som förstört hans kanske viktigaste måltid för resten av hans liv. Han försökte spotta ut ett par arga ord mot den andre men han hade inte helt återhämtat sig från shocken. Han spretade med benen tills han fick fäste på något och tog sats. Det var antigen den andres bog eller ansikte. Han visste inte men han sparkade ifrån med all kraft han klarade av. Han väntade inte länge innan han förflyttade igen för att hålla ett bättre öga på den röda.
"Du förstörde något jag längtat efter att få göra en lång tid." Morrade han ut. Men den andre svarade honom inte. Det var något konstigt med den röde. Han hoppade åt sidan. När han koncentrerade sig på den andre så var det mycket lättare att undvika hans oplanerade attacker. "Men är inte du en arg en." Skrockade han till. "Jag kan leka med dig tills du tröttnar och sen kan du få bli förrätt."
Hans retande dans avslutades dock fort. Han kunde höra något nytt. Det kändes som om det skar i honom för varje ton. Han tittade sig snabbt omkring innan ögonen föll på en individ en bit bort. Han skakade på huvudet, precis som det skulle hjälpa honom. Han förstod inte vad som hände. Plötsligt så kom den röde ännu en gång emot honom. Han undvek det nästan helt, men blev träffad i sista sekund och svängde runt innan han åter igen stod på marken igen. Han slängde med huvudet åter igen. Han förstod inte. Och när han inte förstod så fanns det inget han kunde göra. Det tog honom inte många nära träffar innan han bestämde sig för att fly. Det var bättre än att bli slagen i bitar. Han visste inte hur mycket mer hans kropp kunde ta.
"Next time you wont be so lucky." Hans blick flyttades over från broderns kropp till den raserifyllda röda innan han använde all den sista kraften i sin kropp för att fly från området.

Nadie hade sedan länge vant sig vid att vandra som patrull. Tidigare hade det varit så korta tidspann att det inte funnits något att vänja sig vid, men patrull Oberon hade strövat längre än hon någonsin gjort förut. I början, speciellt efter en vecka, hade saknaden varit jobbig att hantera. Hon såg det på dem alla. De saknade hemma, men de hade ett uppdrag. Patrullen kämpade på och det blev lättare för varje dag. Inte minst så fröjdades Nadie åt chansen att verkligen prata med de andra, på ett sätt hon ofta inte hann med när hela flocken var i närheten.
     Hon hade tränat mycket med Nepo, för att vänja honom vid hans telepati. När han nu fångade hennes blick var det en outtalad fråga, och hon såg hur han slöt ögonen för att skanna av området. Hon hade koll på deras närmaste omgivningar, men brodern sökte sig utåt. Hon följde med i hans tankegång, och upptäckte de två sinnena samtidigt. Det som verkligen fångade hennes uppmärksamhet var hålrummet intill dem. Vampyr slog emot dem alla, och patrullen vände sig som en väloljad maskin mot hållet. Nadie ledde dem. Normalt brukade hon försöka hålla sig längre bak i ledet, för att minimera risken att springa ifrån dem, men nu fyllde en mörk iver hela henne, och hon kunde knappt tygla sig.
      Det tog inte lång tid innan de kom fram. Nadie svepte scenen med blicken - två dödliga, en vampyr. Ingen verkade vara på vampyrens sida, men hon gjorde en snabb svepning av deras sinnen för att kontrollera. Det var inte särskilt sofistikerat, men fyllde sitt syfte. Informationen delades med resterande av patrullen i samma stund som hon fick den.
     Nepotonje tog till sång, och Nadie stämde in. Rösten var inte lika klar som broderns, men stadig. Vampyren såg upp mot dem, och Nadie fylldes av hat så starkt att hon inte kunde hindra sången från att övergå till en morrning. Hon tog några steg fram, och sökte Oberons blick för att veta att hon hade honom med sig.
     Sedan flydde den röda. Nadie, som varit fullt fokuserad på en attack, ryckte till och reagerade instinktivt. Hon kastade sig efter. Först efter några meter lyckades hon dämpa jaktinstikten, och bromsade in. Kontroll. Allt handlade om kontroll.
     "Skabbsmittade kadaver!" skällde hon och såg efter odjuret. Det fanns ingen tvekan om att hon hade hunnit ikapp honom, men då hade hon varit ensam. Kontroll, upprepade hon. 
     Nadie vände sig tillbaka mot sin patrull och främlingarna. Hon hade forsat förbi de två röda i snabba språng, men ägnade nu dem en blick. Den mindre av dem verkade vara den som blivit attackerad, och den andre, också röd, hade av någon anledning gått emellan vampyren och hans byte. Hon kände Nepos oro, och mindes vad ilska kunde göra.
     "Det är över nu", sa hon, både till sig själv och den krulliga. För den här gången, åtminstone. "Ni är säkra."

Det ljudade en dämpad duns när han kolliderade med den mindre vargen, det var en oväntat hård smäll och trots att han varit oförberedd stod främlingen mestadels stadigt. Inget av detta var något han kunde tänka på, raseriet låg som en förblindande hinna över alla hans sinnen, och det enda som registrerades var att främlingen fortfarande stod på benen, att han levde. Detta förargade honom än mer blåste än mer liv i den härjande elden som mer började likna ett inferno i hans inre.
 Han flög efter fienden igen, utan tanke på hans egen överlevnad eller skydd. Tänderna smällde igen i luften precis emellan dem det ett hårt klapprande ljud som nästan ekade över bruset i hans öron.
 Tiden hade blivit ett obegripligt begrepp för honom och han vet inte hur länge han gång på gång kastade sig efter den onaturligt snabba fienden, var miss var bränsle till raseriet. Enda anledningen att han märkte att någon anslutit sig var inte för deras klara sång och böner, han hörde inget över bruset och ljudet av hans egna hårda hjärtslag. Nej han märkte enbart att fienden verkade bli distraherad, han fick in flera slag med de stora hornen och några snabba bett.
 Plötsligt var allt borta, och det han högg i var ren luft. Han stannade  upp, men inte länge nog för att registrera att fienden faktiskt var borta, bröstkorgen hävde sig tungt vid has sidor och i nattluftens kyla kunde man se som moln av rök lämna hans nos. Blicken svepte över främlingarna, som om han bara väntade ¨på en ursäkt att kasta sig framåt, en liten kvist för nästa låga att fästa vid, men istället pratade två ljusa individer, en vit svart och en nästan silver gnistrande, lugnt med honom och snart gjorde även en mörkare det.
 Förvirrat kisade han emot dem. när den silvriga frågade om det gjorde ont. Vad skulle göra ont? Han såg ner på tassarna och insåg plötsligt att det rann blod tjock och klibbig genom pälsen. Han skakade förundrat på huvudet och kände hur orken plötsligt rann av honom, som vattnet av en gås.

När patrullen märkte skillnaden hos ynglingen verkade de räta på sig mera och den gråa stressade fram till Mephisto, som Capheus plötsligt mindes igen. Levde han? Rädslan sköt genom sinnet och han vinglade lätt till när han försökte vända sig om för att se, men stoppades av den vitsvarta och den udda blå.
"Vi tar hand om det här, men vi kan inte stanna här" omtöcknat såg han upp på den vite som talade och sedan till den flerögda blåa
"Följ med oss"

[Höpp höpp om Elsa inte vill svara igen anses det här avslutat <333 Capheus och Muppen följer med Jägarna ]