[Allt förutom delen med Orkidé utspelar sig en eller två dagar, om ens det, max efter [gnistan i dig] vilket utspelar sig första veckan när Mephisto och Capheus anlände till Jägarna, so long overdue]

Orkidé hade följt efter honom efter hans och Capheus bråk. Och till den början hade hon mest lugnat ner honom, och han hade mest sagt ett par väl valda ord på sitt modersmål medan hans ångest växte. Det var mest variationer på frågan "Vad har jag gjort." Tillslut hade han lugnat ner sig. Orkidé hade lyssnat på honom när han ramblat på om allt som hände. När han försökt bortförklara sitt beteende och när han insett att bortförklaringarna var lika löjliga som själva bråket i sig. Han visste trots allt att Capheus gjorde allt för att hjälpa honom. Hans svansar piskade menande bakom honom i varje humörsvängning när han gick runt i en mindre cirkel. Tillslut stannade han upp. Det slog i huvudet och bröstkorgen på honom. Han hade nog överansträngt sig lite och hans kropp klagade aggressivt på honom. Tillslut hade han nog bearbetat sig igenom allt som legat och tryckt hos honom till stackars Orkidé som satt och lyssnade välmenande till honom. Han tittade desperat på henne tillslut.

Han hade tänkt mycket på det som hände, framför allt på allt som hänt innan. Men Orkidé hade spenderat en hel del tid och pratat förstånd med honom och efter att han fått tiden att bearbeta infromation hade även han insett den barnsliga reaktionen hos sig själv. Viljan att skylla ifrån sig på allt vad som hänt med hans bror och allt var stor men han försökte att arbeta igenom det och istället inse att trots allt så var det han som gjorde det och ingen annan. Sen hjälpte det att några andra ur flocken kom fram till honom och berättade att Capheus inte var den enda som sett det slå gnistor om honom. Han visste inte han han trodde på det ändå. Men han hade ännu svårare att tro att det var någon stor konspirations-teori i flocken, som desutom Capheus skulle vara med på.

"Capheus.." Hans röst var tyst när han ställde sig bakom den röda, han visste att han inte sov, annars hade han inte stört honom. Hans svansar låg stilla bakom sig. ".. Jag är ledsen att jag stormade bort." Hans röst var så mjuk som han kunde göra den utan att det skulle låta som om han viskade. "Och för allt annat den kvällen. Allt."

Dagen som följde deras gräl var svår. Han fick inte mycket sömn, om någon alls, det var första dagen sen de gått med som de inte varit tillsammans. Vännens frånvaro skrek med en kyla där han brukade vara. Därför var det inte konstigt på kvällen då flocken började röra sig igen att Capheus inte var på sin bästa sida, och mycket under nattens träningar gick fel och blev inte så som det skulle. Han blev både irriterad på sig själv och nedstämd. Inget borde få ett sådant intryck på honom. Hade det hänt ute på uppdrag hade det kunna innebära skillnaden på liv och död.
 
 Käkarna spändes och tänderna gnisslades lätt där de tvingades ned mot varandra då Theano till slut tröttnade på Capehus då han gjort ännu ett fel, som kunde slutat med att någon av de yngre medlemmarna blev skadade. Han hade inget att säga till sitt försvar, och en vit het skam brände i hans bröst. Han drog sig undan situationen, ensam träning blev bestämt det bästa alternativet. Orkidé som var insatt i vad som hänt erbjöd att hjälpa i styrketräningen. Hon gjorde det lättare att lämna de mörka tankarna och koncentrera sig på svedan i musklerna av träning.

 Natten tog äntligen slut. Capheus hade sneglat många gånger mot Mephisto, men tittat bort varje gång vännen börjat se emot honom. Nu när de skulle sova, eller försöka i hans fall, så var han åter kluven och visste inte vart han skulle ta vägen riktigt. Efter mycket om och men lade han sig ner där de brukade ha sin sovplats. Många hade inte gått och lagt sig än så sovplatsen var relativt öde, minus några ynglingar som gnällde att de inte alls var trötta, och inte behövde sova. Han hade slutit ögonen, tårar som brände under ögonlocken när det inte fanns något att distrahera honom ifrån tankarna.
 
Han ryckte lätt till då Mephistos röst nådde honom och han tråkade ögonen emot baksidan av tassen innan han lyfte huvudet för att se på honom.
 "Du sårade mig", rösten lite tjock ögonen glansiga, men utan tårar.
 "Tror du så lite om mig?" han hade frågat något liknande morgonen innan, det visste han. Men han behövde veta. Trodde Mephisto verkligen att Capheus skulle sjunka så lågt?

Du sårade mig.
Det skar att höra, även om han visste det redan. Att höra det ifrån Capheus själv var som att höra det för första gången igen.
Han drog ett djupt andetag som skakade även om han försökte hålla det gömt, men innan han hann säga något fortsatte Capheus.

Tror du så lite om mig?
Hans blick vandrade över marken där en långbent rund miniboll sprang som för att undvika situationen själv.
"Jag.. tror mer om dig än vad jag trott om någon annan, inklusive mig själv, på väldigt längre." Hans vände menande blicken mot Capheus. Han hade tänkt igenom allt, flera gången. Gång på gång. Nu var det helt blankt i huvudet. Han hade nog aldrig varit helt blank på vad han skulle säga. Allt som dök upp i huvudet kändes mer sårande än vad han redan sagt. Dumma impuls meningar.

"Anata wa totemo tokubetsu." Sa han i brist på andra ord. "Väldigt speciell, till mig.. Jag var inte redo att tro på det då. Helt ärligt är det mycket som inte smält hos mig än." Han gav ifrån sig ett falskt skrockande ljud som för att hindra sig själv för att fortsätta babbla.
"Men jag tror inte lite om dig. Tvärtom."

Blicken sökte sig flera gånger bort ifrån Mephisto, såg ned mot marken och pillade med några grässtrån med tårna. Han ville tro allt vännen sa, men var osäker på att han kunde det. Trots detta så värmde orden honom. En varm fladdrande känsla i bröstet, som bara fick honom känna sig än mer gråtfärdig. Men han förstod honom. Det var det som gjorde det så svårt. Han förstod vart det kom ifrån. Osäkerheten i Mephisto var inte utan orsak. Men det gjorde ont ändå. Att tro att vännen tyckte - och trodde- så lite om honom. Det var det värsta.
 "Jag älskar dig" den blå blicken hade sökt sig fast i Mephistos egna röda.
 "Förstår du inte det? Jag skulle aldrig vilja skada dig" Det var otänkbart för honom.
 "Aldrig" han sade det igen, betonade ordet. Svalde lite av gråten som fastnat i halsen. Han ville inte gråta mer, ville inte bråka. Allt han ville var att Mephisto skulle lägga sig och sova invid honom som alltid. Ville ha hans värme intill sig där han visste att han var trygg, kunde han inte få det?