Guts hade lärt sig vara ensam en längre period, han vandrade Numoori runt utan ett riktigt syfte, han kunde inte hålla koll på hur länge han bara gått runt och levt sitt liv, utan att stanna på en plats mycket längre än bara några dagar.
Det var inte så att han sökte ett syfte, men han undrade om inget speciellt skulle hända i hans liv snart, han hade levt ett medellångt liv än så länge och han hade fått se en del strider och andra händelser som tedde sig naturligt i den oförlåtande världen han var en del av.
Han hade tidigt upptäckt sina krafter och hans far hade mentorerat honom i dem så han kunde göra en rustning för att lättare kunna skydda sig i den hårda världen, han undrade om han någonsin skulle skaffa egna valpar att föra arvet vidare, men med hans vandrande natur kände han att chansen var ganska liten ändå.
Han satte sig ner en stund för att vila litet och bara ta in det fina området han var i, det var en av de delarna han gillade mest med att vandra såhär, han fick se sådana otroliga platser

Den unga vargen hade hållit sig runt vattenfallet, långt efter att den lilla vargtiken försvunnit med hennes konstiga gälla skratt och glåpord, och så slapp han den där konstiga sjukdomen hon talat om.
 Där han studsade fram så rasslade kedjorna som var fäst i dem guldiga ringarna på hans horn. Det var ett ljud som var behagligt för honom, något han blivit van med. Det vikta örat klingade då hans ringar slog emot varandra, det var som om hans rörelser skapade en melodi. Tanken gladde honom och han skuttade glatt vidare mellan träden. Även om vattenfallet fortfarande fascinerade honom hade han på senare tid drivit ifrån det något, dofterna av en grupp vargar gjorde honom något nervös, även om han befunnit sig i området först. Kanske borde han helt enkelt dra vidare? Eller kansk fanns det någon valp i gruppen som ville bli hans vän? Den långa svansen, med den än längre pälsen, viftade vilt bakom honom, skapade en kaskad av röd päls, nästan som ett moln.
 Han hade inte vågat testa hälsa på någon av dem än dock, kanske imorgon skulle han våga? Han ville inte vara ensam längre.
 Mitt i tankegångarna blev han avbruten av doften av en annan varg, och först trodde han att det var en ur den större gruppen, men upptäckte snart att doften var ny för området, nyare än skaran vargar. Kanske kunde denne bli hans vän? Med ett leende på läpparna travade han i främlingens riktning, helt utan tanke på att främlingar kunde innebära fara, så som hans moder så många gånger varnat för. De hade ju hitintills inte gjort honom något.

Guts hade inte suttit länge när han kände en doft av en varg, en hanne, och han ställde sig upp, redo för att slåss om han skulle behöva, man visste aldrig hur det var med vargar.
När den unga vargen som knappt var hälften av hans egen mankhöjd så lade han ner garden litet, men inte helt.
Hans blodröda blick kollade på den unga vargen, han kunde inte vara särskilt gammal, men han var ändå ungefär lika stor som andra vuxna vargar kunde bli normalt, han skulle bli relativt stor ändå.
Men det var något annat som intresserade honom mer än valpens storlek, det var de glimmande föremålen som han hade på horn, öron och runt vristen, han antog att valpen hade metallkrafter, som han själv och det pikade ett intresse inom honom.
"Var hälsad, du unga"
Svarade han på ett vis som kunde ses som väldigt formellt, men så var det också så han var uppfostrad.

De blåa benen förde honom fram över mossan, i en rask takt med ett leende på läpparna för varje klingande ton som lämnade hans smycken. Den himmelsblå blicken sökte mellan stammarna, och fann, efter inte allt för lång tid, en färggrann plym. Han saktade fundersamt ner och lät blicken vandra över den mycket större hannen. Han var mörkt brun till färgen, med en trefärgad mankam. På kroppen fanns blänkade metall som direkt skulle ha dragit till sig hans uppmärksamhet, om det inte var för att hanen var enorm.
 Den största varg som Capheus träffat innan var sin mor, och den här mörka var än större. Han stannade upp och höjde blicken för att kunna se hanens ansikte, nästan dubbelt så högt upp som hans eget. Främlingen talade på ett ytterst konstigt sätt, det lät så stelt.
 Huvudet lades på sned.
"Du talar konstigt" Konstaterade han lugnt, omedvete omatt det kunde ses oartigt. Han hade fortfarande varit barnet då han lämnade sin familj, och hans mor hade varit en ensamstående ung mamma, med alldeles för många ungar att se efter, artighetsfraser var inte det som stått högst upp på listan, även om de aldrig var riktigt elaka med flit.
"Och du är väldigt stor, tidigare mötte jag en jätte liten varg, hon var sjuk sa hon, är du också sjuk?" Hans blick vandrade över honom för att leta efter några symtom på något, och det var nu den fastnade på den blänkade metallen. Svansen började återigen vifta bakom honom i kaskader av rött och ett leende drog på läpparna.
"Har du hittat dem där? Eller har du gjort dem? Kanske fick du dem av någon?" Plattorna som täckte delar av den andre var säkert stora nog för att Capheus skule kunna gömma sig bakom dem ifall de inte varit fast lindade på främlingen med något sorts brunt band. Han hoppades lite på att hanen gjort dem själv, för då kanske Capheus också kunde få något roligt. Än sålänge så gillade han alla de olika smyckena han hade i metall, och skulle gärna bygga på fler till sin glänsade samling.

Den unge vargen kommenterade på att Guts pratade konstigt, så det var som han trott, han tyckte inte vargen var oartig, han var ung, visste antagligen inte bättre.
"Må så vara, men det är så jag blev uppfostrad till att tala"
Hans storlek var nästa aspekt att bli kommenterad, vilket han nästan hade kommit att vänta sig, det var inte många som kunde mäta sig med hans storlek och färre ändå som överskred den.
Valpen fortsatte genom att berätta om en sjuk liten varg han hade träffat för att sedan fråga om Guts var sjuk.
"Nej jag är inte sjuk"
Svarade han kort och rakt på sak, han synade den, för honom, lilla vargen som så nyfiket ställde frågor och strax efter det kom nästa fråga, och han antog att det gällde hans rustning.
"Jag har gjort dem själv, om jag ska vända tillbaka frågan till dig om jag får, var har du fått dina utsmyckningar?"
Han intresserade sig av metallsmyckena då det kunde antyda att ungen hade metallkrafter

Capheus hejdade alla de frågor och tankar han ville slänge ut sig, han var ingen liten valp längre, han måste lära sig bara säga allt os kom till sinnet.
 Ivrigt, och kanske aningen otåligt, väntade han på svar på de frågor han redan hunnit ställa, glad över att de inte verkade bekymra den stora hanen allt för mycket.
 Vem lärde någon att tala så underligt, utan känsla? Capheus tippade lätt på huvudet. Fanns det någon mening bakom den udda uppbyggnaden av orden? Han valde att inte fråga mer om det, även om han undrade hade han mer intressanta saker att tänka på, så som hanens storlek, och hans skimmrande metall plattor.
 Han var inte sjuk, men hur kunde han då vara så stor? Capheus såg lätt fundersam ut då han åter granskade främlingen kritiskt.
"Hur blev du då så stor? Kan jag också bli så stor?" Capheus visste itne om han faktiskt ville bli lika stor som bjässen framför honom, kanske skulle det vara häftigt, men kanske skulle han fasta i trädens grenar? De som satt sådär lågt, och så skulle han inte få plats i sin skattgömma sen igen.
 Hanen berättade att han gjort de stora plattorna som täckte delar av hans kropp och ansikte, och genast tog svansen fart igen. Då kanske han kunde göra något roligt åt Capheus också!
 Men innan den unge hann fråga så ställde den äldre hanen en till honom. Det bekom honom inte nämnvärt, han var stolt över de blänkade föremålen som prydde hans kropp, och han älskade historien om hur han och systern hittade skattgömman, där han först stött på Metall, och det armband som prydde hans gråblå ben.
"Jag hittade en skattgömma!" han flinade brett, om han glömde eller strunade i att berätta att systern varit med honom var inte säkert.
"Det som inte passade ändrade jag på! För jag hittade en liten blank sten som mamma sa hette metall, och den ändrade på sig när jag lekte med den, men mina syskon kan itne göra så" Det var en strid ström av ord som exalterat berättade om metallen och hur den deformerats av hans mun när han lyft den.