En robust, blekgrå gestalt vandrade i tystnad. Den tråkiga färgen gjorde att han såg malplacerad ut i den smaragdgröna, frodiga skogen. Det sammanbitna uttrycket i ansiktet vittnade om att han kände desamma. Den muntra melodin som spelades i trädkronorna gick honom snarare på nerverna, istället för att göra honom gladare.

Rikanda var uttråkad. Han kunde känna hennes närvaro när hon regelbundet viskade något på sanglingua. Det var irriterande, men det visste hon redan, men brydde sig inte. Det var bara onödigt Sæculi att försöka säga åt henne.

"Someone's coming." väste hon plötsligt. Sæculi stannade tvärt, och såg sig omkring. Men när han inte såg främlingen än, så sänkte han huvudet och började gå igen, men stoppades av Rikanda.
"No, wait. I'm bored. Let's go see who he is." Missnöjt rullade han med ögonen åt henne. Rikanda började sedan vägleda honom genom att ge honom starka känslor - något som liknande en magkänsla - om vart han skulle bege sig.
"Stay here, and stand still. You see those bushes there?" Rikanda fick honom att se emot ett par buskage som stod parallellt med honom. "He will probably come running through there. Just, stand still. It will hopefully give me some entertainment." fnissade Rikanda svagt. Sæculi fann ingen anledning till att trotsa henne. Så tålmodigt stod han där, och väntade på att främlingen förhoppningsvis skulle komma rusandes ut ur buskarna, och överraskas av honom.

Brother vädrade i luften med nosen höjd. Han hade stannade några sekunder tidigare då den så välbekanta lukten av vargpäls drivit förbi honom - knappast mer än hundra meter bort. Kunde det vara den han uppmärksammat förut, den som korsade spår med rådjuret?
Kunde det tänkas vara vän eller fiende?
Efter någon minuts betänketid nickade han bestämt för sig själv och satte tassarna i rörelse åt dennes håll. Vad han visste brukade vargar oprovocerat hoppa på varandra, och om inte annat så hade han sitt lilla.. övertag. Nämnda övertag lät sig sträckas ut över skogen likt en aura av kraft, och genast snappade tankeläsningen upp flera medvetandet. En orm som slingrat sig in mellan två stora stenar. En musfamilj i den gamla eken, och miljontals insekter och organismer. Varghanen klippte genast av tankeflödet från de intetsägande djuren och koncentrerade sig på att nå främlingens medvetande. Trolvigtvis skulle denne inte märka intrånget, om han (det kunde han lista ut genom doften) inte var tanke eller sinnesläsare själv.

Brothers medvetande stötte emot främlingens när han kom inom räckhåll... Men kunde inte läsa av honom ordentligt, annat än att han talade Numorian, lyckligtvis ett språk han behärskade. Förvirrat stannade den brunspräckliga hanen till, men stegade sedan framåt igen och trängde sig genom det avgörande buskaget innan deras möte - och främlingen uppenbarade sig en bit fram, redan med blicken fastetsad intill honom. Brother tillät sig att sänka svansen an ening och lät den svepa längst bakbenen en gång som en blidkande gest.

"Hello, stranger.. My name is Brother."

Rikanda fnös irriterat. Den andre hanen hade någon sorts telepatisk kraft som förstörde det roliga. Frustrerat muttrade hon några svordomar på sanglingua. 
"He knows you're here. He's telepathic."

Sæculi stod spänt och inväntande främlingen. Öronen började vibrera när han hörde dämpade steg, innan den började rassla i buskaget och en brunmelerad hane stegade ut framför honom.
"Hello, stranger.. My name is Brother." 
Ett kort, monotont skrock lämnade hanen för ett ögonblick, innan hans anlete föll i samma bittra uttryck igen. Hanens namn hade varit en ynka bit komiskt, varför? Jo, för han hette ju broder.

"Hello, Brother." mullrade han till svars. Rikanda stönade uttråkat, och Sæculi himlade med ögonen åt henne.
"I'm Sæculi." svarade han med samma brummande. Han kunde känna hur Rikanda utforskade hanens sinne lite, och ruskade irriterat på huvudet. 
"He will probably notice me now. Let's scare him a bit." Hon lät road, och något hånande. 
"I'm not in the mood to..." stönade Sæculi tills svar - han ville inte. Men han visste att Rikanda bestämde, det var alltid så - och även om det fanns vissa saker han inte ville göra så var han skyldig henne. Han älskade ju henne.
"DO IT." Utan förvarning slungade sig han fram emot hanen. Rikanda hade gett honom en beordran och han varken ville eller hade makten att svara ifrån. Sæculi landade ungefär en halvmeter ifrån hanen, med hans tänder av metall blottade. Ett mörkt morr lämnade honom, och Rikandas skratt ekade i hans huvud. Han älskade att göra henne lycklig.

Ett kort skratt lämnade främlingen då han nämnde sitt namn. Genast särptes ögonen en aning och svansen stelnade till bakom honom. Gjorde han sig lustig över hans namn?
"I'm Saeculi."
Brother gjorde ingen ansats att svara, utan sod bara kvar i samma stela position. Tanken hade han låtit flöda ut fullständigt över den andra utan att bry sig om hans privata delar. Det var bara tack vare det han noterade en förändring i främlingens sinne, som en tvingad impuls att röra sig som kämpades emot, innan Brother spärrade uppm de gula ögonen en aning och flög formligen åt sidan då tänderna blottades hos Saeculi. Denne hade landat precis bredvid honom, och angelägen att följa rådet "vänd aldrig din fiende ryggen" snodde han runt.  En snabb, förvånad tanke ägnades åt de metallgrå, blanka tänderna som dröp av saliv mellan de blottade spetsarna.

Brother drog instinktivt upp läpparna över tänderna och reste raggen över ryggen, samtidigt som öronen slickades bakåt över hjässan. Nog för att hans namn betydde vänskap och vänlighet - men att anfalla någon utan förvarning var inte enligt hans principer på uppförande! Den här leken kunde fler än en...

"Oh!" Rikanda lät överraskad, men glatt överraskad. Brother, den främmande hanen hade inte flytt. På något vis gjorde det hela situationen lite... mer spännande. Saeculi började känna av stämningen, och visst var det oftast Rikanda som uppmanade honom till att göra anfall, men efter det blev han oftast väldigt engagerad i det. Det var det att han kunde känna adrenalinet - han var annars väldigt emotionellt avtrubbad, så de dämpade kickarna han fick var verkligen ett bränsle som inte fick honom att ge sig när det väl börjat.

Med benen brett ställda för att ge hans robusta kropp en stadig mark stirrade han stint på hanen. Det svaga mullret i hans strupe hade genast förvandlats till ett dovt morrande. Öronen stod i princip utfällda över huvudet. Saeculi gjorde ytterligare ett anfall, och han hörde Rikandas exalterade tjut i bakhuvudet. Käftarna smällde efter honom frenetiskt, försökte få tag i något - även om de främst var riktade emot hans strupe. Om han skulle lyckas få tag i något var helt upp till hanens reflexer.

Just då var första gången Brother hörde.. Rösten. Inte i sitt eget huvud, utan i den andres. En exalterad stämma som tjöt av upphetsningen över sammandrabbningen. Förbryllat stelnade Brother till, men återgick snabbt fattningen då den andra gjorde ett nytt anfall. En hödljudd morrning steg ur strupen då han snabbt vek undan och slapp förbi den andre precis i tid för att undvika metallkäftarna som smällde ihop en millimeter ifrån hans högra öra. 

Den förtjusta rösten i Saeculis huvud fortsatte hetsa sin.. ägare?, då Brother återigen snodde runt med raseriet lysande i de ljusbruna ögonen. Nej, det här gick inte an. Med ett slag i marken med högertassen rämnade han sin mentala barriär och släppte lös sitt sinne mot den andre, bläddrade igenom hans kropp likt en mapp av dokument och fäste kraften på hans nerver. Trängde sig in i dem och kämpade för att blockera flödet i så stor mån det gick - förhoppningsvis skulle det fungera och sega ner hans reflexer. I ett stort språng hävde han sig framåt och siktade på den andres strupe med öppna käftar.

Saeculi var besatt av en demon, och skulle bara en av dem utgå med livet i behåll - så skulle det vara Brother.

"He's in here." hörde han Rikanda säga, men han brydde sig inte. Faktiskt så brydde han sig inte mycket alls. Den enda känslan han kände var adrenalinet som pumpade - inga känslor av rädsla, för att han litade på Rikanda, han litade på att hon skulle skänka honom den kraften han skulle behöva för att ta sig ut levande. Och han visste att hon kunde det, frågan var ju bara om hon hade lust eller inte - men han hoppades det, han trodde det, för trots allt så hade han alltid lydigt henne.

Den brunpälsade hanen kom flygandes emot hans strupe, och tack vare hans kompakta kropp och tunga skelett så saknade han bristen på smidighet. Men när Brother träffade hans strupe, gjorde det inte alls lika ont som han förväntat sig. Det var Rikandas verk, det förstod han direkt.

Saeculi ruskade på sig i hopp om att skaka av sig hanen, men när han inte lyckades så sträckte han sig efter hans nacke. Han kunde känna den brunes päls i munnen men han nådde inte riktigt för att sätta tänderna i honom. Trots hanens tyngd så höll han sig stadigt på benen, tack vare hans tunga skelett men även den tunga kroppen generellt. Han måtte inte vara smidig, men han stod stadigt som ett träd. 
"Get off me you parasite!" morrade han, innan han högg efter honom och lyckades få tag i hans öra. Rikanda skratta högljutt och roat - han visste inte riktigt varför.

Nej, nervgrejen fungerade inte. Förbannat drog han tillbaka kraften för att koncentrera sig på råstyrka istället. Nu var han ju inte särskilt stark, men inte svag - tursamt nog var han en aning större än den andre vilket vägde upp en aning.
Brothers grepp om Saeculis hals hårdnade, men strupen gick inte att skada. Han upptäckte en kort ström av energi som snabbt gled över främlingens sinne och då förstod han, demonen kunde hjälpa honom. Och till på köpet, var hans skelett av metall! Hur kunde det fungera? I vilket fall var det en klar nackdel för Brother.

"Get off med your parasite!"
Brother höll tillbaka ett tjut av smärtan som skar genom örat då hans metalltänder pressades mot det mjuka brosket.
Något sammanbiten fräste han i tanken till den andre:
"What, afraid of loosing?"

Oförmögen att ta sig ur greppet utan att slita av sig örat sträckte han återigen sinnet och pressade kraften mot känselnerverna i Saeculis tandkött, för att skapa en inbillad smärta som eventuellt skulle kunna lossa greppet. Brother pressade käftar ytterligare runt hans hals och drog äcklat upp tungan i gommen då den metalliska smaken av blod började göra sig påmind.

"No. I just don't want to kill you." Ett hånfullt skratt lämnade honom, innan han släppte örat för att 1. det gjorde ont, 2. för att ladda om. Denna gång kastade han sig bakåt, och han kände hur den andra hanen tvingades att släppa men tänderna rispades emot hans hud och kände hur blodet började flöda ur hans päls. Det smärtade, och han oroade sig lite över blodet som han skulle tappa, men Rikanda försäkrade honom med att inte bry sig.

Istället skyndade han sig att anfalla igen. Han hoppade emot hanen, och siktade på att med sin tunga kropp smälla in i den något högre hanen. Om än han var högre i manken så tvivlade han på att han kunde stå emot hans oproportionerligt tunga kropp kollidera med hans. Rikanda tjöt på sanglingua, ord som han inte riktigt kunde förstå. Men han kunde känna hur hon släppte lös kraft i honom, och lät den flöda fritt.

"No, I just don't want to kill you."
Oj, dubbelmoralen var stor. Brother morrade till och hörde hur demonen fortsatte skrika på sitt språk. Det var inte arga ord, utan tonen var upphetsad och uppenbarligen nyfiken på hur detta skulle sluta.
Jasså, hon ville ha strid?
Brother kände hur greppet om örat lossades och Saeculi slet sig loss. Lite av hans matta päls följde med hans tänder. Äcklad över sörjan av blod och päls spottade han ut det han kunde, innan nästa attack kom.
Hon ville ha strid, då skulle hon inte få det!

Brother snodde runt åt höger för att undvika attacken, men trots att snabbheten var långt överlägsen styrkan inom honom själv så hann han inte få undan annat än framdelen. Saeculi rammade honom med hela sin kraft (förmodligen lite av demonens också) och givetvis slogs han till marken. Fylld av avsky högg han efter motståndarens svans som i tumultet plötsligt befann sig inom räckhåll, men misslyckades. Brother hävde sig upp på benen igen, långsamt och trånande då smällen fått musklerna att domna. Men han var fast besluten att slutföra sig plan, så blicken for snabbt över området och lokaliserade en stor sten. Brother for iväg över området, och fem språng senare hoppade han upp på stenen och sedan vidare till en gren, ett par meter upp. Språnget blev sämre än han väntat då benen börjat smärta, men lyckades kravla sig fast med hjälp av de något mer spetsade klorna - kattblodet. Brother hävde sig upp på grenen och blickade sedan ner mot sin motståndare med ett nöjt flin. (Effekten dämpades något av att en rännil av blod från örat fick honom att ruska på huvudet.)
Kunde han klättra, tro?

"Come on, Rikanda! Show me what you can!"

Hanen hade nästan lyckats undvika attacken, men inte riktigt. Saeculi kände hur hans kropp slog emot den högre hannens, och de båda föll i ett virrvarr av päls. Om än Saeculi också ramlat med honom så hade han säkerligen vunnit på det. Det var inte mycket i hans kropp som bultade i smärta när han väl reste sig upp igen.

Brother hade varit snabbare än honom upp på benen, och han såg i ögonvrån hur han flydde, eller? Nej. Den högbente hanen hade klättrat upp i ett träd.
"Come on Rikanda! Show me what you can!" Om än Saeculi blev frustrerad, så skrattade bara Rikanda.
"Oh, baby..." Det var Rikandas skrovliga röst som kom ur Saeculi, och han kunde inte göra något för att hålla den inne.
"Can't you see how ridiculous you are, standing in a tree, challenging me? This body isn't built for treeclimbing." Rikanda talade ur honom. Kanske borde det ha skrämt honom, men istället lugnade det honom - om än han alltid hörde hennes röst och kände hennes närvaro så hade hon aldrig känts så levande. 

"I WILL CHEW THIS TREE RIGHT OFF." skrek Saeculi åt honom. Genast tog han avstamp och kastade sig fram emot trädet, och fick det att knaka ordentligt. Hans abnormala styrka var dels av hans tyngd, dels av Rikands dels av hans kraft styrka. Men det skulle inte räck för att fälla trädet. De grova käkarna separerades när han bet tag i trädet. Tack vare hans käkar av järn smärtade det inte alls när han tryckte in tänderna längre och längre. Det knackade högt i stammen, innan han slutligen slet loss en bit som var ungefär 1 decimeter tjock. Han backade en bit, innan han slängde sig själv in i trädet igen, hoppades att det skulle skaka så pass att Brother antingen tappade balansen eller att trädet skulle gå av.

[wops. Låtsas som det är Saeculi jag skriver ifrån...]

Rikandas röst steg plötsligt ur Saeculis strupe. Egentligen förvånade det inte Brother - vem visste vad hon var kapabel till? Hennes röst hånade honom där han stod uppflugen i trädstammen, men log bara åt henne. Planen var fastställd i huvudet, och han visste redan vad Saeculi tänkte sekunden innan han sade det:
"I WILL CHEW THIS TREE RIGHT OFF!"

Ett mjukt skratt lämnade honom, skakade på huvudet och sade lugnt i tanken; "No, no.. I think I'm pretty smart, Rikanda.."
Han borrade klorna djupare in i grenen då Saeculi attackerade stammen och slet loss stora bitar av trädet. Trädblodet, kallad koda, rann långsamt ur stammen där den besatte bitit.
"We are in a forest, you know.. Not actually a big one, but i'ts a FOREST. I can jump from tree to tree for days.. But how long can his mouth stand? Teeths of metal, but.. the rest?"

Brother gav henne ett retsamt flin i tanken. Saeculis tänder skulle klara trycket hur länge som helst, men tandköttet skulle slitas till slut. Han själv hade precis rensat ett rådjur på kött och skulle klara sig över en vecka, förmodligen två. Vattnet däremot var en annan sak, men förhoppningsvis skulle vätskan från köttet nära honom ett tag iallafall.
Saeculi kastade sig mot stammen, och den gick av med ett högt knakande. Brother följde stammen någon halvmeter, sköt sedan ifrån med bakbenen och landade i nästa träd, med viss möda. Det skar i klornas fäste då de borrades in i grenen och tvingade honom upp. Han grimaserade då det skadade örat skrapades emot barken.
"Are you sure you want to loose your.. Little puppy?"

Trädet föll med ett ordentligt brakande, och Brother hade flytt till näsa träd. Sæculi bet ihop. Frustrerade över den klättrande apan
"COME DOWN HERE YOU COWARD! I WILL BITE YOUR HEAD OFF." Den dova rösten ekade, och fåglar omkring lännade träden med förskräckta skrik. 

Rikanda skrattade lugnt, men Sæculi blev lite irriterad över att hon inte brydde sig.
"Calm down, son." Det hjälpte alltid när hon kallade honom för son, det visste hon så väl. Hon pratade med honom i huvudet.
"I want to rip his throath out..." morrade han tyst, det var uppenbart att han pratade till Rikanda.

"Fight me like a male, not a squrriel." Han var lugnare nu, men fortfarande uppenbart irriterad. Han ville så gärna slita svansen av den loppbitna jäveln.

Saeculi blev vansinnig. Han formligen skrek ur sin mening med öronen brinnande av hat.
"You will? Oh, that's cute.."
Brother flinade åt honom och hörde hur han morrade fram ord där nere, tillräckligt lågt för att han bara skulle göra fragment av det. Det han fick fram var inte trevligt. Det bekom honom inte. Faktum kvarstod, Saeculi kunde inte nå honom.

"Fight me like a male, not a squirrel."
Grenen under honom knakade till, oroväckande. Han lät blicken följa stammen, trädet var gammalt. Grått och torkat..
"Squirrel? No, Saeculi. I prefer.."
Han tog ett långsamt steg ut på grenen som gnisslade av ansträngningen. Ett brett flin bredde ut sig på hans läppar.
Saeculi stod precis nedanför.
"TIMBER!"
Avstampet togs, och Brother landade hårt på grenen som gick av med en smäll likt ett pistolskott och ett kort, avklippt tjut hördes då grenen slog ner i motståndaren med kraften från ett fall på många meter. 
I samma ögonblick som den gått av hade Brother hoppat och lyckades mot all förmodan grabba tag i en klyka från ett friskt träd. Baktassarna följde däremot inte med, så han fick med stor möda kravla sig upp i klykan och landade ovanpå med ett stön. Han blickade ner mot motståndaren som låg, livlös, med grenen över sig. Död var han inte, hans medvetande pumpade fortfarande ut signaler som Brothers tankekraft uppfattade, men hans röster hördes inte. Avsvimmad.
"There you see, how it ends when you challenge one.. smarter."
Han hävde sig upp på benen, tog sig varsamt ner för stammen och gick fram till Saeculi. Såg ner på hans livlösa ansikte och log. Vände om och började vandra bortåt, lätt haltande på höger framben vars sena hade sträckts när han hoppat från grenen som nu låg över den gråaktige hanen.

"Bring some stronger next time. This one got more bark than bite." Han vände blicken bak mot henne, snestreck honom. 
"And when you do, my power's grown stronger.. Bye, Rikanda."
Brother vände blicken bort från avsvimmade motståndare och försvann in i växtligheten.
[AVSLUTAT]