De första stjärnbilderna hade redan börjat titta fram i det falnande ljuset. Det tuffa passet och hennes ännu solvarma päls hade fört henne och de två noviserna ner till floden. Vattnet som sköljde över hennes tassar var minst lika uppfriskande som det som rann ner för hennes strupe. Niyaha tittade på dem i ögonvrån. De sista veckorna hade de testas hårt och hon kunde se tröttheten i deras blickar. Men ännu var de unga, och deras ohämmat starka viljor lyste starkare än något annat.
     De efterhängsna solstrålarna brände bort de sista molntrasorna på himlen ovanför dem. Det var ännu tidigt för dem och natten var som vanligt ämnad för att träna. Den himmelsblå blicken vandrade över skyn innan den slutligen föll på dem igen. Hon log ett varmt, moderligt leende.
     “Ni har kämpat väl,” sade hon uppmuntrande. Hennes blick fångade Zarias. Den påminde så mycket om Dimitrijs, men ännu hade den fortfarande den glödande livsgnistan. Vetskapen om att den en dag skulle mattas ut, precis som sin egen, värkte i henne. Men det var bara en del av den tunga bördan man som jägare bar. Hon såg på Capheus, som alltid bar sitt mod öppet. De var fina individer.
     “Vad sägs som att vi tar en natt ledigt och firar?” Leendet växte sig bredare. “Capheus. Zaria.” Hon lät blicken växla mellan dem. “Jag antager er.” Den råa glädjen som sprang över deras ansikten fyllde henne med svallande värme.

“Vad sägs som att vi tar en natt ledigt och firar?”
    Zarias hjärta slog snabbare och hårdare än normalt när den äldre bröt den behagliga tystnad som låg över platsen. Hon hade kämpat i princip hela sitt liv, och när hon nu hörde Niyahas röst som uttalade orden hon hade längtat efter att få höra, kunde hon knappt tro att det var sant. Hon var väl medveten om att det här bara var ett kliv på vägen och att träningen till att bli en Jägare var lång och svår, men nu kändes det ända in i benmärgen att hon var på god väg.
    “Tack,” viskade hon tyst. Hon ville hoppa runt på platsen, visa den lycka som pirrade i hennes tassar och ben, men förblev stilla och lugn. Dock kunde glädjen inget annat än skina igenom hennes annars så seriösa ansikte, och med ett stolt leende såg hon på Niyaha.