“Okey, inget daltande nurå!” ropade Janos från ena änden gläntan. På motsatta sida stod Zaria i förberedelse. “Jag vill inte se några tvekande steg eller känna nå mesiga tacklingar,” de båda visste att han menade allvar trots den retsamma stämman. Det fanns alltid något lättsamt och uppmuntrade med Janos ton. 
      “Det finns ingenting du kan göra som gör ondare än det jag redan varit med om.” Ett snett leende tog form, så brett att det även syntes på avstånd. Att Janos hade hög smärttröskel var välkänt genom flocken. Dels för att han som yngre gjort alldeles många vändor till Krita efter ett lite väl vårdslöst träningspass, men också för att han ansåg det som en tillgång att vara stolt över. Janos skyltade gärna och ofta om det.
       Kvällen var ännu ljus trots att himlen börjat mörkna. Träden omkring kastade djupa och långa skuggor över det torra fjolårsgräset. Bakom trädtopparna till öst steg en ensam vit slinga av rök där de tränande flockmedlemmarna samlades för nattens pass. Theano hade parat ihop dem på grund av deras väldiga omaka teknik. Janos hade fått en liten roll som lärare, väl medveten om att det inte direkt var hans starka sida så ämnade han åt att göra sitt bästa. Det var trots allt en viktig del i att kunna bli en fullärd Jägare, och det målet hade sedan hans egna möte med en vampyr blivit allt viktigare.
       Janos hade förberett sig med benen brett isär. I ett enda dovt, kort gläfs signalerade han att matchen startade. Det fanns ingen osäkerhet i Janos första manöver. Med två långa språng mötte han upp Zaria och gjorde ett direkt utfall, i hopp om att hon skulle göra en motattack.

Till skillnad från Janos hade Zaria ett något osäkert kroppsspråk. Hon gillade inte närkamp, utan var den som föredrog muntlig träning mer. Det var något alldeles speciellt med att höra historien och berättelser från förr, att känna ett främmande språk rulla över tungan eller att få sjunga till sånger och böner. Dessutom var hon ständigt nervös över att hon skulle skada någon trots att det bara var träning. Hon var väl medveten att kunskapen att slåss var nödvändig med tanke på deras mål, men hon kunde inte hjälpa det.
    Hon hade fastnat i sina tankar när Janos signalerade att matchen var igång och på bara några sekunder hade han gjort det första utfallet. Men istället för att kontra honom som hon visste att hon borde göra, tog hon ett snabbt steg tillbaka.
    Zaria visste innerst inne att Janos skulle klara hennes möjliga attacker, han var trots allt något äldre och mer muskulöst byggd än henne, men rädslan över att skada honom tog överhanden.
    “Jag ska skärpa mig.” Konstaterade hon mer för sig själv än för honom. Samtidigt ruskade hon på huvudet och sökte efter hans blå blick. Utan att invänta på någon reaktion gjorde hon ett utfall gentemot honom, men med långt ifrån den styrkan som hon visste att hon hade.

Janos lyckades sno runt i luften när hon undvikit honom och landade klumpigt ett steg vid sidan om henne. Han gav henne en låg, menande blick men valde att inte säga något mer. Istället mötte han hennes lama utfall med en hård krock. Han vred sig i hennes grepp och kom enkelt lös, sedan tog han ett språng i sidled för att vinna lite tid.
       “Du träffade ju iallafall,” sade han besviket. “Kom igen då! Sluta vara en sån mespropp,” uppmanade han hetsigt. Janos var varken pedagogisk eller tålmodig, så det här passet krävde det yttersta av dem båda på ett sätt. Han började långsamt inse hur svårt det här skulle bli. Hur fick man någon att bli mer våldsam? Genom ilska.
         “Vill du vara novis för alltid eller?” muttrade han, innan han återigen kastade sig mot  Zaria. Han vinklade överkroppen på ett sådant sätt att hans skuldra skulle vara kontaktpunkten och bli en rejäl tackling. Kanske behövde han egga på henne.
         “Fegisar blir inte Jägare!” ropade han i luften.

Zaria tog inte åt sig av Janos kommentar. En irriterad fnysning lämnade henne. Hon ansåg inte sig själv vara en mespropp – det var ju för hans skull som hon inte ville ta i.
   "Vill du vara novis för alltid eller?"
   Hon spände blicken i honom, men hann inte yttra sig innan Janos hade gjort ytterligare ett kraftfullt utfall emot henne. Återigen undvek hon hans attack genom att smidigt och snabbt vika av. Styrka var inte hennes starka sida än, och skulle hon stått kvar hade hon med all säkerhet hamnat i underläge och fallit till marken.
   Men den här gången stannade hon inte upp osäkert likt innan, utan nu valde hon att istället göra en snabb motattack i ett försök till att överraska honom och fälla honom till marken bakifrån.
   "Jag kommer inte vara novis för alltid!", svarade hon självsäker ti luften. Janos hade rätt, hon ville bli antagen och göra resten av flocken stolt, snart. Zaria hade övat mycket på det teoretiska, men halkat efter på det fysiska, men det här var en chans för henne att träna.

Zaria var nättare än honom, och således smidigare. Hon undvek honom och återigen landade Janos hårt vid sidan om henne, men denna gången var inte han lika snabb och han kände hennes horn träffa honom i flanken. Janos slängde sig undan igen men kände hur Zaria fick tag i hans has. Det var inte ett löst grepp, men långt ifrån hårt. Janos sparkade till innan han vårdslöst slet åt sig benet igen. Hon skulle behöva ta i hårdare om hon skulle lyckas hålla honom på plats. I samma rörelse vände han sig om och på grund av det korta avståndet lyckades han kasta sig över henne. I ett virvarv av päls tumlade det till marken och Janos hamnade över henne. Han såg ner på hennes långa ansikte med ett självbelåtet leende. Den havsblåa blicken fångade hennes silvriga. 
       “Död. Det blev visst ingen Jägare av dig.” Han klev av henne och ryckte nonchalant på axlarna. Han såg på henne med en dämpad förväntan. “Kom igen nu. Värsta barnleken,” muttrade han under ett andetag.

Zaria försökte att få övertaget när de tillsammans tumlade runt på marken, men han var starkare än henne och fick henne till slut att slå ryggen hårt i marken. Med ett sammanbitet ansiktsuttryck såg hon upp på Janos självbelåtna leende. Zaria slet sig loss under honom samtidigt som han klev av henne och ett dovt läte rullade ur bröstkorgen på henne. Skulle hon ha en chans till att vinna det här var hon tvungen att komma på en annan taktik.
    “Glöm inte att du inte är en Jägare än, Janos.” Väste hon lågmält fram samtidigt som hon tog ett kliv närmare honom. Hennes bleka blick mötte hans med en hotfullhet att ta på, och om blickar kunde döda.
    Med en ovanlig snabbhet slängde hon sig plötsligt över honom i ett försök till att brotta ned honom till marken. Huvudet var riktad lätt nedåt så att hennes horn möjligtvis skulle kunna träffa honom i sidan. Zaria använde rå kraft vid utfallet, en styrka som hon knappt var medveten att hon själv hade då hon nästan aldrig tog i. Men Janos hade spelat på hennes nerver. Hon skulle allt visa honom.

Janos kunde inte förhindra det roade skrattet som bubblade ur honom när han mötte Zarias mördande blick. Med ett uppjagat skutt tog han lite avstånd igen och det självbelåtna flinet växte sig större. Nu började det hända saker.
         Zarias anfall fick honom att vackla till och snubbla. Men innan han tappade sin balans totalt greppade han taget om hans telekinesi och med en hård knuff fick han av Zaria. Han skrattade högt och hjärtligt när han återigen tog några språng bortåt för att vinna mer tid.
         “Kom igen då, brisen,” retades han och skuttade exalterat från sida till sida. “Inga regler.” Trots det vänliga leendet var blicken utmanande när den fångade hennes skarpa igen. Utan att vänta tog han avsprång. Med några få långa språng var han framme vid henne igen. Han kände hennes horn i bröstkorgen när han försökte slå frambenen om henne i ett grepp och tvingades backa undan. Den osynliga handen som var hans kraft greppade istället tag om det ena hornet och drog det ner mot marken och emellan hennes framben, i ett försök att få henne att slå runt i en kullerbytta.

    “Hallå! Vi sa utan krafter,” började hon att protestera när hon insåg vad  Janos gjort. Hon öppnade munnen för att ge honom en utskällning när han återigen talade. Brisen. Hon spände blicken i honom av smeknamnet. Var det något hon inte gillade att bli kallad så var det just det. Kort nickade hon till svars. “Okej. Inga regler.”
    Zaria gjorde ett försök till att stå emot den osynliga kraften som plötsligt drog henne ned mot marken. Hon andades fort och svor lågt för sig själv när en idé slog henne. Med blicken fäst på Janos slutade hon att kämpa och lät sig själv dras till marken med en stark kraft. Kullerbyttan hon gjorde var snabbare än normalt och innan Janos hunnit hålla henne nere vid marken hade hon slagit omkull honom med en hård vind. Utan att tveka en sekund slängde hon sig över honom med en rasande fart och styrka. Nu lyckades hon hålla honom nere, och högg på låtsas mot hans nacke. Belåtet höjde hon på huvudet, fortfarande med ett stadigt grepp över honom.Den bleka blicken mötte hans blå.
    “Vem är det som är död nu då?” Ett litet nöjt leende spred sig över hennes läppar.

I ögonblicket som Janos insåg att han skulle lyckas med sin taktik började ett triumferande skratt lämna honom. Men den hårda vindstöten som träffade honom slog snabbt andan ur honom och han flög ett halvt språng bakåt innan han landade på sidan med en dov duns. Zarias grepp runt hans hals var hårt denna gång, och andan blev svår att hämta igen. Ändå log han brett, segrande leende trots att han inte alls vunnit. På ett sätt kanske han hade det ändå.
     Han gjorde ett hest försök att skratta åt hennes kommentar och mötte hennes blick med sin egen som glittrade av ohämmad lekfullhet. Han greppade efter sin telekinesi och knuffade omkull henne så att hon hamnade på sidan bredvid honom.
     “Det krävs mer än så för att döda en vampyr, vet du,” flinade han. Stämman var lägre denna gång, nästan hemlighetsfull. “Har du vad som krävs?” 

Zaria gillade inte det självsäkra leendet som klädde hans läppar. Hon hade vunnit denna gången, så varför log han som om han segrat?
    “Vad ler du-” Hon hann inte mer innan hon knuffades åt sidan och hamnade på rygg bredvid honom. En frustrerad suck lämnade henne och hon vinklade huvudet åt hans håll. Ett självsäkert uttryck var spritt över hennes smala anlete, men inombords kunde hon inte låta bli att tveka. Hade hon verkligen vad som krävdes för att bli en duktig Jägare? Hon tränade och övade varje dag på alla möjliga sätt men det var som om hon inte riktigt kom framåt.
    “Klart jag har”, svarade hon lugnt och självsäkert. Smidigt vände hon sig mot honom med hela kroppen. “Har du?” Något glimmade till i hennes blick.
    “Vad sägs som revansch imorgon?” log hon. “På min hemmaplan. Lite historia, kultur, sång.”  Utan att invänta på ett svar reste hon sig långsamt upp, fortfarande med blicken fäst i hans. “Jag vill se om du är lika självsäker då.”

“Det tror jag också,” instämde han med henne. Zaria var inte så mycket yngre än honom, åtminstone inte längre. Hon var duktig och dedikerad, det syntes väl i allt hon gjorde. Alla hade svårigheter, vissa mer avgörande än andra, men efter idag var det uppenbart att det inte var något som Zaria inte kunde överkomma.
     “Jag hoppas det,” svarade han ärligt med ett litet leende. Den vänliga minspelet byttes snabbt ut till något som speglade tristessen han kände inför det hon föreslog. Ljudligt suckade han och himlade med ögonen.
     “Okejdå,” stönade han motvilligt. Han rullade över på mage och reste sig upp med ett skutt. Janos ruskade det torra gräset ur pälsen och förberedde sig för att gå tillbaka mot flocken igen.
     “Du, förresten, om Theano frågar, va lite schyrre,” han såg på henne med ett snett leende, “du vet, berätta hur duktig och bra jag är, å sånt.” Han skrattade till. “Bara sanningar, förstås.”

I samband med att han reste sig upp började hon långsamt att gå i riktning mot flocken. Leendet på hennes läppar växte sig större vid det faktum att han inte alls ville öva och träna på det hon ville. Perfekt.
    Zaria höjde på ögonbrynet.
    “Bara om du gör detsamma om mig”, fnissade hon. Lekfullt buffade hon till honom med huvudet. “Ska vi tävla hem?”
    Utan att invänta något svar satte hon av i rasande fart, med Janos hack i häl.

[Avslutat]