Zaria befann sig ensam i utkanten när hon hört ett högt ljud. Det lät precis som om något krossats itu, och det hade fångat hennes intresse. Med snabba och bestämda kliv rörde hon sig närmare platsen hon ansåg ljudet kommit ifrån, och möttes kort av en syn som förvånade henne.
   På en gräsplätt rörde sig Orkidé fram och tillbaka, med blicken fast på marken framför henne. Zaria rynkade en kort sekund på pannan, förvirrad över vad den äldre höll på med innan ett mer sansat och seriöst uttryck lade sig över hennes nätta ansikte.
    “Orkidé?”, hennes röst var som vanligt sansad och lät så mycket äldre än vad hon faktiskt var. Den bleka blicken sökte sig efter Orkidés. “Vad gör du?”

Orkidé stannar i en rörelse när hon hör sitt namn. Hon slappnar genast av en smula och vänder sig mot röstens källa. Hennes skogsgröna blick fästs på Zaria, en av Lokes valpar. Orkidé ler glatt. Hon älskade att bara sitta och titta på valparna när de var små. Deras små valpa-hyss påminde henne om en enklare tid. Dessutom fick det henne att inse att hon själv saknar något i livet. Nu är valparna nästan vuxna. Tänk vad fort tiden har gått. De har alla utvecklats till otroliga individer.
"Zaria". Orkidé ler glatt åt brorsdottern. Sedan ser hon lite generat på röran som hon försökt rätta till så gott hon kunnat. "Jag antar att jag förlorade mig i träningen". Hon harklar sig och ställer sig i vägen för den kluvna stenen som för att dölja den, vilket inte går. "Vad gör du själv?" Ser nyfiket på Zaria

Orkidés leende smittade enkelt av sig på vikaanens läppar, men leendet nådde inte ända upp. Zaria lade huvudet på sned och följde henne med blicken när hon förflyttade sig och ställde sig framför stenen. Vid närmare åsyn insåg hon att det var stenen som hade klyvts på mitten och att det var därifrån ljudet hade kommit ifrån.
    “Jag tränade”, svarade hon kort och började med långsamma steg att röra sig runt Orkidé så att hon tydligare skulle se den stora stenen. Imponerat nickade hon och vände åter blicken mot Orkidé. “inte illa med stenen. Och marken”, Zaria blickade ned. “kommer nog att läka av sig själv.”

Orkidé nickar gillande när Zaria berättar att även hon tränat. Träningen är viktig, för dem är den livsviktig. Orkidé ser besegrat på när den yngre tiken går runt henne och ser på stenen och Orkidés tidigare träningsplats. Orkidé vänder sig om och hon biter sig löst i tungan som smiter ut en bit mellan läpparna. Sedan ler hon brett och oskyldigt. "När jag tränar ensam kan jag verkligen släppa alla hämningar. Det går ibland överstyr". Hon ser på grästuvorna hon försökt placera så noga hon kunnat i de gropar de hör hemma i. "Jag gjorde mitt bästa med att lappa ihop marken. Ibland hade det varit smidigt med jordkrafter". Säger hon och fnissar lätt. Orkidé har alltid varit en glad individ. Trots de förluster och svårigheter flocken har gått igenom så har hon inte tappat sin positivitet. Även om hon har blivit mycket lugnare nu i vuxna år. "Hur går din egen träning?"

Zaria nickade instämmande för att visa att hon lyssnade. Det hade varit ett flertal gånger då hon själv låtit krafterna ta över hand eller försvunnit djupt bland sina tankar. Som den gången hennes hårda och kraftiga vindar råkat fälla omkull en mindre gran som ramlat rakt på Janos. Zaria kunde inte låta bli att skratta lågt åt minnet, men det tystnade fort.
    “Bra, tror jag”, Zaria tvekade som svars. Hon hade så länge hon kunde minnas varit självkritisk och nu var inget undantag. Träningen gick inte dåligt, men hon kände ändå att det var mer hon kunde ge, trots att hon fick uppmuntrande ord från flera. “vinden och jag har blivit ett nu”, fortsatte hon och det ryckte försiktigt i hennes läppar. “men jag måste öva mer på mitt anfall.”

Orkidé lyssnar intresserat när den yngre talar. Hon nickar när Zaria tystnar. "Imponerande". Säger hon och ler glatt igen. Själv besitter hon inga elementala krafter och tycker det är oerhört imponerande att se på när någon bänder elementen efter sin vilja. Orkidé har bara sin fysiska och mentala styrka. Fast det är inte så bara. Hon bemästrar dem väl. "Du vet att du kan öva på mig när du så önskar". Orkidé skulle alltid ställa upp för sina flockbröder och systrar, vare sig de har blodsband eller inte. Vad än det handlar om. Hon gillar att ställa upp som sparring-partner och delar gärna ut uppmuntrande ord. "Min styrka är kanske inte lika beundransvärd som din fars, men jag är stadig ändå". Orkidé fnissar lätt. Orkidé har vuxit ifrån ungdomens flamsighet och blivit mer vuxen. Även om hon fortfarande många gånger kan snubbla på sina egna tassar. Hon är heller aldrig sen med att dela med sig av ett leende där det kan behövas. Eller en varm kram om så önskas.

  “Tack”, nickade hon till svars. Det betydde mycket att veta att Orkidé fanns där vid hennes sida när än hon ville öva och träna. Dessutom kunde hon behöva lite variation och öva med fler än bara Janos och Theano som det mest hade blivit på senare tid. “jag övar gärna anfall och försvar med dig en dag.”
   Det hade blivit senare än hon väntat sig och Zaria ruskade på huvudet samtidigt som hon gäspade stort. Nu hade det blivit dags att ge sig tillbaka mot sovplatserna innan hon såg ut som en levande död mer än en levande. Zaria började att ta ett par kliv ifrån Orkidé innan hon stannade upp och såg bakåt mot henne.
   “Kanske imorgon?”, frågade hon mjukt och lät det rycka i läpparna.

Orkidé ler varmt åt den yngre tiken. Hon nickar lätt åt förslaget. "Jag ser fram emot det". Säger hon. "Vill du ha sällskap tillbaka?" Frågar hon sedan och börjar gå efter Zaria. De är trots allt i utkanten av reviret och när de ändå är på väg åt samma håll.

[Kortis!]

"Okej", svarade hon med ett leende på läpparna. Zaria undrade hur Orkidé hade reagerat om hon sagt nej, men valde att inte tänka på det nu. Istället gav dem sig tillsammans tillbaka mot sovplatserna. 

[Avslutat]