Fullmånens silverande smekte de mörka trädstammarna som stod raka i ryggen utmed stigen där den stora, askgrå bergshanen tog sig fram. Hans tjocka päls rörde sig följsamt med hans tunga steg där han tog sig fram i mörkret. Natten skrämde honom inte. Där han kom ifrån var mörkret en del av livet. Månader kunde passera utan att solen visade sig. Kyla, mörker, tystnad. 
     De ljusblå ögonen glimmade till i mörkret, likaså gjorde den safirblå amuletten som hängde kring hans hals. Ett bevis på blodet som rann i hans ådror, klanen Sapphirus. Han skulle aldrig glömma dem, sin familj. Idag låg minnet av dem extra nära hans stora hjärta, för idag var hennes dag. 
     Mellan de starka käftarna bar han en sten, svart som sot med en silkeslen yta. Han bar den med lågt huvud, blicken var djup, frånvarande men samtidigt otroligt fokuserad. Han travade lätt över stigen tills skogen sprack upp i en glänta där en liten smal bäck tyst porlade. Där låg fler svarta stenar, prydligt lagda i en perfekt cirkel kring en stor, snövit sten i mitten. Trian gick fram till cirkeln och placerade sin sten där vilket gjorde den fullständig. 
     Han lyfte blicken mot månen som vilade sina kloka ögon på honom. Vid cirkeln av stenar låg en skål med mörkblå färg, gjord av blåbär och blod från ett tidigare byte. Han klippte besvärat med öronen när mörkret inom honom värkte. Så gärna ville ha slita loss alla dessa mörka känslor från sitt bröst, men han var oförmögen att göra det. 
     "Mater, audite me*" viskade han på det språk som var hans egentliga modersmål, men som endast talades i religiösa sammanhang då nordspråket tagit över sedan hundratals år tillbaka. Det var hon som lärt honom, som förklarat för honom vikten av att aldrig glömma sina rötter, sitt arv. 
     Det prasslade till i buskarna och Trians blick blev med ens mörk, irriterad. Vem hade mage att störa honom nu? Han höjde nosen och drog in den söta doften av en tik. En doft han känt tidigare. Varför skulle hon dyka upp nu? Hon fick inte se honom såhär. 
     "Zaria?"

[*Mor, hör mig]

Den bleka blicken var fäst långt framför henne, sökandes efter något i den mörka sommarnatten. Huvudet bar hon högt, de spetsiga hornen riktade mot månens ljus. Zaria visste att hon inte borde röra sig själv när nattens varelser kunde vandra i natten, men hon kunde inte med att vara nära Janos. Hon hade sårat honom mer än hon ville erkänna för sig själv, men det var inte heller något hon ångrade. Bättre att vara rak på sak än att ge falska förhoppningar, eller hur?
    En bekant röst ekade genom natten, men på ett språk hon själv inte kände till. Zaria styrde bestämt stegen i riktning mot rösten, utan att egentligen veta varför. 
    “Trian.” Hälsade hon där hon klev fram i månens sken. De grå ögonen tycktes nästan vita när de reflekterades av månljuset och landade på den betydligt större hannen. Där var en skillnad från deras senaste möte, något med hans kroppsspråk och den annars så självsäkra blicken.
    Zaria blickade ned framför hanens tassar och fick syn på ett par stenar och en skål med någon slags röra. Det liknade en slags ritual, men vilken kände hon inte till trots att hon var väl påläst om olika religioner och annat.
    “Vad håller du på med? Det liknar inte något jag sett innan," Zaria mötte hans blick. "Är du okej?”

Varför skulle hon dyka upp nu? Vackra Zaria vars ögon speglade månljuset. Han hade inte kraft att försöka charma henne nu, imponera, flirta, retas. Hans hjärta var alldeles för trasigt och fullt av längtan just nu. Ändå lyckades han bita ihop tillräckligt för att låta den ljusblå blicken möta hennes blick. 
     Är du okej? Kanske var det vanligaste att ljuga som svar på den frågan. Trian däremot hade aldrig behövt ljuga, aldrig behövt säga att allt var okej trots att det inte var det. Inte förrän Valendria mördats. Inte förrän han blivit utkastad och mordhotad av sin far. Trian visste inte vad han skulle svara. Ja? Nej, det var allt annat än okej. Nej? Att dela med sig av sina känslor skrämde honom. Nej, han låtsades bara inte ha hört frågan och svarade istället på hennes fråga om vad han höll på med. 
     "Det här? Ehm..." Han såg snabbt mot cirkeln av stenarna, mot skålen, mot Zaria igen. Han tuggade lite på underläppen. "Det är en minnesritual, för att hedra min klan, min familj" förklarade han. Hans röst var djup, allvarlig. Inte alls sådär flirtig och skarp som annars. 
     "Där jag kommer ifrån har varje familj en sådan här plats, där familjens valpar svär sin eviga trohet till klanen. I mitt fall Sapphirus" han nickade kort mot amuletten som hängde kring hans hals. En amulett i safir. 
     Han skakade på huvudet. Varför berättade han ens det för henne? Varför ljög han inte bara ihop något? Drog något snabbt skämt om att han hade en sten-fetish eller något. Nej, han var för trasig för att kunna ljuga. 
     "Det är min mors födelsedag idag" Det smärtade att ens säga det. "Och det är mitt första år utan att jag firar henne, så jag ville... jag ville hedra henne" Minnas henne.

Att han undvek hennes fråga gick henne inte obemärkt förbi, men hon valde att inte haka upp sig på det. Ville han inte besvara den tänkte hon inte heller tvinga honom.
    Den bleka blicken vändes gentemot stenarna när han talade. Så det var en ritual, från ett släkte och religion hon inte kände till.
    “Det är min mors födelsedag idag.”
    Zaria spände käkarna. Hon kunde ana vart det skulle leda, och hon nästintill bävade inför det. Om det var något hon behövde arbeta med så var det att finnas där och trösta. Det hade alltid varit en utav hennes största svagheter, att inte finna orden för att hjälpa andra. Bristen på erfarenhet hade övertygat henne om att hon var en dålig lyssnare och vän. De som kände henne var medvetna om det, hennes syskon kanske allra mest.
    “Jag förstår.” Hennes blick vändes mot Trian. Han såg liten ut, till skillnad från sist. Kroppsspråket talade för en smärta och sorg. “Jag beklagar sorgen.”
    Zaria slöt avståndet dem emellan. Uttrycket i hennes ansikte var skarpt och hårt likt alltid, men där låg en antydan - ett försök, till att visa någon typ av medlidande.
    “Det kan inte vara lätt att vara utan henne,” orden var blott en viskning när de lämnade henne. “men jag är säker på att hon hade varit stolt över dig och din gest.”

Hon beklagade sorgen. Skulle hon göra det om hon visste att han anklagats för att vara anledningen till sin mors död? Skulle hon beklaga om hon visste att hela hans familj trodde att han mördat Valendria? Troligen inte, så hennes beklagan tröstade inte. Inte alls. 
     Han betraktade hennes smäckra ansikte som var skarpt och hårt. Hon talade igen och hans stora öron vinklades svagt bakåt. Han höjde ena ögonbrynet när hon gjorde ett försök att lindra hans smärta. Han behövde inte hennes stöd, hennes försök till att få honom att må bättre. Zaria var en främling, en attraktiv sådan absolut, men inte mer än en främling. Så hur kunde hon vara så säker på att hans mor skulle ha varit stolt?
     "Hur kan du veta det, hm?" Han skakade kort på huvudet. "Du känner varken mig eller henne, så att påstå att hon skulle vara stolt över mig känns bara som ren bullshit. Något du läst i en bok att du borde säga" Han sa det inte irriterat, inte känslosamt alls. Ett rent konstanterande. Känslolöst. 
     Han ryckte på axlarna. "Men kanske har du rätt, kanske hon skulle uppskatta gesten. Chansen finns också att hon hatar mig och att hon avskyr synen av mig. Vad vet vi? Hon tillhör andarna och gudarna nu" Hans dova röst var mörk, kom djupt nerifrån det muskulösa bröstet. 
     Sorgen fanns kvar där, långt in i den ljusblå blicken. En längtan. "Så, vart har du din bodyguard? Förvånad över att han lät dig smita iväg alldeles ensam. Det finns ju massor av faror som lurar här i skuggorna" Blicken var utbytt, som på en sekund. Fylld av den där playercharmen och retsamheten. "Blev han förkrossad när du mumlade mitt namn i sömnen, huh?" Han blinkade skämtsamt med ena ögat. Svepte till med den yviga svansen.

Zaria ryggade inte tillbaka vid den plötsliga förändringen i både röst och kroppsspråk hos Trian. Det var inte som om hon hade förväntat sig en viss reaktion från honom, och därför påverkade den henne inte. Dessutom var det han sade sant. De kände inte varandra, utan var blott två främmande namn i natten.
    “Så, vart har du din bodyguard?”
    Återigen bröt han tystnaden, med en mer skämtsam ton - men den gick henne obemärkt förbi. Det var orden hon reagerade på. Käkarna spändes som på automatik och aningen stött sträckte hon på sig. Skarpt vände hon blicken mot honom.
    “Hur vågar du tala till mig på det sättet? Behandla mig som om jag vore en ungmö i nöd?” Hennes röst var dov och rak på sak. Zaria var inte rädd för att säga vad hon tyckte, oavsett om det var en snubbe som var betydligt större än henne. “Tror du inte att jag kan ta hand om mig själv?” Något utmanande blixtrade till i den bleka blicken. “Vad du än försöker göra, behöver du nog öva på det ytterligare, Trian.”

Trian fick göra sitt yttersta för att inte flina stort åt hennes skarpa reaktion på hans ord. Men det ryckte ändå lätt i hans mungipa, men han försökte att inte titta på henne så hon inte skulle se. Han ville ju inte garva åt hennes plötsliga irritation, men wow det var komiskt. Han hade ingen aning om att hon kunde fräsa sådär. Han gillade det. 
     "Woah woah woah" Han höjde sin blick och mötte hennes skarpa ögon med sina blå. "Minns du inte att det var jag som ifrågasatte varför du skulle behöva en bodyguard senast vi sågs? Det var jag som påstod att du var stark nog att klara dig själv, men även då fick jag skit" flinade han svagt till. "Du gillar verkligen ingenting jag säger, va? Taskigt babe" Flinet låg kvar, sådär pojkigt. 
     Han sträckte lite på sig, ruskade på sig så den tjocka, askgrå pälsen puffades upp. Han var verkligen stor i jämförelse med henne. Det var det han gillade, att hon inte verkade bry sig om det. Hon sa vad hon tänkte och tyckte, vilket var ruskigt attraktivt. 
     "Tro mig, jag tvivlar inte en sekund på att du kan ta hand om dig själv. Men frågan jag ställde var hur din bodyguard vågade släppa iväg dig, då han verkar rätt säker på att du behöver ständigt skydd mot alla faror som lurar" Han knyckte till med nacken. "Jag lovar dig att om jag skulle kalla en tik för... vad kallade du det? Just det, Ungmö i nöd, skulle min syster Riveri komma och döda mig på fläcken" skrattade han lågt till.

Det var som om han försökte vända allt hon sade till sin förtjänst. Zaria himlade trött med ögonen åt flinet som klädde hans läppar. Så stöddig. Dessutom gillade hon inte när han kallade henne babe.
    “Jag är inte din babe.” Brummade hon lågt. “Och Janos,” hon gav honom en menande blick att det var hans namn och inte bodyguard, “bestämmer inte om jag blir ivägsläppt eller inte.”
    Zaria höjde på hakan. Ett lågt, nästan obemärkt skratt lämnade henne.
    “Tro mig, vi behöver inte vänta på din syster för det.” Där låg en seriositet i hennes röst, men Zaria visste inte om hon var kapabel till det. Hon hade aldrig dödat. Ingen vampyr, ingen icke-vampyr.
    “Nåväl,” Zaria slängde en blick på stencirkeln. “jag ska inte uppehålla dig längre. Nu när jag vet att du är tillbaka på banorna.”

"Janos, just det, det var det han hette" han log lite vid minnet av hanen hon haft med sig vid deras senaste möte. "Fick känslan av att ni satt ihop, men jag hade visst fel"
     Trian snappade absolut upp allvaret i hennes dolda hot och uppskattade det inte alls. Vem trodde hon att hon var? Kanske skämtade hon, men att skämta om att döda honom var inget hon hade någon som helst rätt till. Bröstet spände sig och han reste sig sakta upp. Hans muskler spelade under den tjocka pälsen och blickens charm hade svalnat. Hans yviga svans höjdes dominant. Varnade henne med tystnad. 
     "För en sekund där lät det nästan som att du hotade mig, Zaria" hans blick vilade på henne, skarpare än innan men inte aggressiv. Bara allvarlig. "Men jag måste hört fel, hm?" Han lade huvudet på sned, höjde ena ögonbrynet och klippte till med de stora öronen. 
     Han såg ingen anledning till att skada henne, Trian var egentligen inte för våld. Det sista Trian ville var ju att skada Zaria. Hans planer innefattade en helt annan typ av fysisk kontakt.

Det verkade som om hon träffat en svag punkt, och en del av henne vart överraskad över hans reaktion. Dock syntes det inte utanpå, utan hon behöll det neutrala uttrycket. Bestämt stod hon kvar, tassarna spänt tryckta mot marken om Trian skulle få för sig något. Per automatik höjdes hennes egna svans när hans gjorde det.
    Zaria hade två alternativ. Antingen hålla med honom och dra tillbaka sin kommentar, eller inte. Hon tänkte inte ge vika.
    “Du har väl perfekt hörsel, med det självförtroendet.” Zarias blick var fastnålad vid hans. Det var som om hela hans allt gick henne på nerverna. Det flirtiga flinet på hans läppar. Beteendet, som om han trodde att han var bättre och duktigare än henne. Som om han hade övertaget, bara för att han var större och starkare än henne. “Så det är upp till dig om du hört fel eller inte.”

Trian lade märke till hennes höjda svans och för en sekund ville han bara trycka ner henne på rygg och visa sin styrka. Testosteronet flödade genom den starka kroppen, men när hon öppnade munnen kunde han inte låta bli att återigen flina stort. 
     "Perfekt hörsel OCH bra självförtroende, huh? Wow, två komplimanger i en och samma mening" Han förstod ju att det inte alls var så hon hade menat, men han kunde inte låta bli att reta henne så fort han fick tillfälle. "Trodde inte du gillade mig" Han höjde ena ögonbrynet och log retsamt. Han släppte inte hennes blick för en sekund. 
     "Jag är smickrad Zaria" skrattade han lågt till. Dominansen var som bortblåst och det enda som osade om honom var den där kaxiga viben som verkade vara en del av hans DNA. Han satte sig lugnt ner och svepte svansen om sig.

Zaria kunde inte hindra det irriterade och dova lätet som rullade ur hennes bröstkorg när han fortsatte att tala. Det var inte likt henne att ta illa upp och faktiskt visa det, men allt med honom gick henne på nerverna. Hon fick motstå lusten att låta en hård vind greppa tag om honom. Till hans fördel var Zaria inte den som tappade kontrollen.
   “Smickra inte dig själv för mycket.” Hon höjde på hakan när han valde att slå sig ned. Det hade inte hon tanken på att göra. Natten var i sitt djupaste nu, och begav hon inte sig tillbaka till resten av patrullen snart visste hon att oro skulle skapas.
   “Du borde nog återgå till ritualen”, fortsatte hon neutralt. “och jag ska återgå till mitt. Hejdå, Trian.”

Trian roades lite över hennes irriterade läte. Det var något med att reta henne som lockade mer än att försöka flirta med henne. Han såg upp mot stjärnhimlen en kort stund när han lyssnade till henne, flinet vägrade lämna hans mörka läppar. Han nickade kort när hon sa hejdå.
     "Hälsa Janos från mig, okej?" kunde han inte låta bli att säga. "Och försök att inte sakna mig för mycket" Blicken glittrade av retsamhet och charm. 
     Han hade en känsla av att de skulle stöta på varandra snart igen.

[Avslutat]